Hur hamnade jag här? Min väg mot en hållbar livsstil

Jag blev tillfrågad att skriva en text under rubriken "Hur hamnade jag här?" till Svenska kyrkan i Tidaholms tidning "Kyrkfönstret". Du kan ladda ner tidningen här eller läsa texten här nedan.

Hur hamnade jag här?

För ett år sen flyttade vi in i vårt torp i Klämmesbo. Vi hade då byggt ut det till mer än dubbla storleken. Det är tankeväckande att man för bara några generationer sedan klarade sig med så mycket mindre än vad vi anser är möjligt i dag. Ribban för vad som räknas som nödvändigt höjs hela tiden. I vissa avseenden är det naturligtvis positivt, i andra helt ohållbart. Marknadsekonomin har skapat en kultur där vi aldrig får vara nöjda. Att det är positivt att ständigt vilja ha mer. Men det hållbara samhället kan inte byggas på sådana grunder. I Sverige konsumerar vi årligen naturresurser motsvarande 4,2 jordklot. Tråkigt nog har vi bara ett.

Att ta ansvar för skapelsen är för mig en naturlig konsekvens av min tro. Jag blev miljömedveten redan som barn på åttio- och nittiotalet. Med influenser från flera håll, men inte minst från kyrkan. I kyrkans barngrupper var vi med och samlade in pengar till Lutherhjälpens fastekampanjer och sålde träd för att stoppa ökenspridning och rädda regnskog. Vi sålde fair trade-produkter innan begreppet ens fanns. Jag är stolt över att tillhöra en kyrka som varit, och är, banbrytare för global rättvisa och hållbarhet. Många saker som i dag är självklara, som att kunna köpa Fairtrade-bananer eller kaffe i mataffären, hade aldrig blivit möjliga utan Svenska kyrkans engagemang i frågan.

En fin sak med att växa upp i kyrkan är att det internationella perspektivet blir naturligt för en. Redan som barn förstod jag att vi tillhör de privilegierade i världen. Men också att det går att göra något åt orättvisan. Kyrkan protesterar inte bara, den har i alla tider gjort något åt problemen. Det var missionärernas arbete som lade grunden för det som i dag är svenskt bistånd.

För drygt tio år sen var jag och min fru Karoline volontärer i Etiopien under ett halvår. En sak som jag förvånades över var den livsglädje man kunde mötas av där. Hur kunde de vara så glada mitt i allt elände? Jag tror det handlar mycket om vilka förväntningar vi har. Förnöjsamhet och tacksamhet är två väldigt viktiga inställningar till livet som är lätta att glömma bort när man bor i ett rikt land.

När vi kom hem från Etiopien ville jag göra mig av med det mesta. Mina ägodelar hade tappat sitt värde. Men man kan inte ställa sig helt utanför det samhälle och den kultur man tillhör. Däremot kan man sträva efter en så hållbar livsstil som möjligt.

Vi glömmer ofta hur radikal Jesus undervisning om pengar är. “Sälj allt du har och ge åt de fattiga” - vem klarar av det? Inte konstigt att mannen i berättelsen gick därifrån bedrövad. Men poängen är inte att vi bokstavligen måste sälja allt. Poängen är att förstå vilken enorm orättvisa det finns i världen och att jag genom mina val kan bidra till att förändra det.

“Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?” (1 Joh 3:17)

Kristna har i alla tider strävat efter en enklare livsstil. Allra tydligast syns det i klosterväsendets fattigdomslöfte, men jag måste inte bli munk för att låta det avspeglas i mina värderingar. Med åren har parallellen mellan pengar och klimatpåverkan blivit allt tydligare för mig. Rika har högre klimatavtryck, helt enkelt för att de konsumerar mer. Så det mest klimatsmarta vi kan göra är kanske att gå ner i arbetstid. Tjäna lite mindre pengar men i gengäld få mer tid till att vårda våra relationer och vår planet. Jag har inte jobbat heltid på snart åtta år, inte Karoline heller.

Vi bodde elva år i Göteborg och tre år i Ulricehamn innan vi hamnade i vårt torp. Att det blev just Klämmesbo beror på att Karoline kommer härifrån. Men att vi flyttade från stan till landet berodde också på de tankegångar jag beskrivit. Vår längtan efter att leva närmare naturen. Att leva jordnära, med omsorg om naturen och varandra. Att följa årstidernas växlingar. Att kunna prioritera tid framför pengar.

Hållbarhet och livskvalitet går hand i hand. Och med Guds hjälp kan vi göra världen till en bättre plats.

Ode till en hållbar ekonomi

Jag var på Almedalsveckan tidigare i sommar. Jag tror knappt det fanns en enda arrangör som inte hade något om hållbarhet i sitt program. Bollen är i rullning. Och det saknas inte goda idéer och initiativ. Problemet är bara att innovationer aldrig kan lösa grundproblemet.

"Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande. Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet."

(Första Timoteusbrevet 6:7-11)

Det är nästan två tusen år sen Paulus skrev orden ovan, men poängen är fortfarande lika viktig. Girigheten gör att världen går under. Marknadsekonomin har skapat en kultur där vi aldrig får vara nöjda. Att det är positivt att ständigt vilja ha mer. Men det hållbara samhället kan inte byggas på sådana grunder. H&M:s affärsmodell kan aldrig bli hållbar så länge det ingår att de kontinuerligt måste bränna upp eller på andra sätt göra sig av med tonvis av osålda kläder. Vi måste tillbaka till att handel handlar om behov, inte lust. Och där är inte marknadsekonomin oss till någon hjälp. Hur mycket finns det inte i butikerna som vi skulle kunna klara oss utan. Hälften, kanske mer, av utbudet? Dessa dåraktiga begär leder till vår undergång, som Paulus skriver.

Det hållbara samhället kan aldrig förverkligas så länge det finns avgrundsdjupa orättvisor i världen. Vi ska sträva efter rättfärdighet, skriver Paulus. Inte lätt när vi är en del av ett kapitalistiskt system där klyftorna hela tiden ökar. De 26 rikaste personerna i världen äger nu lika mycket som de fattigaste 3,8 miljarderna. Det säger en hel del om bristerna i systemet.

Klimatkrisen måste lösas solidariskt. Det finns en överhängande risk att de rika köper sig fria (i bästa fall genom klimatkompensation, i sämsta fall genom att stänga in sig i guarded communities skyddade från klimatpåverkan) och att bördan lämpas över på de fattigaste. Upplever allt för många att inskränkningar görs i deras liv som är oproportionerligt stora kommer vi inte att lyckas. Då får vi protester i stil med gula västarna i Frankrike. Därför måste miljöpolitiken vara utjämnande.

Det finns en tydlig parallell mellan pengar och klimatpåverkan. Är du rik har du högre klimatavtryck, helt enkelt för att du konsumerar mer. Ska man komma åt detta kan miljöskatter inte vara platta. Skatt på till exempel bensin och el borde öka ju mer vi använder. Kanske även vara kopplat till inkomst. Någon kanske invänder att detta vore svårt att både administrera och kontrollera, men det är ditåt vi måste sträva. Annars kommer de som har det sämst alltid att motsätta sig klimatåtgärder och de som kan betala för sig bara att fortsätta som förut.

Sträva efter uthållighet, skriver Paulus. Såväl då som nu behöver vi en livsstil som håller i längden. Där förnöjsamhet och förundran är ledord. Där pengar används förnuftigt. Och där politiken skapar förutsättningar för ökad rättvisa.

Det räcker nu - argument mot klimatpolitiken

"Klimatpolitiken är extrem och ogenomtänkt"
Jag tycker mig allt oftare stöta på formuleringar av typen “Jag brinner för hållbarhetsfrågor, men…” Ett sätt att rättfärdiga en åsikt som inte är helt rumsren genom att appellera till något slags sunt förnuft. Det ekar olustigt likt “Jag är inte rasist, men…” Exempelvis: “Jag är inte emot bensinskatten, men det räcker nu.” Det glädjande i sammanhanget är att det uppenbarligen inte längre är politiskt gångbart att ignorera miljö- och klimatfrågan, men det innebär inte att alla för den skull tar den på allvar. Att påstå att nuvarande klimatpolitik är extrem och därmed kraftigt skära ner på satsningarna (M+KD:s budget) visar med all tänkbar tydlighet att man inte har förstått allvaret. Den som verkligen brinner för hållbarhetsfrågor vet att det är bråttom. Och att det vi gjort hittills inte räcker på långa banor. Naturvårdsverket släppte nyligen en rapport där man slår fast att Sveriges klimatmål inte kommer att nås med befintliga och beslutade styrmedel. Det kommer att krävas mycket hårdare tag - och det inom kort. Tycker du det är extremt nu? Det är en stilla vårbäck jämfört med den flodvåg av insatser vi kommer att behöva göra om tio år. Särskilt om vi inget gör nu. Ju längre vi väntar ju jobbigare kommer det bli.

Det är lätt att kritisera politiska beslut, men har vi verkligen några alternativ? Om det som görs är ogenomtänkt, vad är det vi borde göra istället? Jag saknar ett seriöst svar på den frågan. Moderaternas miljöpolitik verkar i huvudsak gå ut på att skjuta över ansvaret på kommande generationer. Det om något är ogenomtänkt.

"Det finns inga ekonomiskt realistiska alternativ till bensin och diesel"
Det verkar inte finnas någon fråga som retar upp folk lättare än höjd bensinskatt. Märkligt tycker jag eftersom det är en fråga som väldigt snart är historia. Om bara 11 år kommer försäljningen av nya bensin- och dieselbilar att förbjudas, enligt Januariöverenskommelsen. Det är inte bara i Sverige detta är på gång. Så vad innebär det? Jo det är en väldigt tydlig signal till bilbranschen åt vilket håll utvecklingen går, vilket innebär att tillverkningen och försäljningen av elbilar lär skjuta i höjden väldigt snart. Men redan idag kan du byta till en gasbil och på direkten sänka både dina drivmedelskostnader och din klimatpåverkan. Vi har kört gasbil i flera år och det funkar hur bra som helst. Visst, det finns vita fläckar på kartan över tankställen men det är inget man inte löser med lite planering. Att hävda att det inte finns några ekonomiskt realistiska alternativ till bensin och diesel är en ren lögn, och mest ett svepskäl för att slippa behöva ändra sig.

Men är det då någon vits med att höja bensinpriset om bensinen ändå är på väg bort? Ja i högsta grad, därför att klimatkrisen är akut. Som jag skrev ovan - kör vi på som vanligt i tio år till får vi det väldigt jobbigt sen. Om tio år måste utsläppen minska kraftigt, och i skrivande stund ökar de fortfarande. Höjda bränslepriser driver på utvecklingen av bränslesnålare motorer, vilket vi behöver här och nu. Och de bilar som säljs idag kommer ju att rulla i mer än tio år. Dessutom får det förhoppningsvis en del att börja cykla eller åka kollektivt, även om jag tror att smärtgränsen för vad man kan tänka sig att lägga på drivmedel är högre än vad många säger.

"Höjd bensinskatt är ett slag mot landsbygden"
Vi som bor på landet är beroende av bilen, det är helt sant. Men det är inte hela sanningen. Där vi bor har vi 5 km till barnens skola och 10 km till närmsta mataffär. Det är inga avstånd som nödvändigtvis kräver bil, men som tidigare göteborgare är vi nog de enda i trakten som ens överväger att cykla. Pratar vi glesbygd blir problematiken naturligtvis en helt annan. Men i de sammanhang där jag rör mig och bor finns ingen glesbygd, ändå anses höjd bensinskatt vara något som närmast hotar hela ens existens. För min del tycker jag mest det liknar en bekväm förevändning. “Vi har inget val” betyder faktiskt rätt ofta “Jag orkar inte”. Om göteborgaren kan pendla 10 km till jobbet med elcykel så kan naturligtvis landsbygdsbon det också. Men man har inte vanan. Sen kan det naturligtvis vara så att landsbygdsbor oftare pendlar längre sträckor än stadsbor (själv pendlar jag 60 km till Jönköping) men för de korta resorna är förutsättningarna såklart de samma.

Klimatomställningen måste självklart vara rättvis. Den får inte ske på bekostnad av möjligheten att leva i hela landet. Miljöpartiet presenterade därför nyligen förslag på en rad satsningar särskilt för landsbygden. Exempelvis vill man att intäkterna från vissa miljöskatter ska ge grön återbäring direkt till medborgarna, och att pengar ska återföras till de kommuner och regioner som producerar vind- och vattenkraft. Förslag av denna typ är viktiga för att skapa en rättvis klimatpolitik som alla kan acceptera. Annars riskerar omställningen att stanna vid en klick idealister som gör så gott de kan, och det räcker tyvärr inte. Alla måste med på tåget för att vi ska nå det hållbara samhället.

"Sveriges minskade koldioxidutsläpp är försumbara globalt sett"
Spelar det verkligen någon roll om vi i Sverige nollar våra utsläpp? Är det ändå inte försumbart i jämförelse med till exempel Kinas enorma utsläpp? Jag har hört denna retoriska fråga ställas många gånger och jag förstår poängen, men nej - det är inte försumbart. Det som är intressant att jämföra är naturligtvis utsläppen per person, inte utsläppen per nation. Om Kina delades upp i tusen små nationer skulle varje enskilt land enligt resonemanget ovan kunna hävda att deras utsläpp är så försumbara att de kan fortsätta som förut. Samma sak gäller förstår på individnivå. “Min insats är en droppe i havet” tänker du kanske. Spelar det någon som helst roll om jag äter en köttbit mindre i veckan? Svaret är ja! Det är summan av alla individuella val som utgör nationens totala påverkan. Det finns ingen annan att skylla på, vi måste ta vårt gemensamma ansvar. Globalt sett finns det här även en rättviseaspekt. Det blir orättvist att bara titta på dagens utsläppsnivåer, när det är vi i de så kallade industriländerna som har den stora historiska skulden. Men det finns ingen anledning att fastna i diskussioner om vem som borde göra mest. Nu måste vi alla göra allt vi kan. Tillsammans kan vi klara det!

Vem kör egentligen? Om politiker som tappat kontrollen och vad vi kan göra

Jag behöver inte mer pengar. Mitt nyårslöfte blir i år att donera den extra slant som M+KD+SD:s nya jobbskatteavdrag kommer ge till klimatsatsningar. Ärligt talat, vem kan vara nöjd med några hundralappar till i plånboken, när det bekostas genom stora nedskärningar hos Naturvårdsverket, Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och total nedläggning av Jämställdhetsmyndigheten? Är det inte just dessa fyra områden vi borde satsa extra mycket på?

Klimatet är vår absoluta ödesfråga. I dess kölvatten kommer flyktingströmmarna bara att öka, vilket gör Migrationsverkets arbete allt viktigare. Vi måste förbereda oss redan nu. Det är ingen hållbar lösning att deportera alla flyktingar till nån öde ö (som i Bangladesh) eller att skicka vidare asylsökande till läger i Afrika (som Danmark har på förslag). Klimatflyktingarna kommer att komma - väldigt snart. Med lite kreativitet och framförhållning kan vi lösa det, kanske rent av vända det till något positivt. En lösning för avfolkningsbygder, för rekryteringsproblemen i offentlig sektor, för den förskjutna ålderspyramiden, med mera.

Jämställdhet behöver väl knappast ens kommenteras. Finns det något viktigare än rättvisa och lika behandling av alla människor? Uppenbarligen tycker inte längre Moderaterna och Kristdemokraterna det, trots att det var Alliansens utredning som ledde fram till inrättandet av Jämställdhetsmyndigheten (Liberalerna har tidigare gärna tagit åt sig äran för inrättandet). En tydligare flört med Sverigedemokraterna får man leta efter. För Sverigedemokraterna är det ju en ideologisk förutsättning att alla människor INTE är lika mycket värda. Det står svart på vitt i deras partiprogram. Det finns olika typer av svenskar, och bara riktiga svenskar (hur nu det ska definieras?) ska få full tillgång till samhällets stöd och tjänster. Tycker man att det är rätt och riktigt att människor behandlas olika beroende på exempelvis deras ursprung så behövs ju ingen Jämställdhetsmyndighet. Fullt logiskt. Det läskiga är att Moderaterna och Kristdemokraterna nu köpt denna logik. De rör sig obehagligt snabbt åt höger. Jag saknar Alf Svenssons medmänskliga fokus så det värker. (För att ge lite ytterligare perspektiv på tillvaron kan jag avslöja att jag på den tiden röstade på Kd. Numera känner jag inte över huvud taget igen partiet.)

Politikerna har uppenbart inte läget under kontroll. De vill gärna invagga oss i tron att de har förnuftiga skäl till sina beslut, men sanningen är en annan. De är fast i gamla hjulspår och Moderaterna som i alla tider propagerat för sänkta skatter kan naturligtvis inte ändra sig. Det är givetvis naivt, på gränsen till vanvett, att tro sig veta bättre än världens samlade forskarkår. "Klimathot? Nej men vi fortsätter med ökad konsumtion (jobbskatteavdragets syfte). Det tror vi på."

Men men - in your face, Alliansen! Jag kommer lägga mina nya pengar på klimatet. Ingen ökad konsumtion här! Ju fler vi blir som gör detsamma, ju tydligare blir det. Sänkt skatt funkar inte. Vi som redan har det bra behöver inte mer. Vi längtar inte efter mer prylar utan snarare efter mer tid. Tid för de vi älskar och de intressen vi skulle vilja utveckla men sällan hinner med. Ge pengarna till dem med verkligt behov, istället för att skapa konstlade behov hos medelklassen, som städhjälp och helgresor till London.

När hela havet stormar är det nya normala, och politikerna inte fattar vad den verkliga krisen är (det är inte regeringsbildningen) är det läge att protestera. På allvar. Här är Greta Thunberg vår tids stora förebild. Det är inte läge att sitta still i båten längre, det är läge att gå på vatten. Vi behöver mirakel. Vi behöver uppvaknanden. Greta visar att det är möjligt. 2019 vänder det. Folkstormen blåser upp.

Empati och anständighet - äkta svenska ideal

Tänk om du varje dag när du gick till jobbet inte visste om du skulle komma fram. Om du varje dag när du skickade dina barn till skolan inte visste om de skulle komma hem igen. Om du varje natt hörde bomber falla och du inte visste om ditt hus och ditt kvarter skulle stå kvar vid gryningen. Skulle du inte göra allt för att sätta dig själv och din familj i säkerhet? Och om du knappt hade några pengar, skulle du inte försaka allt annat för att åtminstone kunna skicka iväg din äldste son? Så att i alla fall någon i din familj var i säkerhet. Kunde växa upp i trygghet. Ja överhuvudtaget överleva.

Hela samhällsdebatten i dag lider av en hjärtskärande brist på empati. Visst medför invandringen utmaningar, det finns ingen som påstår något annat. Men det är utmaningar värda att ta tag i. Utmaningar värda att lägga tid, engagemang och kreativitet på. För det handlar om människor av kött och blod. Precis sådana som du och jag. Driftiga, kloka, goda människor, som bara haft oturen att födas i fattiga och konfliktsdrabbade länder. Visst, vi kan låtsas som att de inte finns. Stänga in oss i en nationell "gated community". Men då ska vi inte kalla oss goda. Då ska vi inte klappa oss på axeln och kalla Sverige för världens bästa land. För då är "svenskt" ingenting att ha. Då är svenska värderingar det samma som själviskhet, inskränkthet, inkrökthet. Är det de svenska värderingarna vi vill värna? I så fall vill jag inte kalla mig svensk.

En äkta svensk står på de svagas sida. En äkta svensk kallar aldrig, aldrig någonsin, en annan människa för en parasit. En äkta svensk är generös, öppen, förstående. En äkta svensk är stolt över sitt ursprung, över vad vi åstadkommit, att vi förvaltat våra talenter väl. Men en äkta svensk vet också att allt beror på en lycklig slump.

För det finns inget A- och B-lag. Vi har inte förtjänat vår rikedom. Fattiga människor är inte fattiga av lathet eller brist på kreativitet. De är fattiga för att hela systemet är korrupt. För att de i århundraden har utnyttjats av västvärlden. Vi har bara rört oss några millimeter bort ifrån kolonialsamhället. Till stor del är de fortfarande våra slavar, som tillverkar allt vårt krimskrams till nästan inga löner alls och under omänskliga förhållanden. Medan vi låtsas som om det regnar.

Till dig som tycker att det är viktigt med svenska värderingar kommer här en hemläxa: Läs liknelsen om den barmhärtige samariern (Lukasevangeliet 10:25-37) och betänk följande: Samarier var ett hatat folkslag, ändå var det just samariern i Jesus berättelse som visade barmhärtighet mot den misshandlade mannen. Han gjorde till och med mycket mer än vad som kunde begäras. Vad tror du Jesus ville säga med det? Vad innebär det i ditt eget liv och för de val du står inför? Vad innebär det för Sveriges roll i världen? Samtala gärna med en vän. Och tänk på detta: Det vi menar med svenska värderingar är i stort sett det samma som kristna värderingar. Så vill du vara en äkta svensk, lyssna på Jesus och låt medmänskligheten styra dina val. Även riksdagsval.

Det är vårt fel (eller: klimathotet är en klassfråga)

Alla skyller på någon annan i klimatfrågan. Numera är det få som förnekar den globala uppvärmningen som sådan, däremot sin egen inblandning.

Flygbranschen protesterar högljutt över införandet av en flygskatt. De tycker den är orättvis eftersom flyget "bara" står för 2-3 procent av de totala utsläppen. LRF skriker som en stucken gris varje gång någon får den hutlösa idén att servera mat utan kött (nu senast i Vasaloppet). Bilindustrin anser att miljözoner inte är samhällsekonomiskt försvarbara (som om luften vi andas kan reduceras till en ekonomisk fråga). Detaljhandeln tycker inte att de kan ställas till svars för vilka varor de säljer. De skulle inte sälja brasiliansk oxfilé om inte kunderna efterfrågade det, menar de.

Det hela blir pinsamt och löjligt genomskinligt. Det är uppenbart att de alla talar i egen sak. Och att de egentligen förstår att världen inte är så där svartvit. Att det inte finns någon ultimat syndabock att peka ut. Alla vet sanningen, men ingen vill riktigt erkänna den för sig själv. Sanningen att alla branscher och alla led i kedjan är lika skyldiga. Det är meningslöst att försöka utröna vem som är mest skyldig. Alla måste ställa om. Alla måste bli hållbara. Det hade varit klädsamt om branschorganisationerna hade erkänt detta, istället för att skylla ifrån sig.

Däremot kan det konstateras att utifrån ett globalt perspektiv bär världens länder olika stort ansvar. Statistik över ekologiska fotavtryck, det vill säga länders resursförbrukning, visar att de mest hållbara länderna i världen är Eritrea, Haiti och Afghanistan. Men hur hållbart är livet i dessa länder på riktigt? Inte särskilt. De låga siffrorna beror förstås på utbredd fattigdom, vilket innebär närmast obefintlig konsumtion och därmed mycket liten miljöpåverkan. Samma statistik visar med besvärande tydlighet vårt eget ansvar. Sverige ligger på en inte särskilt hedrande femteplats, efter Australien, Förenade arabemiraten, USA och Kanada.

Min slutsats av detta är enkel. Det är vi i de rika länderna som, både nu och historiskt, är ansvariga för största delen av världens miljö- och klimatpåverkan. Då ligger också det största ansvaret för att lösa miljö- och klimatfrågorna på oss. Extra orättvist är det eftersom de värsta effekterna av klimatförändringarna förväntas drabba fattiga länder.

Klimatfrågan är alltså egentligen i grunden en klassfråga som, åtminstone till viss del, gäller även här på hemmaplan. Det finns inget som är bättre för klimatet än att inte konsumera alls. Detta är så självklart att vi nästan glömmer bort det i vår iver att försöka utröna vilken slags konsumtion som är bäst (vegetariskt, ekologiskt, svenskt, fairtrade, återbruk och så vidare). Kontentan är att de med låga inkomster i princip per automatik också har låga klimatavtryck eftersom de konsumerar mindre. Nu är inte detta någon absolut sanning, eftersom man naturligtvis kan använda sina pengar mer eller mindre klokt. En höginkomsttagare skulle ju kunna köpa samma antal saker men mer hållbara och dyrare (inte heller det är någon absolut sanning, även om kvalitet måste få kosta). Som en grundprincip måste det ändå anses rimligt att anta att de rika bär ett större klimatansvar än de fattiga, även lokalt.

Hur ansvarsbördan ska fördelas rättvist har debatterats under de internationella klimatmötena under decennier och har varit en avgörande anledning till att det varit så svårt att enas kring ett globalt klimatavtal. Det är därför Parisavtalet är historiskt. Alla länder har enats om en färdplan (utom USA/Donald Trump som inte förstår varför rika skulle behöva ta mer ansvar). Enligt Parisavtalet ska rika länder bland annat bidra med finansiering till FN:s gröna klimatfond, för att underlätta fattiga länders omställning.

Men klimaträttvisa är inte bara en fråga på global politisk nivå. Du kan göra skillnad du med! Ge en gåva till en biståndsorganisation som jobbar med förebyggande klimatanpassningsprojekt. Gör medvetna val för att minska din egen klimatpåverkan. Rösta på politiker som tar klimatfrågan på allvar. Utredningar och avtal i all ära - nu är det dags för handling!

Vad gör vi när klimatflyktingarna börjar knacka på dörren?

Vi har en invandringskris påstår somliga. Vi måste stoppa invandringen annars går vårt land åt helvete. Konstigt, jag trodde det var flyktingarna som var i kris, inte vi. Och att det var platser som Syrien, Somalia och Afganistan som var helvetet på jorden, inte Sverige.

Faktum är att de flyktingströmmar vi ser i världen idag bara är toppen på ett isberg. Ett gigantiskt och snabbt smältande isberg, kan tilläggas. Inom en snar framtid kommer flera platser på vår jord att bli obeboeliga för människor. Redan idag händer det att människor i mellanöstern dör av extremhetta. Detta problem kommer att radikalt förvärras på grund av klimatförändringarna. Prognoser visar att även områden i Indien, Pakistan och Bangladesh kommer att bli obeboeliga på grund av extremhetta. Som om inte det vore nog bidrar klimatförändringarna dessutom till extremare väder över hela klotet, med översvämningar, stormar, jordskred och torka som följd.

Det är inte svårt att räkna ut vad detta innebär för framtiden. Klimatflyktingarna kommer att öka kraftigt. Enligt en prognos från FN:s Institut för miljö och mänsklig säkerhet kommer det om trettio år att finnas 200 miljoner människor på flykt undan klimatförändringar. Sätt det i relation till att det i år har kommit knappt 130 000 migranter till Europa, det vill säga inte ens en promille av 200 miljoner. Det är synnerligen överdrivet att kalla nuvarande invandringssituation i Sverige för en kris. Däremot kommer vi definitivt att hamna i en i framtiden, om vi inte redan nu börjar planera för hur vi ska undvika det.

Det allra bästa är naturligtvis att försöka häva klimatförändringarna. Men detta tar tid, tid vi inte har. Det näst bästa är att klimatanpassa samhällen så att de klarar en större påfrestning. Bygga vallar mot havet, luftkonditionera husen, osv. Men detta kostar pengar, ofantliga summor förmodligen. Så vi kan inte räkna med att bygga bort hela den hotande flyktingkrisen. Åtminstone tror inte jag det.

Därför behöver vi förbereda oss. Vad gör vi när klimatflyktingarna står vid vår dörr?

En sak för regeringen att ta tag i redan nu är lagstiftningen. Vem är en klimatflykting? I nuläget är det förmodligen omöjligt att få asyl på grund av miljöhot. Egentligen är det förstås en global fråga, där särskilt ansvar vilar på världens välfärdsstater. Därför ska Sverige självklart gå i bräschen för att FN:s flyktingkonvention uppdateras på området. Och det kan vi göra genom att föregå med gott exempel genom vår egen lagstiftning.

Nästa steg är att planera för ett framtida samhälle där vi maximerar antalet flyktingar vi kan ta emot. Jag är inte naiv här, jag tror inte att någon nation mäktar med att ta emot hur många migranter som helst. Men i samhällsplaneringen kan vi utgå ifrån ett scenario där vi tar emot så många vi bara kan. Vi planerar redan utifrån antagna befolkningskurvor. Hur invånarantalet kommer öka, hur ålderspyramiden kommer se ut, och så vidare. Det är inte så svårt att här även lägga till ett antagande om ökande antal migranter. Gör vi inte det kommer vi att stå handfallna när stunden kommer, och återigen svamla om att vi inte kan ta emot fler. Att vi måste se till våra egna behov först. Men det är ingen giltig ursäkt. Om man vet att vintern kommer men inte hugger någon ved får man skylla sig själv om man sen fryser. Förbereder vi oss inte på massiva flyktingströmmar kommer vi att få enorma problem. Men om vi förbereder oss kan vi som nation istället bli en god kraft i en orolig tid. Åtmistone jag kommer att jobba för det sistnämnda.

Maten kan räcka till alla

Vi vill gärna tro att allting blir bättre och bättre. För varje generation har den materiella standarden i vårt land höjts. Vi har allt vi behöver. Vi har till och med råd att shoppa enbart för nöjes skull, och att resa på utlandssemester flera gånger per år. Men det är något som skaver.

Världens åtta rikaste män äger nu lika mycket som den fattigaste hälften av mänskligheten. Läs den meningen en gång till. Skillnaden mellan de rikaste och de fattigaste i världen är större än någonsin, och dessvärre fortsätter klyftorna att öka.

Den extrema ojämlikheten är en av vår tids största och viktigaste utmaningar. Varje dag saknar runt 800 miljoner människor möjlighet att äta sig mätta. Men det är inte brist på mat som orsakar hunger och undernäring. Det finns tillräckligt med mat för att försörja alla människor i världen. Den är bara djupt orättvist fördelad.

Ojämlikhet är inte enbart en etisk fråga, dess konsekvenser berör oss alla. Extrem ojämlikhet korrumperar politiker, hindrar ekonomisk tillväxt, orsakar brott och konflikter. Den undergräver själva grunden för vårt samhälle. Men kapitalismens baksidor är inte så lätta att få bukt med. Det kräver beslutsamma politiker världen över som ser till att överskottet i samhället fördelas rättvist, så att inte enbart några enstaka bolag och deras ägare gynnas av tillväxten.

Ett rejält krafttag måste göras mot skatteplanering - på global nivå. Utvecklingsländerna förlorar sju gånger mer i skatteflykt än vad biståndet ger. I Sverige betalade åtta av de tjugo största bolagen ingen bolagsskatt under 2014. Detta är tydliga exempel på hur bolagen maximerar sina vinster på vanliga medborgares bekostnad. Pengar som borde gått till sociala skyddsnät - i utvecklingsländerna handlar det om ren och skär överlevnad - hamnar istället på en handfull välmående mäns redan feta bankkonton.

Det politiska och ekonomiska systemet förändras plågsamt långsamt, men vi behöver ändå inte tappa modet. Det finns mycket vi kan göra under tiden. Kanske är det allra viktigaste att ge människor kunskaper och självförtroende att ta makt över sin egen situation. Till exempel kan fattiga bönder genom ny kunskap öka sina skördarna och stå emot klimatförändringarna. Hållbara jordbruksmetoder som att odla i terrasser och gödsla med kompost ökar mullhalten i jorden. Eftersom mullrik jord binder kol bidrar det till att minska koldioxidutsläppen från jordbruket. På det sättet motverkar jordbruket också klimatförändringarna. Ibland kan man höra att ekologisk produktion ger lägre skördar och därmed ökar svälten i världen. Det är en missuppfattning. Flera studier visar tvärt om att när mindre jordbruk i utvecklingsländer läggs om till ekologiskt så ökar skördarna redan efter några få år. Dessutom slipper bönderna de stora utgifterna för konstgödsel och bekämpningsmedel, vilket förbättrar marginalerna ytterligare.

Trädplantering är en annan bra sak. På kort sikt ger det höjt välbefinnande (frukt, skugga), på längre sikt inkomst (virke). På köpet är det bra för klimatet (binder kol). Tillgång till resurser är också något vi kan jobba för oavsett vad som händer på det politiska planet. Det kan till exempel handla om att säkerställa tillgången till rent vatten. Så deppa inte ihop. Skippa en utlandsresa och leta istället upp en hjälporganisation du litar på och bli månadsgivare. Så länge inte världens biljonärer förstått problemet får vi, som relativt sett ändå har det väldigt bra, gå före i kampen mot orättvisan.

Vi är alla Sackaios

Denna söndags tema är "Samhällsansvar". Runt om i Sveriges kyrkor läser man berättelsen om Sackaios. Du kanske minns den. Sackaios var tullindrivaren som systematiskt hade utnyttjat sin position för egen vinning, men som i mötet med Jesus kom till ny självinsikt:

"Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt."
Lukasevangeliet 19:8

Okej, så en brottsling omvände sig.  Vad är det för poäng med att läsa den här texten två tusen år senare? Den omedelbara kopplingen mellan ekobrott och ditt eget liv kanske inte känns självklar. Ändå är det så.

Det finns avgrundsdjupa orättvisor i världen. Medan somliga blir sjuka av att äta för mycket, svälter andra ihjäl. Sambanden är komplexa och svåra att förstå. Inte kan väl mitt handlande spela säkert stor roll för de fattigas situation i Afrika? En gör så gott en kan. Eller som den danske tecknaren Robert Storm Petersen uttryckte det: "Alla andra tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig".

Sackaios verkade inte riktigt ha förstått konsekvenserna av sina handlingar. "Och har jag pressat ut pengar av någon..." På samma sätt är du kanske omedveten om vad det innebär när du köper en t-shirt tillverkad i Bangladesh (slavliknande arbetsvillkor) eller kött från Polen (oetisk djurhållning) eller kyckling från Thailand (massiv användning av antibiotika vilket skapar ökad antibiotikaresistens) eller kakao från Elfenbenskusten (barnarbete). Du ville ju bara spara lite pengar.

Att bli en medveten konsument är väldigt bra, men ändå otillräckligt. Ekonomin idag är global. Allting hänger ihop. Och det är konstruerat så att det i första hand gynnar västvärlden. Genom handelsavtal, tullar och en kartelliknande uppdelning av världsmarknaden missgynnas konsekvent de fattigaste länderna. Detta är vi alla en del av vare sig vi är medvetna om det eller inte. Som det uttrycks i en av högmässans syndabekännelser: "Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår".

Det är lätt att bli uppgiven. Missmodig. Förkrossad. Men så stiger Jesus fram. Och hans svar till Sackaios är ett eko även till vår tid: "I dag har räddningen nått detta hus".

Saker vi borde lärt oss av att spela monopol

Världen är ett Monopol-spel och vi befinner oss mitt i en spelomgång som pågått i så där en två hundra år. Alla vill vi få det bättre, alla vill vi bli vinnare. Men den som någon gång spelat Monopol vet vartåt det barkar. Tillväxten sker inte jämnt fördelad. När marknaden börjar bli mättad (alla tomter köpta och bebyggda) börjar utslagningen. En ekonomisk tillväxt kan i det läget bara ske på någon annans bekostnad.

Det stora problemet med kapitalismen är att det är en blind kraft. Det är inte som nyliberaler försöker intala oss (och sig själva) att marknaden automatiskt skulle styra samhällsutvecklingen mot allt större jämlikhet. Tvärt om blir världens rikedomar allt mer koncentrerade för varje år. Världens 85 rikaste individer äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning tillsammans. Och den rikaste en procenten av världens befolkning äger mer än resten tillsammans. Precis som i Monopol.

Monopol är baserat på ett spel utvecklat av Elizabeth Magie Phillips 1904 kallat "The landlord’s game". Spelet konstruerades förmodligen för att illustrera kapitalismens baksidor. Vid spelets slut finns bara en spelare kvar som äger alla tomter och alla hus. Vill vi ha en sådan utveckling i samhället?

Det är dock inte helt lätt att veta hur vi ska kunna ändra på utvecklingen i den globala ekonomi vi lever i. Det är svårt att ens förstå hur allt hänger ihop. Men en sak är säker, vad världen behöver är inte mer frihandel utan mer rättvis handel.

Med rätt dos av fantasi är jag övertygad om att vi kan hitta nya betydligt bättre sätt att styra samhället och dess utveckling. Som när vår fyraåring lekte häromdan och jag skulle handla i hennes affär: "Nej det kostar inget för i det här landet finns inga pengar".

Och?

Och är svenskans vanligaste ord. Det säger en hel del. Vi vill gärna knyta samman saker, lägga till, inkludera, pussla ihop. Utan och vore livet ganska meningslöst. Då skulle vi bara vara ensamma öar som aldrig relaterade till något annat än vårt eget. Jag vågar påstå att utan det lilla ordet och skulle världen gå under.

Men och kan också stå för sig självt. Uttalat med frågetonfall kan ett ensamt och bilda en hel replik. På en fråga eller ett påstående kan det då bli ett arrogant svar med innebörden "Än sen då? Varför ska jag bry mig?"

Men meningen med livet, är jag övertygad om, är att vi ska bry oss om varandra och vår värld. Att ta förvaltarskapet på allvar.

"Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den." Första Moseboken 2:15

Människans ursprungliga uppdrag att vårda skapelsen gäller än idag. Reaktionen på klimatförändringar, miljöförstöring, fattigdom och orättvisa får därför aldrig bli bara "Och?".

Jag är inte kapitalist, det ser bara ut så

Det finns en mycket spridd missuppfattning om vad ekonomisk hållbarhet innebär. De flesta ekonomer, politiker och affärsmän tycks tro att det mest handlar om att hålla resultatraden fri från röda siffror. För mig är det något mycket större. Det handlar om att skapa en ekonomi, både lokalt och globalt, som inte bidrar till ojämlikhet och orättvisa.

Jag får allt svårare för att se vår kapitalistiska marknadsekonomi som ett hållbart system i längden. Varför? Därför att det finns inbyggda mekanismer i systemet som skapar allt större ojämlikhet. Den rikaste en procenten av världens befolkning äger nu mer än resten av världen tillsammans. Jag tror (i de flesta fall) inte att det handlar om onda människor som medvetet roffar åt sig, snarare är det fel på själva systemet. Marknadsekonomin som den ser ut idag kräver ju stor ojämlikhet för att fungera. "Det här är nästan för billigt för att vara sant" tänker du kanske ibland. Sannolikt är det just så. Skulle de som syr våra kläder eller gräver upp metallerna till våra mobiler få samma löner som vi skulle produkterna bli mycket dyrare och därmed svåra att sälja i så stora antal som idag.

Men hur skulle en alternativ ekonomi kunna se ut? Det finns inget färdigt svar (än) men utvecklingen är spännande. Cirkulär ekonomi, delandeekonomi och lokala valutor är exempel på hållbar ekonomi på lokal nivå. Jakbankens kritik av räntan och att man kan tjäna pengar på pengar är en viktig aspekt på högre nivå. Kritiken kring hur pengar skapas genom utlån är en annan.

Kommunismens fall innebar inte att kapitalismen vann, utan snarare att vi nu kan kritisera kapitalismen mer fördomsfritt. Förr var motsatsen till kapitalism nästan per automatik kommunism. Nu öppnar sig nya vägar. Vi är inte fast i gamla hjulspår längre utan kan tänka nytt.

Det behövs fler tillväxtkritiska röster i samhället. Fler visioner för en rättvis värld. Men kanske är det som behövs allra mest en inre revolution. En insikt om vår egen del i problematiken. En förvandling så omvälvande att den väcker förvåning, men också respekt. Precis som det var för tullindrivaren Sackaios i mötet med Jesus:

Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: "Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt." Jesus sade till honom: "I dag har räddningen nått detta hus" (‭‭Lukasevangeliet‬ ‭19:8-9‬)

Vi väljer vad vi har råd med

Julhandeln i år väntas uppgå till ca 75 miljarder. Det är ett svindlande stort belopp. Som jämförelse är Sveriges samlade biståndsbudget ca 40 miljarder. Om vi konsumerade mindre och istället skänkte pengarna skulle vi alltså kunna fördubbla utvecklingsarbetet!

Tänk er det. Dubbelt så många brunnar borrade. Dubbelt så många barn som får skolgång. Dubbelt så många platser för asylsökande flyktingar.

Det påstås från en del håll att vi inte har råd att ta emot så många flyktingar som vi gjort under det senaste året. Det är en sanning med modifikation. Minst sagt. Med tanke på att de flesta av oss dagligen ägnar oss åt lyxkonsumtion är det enkelt att konstatera att en liten skattehöjning till förmån för de allra mest utsatta inte skulle drabba oss särskilt hårt. Några presenter färre i jul eller skicka tillbaka flyktingar till ett bokstavligt rent helvete. Vad väljer du?

Det här förändrar allt

Häromdan såg jag dokumentärfilmen "This Changes Everything", baserad på Naomi Kleins bok med samma titel. Utgångspunkten för filmen är klimatkrisen, men egentligen är det mer en film om människoöden. Nästan ingenting sägs i filmen om forskningsresultat, tekniska lösningar eller global politik. Istället ligger fokus på olika människors kamp för bevarandet av sin närmiljö. Med medkänsla och frustration som vapen väcker Naomi Klein den helt avgörande frågan: Hur mycket kan offras i tillväxtens namn? Att stora uppoffringar i miljön görs för att få tillgång till fossil energi skildras på ett brutalt vis i filmen. Men det är värre än så, även människors liv och traditioner verkar kunna offras för kortsiktig vinnings skull.

Filmen skildrar vanliga människors vägran att ge upp. Genom protester, demonstrationer och rättsliga prövningar gör de motstånd. Och det är hoppingivande. Naomi Kleins tes är att omställningen till en hållbar värld börjar hos vanligt folk. Möts politiker av ett allt för stort folkligt motstånd tvingas de ge vika, i annat fall röstas de bort i nästa val. På så sätt kan miljövidriga beslut hävas. Men även det omvända gäller. Känner politikerna att de har folket bakom sig kan de våga fatta de modiga beslut som framtiden kräver. Värt att tänka på inför FN:s klimatmöte som börjar på måndag. Vi behöver en rättvis och radikal lösning på klimatkrisen. Det borde vara hela mänsklighetens unisona krav. Så höj din röst!

Min väg från EU-motståndare till världsmedborgare

I ett tidigare inlägg skällde jag på våra politiker och sa att de inte tar klimatkrisen på tillräckligt stort allvar, och att utvecklingen mot ett hållbart samhälle går alldeles för långsamt. Det är förvisso sant men nu tänker jag balansera bilden lite genom att berätta om min ändrade inställning till EU.

Jag var 15 år när Sverige folkomröstade om EU. Vi hade heta diskussioner på SO-lektionerna. Vi var irriterade över att inte få vara med och rösta om vår egna framtid, men försökte påverka genom att bära pins där det stod "Ja till Europa" eller "Nej till EU". Jag tillhörde den fanatiskt övertygade nej-falangen. Idag tänker jag helt annorlunda.

Då tänkte jag bara utifrån Sverige. Vad hade vi att vinna på ett medlemskap? Inte mycket. Vi skulle få betala mer i avgift än vi fick tillbaka, bara en sådan sak. Vi skulle ge upp vår suveränitet när det gällde lagstiftning. Och släppte vi kontrollen över tullarna skulle det börja välla in billiga produkter som på sikt skulle kunna slå ut vår inhemska produktion. Allt detta har visat sig stämma, ändå är jag idag positivt inställd till EU.

Förklaringen kan egentligen sammanfattas i ett enda ord - samarbete. Efter att ha bott i Österrike, USA och Etiopien har jag fått en förändrad och fördjupad bild av hur världen ser ut och fungerar. När jag var 15 år insåg jag inte att allting hänger ihop. Vår jordbrukspolitik påverkar bönder i Afrika. En finanskrasch i Kina påverkar Stockholmsbörsen. Det jag väljer att köpa påverkar någons chans till överlevnad i en helt annan del av världen. Därför måste vi samarbeta. Vi kan inte isolera oss bakom stängda gränser och tro att vi klarar oss själva.

Detta är kanske den största bristen i Sverigedemokraternas politik, förutom den totala avsaknaden av medmänsklighet. Vi kan inte stänga gränserna och skapa ett Sverige som det var förr, för världen ser inte ut som den gjorde förr. Vi har en global marknad där världsmarknadspriserna på råvaror påverkar böndernas situation i såväl Sverige som i Qatar och Kongo (världens rikaste respektive fattigaste land). Men marknaden är långt ifrån rättvis. Ska vi utrota fattigdomen i världen räcker det inte med att skramla pengar på någon stödgala då och då, de globala spelreglerna måste förändras. Där fyller EU en jätteviktig roll. Vi kan inte driva igenom globala förändringar på egen hand, hur gärna vi än vill. EU har makt som en enskild pyttenation som Sverige aldrig kan få.

Vi står också inför enorma globala utmaningar som enbart kan lösas gemensamt. För att nå tvågradersmålet kommer det krävas styrmedel, sa Johan Rockström i en intervju nyligen. Jag håller helt med. Marknadskrafterna ser bara till egennyttan, inte till planetens bästa. Därför måste det bli olönsamt att investera i fossil teknik, och det blir det snabbast och enklast genom politiska beslut. I detta har jag en stark förhoppning om att EU kan visa vägen för övriga världen. Beslutet om att fasa ut de traditionella glödlamporna är ett exempel på det. EU:s målsättning om förbud mot plastpåsar är ett annat.

EU har många brister, på samma sätt som även FN har brister, men samarbete trumfar alltid isolering. Jag ser mig inte i första hand som svensk, utan som världsmedborgare. Tillsammans skapar vi en bättre värld!

Fairphone - recension efter 6 veckors användning

Känner du till Fairphone? Namnet säger precis vad det är: Ett försök att ta fram en mer rättvis och miljövänlig mobiltelefon. Ett lovvärt initiativ, och det lilla holländska företaget (som startade genom en crowdfunding-kampanj) har bevisat att det går. I skrivande stund har man sålt ca 58 000 ex och nästa år ska version 2 lanseras.

I ärlighetens namn ska sägas att de etiska skillnaderna mot övriga mobiltillverkare i denna första version inte är enorma. Mineralerna bryts i Kongo och mobilerna tillverkas i Kina. Men det är inställningen som gör hela skillnaden! Man värnar om att ha full insyn i hur mineralerna bryts, hur arbetsförhållandena på fabrikerna är och att det ska vara enkelt att beställa reservdelar och själv reparera mobilen.

Är då denna rättvisa mobil något att ha, mer än av samvetsskäl? Vasa församling, där jag jobbar, köpte in fem stycken för ett tag sen och jag har nu använt en av dem i en och en halv månad. Här är några av mina reflektioner och erfarenheter än så länge:

Tidigare har jag haft en Samsung Galaxy S2 och Fairphone är påfallande lik den, både till det yttre och inre. Storleken och designen är snarlik men helt klart till Fairphones fördel. Fairphone känns inte alls lika plastig som Samsung, och är oväntat tung. Tyngden är ingen nackdel tycker jag, det ger den en robust, hållbar känsla. Insidan bygger precis som hos Samsung på Android, men Fairphones variant är mycket snyggare och bättre utfört. Där Samsung valt ”extra allt” väljer Fairphone enkelhet och stilrenhet. Precis så här vill jag att ett mobilgränssnitt ska se ut! Kanske inte helt otippat att holländsk smak ligger mig närmare än koreansk.

Som med alla nya mobiler tar det ett tag att vänja sig vid handhavandet. Jag har råkat ringa upp folk av misstag och skickat sms från fel sim-kort, men det är helt och hållet en vanesak.

För dig som inte vill göra dig beroende (och övervakad?) av Google går det att använda mobilen utan att koppla den till ett Google-konto. Vill du installera appar från Play Store måste du dock installera Google-tillägget och registrera ett Google-konto. Det krävs wifi för att ladda ner installationen vilket kanske inte är något större problem för de flesta, men på jobbet har vi inget trådlöst nätverk så jag fick ta hem mobilen och göra klart installationen hemma.

Fairphone är en riktigt välbyggd och välfungerande smart phone. Den har inte störst skärm eller mest minne, men det har knappast inte heller varit målsättningen. Vill du ha den allra senaste tekniken, exempelvis stöd för 4G, kommer du att bli besviken. Men Fairphone är långt ifrån någon budgetmobil, trots sitt angenäma pris på 300 €. Hårdvaran inkluderar bl.a. stöd för dubbla sim-kort, wifi-hotspot och en utmärkt kamera. Vill du ha en riktigt bra mobil, och gott samvete på köpet, är det inte mycket att tveka över.

Att byta mobil var och varannat år är förstås helt ohållbart i längden. Förhoppningsvis är Fairphone hållbarare än andra mobiler, men det får framtiden utvisa. Det går åtminstone att köpa reservdelar, vilket är ett steg i rätt riktning.

Vill du veta mer om Fairphone, eller köpa en egen, besök deras hemsida: www.fairphone.com