onsdag 30 december 2015

Dela upp linje 200 i tre varianter (insändare i Ulricehamns Tidning)


I gårdagens Ulricehamns Tidning publicerades ett svar från mig på Lars Holmins insändare i förra veckan. Jag föreslår en konkret lösning på fiaskot som kallas linje 200. Du kan läsa den på UT:s hemsida eller här nedan.

Dela upp linje 200 i tre varianter

Lars Holmin, ordförande i Västtrafik, kan omöjligt tillhöra skaran av regelbundna busspendlare. Annars hade han vetat att det han skriver i sitt svar om linje 200 är långt ifrån hur det ser ut i verkligheten. Lars Holmin förklarar att förändringarna gjorts för att skapa en expressbusslinje mellan Ulricehamn och Borås. "I det här fallet har vi valt att satsa på snabba och bekväma resor", skriver han. Jaså? Tidigare tog min resa från Jönköpingsvägen till Borås resecentrum 51 minuter, nu tar den 55 minuter. Och varför kör nya linje 200 i så fall runt i Ulricehamns tätort i närmare en kvart innan den fortsätter mot Borås? Om jag istället promenerar ner till Lidl och hoppar på bussen där, kommer jag fram till Borås 15 minuter tidigare. Är det inte orimligt att det går fortare att promenera än att ta bussen genom Ulricehamns tätort? En expressbusslinje kan omöjligt kombineras med att samtidigt agera stadsbuss.

Min misstanke är att det trots alla fina ord är ekonomin som spökar. Någon kläckte den smarta idén att om linje 200 kör en utökad slinga genom Ulricehamns tätort, så kan en av de två stadstrafiklinjerna dras in. Win-win? Knappast, i alla fall inte om Västtrafik menar allvar med sina intentioner att skapa en expressbusslinje.

Men det finns en enkel lösning. Varför försöka klämma in alla resenärer under samma linjenummer? Alla har såklart inte samma behov. Dela istället upp linje 200 i tre varianter: En äkta expressbusslinje som går nonstop Ulricehamn-Borås utan att ens stanna vid motorvägsmoten, en som går som nuvarande linje och en som går på gamla väg 40.

Lars Holmin menar att det för hans del inte finns någon stolthet att svälja, så då är det bara att skrida till verket helt enkelt. Ser fram emot en tidtabell anpassad efter oss resenärer till våren.

onsdag 16 december 2015

Återerövra förnöjsamheten

Att ställa om till en hållbar livsstil sker inte över en natt. Det är en process där nya insikter och kunskap skapar motivation till en gradvis förändring. För de flesta börjar det kanske inte särskilt medvetet. Det råkade vara extrapris på de ekologiska apelsinerna. Sedan växer andelen ekologiskt i varukorgen i takt med ökad kunskap.

Nästa steg nås vid insikten att om det finns varor som är bättre än andra så finns det rimligtvis också varor som är sämre än andra. Det gäller alltså inte bara att byta ut varor utan också att välja bort. Finns det inga Fairtrade-bananer så låter jag helt enkelt bli att köpa bananer.

Är målet då nått när allt i varukorgen är ekologiskt? Nej, eftersom en låg konsumtion alltid är bättre än en hög, finns det ytterligare steg att ta. Ett är att på allvar fundera över vilka varor vi verkligen behöver. Självklart ska man få unna sig saker ibland, men idag har lyxkonsumtion blivit vardagsmat. Frosseri är en av de sju dödssynderna, och utifrån miljösynpunkt är det lätt att förstå varför. Genom vår överkonsumtion förbrukas naturresurser som egentligen borde tillhöra framtida generationer.

Vill vi få fler miljömedvetna konsumenter gäller det att komma ihåg detta. Det är för det mesta lönlöst att börja med det tredje steget. Många älskar shopping. Propagerar man då för att folk drastiskt ska minska sin konsumtion blir resultatet förmodligen att de slår dövörat till. Dessutom finns det politiker och marknadskrafter som talar om konsumtion närmast som en plikt. Genom att konsumera mera bidrar vi till tillväxt och samhällsutveckling. Men så enkel ser ju inte verkligheten ut. Vi behöver prata om överkonsumtionens problem och det inbyggda dilemmat i att vår ekonomi idag är beroende av att vi förstör vår planet.

Vi behöver återerövra förnöjsamhet som ett positivt begrepp och som ett grundläggande förhållningssätt till livet. Då finns det hopp för framtiden.

torsdag 10 december 2015

Vi väljer vad vi har råd med



Julhandeln i år väntas uppgå till ca 75 miljarder. Det är ett svindlande stort belopp. Som jämförelse är Sveriges samlade biståndsbudget ca 40 miljarder. Om vi konsumerade mindre och istället skänkte pengarna skulle vi alltså kunna fördubbla utvecklingsarbetet!

Tänk er det. Dubbelt så många brunnar borrade. Dubbelt så många barn som får skolgång. Dubbelt så många platser för asylsökande flyktingar.

Det påstås från en del håll att vi inte har råd att ta emot så många flyktingar som vi gjort under det senaste året. Det är en sanning med modifikation. Minst sagt. Med tanke på att de flesta av oss dagligen ägnar oss åt lyxkonsumtion är det enkelt att konstatera att en liten skattehöjning till förmån för de allra mest utsatta inte skulle drabba oss särskilt hårt. Några presenter färre i jul eller skicka tillbaka flyktingar till ett bokstavligt rent helvete. Vad väljer du?

fredag 27 november 2015

Det här förändrar allt

Häromdan såg jag dokumentärfilmen "This Changes Everything", baserad på Naomi Kleins bok med samma titel. Utgångspunkten för filmen är klimatkrisen, men egentligen är det mer en film om människoöden. Nästan ingenting sägs i filmen om forskningsresultat, tekniska lösningar eller global politik. Istället ligger fokus på olika människors kamp för bevarandet av sin närmiljö. Med medkänsla och frustration som vapen väcker Naomi Klein den helt avgörande frågan: Hur mycket kan offras i tillväxtens namn? Att stora uppoffringar i miljön görs för att få tillgång till fossil energi skildras på ett brutalt vis i filmen. Men det är värre än så, även människors liv och traditioner verkar kunna offras för kortsiktig vinnings skull.

Filmen skildrar vanliga människors vägran att ge upp. Genom protester, demonstrationer och rättsliga prövningar gör de motstånd. Och det är hoppingivande. Naomi Kleins tes är att omställningen till en hållbar värld börjar hos vanligt folk. Möts politiker av ett allt för stort folkligt motstånd tvingas de ge vika, i annat fall röstas de bort i nästa val. På så sätt kan miljövidriga beslut hävas. Men även det omvända gäller. Känner politikerna att de har folket bakom sig kan de våga fatta de modiga beslut som framtiden kräver. Värt att tänka på inför FN:s klimatmöte som börjar på måndag. Vi behöver en rättvis och radikal lösning på klimatkrisen. Det borde vara hela mänsklighetens unisona krav. Så höj din röst!


fredag 6 november 2015

Hur mogen är du?

Att växa som människa är något jag tror vi alla ständigt längtar efter. Vi går kvällskurser, åker på fortbildning, ser dokumentärfilmer, läser faktaböcker. Vi verkar ha ett djupt rotat behov av att utvecklas, att lära oss mer. Men om växten aldrig innebär att vi mognar är den väl knappast särskilt meningsfull?

Om vårt mål enbart är självförverkligande kommer vi aldrig att bära frukt. Att bära frukt innebär att mina kunskaper och färdigheter kommer andra människor till gagn. Men i vår tid kan det enorma informationsutbudet närmast dränka den tanken. Vårt konsumtionssamhälle vilar ju också på grundtanken att vi aldrig får bli nöjda. Vi ska inte mogna, vi ska ständigt växa vidare − då växer även ekonomin.

Men "växa" och "vila" går hand i hand. Jag tror det är viktigare än någonsin att vi i vår tid lär oss att kombinera dessa två till synes motsägelsefulla ord. Annars finns det en klar risk att vår längtan efter att växa istället blir till en stressfaktor − något som måste klaras av, istället för att njutas av.

Löken vilar länge i jorden innan den börjar gro. Skulle den börja växa i fel tid vore det ödesdigert. Vinterkylan kan komma och förstöra allt över en natt. Vi behöver också invänta rätt tid. Vi får inte vara rädda för vila och stillhet. Att kanske inte göra något annat än att lyssna in vad Gud vill. Genom meditation och bön kan vi inte bara växa, utan också få mogna.

tisdag 3 november 2015

Påvens miljö-encyklika - recension och "best of"

Under hösten har jag läst påve Franciskus omtalade encyklika om miljön och klimatet, "Laudato Si" ("Lovad vare du"). Det är en ambitiös och viktig skrift. På 180 sidor förklarar påven varför det är av högsta vikt att vi alla engagerar oss för en hållbar framtid. Här delar jag med mig utav några av mina reflektioner och favoritcitat.

En påvlig encyklika är en läroskrift riktad till den katolska kyrkan, men denna gång är målgruppen större än så. Grundat i den kloka insikten att miljöfrågorna angår oss alla riktar sig påven till hela världens befolkning. Han uppmanar till objektiva samtal, fria från politisk partiskhet och förutfattade meningar.
"A broad, responsible scientific and social debate needs to take place, one capable of considering all the available information and of calling things by their name. It sometimes happens that complete information is not put on the table; a selection is made on the basis of particular interests, be they politico-economic or ideological. This makes it difficult to reach a balanced and prudent judgement on different questions, one which takes into account all the pertinent variables." (s. 100).
"International negotiations cannot make significant progress due to positions taken by countries which place their national interests above the global common good. Those who will have to suffer the consequences of what we are trying to hide will not forget this failure of conscience and responsibility." (s. 125)
Det är självklart ingen slump att encyklikan kommer just i år. I december ska världens nationer fatta beslut om ett globalt klimatavtal på FN:s klimatkonferens i Paris. Men påven poängterar också vårt gemensamma ansvar för skapelsen. Du och jag är minst lika viktiga i omställningen till en hållbar värld som världsledare och politiker.
"While the existing world order proves powerless to assume its responsibilities, local individuals and groups can make a real difference. They are able to instil a greater sense of  responsibility, a strong sense of community, a readiness to protect others, a spirit of creativity and a deep love for the land." (s. 131)
Påve Franciskus ger en bred beskrivning av den global utvecklingens utmaningar, och motiverar utifrån aktuell forskning varför det är viktigt att vi tar klimatkrisen på största allvar. Men han gör mer än så. Han lägger en värdegrund för miljöengagemanget utifrån Bibeln och den kristna tron.
"In the Judaeo-Christian tradition, the word "creation" has a broader meaning than "nature" for it has to do with God’s loving plan in which every creature has its own value and significance. Nature is usually seen as a system which can be studied, understood and controlled, whereas creation can only be understood as a gift from the outstretched hand of  the Father of  all, and as a reality illuminated by the love which calls us together into universal communion." (s. 55)
"Living our vocation to be protectors of  God’s handiwork is essential to a life of  virtue; it is not an optional or a secondary aspect of  our Christian experience." (s. 159)
"We do not understand our superiority as a reason for personal glory or irresponsible dominion, but rather as a different capacity which, in its turn, entails a serious responsibility stemming from our faith." (s. 161)
Påve Franciskus tar stark ställning för världens fattiga och poängterar att miljökrisen också är en moralisk kris.
"Today we have to realize that a true ecological approach always becomes a social approach; it must integrate questions of justice in debates on the environment, so as to hear both the cry of the earth and the cry of the poor." (s. 35)
"We need to strengthen the conviction that we are one single human family. There are no frontiers or barriers, political or social, behind which we can hide, still less is there room for the globalization of indifference." (s. 39) 
Är man insatt i miljörörelsen är påvens budskap inget nytt. Men ur en politisk synvinkel är det på många sätt högst radikalt. Särskilt i USA, som påven besökte tidigare under hösten, där ordet "socialist" är det värsta en politiker kan bli beskylld för och ekonomisk tillväxt är allena saliggörande.
"Human beings and material objects no longer extend a friendly hand to one another; the relationship has become confrontational. This has made it easy to accept the idea of infinite or unlimited growth, which proves so attractive to economists, financiers and experts in technology. It is based on the lie that there is an infinite supply of  the earth’s goods, and this leads to the planet being squeezed dry beyond every limit." (s. 79)
"We fail to see the deepest roots of our present failures, which have to do with the direction, goals, meaning and social implications of  technological and economic growth." (s. 82)
"We know how unsustainable is the behaviour of  those who constantly consume and destroy, while others are not yet able to live in a way worthy of  their human dignity. That is why the time has come to accept decreased growth in some parts of  the world, in order to provide resources for other places to experience healthy growth." (s. 141)
"A strategy for real change calls for rethinking processes in their entirety, for it is not enough to include a few superficial ecological considerations while failing to question the logic which underlies present-day culture. A healthy politics needs to be able to take up this challenge." (s. 145)
Det jag tycker är en av påvens viktigaste poänger är att vi måste återuppväcka vår förundran över skapelsen. Att glädjas över en soluppgång, fågelsången en solig vårdag eller höstens färgexplosion kostar ingenting, har ingen miljöbelastning, men ger livsglädje och välbefinnande. Hand i hand går insikten att vi inte behöver en massa nya prylar för att vara lyckliga. Förnöjsamhet och enkelhet. Urgamla kristna värden - med framtiden för sig.
"By learning to see and appreciate beauty, we learn to reject self-interested pragmatism. If  someone has not learned to stop and admire something beautiful, we should not be surprised if  he or she treats everything as an object to be used and abused without scruple. If  we want to bring about deep change, we need to realize that certain mindsets really do influence our behaviour." (s. 157)
"A constant flood of  new consumer goods can baffle the heart and prevent us from cherishing each thing and each moment. To be serenely present to each reality, however small it may be, opens us to much greater horizons of  understanding and personal fulfilment. Christian spirituality proposes a growth marked by moderation and the capacity to be happy with little. It is a return to that simplicity which allows us to stop and appreciate the small things, to be grateful for the opportunities which life affords us, to be spiritually detached from what we possess, and not to succumb to sadness for what we lack." (s. 162)
Vill du läsa encyklikan finns den på engelska här: laudatosi.com
En svensk sammanfattning finns här

onsdag 21 oktober 2015

Framtiden är här! (reflektioner utifrån "Tillbaka till framtiden 2")

Idag är det den 21 oktober 2015, det datum Marty McFly (spelad av Michael J Fox) reser till i filmen Tillbaka till framtiden 2. Vilken framtid tänkte man sig 1989 när filmen gjordes? Är vi där nu? Jag har sett om filmen och konstaterar att filmskaparna fick både rätt och fel.


Till skillnad från många science fiction-filmer är världen som målas upp i Tillbaka till framtiden-filmerna inte någon mörk dystopi. Tvärtom är det en lekfull och rolig framtid där inga större bekymmer finns. Framtidsvisionen speglar tydligt den tid då filmerna gjordes. 1980-talet präglades av optimistisk kapitalism. I Tillbaka till framtiden skildras ett konsumtionssamhälle där det mesta har blivit bättre och smartare. På många sätt stämmer detta med vår tid. Vi har massor med teknik som 1989 bokstavligen var ren science fiction. Filmen förutspår bland annat videosamtal, platt-tv, fingeravtrycksavläsning och 3D-filmer. Samtidigt stämmer det inte, för vi vet nu att överkonsumtion leder till allvarliga problem för vår miljö och att vi måste ställa om till en hållbarare livsstil.

Den värld som målas upp är på många sett den illusion av utveckling som många även i vår tid tror att kapitalismen oundvikligt leder till. I verkligheten har det visat sig att det finns många baksidor med ett starkt individualiserat och konsumtionsinriktat samhälle. Vår planet subventionerar ständigt konsumtionen genom skövlad regnskog, förgiftade floder, klimatförändringar osv. De verkliga kostnaderna för vår konsumtion tas inte med i kapitalisternas glädjekalkyler utan läggs på framtida generationer.

Nu ska dock inte filmen klandras för att den saknar hållbara framtidsvisioner, dess syfte är förstås inte att vara verklighetsförankrad utan underhållande. En hoppfull aspekt är ändå att människans kreativitet skildras som något självklart även i framtiden. Lustiga uppfinningar (skor med automatisk låsning), tokigt mode (dubbla slipsar), ironiska anspelningar på samtiden ("Hajen 19" på bio) är några exempel. Den kreativiteten kan vi se många exempel på även i verklighetens 2015, och det är grunden för all framtidstro. Vill vi bara, så kan vi.

torsdag 15 oktober 2015

Min väg från EU-motståndare till världsmedborgare

I ett tidigare inlägg skällde jag på våra politiker och sa att de inte tar klimatkrisen på tillräckligt stort allvar, och att utvecklingen mot ett hållbart samhälle går alldeles för långsamt. Det är förvisso sant men nu tänker jag balansera bilden lite genom att berätta om min ändrade inställning till EU.

Jag var 15 år när Sverige folkomröstade om EU. Vi hade heta diskussioner på SO-lektionerna. Vi var irriterade över att inte få vara med och rösta om vår egna framtid, men försökte påverka genom att bära pins där det stod "Ja till Europa" eller "Nej till EU". Jag tillhörde den fanatiskt övertygade nej-falangen. Idag tänker jag helt annorlunda.

Då tänkte jag bara utifrån Sverige. Vad hade vi att vinna på ett medlemskap? Inte mycket. Vi skulle få betala mer i avgift än vi fick tillbaka, bara en sådan sak. Vi skulle ge upp vår suveränitet när det gällde lagstiftning. Och släppte vi kontrollen över tullarna skulle det börja välla in billiga produkter som på sikt skulle kunna slå ut vår inhemska produktion. Allt detta har visat sig stämma, ändå är jag idag positivt inställd till EU.

Förklaringen kan egentligen sammanfattas i ett enda ord - samarbete. Efter att ha bott i Österrike, USA och Etiopien har jag fått en förändrad och fördjupad bild av hur världen ser ut och fungerar. När jag var 15 år insåg jag inte att allting hänger ihop. Vår jordbrukspolitik påverkar bönder i Afrika. En finanskrasch i Kina påverkar Stockholmsbörsen. Det jag väljer att köpa påverkar någons chans till överlevnad i en helt annan del av världen. Därför måste vi samarbeta. Vi kan inte isolera oss bakom stängda gränser och tro att vi klarar oss själva.

Detta är kanske den största bristen i Sverigedemokraternas politik, förutom den totala avsaknaden av medmänsklighet. Vi kan inte stänga gränserna och skapa ett Sverige som det var förr, för världen ser inte ut som den gjorde förr. Vi har en global marknad där världsmarknadspriserna på råvaror påverkar böndernas situation i såväl Sverige som i Qatar och Kongo (världens rikaste respektive fattigaste land). Men marknaden är långt ifrån rättvis. Ska vi utrota fattigdomen i världen räcker det inte med att skramla pengar på någon stödgala då och då, de globala spelreglerna måste förändras. Där fyller EU en jätteviktig roll. Vi kan inte driva igenom globala förändringar på egen hand, hur gärna vi än vill. EU har makt som en enskild pyttenation som Sverige aldrig kan få.

Vi står också inför enorma globala utmaningar som enbart kan lösas gemensamt. För att nå tvågradersmålet kommer det krävas styrmedel, sa Johan Rockström i en intervju nyligen. Jag håller helt med. Marknadskrafterna ser bara till egennyttan, inte till planetens bästa. Därför måste det bli olönsamt att investera i fossil teknik, och det blir det snabbast och enklast genom politiska beslut. I detta har jag en stark förhoppning om att EU kan visa vägen för övriga världen. Beslutet om att fasa ut de traditionella glödlamporna är ett exempel på det. EU:s målsättning om förbud mot plastpåsar är ett annat.

EU har många brister, på samma sätt som även FN har brister, men samarbete trumfar alltid isolering. Jag ser mig inte i första hand som svensk, utan som världsmedborgare. Tillsammans skapar vi en bättre värld!

fredag 9 oktober 2015

Tacksägelsedagen - framtidens storhelg?

På söndag är det Tacksägelsedagen. Jag vill gärna slå ett slag för denna lite bortglömda helgdag. Det är nämligen en helg som borde ha framtiden för sig. I alla fall om vi menar allvar med att skapa en hållbar värld.

Tacksamhet är viktigt. Kanske kan man rent av säga att det är själva grunden som hela hållbarhetsfrågan vilar på. Vi måste bryta med den rådande världsbilden där planetens resurser ses som ägodelar vi kan bruka som vi vill. Här har kyrkan ett försprång gentemot samhället i stort. Den kristna tron säger att skapelsen är en gåva att förvalta och vara tacksam över.

På söndag ska vi på skördegudstjänst med vår dotters förskola. Enligt fin gammal tradition inbjuds alla att ta med sig något som skörden gett - frukt, blommor eller kanske något hembakat. Detta kommer sedan att läggas på altaret och efteråt säljs det och pengarna går till något gott ändamål. Jag tycker om den tydliga symboliken i detta. Vi säger tack till Gud för allt hans skapelse ger oss, och delar samtidigt med oss till andra.
"Rikedom och ära kommer från dig, och du råder över allting. I din hand är kraft och styrka, allt har du makt att göra stort och starkt. Och nu, vår Gud, tackar vi dig och lovar ditt härliga namn. Ty vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand." (ur söndagens gammaltestamentliga läsning, Första Krönikeboken 29:12-14)
För mig som kristen har Tacksägelsedagen ett extra djup, men även icketroende tror jag skulle må bra av att fira dagen. I USA är Thanksgiving en av årets riktiga storhelger, och den firas av alla oavsett religiös övertygelse. I den ständigt pågående amerikaniseringen är det väl bara en tidsfråga innan detta firande importeras av hugade köpmän. Kanske vore det för en gångs skull inte helt fel. Kan marknaden hjälpa till att väcka liv i Tacksägelsedagen så är det ju bara bra. Så länge vi inte glömmer bort vad det egentligen är vi firar.

Tacksamhet gränsar till förnöjsamhet, och där någonstans finns vägen till en hållbar framtid.

onsdag 7 oktober 2015

Insändare: Inför skidbussar i Ulricehamn

Igår publicerade Ulricehamns Tidning en insändare av mig. Den handlar om att införa skidbussar vintertid. Du kan läsa den på denna länken eller här nedanför. Bakgrunden till insändaren var att jag i vintras ville ta bussen till längdskidspåren och då kollade upp om det gick. Jovisst, endast 5 minuter från oss till Lassalyckan! Vilken glädje. Men min lycka förbyttes snart i irritation när jag kollade hemvägen - 55 minuter! Det är ju helt enkelt inte OK. En busslinje som skulle kunnat vara fantastiskt smidig har i händerna på någon inkompetent trafikplanerare blivit fullständigt oanvändbar.

Insändaren är kanske inte så intressant om du bor utanför Ulricehamn, men den kan i alla fall utgöra ett exempel på hur man kan försöka påverka sin närmiljö i rätt riktning.

Inför skidbussar under vintersäsongen
Att Ulricehamn får arrangera världscupen i längdskidor är fantastiskt, närmast overkligt, men det stämmer även till viss eftertanke. Ulricehamn är södra Sveriges kanske största skidort. Vi har en populär skidbacke och Lassalyckan är certifierat Vasaloppscenter med längdskidspår i världsklass. Att vi får arrangera världscupen är inte helt oförtjänt, men det saknas en viktig pusselbit - skidbussar. Det finns idag inget sätt att ta sig till skidåkningen om man saknar bil. Om alla tusentals besökare vid världscuptävlingarna ska ta bilen till Lassalyckan, kommer det att bli fullständigt kaos.

Mitt förslag är att införa en busslinje som vintertid kör skytteltrafik mellan Vist och Lassalyckan, via busstationen. Denna skidbuss bör införas redan i år, så att vi hinner testa och utvärdera den innan det blir skarpt läge 2017. Men även utan världscuptävlingar vore en reguljär skidbuss en smart investering som gynnar turismen. Tänk vad schysst om ungdomar kunde ta bussen från Göteborg eller Jönköping, hoppa av vid stationen och direkt byta till en skidbuss som tar dem till backen. Eller för ett sällskap där några vill åka utför och några längd. De kan parkera vid Vist och sen dela upp sig som de vill. Dessutom vore det bra för miljön, då vi som bor i Ulricehamn också drar nytta av detta och slipper ta bilen.

Skidbussar som knyter samman området finns på alla skidorter av rang. Det borde inte vara någon omöjlighet att på prov köra en skidbuss exempelvis en gång i halvtimmen under december till februari. Kommunen och Västtrafik bör omgående utreda detta inför vintern. Att göra skidåkningen mer tillgänglig vinner vi alla på.

måndag 28 september 2015

Klimatet kräver tvärdemokrati

Klimatkrisen är inte ett ämne att debattera, det är ett faktum att förhålla sig till. Jag är hemskt trött på politiker som försöker vinna partipolitiska poänger i hållbarhetfrågan. En hållbar utveckling angår alla lika mycket. De borgerliga måste ödmjukt inse att i vissa frågor var Miljöpartiet 30 år före alla andra. Men även de rödgröna måste ödmjuka sig och inse att utan kreativa företagare och näringsliv skulle mycket i landet stanna och innovationer i miljöteknik skulle utebli.

Framtidens samhälle måste vara hållbart rak igenom. Då duger det inte att avfärda idéer enbart baserat på vilket politiskt läger som framför dem. En klimatsmart idé är varken röd eller blå, den är tvärdemokratisk. Det finns en bok, som jag förvisso inte läst, men titeln provocerar mig: "Miljöpolitik för Moderater". Boken kan jag som sagt inte uttala mig om, men inställningen är helt fel. Vi kan inte utgå ifrån en politisk agenda och anpassa miljöfrågorna till den. Vi måste börja med att titta på planeten - vad kräver den för att överleva? Därefter kan vi utforma politiken så att vi på bästa sätt når dit. Vi står inför ett enormt paradigmskifte och en boktitel som ovan avslöjar hur lite våra politiker inser det.

Vi lever i en ödestid för världens klimat. Med den takt som politiken segar sig fram idag kommer vi aldrig att hinna. Dags att gräva ner gamla stridsyxor och acceptera att i denna fråga måste vi stå enade. Att skapa en hållbar och helt förnybar framtid är inte science fiction, tvärtom. Mycket av tekniken och kunskapen finns redan och utvecklingen går dessutom snabbt. Vi måste bara prioritera rätt. Om politikerna har svårt att fatta detta kan vi vanliga dödliga visa vägen genom våra vardagsval och ställningstaganden. Amen?

torsdag 17 september 2015

Jag har rätt och du har fel (Eller: obekväma fakta är likväl fakta)

Det har hänt någonting i vår tid som är ganska anmärkningsvärt. Vi har slutat ta fakta på allvar. När vetenskapen presenterar nya rön kan reaktionen mycket väl bli "nej men så tycker inte jag". Kanske är det postmodernismens "det finns inga objektiva sanningar" som spökar, eller kanske den tilltagande självcentreringen. Vi lyfter fram de forskarrön som gynnar vår sak men ignorerar övrigt.

Oavsett orsak är detta ett stort problem. Urholkar vi förtroendet för vetenskapen är det svårt, för att inte säga omöjligt, att bygga ett hållbart samhälle. Vad ska vi bygga våra beslut på om inte på fakta? Men när faktan blir obekväm är den enklaste reaktionen att blunda. Det är dock inte så smart att fortsätta på inslagen väg om den vägen längre fram slutar i ett stup.

När Hans Rosling i dansk tv ryter till och säger till tv-reportern att "jag har rätt och du har fel" handlar det om just detta. Vetenskapens svar är objektiva. Vilka konsekvenser de får i slutändan kan variera, men vi kan inte välja ut godbitarna och förpassa resten. När en enad forskarvärld säger att klimatförändringarna är vår tids största hot, kanske mänsklighetens största utmaning någonsin, måste vi ta det på allvar. Det är ett faktum. Deal with it.

På Orangeriet i Borås där jag jobbar har vi just nu en utställning om hållbar konsumtion. Bland annat belyser vi problemet med den ökande köttkonsumtionen. Det är inte vårt eget tyckande, det är fakta. Vi presenterar helt enkelt hur mycket kött boråsarna äter varje dag, och förklarar varför det inte är hållbart. Då kallar en del (läs: Mikael Hermansson på Borås Tidning) det för "ideologiskt svårsmält innehåll" och vi beskylls för att komma med pekpinnar. Det är inget annat än barnsliga pseudoargument. Jag har generellt högt förtroende för journalister, men för somliga ledarskribenter väger uppenbarligen politisk agenda tyngre än fakta.

Man kan ju bara spekulera, men troligtvis bottnar Mikael Hermanssons åsikt, som så mångas, i en ovilja att ändra sitt eget beteende. För förändring kan vara jobbigt. Men om det leder till en bättre framtid, ja även ett bättre liv här och nu, måste det väl vara värt det? Sanningen ska göra er fria, sa Jesus. Det gäller även för hållbar utveckling.

fredag 4 september 2015

Därför går jag ner i arbetstid

I Sverige har vi den fina förmånen att ha lagstadgad rätt att gå ner i arbetstid om vi har barn under 8 år. För mig är det självklart att utnyttja detta, så från och med idag kommer jag att vara ledig på fredagar!

Det ska bli härligt med en extra dag med familjen, men det är inte den enda anledningen. Jag är övertygad om att minskad arbetstid är en av lösningarna för att skapa en hållbar framtid. Jag har tidigare skrivit om att över hälften av jobben i Sverige beräknas kunna ersättas med tekniska lösningar. Arbetslösheten riskerar med andra ord att öka lavinartat i framtiden. Att jobba mindre blir då inte bara en fråga om livsstil utan också om solidaritet. Vi som har jobb får dela med oss till de som inte har.

Det finns så många fördelar med arbetstidsförkortning att jag får återkomma till det i fler inlägg framöver. Det pågår till exempel just nu ett spännande försök med sex timmars arbetsdag i Göteborg, där personalen redan kan se stora fördelar i form av bättre arbetsmiljö och minskad sjukfrånvaro. En forskare följer projektet, det ska bli väldigt intressant att se vilka slutsatser han kommer fram till.

Men varför pratar inte politikerna mer om arbetstidsförkortning kan man undra? Varför är “arbetslinjen” ett heligt begrepp och sextimmarsdagen en “vänsteridé”? Frågan är väl mycket större än så. Vi behöver hjälpa politikerna att lyfta den till en annan nivå. Hur vill vi leva våra liv i framtiden? Det är frågan att utgå ifrån. Inte vad som kortsiktigt gynnar den ekonomiska tillväxten.

Vi borde lagstadga om rätten att gå ner i arbetstid för fler skäl än barn eller studier. Till exempel om man cyklar till jobbet istället för att köra bil. Det tar längre tid men kostar betydligt mindre. Med andra ord behöver man mer tid men mindre lön. En arbetstidsförkortning för cyklister gynnar både hälsan, miljön och klimatet.

Eller om man engagerar sig i föreningslivet eller politiskt. De allra flesta organisationer idag tappar medlemmar, hur kommer det sig? Jag tror inte det beror på ointresse utan tidsnöd. Något måste bort för att livspusslet ska gå ihop. Möjligheten till arbetstidsförkortning till förmån för ideellt engagemang tror jag verkligen skulle kunna väcka nytt liv i de gamla folkrörelserna.

Man skulle naturligtvis kunna tänka sig en generell rätt till arbetstidsförkortning istället. Kanske vore det det enklaste sättet att genomföra denna viktiga reform. Men det kan också finnas en poäng i att öronmärka möjligheten för särskilda ändamål. Vi vill ju styra landet i rätt riktning. Varför då inte uppmuntra den typ av livsstilsförändringar som leder mot en hållbar framtid. Mer familj, mer fritid, mer demokrati, mer kultur. Jobba gör vi så mycket ändå.

torsdag 13 augusti 2015

Nu får vi svälta resten av året, typ

Idag infaller Overshoot Day. Det kallas den dag på året då vi har förbrukat årets kvot av jordens naturtillgångar. Det innebär att vi därefter knaprar på kommande års resurser. Vi lever inte längre bara på räntan utan tar av kapitalet, så att kontot sakta men säkert töms.

Fram till 1987 använde mänskligheten inte mer av jordens resurser än vad naturen själv hann med att förnya. Sedan dess har Overshoot Day infallit allt tidigare för varje år. 1987 inföll dagen den 19 december, förra året den 19 augusti, och i år alltså idag den 13 augusti. Det här är en utveckling som vi måste vända. Annars kommer våra barnbarn och barnbarnsbarn få det svårt att överleva. Eller åtminstone att leva ett drägligt liv så som vi definierar det.

När jag gick i skolan fick vi lära oss vilka naturresurser som fanns i olika länder, som om det var orubbliga fakta. Men så är det ju inte. Gräver vi upp allt guld, pumpar upp all olja eller hugger ner all skog så är det finito. Vi måste sluta behandla vår planet som en outsinlig källa till resurser. Vägen dit är dock inte alldeles enkel. Vårt befintliga ekonomiska system bygger nämligen på denna felaktiga världsbild.

Det är svårt att skapa ekonomisk tillväxt utan att samtidigt öka uttaget av naturresurser. Eller annorlunda uttryckt: Det är lätt att tjäna pengar på miljöns bekostnad. För att komma till rätta med detta, som är en avigsida i marknadsekonomin, krävs lagar som gör det ekonomiskt ofördelaktigt att förstöra miljön. Ingen skulle skövla regnskog om man inte tjänade pengar på det.

Som Overshoot Day tydligt bevisar är världen i behov av en ny ekonomisk modell. En ekonomi som främjar återanvändning, återvinning och delande. Vägen dit kräver modiga politiska beslut och en vilja till livsstilsförändringar hos dig och mig. Nu kör vi!

torsdag 6 augusti 2015

Kan man få lite djärva och realistiska visioner, tack

Visioner är bra, rent av nödvändiga, för att vi ska få den framtid vi vill ha. Men vad är en bra vision? Många visioner gränsar till det utopiska. Man målar upp ett drömscenario, hur man skulle vilja att framtiden ser ut, men reflekterar inte över om vägen dit ens är möjlig.

En bra vision är djärv men realistisk. Krävande men hoppfull. Man måste sätta ribban högt, annars är det ju det samma som att ge upp innan man försökt. Samtidigt måste man ha verklighetsförankring. Det vore meningslöst för en höjdhoppare att ha målet att hoppa fyra meter, eftersom människans fysik sannolikt inte klarar sådana höjder, men det vore ännu mer meningslöst om hon nöjde sig med ett mål på en meter. En bra vision signalerar att en bättre värld är möjlig och inspirerar på så sätt till förändring. Känns målet realistiskt blir det värt att kämpa för.

Ett bra exempel är FN:s mål för den globala uppvärmningen. Målet med klimatarbetet är inte att förhindra uppvärmningen helt och hållet. Med tanke på alla forskningsrapporter om vad som redan händer över vår planet vore det inte realistiskt. Nu är målet istället att stoppa uppvärmningen vid två grader, den gräns som måste understigas för att vi ska undvika farlig påverkan på klimatsystemet. Visst hade det varit fint om världens länder hade enats om att stoppa uppvärmningen helt, men det hade varit en vision utan verklighetsförankring och därmed tandlös.

Som om det inte vore nog svårt att hitta rätt ambitionsnivå för sin vision så finns det ytterligare ett dilemma. Det uppstår kanske främst i större organisationer, till exempel i en kommun som den jag jobbar i, och handlar om krockande målbilder. Det är lätt hänt att vi skapar visioner för olika områden som i sig verkar förnuftiga, realistiska och eftersträvansvärda, men där målbilden – vart vi vill komma – är olika. Vill vi exempelvis ha ökad eller minskad konsumtion? Det beror på om vi prioriterar handel eller miljö.

Vi måste vilja samma sak, annars blir det svårt att göra rätta och goda prioriteringar. Så varför inte börja prata mer om vart vi vill komma. Hur vill du att världen ser ut år 2050? Hur når vi dit?

tisdag 4 augusti 2015

Den motvillige bilköparen

Jag har tidigare skrivit om livet utan bil och om vår förhoppning om att kanske kunna förbli bilfria. Nu har verkligheten hunnit ikapp oss. Vi har köpt bil. Eller i alla fall en halv.

När vi flyttade från Göteborg till Ulricehamn i mars trodde vi nog att vi skulle kunna fortsätta leva som förut. Det finns ju kollektivtrafik även här tänkte vi, och avstånden är korta. Men trots att Ulricehamn har alla förutsättningar att vara en närmast bilfri stad – nästan allting ligger inom en radie av fem kilometer – ser verkligheten helt annorlunda ut. Kollektivtrafiken är närmast oanvändbar. Den som har tänkt ut hur den ska fungera i Ulricehamns tätort borde få sparken omgående. Detta i kombination med att hela staden ligger i en brant backe gör att alla tar bilen till i princip allting. Vi klarade av att leva bilfritt i drygt fyra månader, men bara nästan. Vi lånade mina föräldrars bil då och då för storhandling och andra ärenden.

Det är med blandade känslor vi nu blir bilägare. Jag känner mig arg för att vi nästan inte har något val. Att ha bil borde inte vara en nödvändighet för att klara sig i en stad. Det är ju skillnad med landet. Skulle vi flytta ut ur stan måste vi naturligtvis ha bil, men inte där vi bor nu. Samtidigt känner jag mig glad över att få tillgång till den flexibilitet och tillgänglighet som bilen ger. Och jag känner mig stolt över att vi gjort det bästa möjliga ur miljösynpunkt, under våra förutsättningar:

  • Vi har köpt bilen ihop med mina föräldrar. De behöver en extrabil ibland och vi behöver den bara då och då. Känns väldigt bra att dela. Att inte alla måste äga allt. Delande-ekonomin är framtiden.
  • Bilen är gasdriven och nere vid Ulricehamns reningsverk tankar vi biogas tillverkad av avloppsslamm. Det är roligt att lära vår treåriga dotter att bilen drivs med bajs. Dessutom miljösmart då det ger mindre utsläpp och är en biprodukt som inte kostar miljön något extra.
  • Samtidigt som vi köpt bil har vi också köpt en elcykel och cykelvagn till barnen. Detta tror jag vi kommer använda minst lika mycket som bilen, om inte annat för att det helt enkelt är mycket härligare att cykla. Men det ena utesluter inte det andra, bil är onekligen bra ibland också. Jag återkommer med en utvärdering om livet med elcykel i Ulricehamn längre fram.

Det är inte svårt att konstatera att Ulricehamns kommun har lite att jobba på. Om vi – som är miljömedvetna och redo att avstå viss bekvämlighet – inte klarar att leva utan bil, vem gör det då? Det positiva är att Ulricehamn har alla möjligheter att bli en riktigt klimatsmart stad, om man bara vill. Med större och djärvare visioner skulle Ulricehamn kunna bli Sveriges mest attraktiva stad – staden där bilen är överflödig.

söndag 21 juni 2015

Johannes Döparen-dieten - framtidens trend!

Idag är det Johannes Döparens dag. Den mannen var helt klart före sin tid.
Johannes bar kläder av kamelhår och hade ett läderbälte om livet. Hans föda var gräshoppor och vildhonung.
Matt. 3:4
I tusen år har man i vårt land tänkt att Johannes måste ha varit en väldigt udda man - men nu är det dags för en ny tolkning. Här snackar vi ju framtidens kost. Johannes Döparens diet är både nyttig och klimatsmart.

Honung
Honung är ett smartare sötningsmedel än socker. Det tar inte stora åkerareal i anspråk, det mesta av arbetsinsatsen står bina för, och på köpet blir frukt och grönt pollinerat. Honung är också nyttigt och kan användas till mer än bara mat.

Bieffekten - dokumentär på SVT Play (kan ses t.o.m. 16 juli)

Honung i maten istället för socker

Gräshoppor
Att äta gräshoppor låter konstigt i våra öron men är vanligt in många delar av världen. Och det är många som tror att det kommer att bli framtidens käk, bland annat FN. Insekter är billigt och enkelt att föda upp, och en god proteinkälla.

FN: Vi måste äta mer insekter

Småkrypen kan bli storbusiness

Bon appétit!

torsdag 18 juni 2015

Utmaning: lev bilfritt i en månad

I Ulricehamns Tidning utmanar jag stadens politiker att leva en månad utan bil. Jag tror nämligen att de bästa besluten och visionerna kommer ur egen erfarenhet. Cykelbanor som ser bra ut på stadsplanerarens karta kan visa sig närmast oanvändbara i verkligheten. Detsamma gäller busslinjer, parkeringsplatser och gångvägar. Insändaren kan endast läsas av plusmedlemmar, därför publicerar jag den även här:

Det är numera ett vedertaget faktum att vi måste minska vårt bilresande om vi ska kunna rädda klimatet och i förlängningen planeten. Så hur går det med detta i Ulricehamn? Kan man leva utan bil i vår stad? Själv kan jag intyga att det finns uppenbara svårigheter. Därför vill jag härmed utmana våra politiker att testa! Lev en månad utan bil. Funkar kollektivtrafiken? Finns det tillräckligt med cykelbanor?

Ulricehamn är inte större än att man kan gå eller cykla överallt. Från stationen finns i princip allting inom en fem kilometers radie. Ändå kör nästan alla bil till allting. Hur ändrar vi på det?

Efter den föreslagna försöksmånaden är jag övertygad om att en mängd spännande visioner har väckts kring hur vi kan bygga en stad där bilen blir överflödig. Moderna, attraktiva lösningar på Ulricehamns kanske största utmaning: Hur tar vi oss upp för alla dessa backar? Så politiker, jag ser fram emot att höra om era erfarenheter av ett liv utan bil.

tisdag 16 juni 2015

Jobba mindre, skapa mer!

I framtiden kommer vi att jobba mycket mindre. Det finns flera anledningar till varför, men den mest uppenbara är kanske bristen på arbete. Allt fler jobb försvinner i rationaliseringar, och robotar och datorer börjar nu ta över även avancerade uppgifter som handläggning, sjukvård, journalistik, kassaservice m.m. Enligt Stiftelsen för Strategisk Forskning kan 53 procent av arbetstillfällena i Sverige ersättas med tekniska lösningar. Detta innebär att under en tjugoårsperiod kommer cirka 2,5 miljoner jobb att försvinna. Om inte arbetslösheten ska skena iväg måste vi alltså skapa en massa nya jobb, men nya arbetsintensiva sektorer lyser med sin frånvaro.

Den digitala sektorn utmålas ibland som lösningen, och visst är den framgångsrik - men inte i att skapa jobb. Skype och Spotify är värda miljarder, men har bara några tusen anställda. En undersökning visar att de 25 mest hajpade bolagen i Sverige tillsammans inte genererat mer än 3700 jobb. Detta är en internationell trend. När amerikanska Whatsapp såldes för 130 miljarder kronor till Facebook hade de 55 anställda. Twitter har inte fler än 3300 anställda och Facebook bara 7200.

Läge för panik, domedag, civilisationens kollaps? Kanske, om vi helt blundar för problemet. Tar vi däremot tag i frågan redan nu har vi möjligheten att vända det till något riktigt bra! Att jobba mindre är ju inget problem i sig. Vem skulle inte tacka ja till lite extra semester?

Jag är övertygad om att lösningen för framtiden ligger i att vi delar på jobben. Då löser vi både arbetslösheten och miljöproblemen på samma gång! Det är egentligen enkel matematik. Om alla jobbade hälften så mycket skulle dubbelt så många kunna få jobb. Och om vi hade hälften så hög lön skulle den överkonsumtion som nu riskerar att ödelägga vår planet i princip upphöra per automatik.

När robotorna tar över kan människans inneboende skaparkraft äntligen på riktigt frigöras. Som finansminister Ernst Wigforss så klockrent beskrev det i början av 1900-talet:
“Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga - ja, vad ni vill. Frihet!”

lördag 16 maj 2015

Debattartikel: Hållbara visioner för Ulricehamn efterlyses

I dagens Ulricehamns Tidning har jag med en insändare. Du kan även läsa den här nedan:

I dagarna släppte IVL Svenska miljöinstitutet en rapport om hur Sveriges kommuner ligger till i sin klimatanpassning. Ulricehamn finns inte ens med på listan. Man kanske inte ska dra förhastade slutsatser av det, men det signalerar inte direkt att Ulricehamn vill vara en ledande miljökommun. De som jobbar med miljöfrågor i kommunen gör säkert sitt allra bästa, men det räcker inte. Ska vi bygga en hållbar stad krävs ett helhetsgrepp - en vision som står över alla andra konkurrerande mål.

Klimathotet är högst verkligt även för Ulricehamn. Det är minst sagt anmärkningsvärt att kommunen inte tar det i större beaktande inför nya projekt och investeringar. Här är tre aktuella exempel.

Först det beryktade glastaket. Många åsikter åt det ena eller andra hållet har framförts, men bara miljöaspekten borde räcka för att inse att idén saknar verklighetsförankning. Ett glastak skulle innebära behov av ventilation året runt, samt luftkonditionering på sommaren, om vi inte ska storkna där under. Kanske även värme på vintern. Med andra ord stor energiförbrukning helt i onödan. Klimatsmart?

När det gäller ny bebyggelse är bristen på visioner påtaglig. Varför låta byggherrarna bestämma? Då får vi de löpande band-producerade husen vi ser nere vid sjön. Billiga att bygga, attraktiva för stunden, men hållbara? Vi borde istället vända våra blickar mot Alingsås, Sveriges föregångskommun när det gäller hållbart boende. Tänk om Ulricehamns vision kunde vara att alla nya hus som byggs ska vara passivhus, inte bara att de går att sälja till ett bra pris.

Till sist har vi nya Ica vid motorvägen. En helt enkelt vansinnig idé, som fullständigt låser fast oss i ett permanent bilberoende. Dessutom gynnar det en ökad materiell konsumtion, motsatsen till vad som behövs för en hållbar framtid.
Min fråga: Vill Ulricehamn vara en hållbar stad? Och är vi i så fall beredda att göra de satsningar och prioriteringar det kräver? Det är en ödesfråga, inte bara för miljön och klimatet, utan för Ulricehamns framtida attraktionskraft. Vem vill bo i en stad som lunkar på som om det fortfarande vore 1900-tal?

måndag 27 april 2015

Framtidens konsumtion är immateriell

I Naturvårdsverkets senaste rapport om klimatpåverkan från svenskars konsumtion finns både goda och dåliga nyheter. Positivt är att utsläppen i Sverige minskat rejält när det gäller de stora utsläppsbovarna. Utsläpp på grund av vårt boende har mer än halverats. Från inhemskt producerad mat har utsläppen minskat med nästan en tredjedel. Transporternas utsläpp har också minskat något, med cirka 10 %. Det tråkiga är att trots detta så ökar Sveriges totala utsläppsmängd, eftersom vi samtidigt ökar vår import. Vi har alltså förflyttat en del av våra utsläpp till utlandet. För importerad mat har utsläppen nästan fördubblats. Och på 20 år har utsläppen av växthusgaser orsakade av transporter i andra länder (främst flyg) ökat med drygt 60 %.

Naturvårdsverket har utrett åtgärder för att gynna en mer hållbar konsumtion. Man vill bland annat premiera bränslesnåla bilar, införa klimatskatt på flyg­resor och ha utsläppsrelaterade inslag i livsmedels­beskattningen. Man vill också minska mat­svinnet, gynna bilpooler och skapa fler laddplatser för el­bilar. Alltihop är bra förslag, men jag tycker inte att man riktigt kommer åt roten till problemet.

Vi bygger idag vår tillväxt främst på ökad konsumtion av matvaror, prylar och produkter. Den trenden kan inte fortsätta om vi vill att våra barnbarn ska ha någon planet kvar att ärva. Vi i Sverige kan möjligen skjuta problemet ifrån oss genom att hävda att vi tar hand om utsläppen inom våra gränser, och att andra länder får ta hand om sina. Men då ägnar vi oss åt verklighetsförvanskning. Hade vi inte köpt våra kläder från Bangladesh hade ju inte utsläppen hamnat där. Här måste importörer och producenter ta ett större ansvar, alternativt klimatbeskattas, så att vi inte skjuter över våra problem på någon annan.

Konsumtion i sig är inte ett problem. Vi måste ju ha mat och kläder för att överleva, och konsumtion bidrar också till glädje och livskvalitet. Men vår syn på konsumtion behöver förändras. Vi lever i en tid då shopping kallas för en livsstil. Marknaden hetsar oss till överkonsumtion, vi köper mer än vi behöver, och politikerna berömmer oss för detta, eftersom det gynnar tillväxten. Men överkonsumtionen innebär att en massa mat slängs i onödan, att vi har garderober fulla med kläder som vi aldrig använder, och att vi byter ut saker fast de inte är trasiga. Detta onödiga slitage på miljön kan enkelt åtgärdas genom att vi är lite mer eftertänksamma i våra inköp. Spontanköp är sällan bra för någon annan än handlaren.

Att konsumera hållbart handlar också om att vara medveten om vad vi lägger våra pengar på. Vi fokuserar idag så mycket på köp av varor att vi nästan glömmer bort att det finns andra typer av konsumtion. Även Naturvårdsverkets lösningar ovan relaterar främst till varukonsumtion. Förslagen är som sagt inte dåliga, men jag tror det finns en genväg till hållbarare konsumtion. Det jag saknar bland Naturvårdsverkets förslag är hur vi kan gynna annan slags konsumtion. Om vi byter ut en del av vår materiella konsumtion mot till exempel upplevelser, tjänster, nöjen och kultur, tar vi ett viktigt steg på vägen. Jag är övertygad om att lösningen på framtidens hållbara konsumtion finns i människans inneboende kreativitet och skaparglädje. Leve konsten!

söndag 29 mars 2015

Palm(olje)söndagen

På Palmsöndagen i år läser man bland annat denna text i kyrkorna runt om i landet:
"Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: "Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?" Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv ..." (Johannesevangeliet 12:5-6)
Judas resonemang påminner mig om storföretagens försvar av palmolja i vår tid. Det finns mycket goda skäl till att vara kritisk mot palmolja (se nedan). Men kritiken bemöts ofta med att oljepalmsplantagerna gynnar de fattiga. De skapar arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt. Detta är visserligen sant, precis som Judas faktiskt också hade rätt i sitt resonemang, men man måste se till de bakomliggande motiven. Plantageägarna är knappast där för att bedriva biståndsarbete, självklart är deras egentliga anledning att tjäna pengar. Och med tanke på det sätt de gör det borde branschen likställas med tjuvar.

Anledningen till palmoljans popularitet är enkel - den har goda egenskaper och lågt pris. Det stora problemet är att oljepalmsplantagernas utbredning sker på bekostnad av regnskog och biologisk mångfald. Ursprungsbefolkningar trängs undan och vattnet förgiftas av konstgödsel och bekämpningsmedel. Mellan 80 och 100 % av de däggdjur, reptiler och fåglar som fanns i ursprungsskogen överlever inte i oljepalmsplantager. Det drabbar bland annat den redan utrotningshotade orangutangen. Skövlingen av regnskogen påverkar också vårt klimat genom att stora mängder koldioxid frigörs. Efterfrågan på palmolja beräknas öka med 25 % till år 2020. Hur ska det gå till utan att ytterligare värdefull regnskog offras?

Även om du inte är medveten om det använder du förmodligen palmolja dagligen. Palmolja används i mängder av olika produkter, från margarin och kakor till tvål och smink. Tidigare har det oftast deklarerats som "vegetabiliskt fett" men från och med i år måste tillverkare uppge att en vara innehåller palmolja. Det är inte lätt att undvika palmoljan helt och hållet, men detta är åtminstone ett framsteg som gör det lite lättare.
"Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: Hosianna! ..." (Johannesevangeliet 12:12-13)
Utifrån scenen där Jesus rider in i Jerusalem är det lätt att tolka "hosianna" som ett glädjerop, ungefär som "hurra", men det är egentligen inte sant. Hosianna betyder "rädda oss" och motsvarar alltså snarare det man skulle ropa om man är på väg att drunkna. Det finns ett hopp som är större än våra mänskliga begränsningar. När utmaningarna i världen känns övermäktiga och framtiden hotande får vi också stämma in i ropet till Jesus: Hosianna! Rädda oss!

onsdag 11 mars 2015

Av nåd

Ex gratia är latin och betyder "av nåd". Framtiden får vi av nåd, vi har inte gjort något för att förtjäna den. Tvärt om, med tanke på allt elände vi ställer till med förtjänar människosläktet knappast att överleva. Därför är livet en gåva, något att vara tacksam över, att förvalta och vårda.

Ex gratia är också en juridisk term. En ex gratia-ersättning är en ersättning som betalas ut utan att det finns någon juridisk skyldighet till det. Ofta handlar det om människor som fallit offer för händelser eller beslut som man senare tagit avstånd ifrån. T.ex. har staten betalat ut ex gratia-ersättning till de som drabbades av 1900-talets steriliseringslagstiftning och till personer som Säpo ingrep emot under kalla kriget. Händelser som inte var olagliga vid sin tid men som anses oetiska i nutid.

Frågan är då hur vi kommer att se på klimat- och miljöfrågorna i framtiden? Gör vi ingenting åt dem kommer många oskyldiga att drabbas, inte minst i de fattigaste länderna. Även om denna ignorans inte är olaglig just nu, kommer framtidens politiker kanske anse att de har moralisk skyldighet att ge ex gratia-ersättning till de drabbade? Jag hoppas det.

Samtidigt hoppas jag att vi aldrig hamnar i den situationen. Oändligt mycket mer värt än att få ett skadestånd är förstås att slippa skadan från början. Kan vi då lyckas vända utvecklingen så att klimatförändringarnas negativa effekter uteblir? Förmodligen inte helt och hållet. Framtiden kommer bli tuff, det måste vi vara beredda på, men inte omöjlig. Det finns många, många goda krafter som jobbar för en hållbar värld. Som har insett att livet är en gåva, ingen självklarhet eller rättighet. Framtiden får vi av nåd.

måndag 23 februari 2015

Konsten att leva utan bil


Jag har haft körkort i 15 år men aldrig någon bil. Att man handlar ekologiskt eller second hand har människor inga problem med. Det är snarare trendigt. Men att man väljer att inte äga någon bil trots att man skulle kunna, det sticker uppenbarligen i ögonen. Det är ingen större tvekan om vad som är norm i vårt samhälle. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om när vi ska skaffa bil, inte om vi ska skaffa bil. Nästan varenda gång man träffar en bilägare får man förklara att det går alldeles utmärkt att åka kollektivt. Ja att det inte bara går, utan till och med har många fördelar. Tar du bilen till Göteborgs centrum till exempel får du ofta parkera långt ifrån ditt slutmål, och resan blir dessutom dyrare än med buss eller spårvagn. Tar man bussen till jobbet kan man utnyttja tiden till att besvara e-post, läsa eller något annat, istället för att resan blir ren dötid. Sen klarar man ju sig väldigt långt bara genom att gå eller cykla, och får då motion på köpet.

Många verkar tycka lite synd om oss som "måste" åka kollektivt med hela familjen. Tvärt om, det är på många sätt mycket smidigare. En tågresa går snabbare än med bil, det finns toalett och kanske servering ombord, och inte minst kan man vara uppe och röra sig. Ofta hittar barnen också lekkamrater som gör resan roligare. Jämfört med tåg är en bilresa som att sitta med tvångströja i en isoleringscell.

Bilens stora fördel är förstås tidsaspekten; restiden är ofta kortare och man behöver inte passa några tider. Det säger ganska mycket om vårt samhälle att detta är en så avgörande punkt. Vi är stressade, hinner inte med allt vi vill eller känner att vi borde. I våra försök att få ihop "livspusslet" är lite kapad restid värt mycket. Det här skulle jag säga är kollektivtrafikens stora utmaning. Alla andra fördelar väger lätt i jämförelse. Att ta bilen kan bli dubbelt så dyrt och folk kommer ändå fortsätta att köra ensamma till jobbet om det kan spara in en timme om dagen.

Med detta sagt är det inte alls omöjligt att vi köper bil i framtiden. Men för oss kommer anledningen aldrig att vara normen - vi vet att man kan leva superbt utan bil - utan rent praktisk. Än så länge bor vi i en stad men flyttar vi till landet har vi tyvärr inte mycket val. Men bättre kollektivtrafik på landet tror jag kommer bli en viktig framtidsfråga, inte bara av miljöskäl utan också för landsbygdens överlevnad. Så kanske, kanske förblir vi bilfria för gott.

tisdag 3 februari 2015

Avgörande dilemman del 4: Löneutvecklingen

I förra veckan meddelade Svenskt Näringsliv att de tror att utrymmet för högre löner de närmaste åren är mycket litet. Spontant låter det ju inte så kul, men det kan faktiskt vara ett positivt tecken i tiden.

Vårt rådande ekonomiska system bygger på tanken om tillväxt: Tjänar vi mer kan vi konsumera mer och då ökar omsättningen, företagens vinster ökar och då kan vi tjäna mer och konsumera mer, och så vidare...

Så länge vi har inflation kan vi få höjda löner utan att det kostar arbetsgivaren någonting, eftersom pengarna samtidigt blir mindre värda. På sikt tar inflationen och löneökningen ut varandra. En verkligt höjd lön däremot skapas främst genom produktivitetsökning, bland annat genom ökad försäljning till följd av tillväxtspiralen beskriven ovan.

Det låter logiskt, men det här med våra löner är knepigare än man kan tro. Den där tillväxten som krävs för att vi ska få mer i lön är nämligen långt ifrån oproblematisk. På kort sikt är ekonomernas och politikernas löften om välstånd till följd av tillväxt inte tagna ur luften. Vi ser ju av historien att det har funkat. Men på lång sikt är löftena minst sagt naiva. Evig tillväxt med ändliga resurser är självklart en omöjlighet. Vi har bara ett jordklot och förr eller senare är alla resurser slut, och då kan ekonomin inte växa mer. Detta är förmodligen det största dilemmat av alla, och något jag kommer återkomma till i senare inlägg.

Ett annat dilemma med löneutvecklingen som vi på allvar behöver fundera över handlar om relationen mellan offentlig och privat sektor. Att det finns en löneskillnad mellan dessa sektorer är knappast någon hemlighet. Men faktum är att relationen mellan dem är ett betydligt större dilemma än den enskildes lön.

Genom produktivitetsökningen driver den privata sektorn på löneutvecklingen. För att behålla och rekrytera personal tvingas den offentliga sektorn hänga med. Det innebär ständigt ökade lönekostnader för den offentliga välfärden. Men där den privata sektorn kan motivera löneökningen med ökad vinst blir det för offentliga sektorn mer eller mindre ren förlust. Lite förenklat kan man säga att ju mer den privata sektorn tjänar, ju mer går den offentliga sektorn back. En del av den privata vinsten och löneökningen genererar visserligen ökad skatteinkomst, men inte i samma utsträckning som utgifterna för ökade löner växer. Detta är en av förklaringarna till att den offentliga sektorn hela tiden tvingas effektivisera, spara och skära ner på personal. Bryts inte denna negativa spiral kommer den offentliga sektorn till slut att utplånas. Samtidigt är tillväxten nödvändig för att skapa nya jobb inom den privata sektorn, där majoriteten av befolkningen alltid kommer att finnas.

I ljuset av detta kan en utebliven löneförhöjning faktiskt vara något positivt. Då ökar inte konsumtionen, vilket är bra för vår miljö, och den offentliga sektorn kan behålla sin nuvarande personalstyrka något år till. Så var inte allt för besviken efter ditt nästa lönesamtal.

torsdag 29 januari 2015

Med båda fötterna på jorden

När Jesus vandrade på jorden umgicks han med många utstötta. Sådana som i samhällets ögon inte var värda någonting. Skatteindrivare, prostituerade, sjuka, fattiga. Och trots att Jesus snarare skärpte lagen än mildrade den drogs människor av alla sorter till honom. Hur kunde det komma sig?

Kanske är svaret en oemotståndlig kärlek till medmänniskan. Jesus såg dem som kanske ingen sett förut. Han återupprättade deras människovärde. Ändå skyggade inte Jesus för sanningen. Han kunde ibland vara besvärande uppriktig. Men han bemästrade den balansakt som vi så många gånger har svårt för - den mellan sanning och respekt.

Vi tenderar lätt att falla i det ena eller andra diket. Vi kanske värderar ett sätt att leva så högt att vi tappar bort all respekt för dem som inte når upp till våra höga ideal. Eller så är vi så rädda för att stöta oss med någon att vi ser mellan fingrarna med det mesta. I respekt för allas fria val glömmer vi bort vårt ansvar att hjälpa människor på rätt väg.

Oavsett om du är troende eller inte kan Jesus få vara ett föredöme i konsten att leva både i sanning och respekt. När det gäller hållbar utveckling och framtidsfrågor är detta extra viktigt. En miljövänlig livsstil får inte bli ett sätt att skryta eller framhäva sig själv. Då leder det ofrånkomligt till att vi distanserar oss till andra. Men vi får inte heller blunda för de svåra utmaningar vi står inför.

Vi ska varken sitta på höga hästar eller stoppa huvudet i sanden. För att förändra världen till det bättre måste vi stå med båda fötterna på jorden.

fredag 16 januari 2015

2015 - året då den extrema fattigdomen ska ha halverats

Kommer ni ihåg millenniemålen? Det är åtta globala mål för en bättre värld som FN beslutade om år 2000. I år är året då de ska vara uppfyllda, så frågan är hur det går?

Här är målen i korta drag:
1. Att utrota den extrema fattigdomen och hungern i världen.
2. Att se till att alla barn får gå i skolan.
3. Att öka jämställdheten mellan kvinnor och män och att stärka kvinnors ställning.
4. Att minska barnadödligheten i världen.
5. Att uppnå en bättre mödravård och minskad mödradödlighet.
6. Att stoppa spridningen av hiv/aids, malaria och andra sjukdomar.
7. Att säkerställa en miljömässigt hållbar utveckling.
8. Att utveckla ett globalt partnerskap för utveckling.

Målen kan verka lite diffusa men till punkterna finns mätbara delmål där basnivån för statistiken utgår ifrån år 1990. T.ex. är delmålet för första punkten att andelen extremt fattiga och hungrande ska ha halverats 2015 jämfört med nivån 1990.

Kommer målen då att ha uppnåtts under detta år? Svaret är utan större tvekan nej. Mycket arbete återstår ännu på alla åtta punkterna, men det finns ändå skäl att vara hoppfull. Utvecklingen går i många delar av världen åt rätt håll. När det gäller den halverade fattigdomen uppfylldes faktiskt målet redan 2010. Dock inte främst genom FN:s insatser, utan tack vare den ekonomiska tillväxten i Asien. Majoriteten av de ca 1,2 miljarder människor som lever i extrem fattigdom finns i Afrika söder om Sahara. Även där går utvecklingen framåt, men inte alls i samma takt.

Nu pågår ett arbete med att uppdatera millenniemålen för de kommande femton åren. Huvuddragen kommer troligtvis att vara att helt utrota den extrema fattigdomen, samt ett tydligt fokus på hållbar utveckling. I slutet av året kommer också FN:s klimatkonferens äga rum i Paris. Då är tanken att ett nytt bindande klimatavtal ska undertecknas av världens stater.

2015 blir ett spännande år. Ett år då världens ledare på ett tydligt sätt behöver understryka och förmedla vårt gemensamma ansvar för framtiden.

måndag 5 januari 2015

Nytt år - nytt jobb!

Från och med mars (med lite tjuvstart i februari) kommer jag att jobba med hållbar utveckling på heltid! Jag har fått nytt jobb, som kommunikatör för Miljöförvaltningen i Borås, med särskilt fokus på den nya spännande verksamheten i Orangeriet.

Orangeriet är en byggnad som just nu håller på att uppföras i Stadsparken i Borås. Det är ritat av Wingårdhs arkitektkontor och kommer att invigas i slutet av våren. Orangeriet är tänkt att vara en mötesplats med hållbarhet i fokus. Där kommer bland annat finnas café/restaurang, utställningar, föreläsningar och andra aktiviteter. Man kommer även att kunna rådfråga Miljöförvaltningens experter inom hållbar livsstil, miljö och energi.

Borås Tidning korade Orangeriet till den viktigaste saken på gång i Borås under 2015.
Läs artikeln här.

Orangeriet är ett unikt och spännande projekt som jag ser fram emot att bli en del av! Här nedan är en liten inspirationsfilm som inte ger så mycket information men kanske en känsla av vad Orangeriet är tänkt att bli.