torsdag 6 december 2018

Handlingsförlamning med en touch av hopp

Klimathotet blir bara allt mer akut men jag vet inte längre vad jag ska göra åt det. Vad jag kan göra åt det. Jag vill gärna vara optimist men det blir allt svårare. Hur många positiva blogginlägg om omställningens fantastiska möjligheter kan man skriva och samtidigt ta del av nyheter om att utsläppen fortfarande inte minskar, utan att förlora hoppet? Jag rör mig med snabba steg mot handlingsförlamning.

Uppenbarligen räcker det inte med att inspirera människor med visioner om en bättre framtid. Det är många som har försökt sig på det, såväl myndigheter som miljöorganisationer, med tanken att skrämsel bara paralyserar och inte leder till något konstruktivt. Men nej, nu tror jag det är dags för krigsrubriker. Krishantering i global skala. Mänskligheten behöver skakas om i själen. Det hade varit så trevligt om vi hade kunnat lösa omställningen på ett kreativt och roligt sätt. Men vi är förbi det stadiet nu. Nu krävs extraordinära handlingar. Förbud, skatter, åtstramningar. Tråkigheter som vi ville slippa, som vi gjort allt för att undvika. Men finns det ärligt talat något val nu? Vi har TVÅ år på oss att vända kurvan, men den pekar fortfarande uppåt. Jorden går under medan vi ser på. Våra barn får ärva en plundrad öken.

Medan koldioxidutsläppen slår nya rekord valde värdnationen Polen att låta FN:s pågående klimatmöte sponsras av kolindustrin. Ett skämt bara det, men att dessutom inreda konferenslokalen med kol - seriöst, har vi inte kommit längre? Skrattet fastnar i halsen.

Ja egentligen är det väl Trump & co man vill ryta åt. Men det hjälper föga. Vi måste hitta lösningar som funkar trots att världen är full av infantila despoter. Jag tänker mig att en grön kapprustning skulle kunna vara en väg. När Kina kör om USA med råge i antal solcellsanläggningar borde ett frö av irritation sås även hos en sån som Trump. Jag föreslår att vi - hela världens befolkning - sätter igång och retar Trump något alldeles oerhört för att USA är så dåliga på klimatfrågan. Påtala hur oduglig hans regering är på klimatomställning. Hur omöjligt det skulle vara för honom att ställa om energipolitiken. Hur oerhört långt före i utvecklingen andra länder ligger. Låt oss se om vi inte kan få honom att i ren trots satsa på klimatet bara för att bevisa motsatsen. Alla vet att omvänd psykologi funkar på barn så utan tvekan borde det funka på Trump. Sen kan vi trigga Putin på samma sätt. Och så är den gröna kapprustningen igång!

Men skämt åsido. Här och nu då? Vad ska jag göra? Det är som sagt lätt att drabbas av handlingsförlamning. Spelar mina val någon som helst roll? Kanske är det viktigaste just nu inte hur mycket vi minskar våra personliga klimatutsläpp utan att vi höjer vår röst! Där är Greta Thunberg - 15-åringen som började skolstrejka för klimatet och därigenom startade en global rörelse - just nu min största hjälte och förebild. Hennes klokhet överstiger de flesta av världens politiker. I sitt tal på FN:s klimatmöte sa hon bland annat: “Eftersom våra ledare uppför sig som barn, måste vi ta ansvaret som de skulle ha tagit för länge sedan”. Spot on.

I förra veckan, den 30 november, skedde manifestationer till stöd för Gretas klimatstrejk #FridaysForFuture i över 100 svenska städer. Jag var med och arrangerade manifestationen i Tidaholm. Vi var ett tjugotal som samlades på torget. Meningslöst kan tyckas, var det ens några beslutsfattare som märkte av manifestationen? Kanske inte, men ändå ingav den hopp. Vi har börjat höja vår röst! Det är nog nu! Förändringens tid är inne! Inser du inte det är dina dagar vid makten räknade.

tisdag 6 november 2018

Jag köper därför finns jag? (några steg mot enkelheten)

En enklare livsstil. Det finns inget hållbarare sätt att leva, ändå pratar vi väldigt lite om det. I den politiska debatten framförs det aldrig som en lösning. Kanske för att det är svårt att vinna röster på att lova mindre istället för mer. Men förmodligen mest för att enkelheten så fundamentalt krockar med kapitalismen och avslöjar dess pinsamma ytlighet. Där tillväxten är alltings mätsnöre blir det närmast en dödssynd att inte konsumera. Att vara nöjd hotar hela ekonomin. Vi hör det sällan uttalat så oförblommerat men det skiner igenom överallt.

När man ska ta ett lån på banken tittar de bara på ens inkomst, inte på vilka utgifter man har. Även om man kan visa genom bankutdrag att man har väldigt låga omkostnader och därför kommer klara av att kunna betala lånet, är det inte skäl nog för att få ett lån. I vår tid har sparsam blivit synonymt med snål. Något negativt. Ett hot mot samhället snarare än en tillgång. Inte ens Sparbanken, namnet till trots, ger längre någon ränta på sina sparkonton. Spara och Slösa har ersatts med Låna och Slösa.

Kapitalismens dilemma är att den kräver ständigt ökad konsumtion vilket skapar en uppenbar målkonflikt. Ska vi konsumera mer för att få fart på tillväxten eller mindre för att rädda miljön? Vem ska vi lyssna på - ekonomerna eller ekologerna? Detta dilemma måste lösas, det finns ingen gyllene medelväg. På vissa politiker kan det låta som att om vi bara ställer om till grön tillväxt så har vi löst problemet. Så enkelt är det tyvärr inte. Det finns en gräns för hur snabbt biomassa förnyas och hur mycket naturresurser som kan utnyttjas utan att det får allvarliga konsekvenser. Alltså finns det en övre gräns för tillväxten. Någon gång (snart) måste vi ställa om till en jämviktsekonomi, annars hotar vi vår egen existens. Den som hävdar något annat än att vi måste konsumera mindre (både nu och i framtiden) lever tyvärr i en fantasivärld. Vi i Sverige konsumerar resurser som om vi hade 4,2 jordklot. Som bekant har vi inte det.

I ljuset av ovan är det för mig självklart att sträva efter en enklare livsstil. Det är inte alltid lätt, men definitivt inte tråkigt. Det handlar inte om att ha det torftigt eller knapert. Det handlar om att fokusera på det som är viktigt och meningsfullt. Många av livets största glädjeämnen är faktiskt helt gratis. De flesta av oss är nog inte medvetna om hur påverkade vi är av ett kapitalistiskt synsätt. Genom reklamen manipuleras vi till ett liv i otillfredsställelse. Vi är rent av misstänksamma mot människor som är allt för nöjda. De måste sakna ambition och drivkraft tänker vi kanske. I själva verket kan det vara precis tvärt om. Att leva i enkelhet i en konsumtionshysterisk samtid kräver övertygelse och målmedvetenhet.

Själv tycker jag det är svårt att veta vilken nivå man ska lägga sig på. Egentligen skulle jag vilja klara mig med bara det allra nödvändigaste. Men tvättmaskin måste man ju ha. Och dusch. Och wifi. Med varje generation ökar kraven på vad som är en acceptabel lägstanivå. Vi bor inte hela familjer i en enrumslägenhet längre. Frågan är var gränsen går. När har vi tillräckligt? Vi behöver skapa nya normer i samhället för när det är okej att köpa nytt. Tänk om butiksexpediten frågade dig vad du behöver idag, istället för vad du önskar idag. En sådan liten förändring kan ha större påverkan än man tror.

Jag har konstruerat en liten "köp-trappa" som man kan titta på innan man drar till shoppinggallerian. Fråga dig först hur ofta du kommer att använda saken du tänkt köpa. Måste du äga den själv? Om ja, gå vidare i listan och undersök om du kan lösa ditt behov på något annat sätt. Att köpa nytt ska vara sista utvägen och ett undantag. Ju fler vi blir som börjar tänka på detta sätt ju snabbare kommer konsumtionsnormen att förändras.

1. Låna, hyr eller äg tillsammans med andra.
2. Byt med någon.
3. Tillverka själv.
4. Köp begagnat.
5. Köp nytt (välj så miljövänligt som möjligt).

tisdag 23 oktober 2018

Kan man leva utan bil på landet?

När jag skriver detta sitter jag på bussen mellan Mullsjö och Tidaholm. Vi är fyra personer, i en buss för 50. Tydligare kan det inte bli att det är något fel på systemet. Varför körs det omkring med en massa mer eller mindre tomma bussar? Det korta svaret är att kollektivtrafiken helt enkelt inte är tillräckligt attraktiv. Det långa svaret är mer komplext.

I somras flyttade vi till landet. På många sätt är det lättare att leva hållbart här. Förut bodde vi i en hyreslägenhet. Då hade vi ingen makt över vårt boende. Nu kan vi själva styra över vår uppvärmning och elförbrukning (till exempel genom att köpa A+++ vitvaror). Vi kan sätta upp solceller och odla våra egna grönsaker. Den stora utmaningen är helt klart transporterna. I Ulricehamn klarade vi oss med en halv bil (vi delade den med mina föräldrar). Nu försöker vi desperat att få ihop pusslet med en bil och inser att vi troligtvis förr eller senare måste köpa en bil till. Alternativen är helt enkelt för krångliga. Men måste det vara så?

Protesterna mot höjda bensinpriser är oftast högst på landsbygden. Av förklarliga skäl förstås eftersom man där är mest beroende av bilen. Ändå är det en delvis missriktad kritik. Fossila bränslen är på väg bort. Och ska de fasas ut på marknadens villkor finns det inget annat sätt än att successivt höja skatten så att det blir mer lönsamt att istället satsa på hållbara alternativ. Därför borde kritiken istället riktas mot att dessa hållbara alternativ inte kommer landsbygden till dels. Laddstationer byggs i städerna, företrädesvis i centrum, jag har ännu inte sett någon på landet. Ändå är det ju just vi på landet som skulle behöva en bra infrastruktur för elbilar. I städer behövs bilen egentligen inte alls. Där borde man satsa allt på bra cykelbanor.

Men om vi helt plockar bort bilen ur kalkylen, går det att leva på landet då över huvud taget? När det pratas om kollektivtrafiklösningar för landsbygden tycker jag att ansvaret allt för ofta hamnar på individen. Samåkning framhålls ofta som lösningen. Det finns en mängd appar och tjänster för detta. Lovvärda initiativ i sig, men jag gillar inte riktigt den bakomliggande attityden. Det vill säga att det är upp till oss som bor på landet att fixa vår egen service. I ett klimatsmart samhälle måste man kunna klara sig utan bil. Då kan vi inte förlita oss på ett system som bygger på att grannarna är villiga att skjutsa. Kommunen måste se det som sin skyldighet att erbjuda attraktiv (eller åtminstone acceptabel) kollektivtrafik för alla.

Hur svårt kan det vara egentligen? Visst finns det en ekonomisk aspekt att ta hänsyn till, men i grunden borde det ändå inte behöva vara så krångligt. Själv väljer jag alla gånger att ta bussen framför bilen om bara några få grundkriterier är uppfyllda. Kollektivtrafiken måste passa med de tider jag vill resa. Det vill säga, jag måste kunna komma till jobbet i tid. Förvånansvärt ofta går busslinjer på alla möjliga konstiga tider. Men när det gäller skolbussar är ju detta inget konstigt - såklart barnen måste komma i tid till skolan - så varför inte planera övriga trafiken utifrån oss arbetspendlares behov? Mitt andra krav är att det inte få vara för många byten. I nuläget får jag byta två gånger för att resa till Jönköping. Det är inte hållbart i längden. Någon gång ibland kan man tänka sig att göra den resan, men inte varje dag. Hellre längre restid men sammanhållande. Mitt sista krav är att hållplatsen inte får ligga för långt bort från bostaden. Jag är fullt medveten om att jag bor där jag bor och förväntar mig inte att kunna stiga på bussen precis utanför huset, men det får inte vara så långt att man först måste ta bil. Jag tänker mig att man ganska lätt skulle kunna identifiera vissa knutpunkter dit man anlägger cykelväg, och vid hållplatsen bygger man cykelställ så att det går att låsa fast sin cykel. Självklart ska det även finnas väntkur, vilket saknas på i stort sett alla busshållplatser på landsbygden. Kanske för att ingen ändå förväntas ta bussen?

Okej så hur går vi vidare? Kolla om din kommun gjort någon resvaneundersökning. I annat fall: föreslå att de gör en! Det är en bra början, ja en förutsättning, att veta hur människor reser i närområdet. Sen kan man gå vidare och föreslå förändringar och förbättringar utifrån identifierade behov. Har vi råd att köra runt med nästan tomma bussar kan vi ju lika gärna se till att de går på tider och sträckor som passar invånarna. Rent av kommer bussarna då inte längre att vara tomma!

måndag 17 september 2018

Det är gräsrötterna som kommer rädda världen (tappa inte hoppet)

Det är lätt att känna sig modfälld efter resultatet i riksdagsvalet. Vart är Sverige på väg? Hur kan så många tänka så kortsiktigt? Till råga på allt fick vi på själva valdagen nyheten om att det nu kan vara för sent att nå 1,5-gradersmålet. Symboliken är slående. Istället för att göra allt för att lösa grundproblemet bråkar politikerna om vem som ska vara kapten på det sjunkande skeppet.

Inför detta riksdagsval har klimatfrågan debatterats mer än någonsin tidigare. Enligt en undersökning bara några dagar innan valdagen hade klimatet till och med seglat upp som väljarnas viktigaste fråga. Men när det väl kom till krita var det med nöd och näppe som Miljöpartiet klarade sig kvar i riksdagen. Och i SVT:s vallokalsundersökning om väljarnas tio viktigaste frågor fanns klimatet inte med. Hur kan det komma sig? Samma fenomen har jag uppmärksammat tidigare. Nio av tio svenskar säger sig ha goda kunskaper i miljöfrågor. Ändå lever man långt ifrån klimatsmart. Frustrerande fakta eftersom det tyder på att kunskap inte räcker för att skapa beteendeförändringar, men jag väljer att istället se det som en vilande potential. Jobbar vi aktivt för att minska denna diskrepans - gapet mellan teori och praktik - kan vi ta stora kliv mot en lösning på klimatkrisen.

Att växla spår från vår konsumtionsbaserade tillväxtekonomi till en ekonomi i samklang med planeten är fullt möjligt, men sker inte över en natt. Oavsett vilket parti du röstade på i valet borde Miljöpartiets resultat oroa dig. Det synliggör nämligen problematiken i att de politiker som vågar ta helt nödvändiga men delvis impopulära beslut (som att höja kostnaden för flygresor till exempel) straffas i nästa val. Lyssnar man på forskningen krävs kraftiga styrmedel i form av koldioxidskatt, miljöavgifter, grön skatteväxling, investeringar i kollektivtrafik med mera. Obekväma beslut som ingen vill fatta, eftersom partierna vet att det kommer gå ut över deras väljarstöd. För att vara ett litet parti i en minoritetsregering borde det som Miljöpartiet åstadkommit egentligen ses som en hjälteinsats. Trots en besvärlig parlamentarisk situation har man lyckats genomföra 85 % av sina vallöften. Bland annat har man antagit världens mest ambitiösa klimatlag och mer än fördubblat miljöbudgeten. Belöningen: -2,4 % och nära att åka ur riksdagen. Det oroande i detta är inte främst att folk inte insett klimathotets allvar (det visste vi redan), det riktigt oroande är att det straffar sig att ta ansvar. Det är inte omöjligt att Miljöpartiets siffror skulle varit de dubbla om de den senaste mandatperioden istället stått utanför regeringsställningen. Då hade de sluppit ta ansvar för de obekväma kompromisser som helt uppenbart skadat partiets anseende. Istället hade de frispråkigt kunnat kritisera Socialdemokraternas hållning till exempel i fallet med Vattenfalls brunkol eller den restriktiva migrationspolitiken. Som Gustav Fridolin sa dagen efter valet:
- Att det alltid är bättre att stå vid sidan av kan bli riktigt farligt för svensk partidemokrati.

Är allt hopp därmed ute? Nej inte alls. Politik är till sitt väsen långsamt (särskilt när det ska till globala förändringar) och därför har vi, oavsett valutgång, inte tid att sitta och vänta på politiken. Det gäller att handla här och nu.

I slutet av juni kom en rapport från Naturvårdsverket som inte fick någon större uppmärksamhet mitt i semestertider och valrörelse. Men för den som letar efter ljuspunkter är den värd att läsa. Enligt undersökningen anser 86 procent av befolkningen att det är viktigt att sätta in samhällsåtgärder mot
klimatförändringen och 78 procent tror att de själva kan göra något för att bromsa klimatförändringen. På frågan om vilka hinder det finns för att leva klimatmedvetet svarade 70 procent att det egna invanda beteendet var ett hinder. Denna självinsikt kan vara fröet till något stort. En gräsrotsrörelse som underifrån omformar hela samhället.

För några år sedan jobbade jag med ett EU-projekt om hållbar konsumtion. Ett av projektets viktigaste slutsatser var att i alla de framgångsrika projekt som vi identifierade var gräsrötterna en nyckelfaktor. När initiativen kommer nerifrån motverkas känslan av att kommunen fattar beslut över medborgarnas huvuden och kommer med pekpinnar. Det skapar också en stolthet hos gräsrötterna - vi fixade det! - som genererar nya idéer och ett fortsatt ökat engagemang.

Klimatomställningen berör oss alla. Politiken kommer att behöva förändras i grunden, men vi har inte tid att vänta. Klimathotet är akut - vi måste agera nu. Däri ligger grösrotsrörelsens stora styrka. Redan idag kan du vara med och bidra till den hållbara omställningen! För ytterst sett handlar allt om att vi alla måste öva oss i en ny livsinställning - att vara nöjda istället för att hela tiden kräva mer.

fredag 31 augusti 2018

Det goda livet - ett slags valmanifest

Vi ställs dagligen inför en rad valsituationer. Det kan handla om små vardagsval i matbutiken eller stora livsavgörande val som att söka till en utbildning eller flytta till en ny ort. Att få välja fritt efter vår egen vilja är så självklart för oss att vi lätt glömmer att det långt ifrån är så för alla människor. Men vi är en lyckligt lottad minoritet av jordens befolkning. De allra flesta föds fortfarande in i sammanhang som de inte kan påverka i någon större utsträckning. Miljöer där samhällsstrukturer, traditioner, klass, kön, ekonomi och andra faktorer starkt begränsar friheten.

Vi är så vana vid att leva i en fungerande demokrati att jag tror att vi inte längre riktigt värdesätter vad det faktiskt innebär. Ibland har jag på frågan "varför ska jag rösta?" hört svaret att det är min plikt som medborgare. Men om mitt främsta skäl till att rösta är att det är min plikt så måste väl något av demokratins grundtanke försvunnit på vägen? Personligen röstar jag därför att jag tror att min åsikt spelar roll. Att det jag värdesätter och tror på kan gagna även andra människor. Jag röstar inte för att själv få det bra, utan att för att vi tillsammans ska skapa något bra.

Den stora avigsidan i vår demokrati är kortsyntheten. Politiker tänker ofta i mandatperioder. För att behålla makten gäller det att leverera något konkret inom fyra år. Men ett hållbart och välmående samhälle tar tid att bygga upp. Och kräver ständig utveckling. När vårt första barn föddes började vi göra en fotobok över bebistiden. Den är fortfarande inte klar och nu är hon redan sex år. Du har säkert liknande exempel från ditt liv. Tiden går fort. Därför är det helt orimligt att ställa politiker till svars för en så kort period som fyra år. Jag tycker att vi borde fokusera mindre på vad politiker åstadkommit (även om det naturligtvis är väsentligt i sinom tid) och mer på vad de faktiskt vill. Mer visioner åt folket! En politiker måste drivas av något annat är maktbegär, och fokusera på något mer än nuet. Det råder en förbluffande brist på framtidsvisioner i valdebatten. Nästan allt fokus läggs på vilka problem som finns här och nu, och vad som måste göras för att det inte ska bli värre. Apokalypsen anas runt hörnet.

Denna samhällsbild stämmer inte med min. Tvärtom faktiskt. Vi befinner oss ju nu mitt i en omställning av samhället som inte bara kommer rädda planeten utan också samtidigt ge oss ett bättre liv. Mer njutning, bättre hälsa, högre välbefinnande. Låt oss inte låtsas som om vi redan lever i paradiset. Genom kapitalismen kunde vi bygga upp ett välfärdssamhälle, men det finns baksidor med allt. Kapitalismen födde också ett köp- och slängsamhälle som skapat avgrundsdjupa miljöproblem. Klimathotet är mycket värre än många ännu insett. Hela planetens framtid avgörs av hur vi agerar de närmsta decennierna. Men däri ligger också möjligheterna. Nu - äntligen - kan vi bryta oss fria från köphets, jobbstress, osunda livsstilar, ekonomiska orättvisor, missbruk och rovdrift. Full fart framåt mot det hållbara livet!

För att lösa klimatkrisen kommer beteendeförändringar krävas, jag tror det är naivt att tro något annat. Men att ändra sin livsstil ger inte per automatik försämrad livskvalitet. Ibland låter det så i debatten. Nej det finns otroligt mycket vi kan göra som skapar rena win-win-situationer. Cykla till jobbet istället för att ta bilen till exempel. Du räddar klimatet samtidigt som du får bättre hälsa och sparar pengar. Eller gå ner i arbetstid. Du får ökat välbefinnande (mer tid för familjen och dina intressen, mindre stress) samtidigt som du sannolikt kommer minska din konsumtion till följd av minskad inkomst. Ät bättre men mindre kött. Du får lägre klimatavtryck, gynnar svenska bönder och minskar din risk att drabbas av tjocktarmscancer.

Det goda livet. Hur når vi dit? Kanske är det det all politik i grunden handlar om - eller borde handla om. De borgerliga partierna säger "jobba mer". Vi måste ta i från tårna, så att tillväxten fortsätter och skatteintäkterna bibehålls. Det är det enda sättet att lösa framtidsutmaningarna menar de. Men livet är mer än BNP. Just därför har den nuvarande regeringen infört nya mått på välstånd. Det är ett ramverk av femton indikatorer för ekonomiska, miljömässiga och sociala aspekter av livskvalitet. Det låter kanske torrt, men jag lovar - det är kanonbra! Allt för länge har vi stirrat oss blinda på tillväxten som alltings överordnade mål. Med dessa nya mått är det nu lika viktigt för staten att vi minskar utsläppen av växthusgaser, skyddar natur, minskar fattigdomen, främjar god hälsa och att medborgarna är allmänt nöjda med livet, som att BNP ökar.

I den ekonomiska tillväxtens kölvatten uppstår många absurditeter. När man låter marknaden styra kan det extremt märkliga uppstå att "avveckling" blir synonymt med "utveckling". Om en verksamhet inte går med vinst kan den lika gärna läggas ner. Fyller den sin funktion? Ger den människor en bättre vardag, hopp om framtiden, gemenskap eller något annat ekonomiskt svårbedömt? Det är helt och hållet ointressant när marknaden får ha sista ordet. Därför är det livsfarligt när den offentliga eller ideella sektorn smittas av allt för mycket marknadstänk. Det är naturligtvis eftersträvansvärt att en verksamhet bär sina egna kostnader. Men om så inte är fallet, kan man verkligen säga att den saknar existensberättigande?  Med marknadens logik som riktmärke kan man aldrig nå den djupare insikten, att en ekonomiskt helt värdelös verksamhet kan vara helt och hållet ovärderlig. Med de nya måtten på välstånd kan detta förhoppningsvis bättre synliggöras, och leda till nödvändiga regleringar.

Ett förbud mot vinster i välfärden är för mig en självklarhet. Inte för att jag är emot konkurrens eller valfrihet, utan för att det helt enkelt finns andra värden än pengar. Ett exempel: En liten skola på landet är värd oerhört mycket mer för sin bygd än vad den genererar i intäkter. Även om den skulle gå med förlust år ut och år in så hävdar jag att det är samhällsekonomiskt försvarbart att behålla den. Vill vi ha en levande landsbygd måste ju någon vilja bo där. En skola innebär att nya familjer ser möjligheten i att flytta till trakten. Utan en grundläggande service avfolkas landsbygderna förr eller senare. Och det vore katastrofalt, eftersom landsbygden spelar en central roll i omställningen till det hållbara samhället. När alla fossila bränslen och material nu ska fasas ut kommer behovet och efterfrågan på biomassa att öka lavinartat. Rätt hanterat kan det innebära ett uppsving för landsbygden där nya affärsmöjligheter öppnar sig. Förnybara råvaror från skogen, jorden och havet är det nya svarta guldet. Lägg därtill värdet av en hållbar matproduktion, bevarad kulturmiljö, naturen som en plats för rekreation och njutning, och det blir uppenbart att landsbygden är själva förutsättningen för det goda livet. Just därför måste skolor, äldreboenden, bibliotek med mera få kosta mer i drift på landet än i stan. För att kunna finansiera det måste de offentliga verksamheter som går med plus subventionera de som går med minus. Om vinsten istället försvinner i form av avkastning till privata aktieägare kraschar hela systemet. Oundvikligt kommer då den offentliga servicen i byar och förorter att förtvina.

En ibland bortprioriterad men enligt mig avgörande förutsättning för det goda livet är kulturen. Kulturens nytta går inte att mäta i pengar. Kulturupplevelser ger glädje och välbefinnande samtidigt som det är en typ av konsumtion med låg klimatpåverkan. Kultur skapar stolthet bland invånarna och gör kommunen attraktiv. Se bara på Borås som numera är en växande kulturstad istället för en avdankad industristad. Ska en kommun växa räcker det med andra ord inte med ett attraktivt företagsklimat, man måste också vilja bo där. Förr var arbetet den avgörande faktorn för vart man valde att flytta, numera väger kultur och kulturmiljö tyngre. En kommun som vill växa måste därför kunna erbjuda ett rikt utbud av kultur, attraktioner och upplevelser.

Snart går vi till valurnorna. Vad handlar valet om för dig? Våga tänk steget längre. Hur vill du att världen ska se ut när dina barnbarnsbarn vuxit upp? Hur skapar vi det goda livet?

Fotnot: Jag driver ingen aktiv personvalskampanj men om du bor i Tidaholms kommun och vill rösta på mig så finns jag på kommunlistan för Miljöpartiet.

onsdag 4 juli 2018

Rädda världen från hängmattan (några enkla knep)

Kan man inte få vara ifred ens på semestern, tänker du kanske. Måste han komma med jobbiga påminnelser om världens elände och allmänna undergång när allt man vill är att ta en kall öl på altanen. Ingen panik. Det kan faktiskt vara enkelt att göra stordåd, till och med från hängmattan! Allt du behöver är en mobil eller surfplatta. Lägg dig i gräset, eller sätt dig i hamocken, och knappa in adresserna nedan. Och rädda världen lite grann.

Se över ditt sparande

Vet du vad dina sparpengar gör om dagarna? Kanske de just nu tillverkar bomber eller utrotar de sista orangutangerna? Och dina pensionspengar kanske just nu bränner kol i mängd? På Hållbarhetsprofilen.se kan man jämföra fonder utifrån vad de väljer in respektive väljer bort. Om dina fonder verkar ligga risigt till, flytta dina pengar till en mer etisk och miljövänlig fond. Logga också in på Pensionsmyndigheten och se över dina PPM-fonder.

Skriv under ett upprop

Namninsamlingar, gör de verkligen någon skillnad? Är det inte bara att gripa efter halmstrån? Ibland kanske, men det finns gott om exempel där de haft avgörande betydelse. Inte minst i lokala sammanhang. Blir det stora protester måste politikerna helt enkelt ändra sig om de vill behålla makten. Många intresseorganisationer jobbar också med påverkansarbete på detta sätt. Till exempel driver Greenpeace just nu en kampanj där man kräver att AP-fonderna slutar investera våra pensionspengar i klimatskadlig verksamhet. Skiftet är en annan organisation som jobbar målmedvetet med olika upprop.

Byt elabonnemang

Den avreglerade elmarknaden är förvisso en djungel men något enklare sätt att göra en påtaglig klimatinsats än att byta elabonnemang är svårt att komma på. Kontakta ditt elbolag och säg att du från och med nu enbart vill köpa el märkt med Bra Miljöval. Klart på en minut. Eller om du orkar lite till, byt till GodEl. Något bättre bolag tror jag inte finns. Bra priser, bara miljömärkt el och hela deras vinst går till välgörenhet. What?! Jo du hörde rätt, så vad finns det att tveka på?

Organisera dig

Det är enkelt att påverka. Det behöver inte betyda att demonstrera på gator och torg. Bli stödmedlem i en organisation som driver miljö- och klimatfrågor, till exempel Naturskyddsföreningen, Greenpeace, WWF eller någon annan organisation som du har förtroende för. Ju fler vi är tillsammans ju större makt har vi att förändra! Exempelvis har Naturskyddsföreningen drygt 226 000 medlemmar, vilket är nästan lika mycket som alla politiska partier ihop!

Se en film

Förändring börjar med kunskap. Låter det jobbigt? Det är det inte. Se en film! Vissa dagar regnar det ändå.

Fossilbranschens sista strid
Här får man en rejäl dos behövlig framtidstro. Solel är nu den billigaste energiformen i världen och utvecklingen är explosionsartad. Stenåldern tog inte slut för att stenen tog slut, kom ihåg det. Se dokumentären på SVT Play

En obekväm uppföljare
Tio år har gått sedan Al Gore skakade om världen med filmen "En obekväm sanning". I uppföljaren reser han runt och synliggör att klimathotet inte handlar om en avlägsen framtid utan om här och nu. Kan hyras till exempel hos SF Anytime

Storuman forever (serie i fem delar)
Äkta paret Björn Ferry och Heidi Andersson bjuder på en personlig och vardagsnära skildring av våndorna med att försöka ställa om till ett hållbart samhälle. Se serien på SVT Play

Before the flood
Leonardo DiCaprio undersöker konsekvenserna av klimatförändringarna och vad som görs för att stoppa dem. Kan bland annat ses på Netflix

Blunda en stund

Det bästa man kan göra för klimatet är kanske absurt nog ingenting. Varje pryl du inte köper är en vinst för miljön. Varje resa du inte gör är till fördel för klimatet. Så luta dig tillbaka och njut av semestern. Fortsätt sen gärna med denna enklare livsstil även när vardagen rullar igång igen.

torsdag 7 juni 2018

Empati och anständighet - äkta svenska ideal

Tänk om du varje dag när du gick till jobbet inte visste om du skulle komma fram. Om du varje dag när du skickade dina barn till skolan inte visste om de skulle komma hem igen. Om du varje natt hörde bomber falla och du inte visste om ditt hus och ditt kvarter skulle stå kvar vid gryningen. Skulle du inte göra allt för att sätta dig själv och din familj i säkerhet? Och om du knappt hade några pengar, skulle du inte försaka allt annat för att åtminstone kunna skicka iväg din äldste son? Så att i alla fall någon i din familj var i säkerhet. Kunde växa upp i trygghet. Ja överhuvudtaget överleva.

Hela samhällsdebatten i dag lider av en hjärtskärande brist på empati. Visst medför invandringen utmaningar, det finns ingen som påstår något annat. Men det är utmaningar värda att ta tag i. Utmaningar värda att lägga tid, engagemang och kreativitet på. För det handlar om människor av kött och blod. Precis sådana som du och jag. Driftiga, kloka, goda människor, som bara haft oturen att födas i fattiga och konfliktsdrabbade länder. Visst, vi kan låtsas som att de inte finns. Stänga in oss i en nationell "gated community". Men då ska vi inte kalla oss goda. Då ska vi inte klappa oss på axeln och kalla Sverige för världens bästa land. För då är "svenskt" ingenting att ha. Då är svenska värderingar det samma som själviskhet, inskränkthet, inkrökthet. Är det de svenska värderingarna vi vill värna? I så fall vill jag inte kalla mig svensk.

En äkta svensk står på de svagas sida. En äkta svensk kallar aldrig, aldrig någonsin, en annan människa för en parasit. En äkta svensk är generös, öppen, förstående. En äkta svensk är stolt över sitt ursprung, över vad vi åstadkommit, att vi förvaltat våra talenter väl. Men en äkta svensk vet också att allt beror på en lycklig slump.

För det finns inget A- och B-lag. Vi har inte förtjänat vår rikedom. Fattiga människor är inte fattiga av lathet eller brist på kreativitet. De är fattiga för att hela systemet är korrupt. För att de i århundraden har utnyttjats av västvärlden. Vi har bara rört oss några millimeter bort ifrån kolonialsamhället. Till stor del är de fortfarande våra slavar, som tillverkar allt vårt krimskrams till nästan inga löner alls och under omänskliga förhållanden. Medan vi låtsas som om det regnar.

Till dig som tycker att det är viktigt med svenska värderingar kommer här en hemläxa: Läs liknelsen om den barmhärtige samariern (Lukasevangeliet 10:25-37) och betänk följande: Samarier var ett hatat folkslag, ändå var det just samariern i Jesus berättelse som visade barmhärtighet mot den misshandlade mannen. Han gjorde till och med mycket mer än vad som kunde begäras. Vad tror du Jesus ville säga med det? Vad innebär det i ditt eget liv och för de val du står inför? Vad innebär det för Sveriges roll i världen? Samtala gärna med en vän. Och tänk på detta: Det vi menar med svenska värderingar är i stort sett det samma som kristna värderingar. Så vill du vara en äkta svensk, lyssna på Jesus och låt medmänskligheten styra dina val. Även riksdagsval.

onsdag 23 maj 2018

Var riktigt riktigt glad över invandringen!

Många som påstår att vi inte har råd med invandringen utgår ifrån en felaktig bild av hur ekonomin fungerar. I ens egen privatekonomi har man en begränsad inkomst att hushålla med, vilket för det mesta innebär att man måste göra prioriteringar. Man kan inte ha råd med allt. Många verkar tro att nationen fungerar likadant. Lägger vi pengar på invandring blir något annat lidande. Här kan man argumentsmässigt välja och vraka beroende på vem man är och vad man själv tycker är viktigt. Pensionerna blir lidande, jobben hotas, sjukvården går på knäna, och så vidare. Allt på grund av invandringen. Men en nationell ekonomi (eller global för den delen) är inget nollsummespel på detta sätt. Ekonomin är dynamisk, den påverkas av hur många som arbetar, hur vi investerar, hur konsumtionen ser ut, med mera. Den växer i en högkonjunktur och den växer med befolkningsmängden. Vad vi har råd med är alltså en svår fråga att svara på. Politik handlar därför snarare om vad vi vill ha råd med - vilka värderingar vill vi ska styra samhällets utveckling?

Man får heller inte glömma att motsatsen till en generös migrationspolitik också kostar pengar. Kanske minst lika mycket? Vad jag vet finns det ingen som räknat ordentligt på detta, men denna ledartext i ETC belyser frågan på ett bra sätt. Förbud, böter, tvångsutvisningar, språktester med mera måste ju administreras och utföras av någon. Vad kostar det? Varför är det så märkligt tyst kring “hårdare tag”-politikens prislapp?

Invandringens kostnad är en svår, för att inte säga omöjlig, diskussion att föra. Intressantare, och betydligt viktigare på längre sikt, är frågan om invandringens samhällsekonomiska konsekvenser. Som Annie Hellquist skriver i ledartexten ovan: Sverige går en dyster demografisk framtid till mötes om vi inte någonstans får ett tillskott på människor i arbetsför ålder.

Vi svenskar lever allt längre. 40-talisterna går nu i pension vilket innebär att den arbetsföra delen av befolkningen minskar. Färre måste försörja fler. Hur löser vi det? Ja antingen genom höjda skatter eller genom höjd pensionsålder. Förmodligen både och. Denna utveckling kan dock lindras om vi kan få in personer i arbetsför ålder utifrån. Med andra ord, för oss förvärvsarbetande är invandringen något riktigt riktigt bra. Den innebär att vi kanske slipper finna oss i sämre arbetsvillkor än vad våra far- och morföräldrar haft.

Jag har tidigare skrivit om regeringens satsning på traineejobb för unga. Jobben var tänkta främst inom omsorg i den offentliga sektorn och bristyrken inom privat sektor. Denna satsning blev ett rejält magplask. Inte för att det var en dålig idé, utan för att ungdomarna helt enkelt inte var intresserade. Det togs fram hundratals jobb men nästan ingen sökte dem. Om våra unga inte söker sig till dessa yrken, vem tänker vi oss då ska hjälpa oss när vi blir sjuka eller gamla? Jag tror du kan gissa mitt svar.

Självklart kan vi inte ha en helt oreglerad invandring, men det finns det heller inte många som förespråkar. Tyvärr är det inte sannolikt att flyktingströmmarna kommer att avta i framtiden, tvärtom. Läs gärna mitt inlägg om klimatflyktingar för en längre utläggning om det. Så ett klokt samhälle gör bäst i att förbereda sig. Redan nu behöver vi bygga upp en struktur som klarar av en ökande invandring. Vi har plats (till och med orter där husen står tomma och väntar) och vi har ett uppenbart arbetskraftsbehov, så vad hindrar oss?

söndag 29 april 2018

Att vara god gör dig gott

Tvärtemot vad vissa krafter vill intala oss är egoism kontraproduktivt. Forskaren Sonja Lyubomirsky har sammanfattat ett antal slutsatser om vad som skapar lycka. De egenskaper och beteenden som är vanligast hos människor med hög nivå av lycka är att:

  • De ägnar mycket tid åt familj och vänner.
  • De har lätt för att uttrycka tacksamhet över vad de har.
  • De är ofta först att hjälpa kollegor eller förbipasserande.
  • De har en optimistisk syn på framtiden.
  • De njuter av livets glädjeämnen och försöker leva i nuet.
  • De motionerar regelbundet.
  • De är djupt engagerade i vissa livslånga mål och ambitioner.
    (Lyckans verktyg, 2008, s. 324)

Vi blir alltså inte lyckligare av att ha mycket pengar eller ägodelar, däremot av att ta hand om oss själva och andra. Jag tänker på andens frukter, de egenskaper som ska utmärka en kristen människa: Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning (Galaterbrevet 5:22-23). Är det inte just det det handlar om? Genom att träna oss i dessa egenskaper ökar vi både vår egen och omvärldens lycka.

Danmark brukar hamna högt i lyckorankningar, men i år är det istället Finland som toppar listan. Sverige kommer först på plats nio. Det finns ju inga större ekonomiska skillnader mellan de nordiska länderna, så vad beror skillnaden på? Attityden till livet kanske. Vi svenskar är ett ängsligt folk. Vi vill inte sticka ut för mycket. Hellre gör vi som våra grannar än som vi innerst inne vill. Jag tror vi borde följa trenden mindre, och vårt eget hjärta mer.

Att vara kristen handlar om att se världen med delvis andra ögon. Att förundras över livet och skapelsens komplexitet. Att ana glimtar av himmelriket redan här på jorden. Att i helig vrede fördöma och motarbeta orättvisor och förtryck. Att sträva efter att bli en bättre människa. Men hur motiverad man än är så tar förändringar emot. Det är därför Bibeln kallar det för andens frukter och inte mina frukter. Det är inte genom att träna mig i dessa egenskaper jag blir en kristen, utan det är genom dessa egenskaper det syns att jag är en kristen. De goda frukterna är en konsekvens inte av min egen ansträngning utan av Guds verk i mig.

Min tagline till det här bloggen summerar inställningen jag tycker vi bör ha till livet: Vi kan inte skapa ett himmelrike på jorden, men vi kan göra vårt bästa.

Ett annat namn för den heliga Anden är Hjälparen. Vår egen kraft är begränsad, men med Guds hjälp kan vi göra världen till en lyckligare plats.

måndag 26 mars 2018

Det är vårt fel (eller: klimathotet är en klassfråga)

Alla skyller på någon annan i klimatfrågan. Numera är det få som förnekar den globala uppvärmningen som sådan, däremot sin egen inblandning.

Flygbranschen protesterar högljutt över införandet av en flygskatt. De tycker den är orättvis eftersom flyget "bara" står för 2-3 procent av de totala utsläppen. LRF skriker som en stucken gris varje gång någon får den hutlösa idén att servera mat utan kött (nu senast i Vasaloppet). Bilindustrin anser att miljözoner inte är samhällsekonomiskt försvarbara (som om luften vi andas kan reduceras till en ekonomisk fråga). Detaljhandeln tycker inte att de kan ställas till svars för vilka varor de säljer. De skulle inte sälja brasiliansk oxfilé om inte kunderna efterfrågade det, menar de.

Det hela blir pinsamt och löjligt genomskinligt. Det är uppenbart att de alla talar i egen sak. Och att de egentligen förstår att världen inte är så där svartvit. Att det inte finns någon ultimat syndabock att peka ut. Alla vet sanningen, men ingen vill riktigt erkänna den för sig själv. Sanningen att alla branscher och alla led i kedjan är lika skyldiga. Det är meningslöst att försöka utröna vem som är mest skyldig. Alla måste ställa om. Alla måste bli hållbara. Det hade varit klädsamt om branschorganisationerna hade erkänt detta, istället för att skylla ifrån sig.

Däremot kan det konstateras att utifrån ett globalt perspektiv bär världens länder olika stort ansvar. Statistik över ekologiska fotavtryck, det vill säga länders resursförbrukning, visar att de mest hållbara länderna i världen är Eritrea, Haiti och Afghanistan. Men hur hållbart är livet i dessa länder på riktigt? Inte särskilt. De låga siffrorna beror förstås på utbredd fattigdom, vilket innebär närmast obefintlig konsumtion och därmed mycket liten miljöpåverkan. Samma statistik visar med besvärande tydlighet vårt eget ansvar. Sverige ligger på en inte särskilt hedrande femteplats, efter Australien, Förenade arabemiraten, USA och Kanada.

Min slutsats av detta är enkel. Det är vi i de rika länderna som, både nu och historiskt, är ansvariga för största delen av världens miljö- och klimatpåverkan. Då ligger också det största ansvaret för att lösa miljö- och klimatfrågorna på oss. Extra orättvist är det eftersom de värsta effekterna av klimatförändringarna förväntas drabba fattiga länder.

Klimatfrågan är alltså egentligen i grunden en klassfråga som, åtminstone till viss del, gäller även här på hemmaplan. Det finns inget som är bättre för klimatet än att inte konsumera alls. Detta är så självklart att vi nästan glömmer bort det i vår iver att försöka utröna vilken slags konsumtion som är bäst (vegetariskt, ekologiskt, svenskt, fairtrade, återbruk och så vidare). Kontentan är att de med låga inkomster i princip per automatik också har låga klimatavtryck eftersom de konsumerar mindre. Nu är inte detta någon absolut sanning, eftersom man naturligtvis kan använda sina pengar mer eller mindre klokt. En höginkomsttagare skulle ju kunna köpa samma antal saker men mer hållbara och dyrare (inte heller det är någon absolut sanning, även om kvalitet måste få kosta). Som en grundprincip måste det ändå anses rimligt att anta att de rika bär ett större klimatansvar än de fattiga, även lokalt.

Hur ansvarsbördan ska fördelas rättvist har debatterats under de internationella klimatmötena under decennier och har varit en avgörande anledning till att det varit så svårt att enas kring ett globalt klimatavtal. Det är därför Parisavtalet är historiskt. Alla länder har enats om en färdplan (utom USA/Donald Trump som inte förstår varför rika skulle behöva ta mer ansvar). Enligt Parisavtalet ska rika länder bland annat bidra med finansiering till FN:s gröna klimatfond, för att underlätta fattiga länders omställning.

Men klimaträttvisa är inte bara en fråga på global politisk nivå. Du kan göra skillnad du med! Ge en gåva till en biståndsorganisation som jobbar med förebyggande klimatanpassningsprojekt. Gör medvetna val för att minska din egen klimatpåverkan. Rösta på politiker som tar klimatfrågan på allvar. Utredningar och avtal i all ära - nu är det dags för handling!

fredag 16 mars 2018

Nära skjuter ingen hare (men det kan gynna den lokala ekonomin)

Allt fler bryr sig om var maten kommer ifrån. Enligt en undersökning gjord av Svenskmärkning är 9 av 10 positiva till mat och dryck från Sverige och nästan 6 av 10 tittar alltid efter svenskt när de handlar. Glädjande siffror, men vem gynnas egentligen mest av att vi handlar lokal mat - bonden eller miljön?

Det finns en utbredd missuppfattning om att närproducerat skulle vara synonymt med miljövänligt och klimatsmart. Det är en slags modern myt som sprids ganska oreflekterat, och ofta i eget syfte. Ett bakomliggande skäl till varför många politiker och intresseorganisationer vill satsa på närproducerat är för att det gynnar svenska lantbrukare och det lokala näringslivet. Inom jordbruket finns det självklart många kopplingar till hållbarhetsmålen, men det blir ändå fel om man automatiskt kallar alla närproducerade varor för hållbara. Risken är stor att man då bidrar till grönmålning av verksamheten. Det vill säga man får den att framstå som bättre för miljön än den egentligen är, för att vinna poäng hos medvetna konsumenter. Det kan ge kortsiktig vinst men i det långa perspektivet tappar man kundernas förtroende.

Det vanligaste argumentet för varför närproducerat skulle vara bättre för klimatet är transporterna. Det måste ju vara bättre att köpa kött från granngården än från Brasilien, eller hur? Ja men frågan är mer komplex än så. Transporterna är nämligen bara en liten del av ett livsmedels totala miljöpåverkan. På vilket sätt livsmedlet har producerats är viktigare än hur långt det har transporterats. Nötkött från Brasilien ger höga utsläpp av växthusgaser, nästan dubbelt så höga som nötkött från Europa, men det beror inte i första hand på att det har fraktats lång väg. Djuren i Brasilien växer långsamt och hinner därmed släppa ut mycket mer metan under sin livstid. Dessutom sker stora utsläpp av koldioxid från marken och växtligheten när skog och buskar skövlas till förmån för betesmarker. Långväga transporter sker till 90 procent med båt. Då har man möjlighet att frakta stora mängder på samma gång, vilket blir väldigt energieffektivt. Faktum är att bilresorna till och från mataffären är det steg i transportkedjan som släpper ut mest koldioxid. Så om du vill vara verkligt klimatsmart ska du gå eller cykla till affären. Det har större betydelse än varifrån maten du köper kommer.

Missförstå mig nu inte. Självklart ska du gynna din lokala bonde. Jag är väldigt positiv till närproducerad mat, men det är viktigt att man som konsument inte blir vilseledd. Mat som producerats lokalt minskar behovet av transporter till viss del, men det är inte den främsta anledningen till varför du bör handla närproducerade varor.

Ett problem i sammanhanget är att det inte finns någon definition på vad närproducerat innebär. Hur nära kunden ska varan ha odlats för att få kallas närproducerad? Ska eventuell förädling ha skett på samma plats? Får en förädlad produkt innehålla ingredienser från andra platser? Det finns ingen som äger begreppet, vilket gör att vem som helst kan skriva närproducerat, närodlat, härproducerat eller lokalproducerat på sin förpackning utan minsta belägg för detta påstående. Det finns en uppenbar risk att begreppet kommer att bli lika urvattnat som “hemlagat” och “hembakat”. Ett fabrikstillverkat bakeoff-bröd är ju så långt ifrån hembakat man kan komma. På samma sätt kan man fråga sig hur närproducerad en apelsinjuice pressad i Borås är? När konsumenterna väl genomskådat bluffen går begreppet inte längre att använda. Producenterna måste därför vara försiktiga när de pratar om närproducerat, annars riskerar de att även av denna anledning tappa kundernas förtroende.

Det finns stora värden i att främja den svenska livsmedelsproduktionen. Miljömässigt kan det bland annat skydda ekosystemtjänster och biologiska mångfald. Det bidrar också till en positiv landsbygdsutveckling genom att fler kan försörja sig som lantbrukare. Det i sin tur ökar försörjningsgraden, vilket gör Sverige mindre sårbart. Men det gäller att inte hamna i några fallgropar. Tar du bilen och åker runt till ett gäng gårdsbutiker känns det kanske bra i hjärtat. Du får garanterat fina varor med dig hem, men samtidigt har du bidragit till mer koldioxidutsläpp än om du bara hade köpt spanska grönsaker i mataffären. Jobbigt läge. Tur då att det finns kreativa människor som hittar lösningar på dilemman som detta.

Rekoringar är ett sådant exempel. Du kanske har hört talas om begreppet? Det är en rörelse som växer så det knakar runt om i landet just nu. Enkelt uttryckt handlar det om direktförsäljning av livsmedel från producent till konsument. Den stora skillnaden jämfört med mitt exempel ovan är att alla producenter kommer överens om en tid och plats då leverans av varor sker. De varor som finns till försäljning inför ett sådant utlämningstillfälle utannonseras i en Facebook-grupp. Som medlem i denna Facebook-grupp kan jag som konsument alltså lägga beställningar hos många olika producenter och sen hämta allt på en och samma gång. Denna typ av smidiga och smarta lösningar är en nyckelfaktor för att trenden med närproducerat inte ska sluta i en klimatmässig återvändsgränd.

torsdag 8 mars 2018

Inga av världens främsta industrier skulle vara lönsamma om de betalade för naturkapitalet

Naturen är grunden för vår välfärd och i förlängningen vår överlevnad. Naturen är fullständigt ovärderlig. Den stora paradoxen är att vi tar den helt för given. I bästa fall ser vi den som en tillgång att nyttja med klokhet, i värsta fall som en gratis resurs att utnyttja för egen vinstmaximering.

Kol- och oljebolagen är de osminkade exemplen, där man tar de av skapelsen givna resurserna och säljer dyrt. På köpet får vi förgiftade, ödelagda landskap och förstörda ekosystem. Men det finns väl miljövänligare företag och branscher? Ja givetvis, men problemet är att naturkapitalet aldrig syns i budgeten, ändå finns det där som en osynlig intäkt i varenda företag.

Det finns inga företag som agerar helt frikopplade från miljön. Även branscher man vid en första anblick tänker på som immateriella är i själva verket långt ifrån det. Ta till exempel webbaserade tjänster. Det krävs massor med energi för att driva servrar, datorer, mobiler etc. Kommer du ihåg det koreanska videofenomenet Gangnam Style? Enligt en avhandling från Umeå universitet motsvarade de samlade Youtube-visningarna av enbart den videon en energiförbrukning på cirka 400 GWh. Ganska tankeväckande. Sen har ju även själva tillverkningen av elektroniken stor miljöpåverkan, och de sällsynta jordartsmetaller som behövs bryts i extremt smutsiga gruvor. Så skenet bedrar.

Enligt en rapport framtagen av Trucost skulle ingen av världens tjugo främsta industrier vara lönsam om de hade betalat för det naturkapital de använder. Förutom rena resursuttag handlar det också om koldioxidutsläpp, vattenförbrukning, markanvändning, avfall, och föroreningar av luft, mark och vatten. Det är en skandal att företag fortfarande i stor utsträckning kommer undan att betala för sin faktiska påverkan. Många gånger blir det staten, med andra ord vi medborgare, som får ta slutnotan för att sanera misskötsel och rovdrift.

Enligt svensk lag ska gruvbolag avsätta en summa pengar som garanti för sanering efter att gruvan stängt. Denna lag behöver skärpas rejält eftersom det i flera fall visat sig att de avsatta pengarna inte varit närmelsevis tillräckliga. Miljöfarlig verksamhet måste kosta - rejält!

I finansvärlden är det (tyvärr) mest pengar som räknas. Kortsiktig vinst trumfar långsiktiga hållbarhetsmål. Så den verkliga omställningen sker först när det inte längre är lönsamt att göra något annat. Därför måste vi genom lagstiftning helt enkelt eliminera möjligheten att göra kortsiktiga vinster genom miljöfarlig verksamhet. Exakt hur det ska göras måste politiker och ekonomer enas om på global nivå. Svårt kanske, men inte omöjligt.

Ekonomin måste verka inom de ramar som naturen sätter. En hållbar ekonomi har vi först den dagen vi inte utnyttjar mer naturkapital än vad planeten tål. Känns det hopplöst? Det är det inte. Du kan börja med att se över hur dina spar- och pensionspengar är investerade. Att divestera, det vill säga att sälja de fonder och aktier som inte är etiskt försvarbara, sänder viktiga signaler till marknaden. Redan nu finns det investmentbolag som avråder från att investera i kol. Och vi har bara sett början.

fredag 26 januari 2018

Den hållbara revolutionen del 1

Vi befinner oss i inledningen av ett större paradigmskifte än många tror. Den industriella revolutionen hände inte över en natt. Det var en successiv utveckling under flera hundra år. På samma sätt tänker jag mig att den hållbara revolutionen om tvåhundra år kommer att beskrivas som en omställning i ett antal faser. Vi befinner oss ännu till största delen i den första fasen - uppvaknandet. Sen miljörörelsens födelse på 1970-talet har vi i princip bara ägnat oss åt akut skadebekämpning. Försurningen av sjöar och vattendrag kunde bromsas genom övergång till effektivare rening och bättre bränslen (men vi kalkar fortfarande sjöar). Ozonskiktet kunde räddas tack vare förbud mot freoner och andra ozonnedbrytande ämnen (men den hittills kraftigaste uttunningen inträffade så sent som 2011). Vi upptäcker ett problem, inför då ett förbud eller på något annat sätt hittar en lösning, och fortsätter sen i stort sett som förut. Vi lindrar symptomen men botar inte sjukdomen.

Med Parisavtalet tog världen ett stort steg mot nästa fas i den hållbara revolutionen. Att göra det bästa tänkbara för miljön och klimatet - inom det rådande ekonomiska systemet. Över hela vår jord verkställs nu massor av goda idéer och initiativ. Ändå kommer det inte att räcka. Även om vi hejdar klimatförändringarna till 2050 (och det har vi chans att lyckas med) så har vi ändå inte kommit åt grundproblemet - att vi ser planeten som ett outsinligt skafferi. Redan för tre decennier sen passerade vi gränsen för vad som är ett hållbart resursuttag per år, och det har bara blivit värre sen dess. Med detta i åtanke blir det tydligt att dagens ekonomi nått vägs ände (ja egentligen redan kört av vägen). Vi kan inte fortsätta att skapa ekonomisk tillväxt genom ökad konsumtion. Vi lever redan på de fattiga ländernas bekostnad och om vi inte också vill sabba förutsättningarna för våra barnbarn måste vi ställa om till en genuint hållbar ekonomi.

Tredje fasen i den hållbara revolutionen tänker jag mig därför kommer handla om att skapa ett jämviktssamhälle, en global ekonomi där tillväxt inte längre är det överordnade målet. Att det skulle gå att skapa ekonomisk tillväxt helt frikopplat all miljö- och klimatpåverkan är en ren önskedröm. Inom vissa områden och på kort sikt, ja. Men inte för evig tid. Förr eller senare rasar Babels torn och förvirringen sprider ut sig. Vad var det vi höll på med, och varför?

Vi behöver börja skissa på hur världen ska se ut och fungera efter 2050, men samtidigt får vi inte helt fastna i tankar om hur det egentligen borde vara. Ska vi hinna avvärja de värsta klimathoten gör vi bäst i att här och nu utnyttja den ekonomiska tillväxten till vår fördel. Använda de medel som skapas till kloka investeringar. Genom grön skatteväxling styra konsumtionen mot mer hållbara val samtidigt som intäkter genereras som kan användas i omställningen. På alla plan behöver vi ställa om till en hållbar livsstil. Det sker inte över en natt, men du kan ta det första steget idag.

torsdag 4 januari 2018

Nu ställer vi om! Fyra hoppfulla nyheter

Har man blicken fäst vid horisonten är det lätt att bli uppgiven över att vi inte kommit längre. Många klimatforskare varnar för att vi inte kommer hinna stoppa den globala uppvärmningen i tid, om omställningen fortsätter i dagens takt. Men bollen har trots allt satts i rullning och jag tror inte det finns något som kan stoppa den nu. Tvärtom kommer den bara att rulla fortare och fortare. Här är några uppmuntrande exempel för dig som misströstar.

Klimatlagen
Sveriges nya klimatlag har precis trätt i kraft. Den binder alla framtida regeringar till att ta ansvar för att minska utsläppen av växthusgaser. Sveriges mål är att nolla utsläppen till år 2045. Klimatlagen beslutades av en enig riksdag (minus SD) så skyll inte på Miljöpartiet när bensinpriset skjuter i höjden. PM Nilsson skriver i Dagens Industri:
"Om man sitter fast med fossila transportkedjor eller tillverkningsprocesser riskerar man ständigt fördyrande skatter och till slut raka förbud. Om man däremot är tidigt ute med utsläppsfri teknik är tillväxtpotentialen betydande."
Allt fler äter vegetariskt
Enligt en ny Sifo-undersökning äter fler vegetariskt oftare. Två till tre gånger i veckan istället för en som tidigare. Självklart behöver man inte vara vegetarian för att äta vegetariskt flera dagar i veckan. Det är glädjande att det myntet nu börjar trilla ner.

Fossilbranschens dagar är räknade
Se gärna SVT:s dokumentär Fossilbranschens sista strid för en rejäl dos framtidstro. Solel är nu den billigaste energiformen i världen och utvecklingen är explosionsartad. Stenåldern tog inte slut för att stenen tog slut. Fossilåldern kommer inte ta slut för att oljan och kolet tar slut. Det förnybara tar över, helt enkelt för att det är både bättre och billigare. Och det finns inget Trump kan göra åt den saken mer än att möjligen fördröja det något.

Antalet ekologiska gårdar ökar
Att försäljningen av ekologiska varor ökar har vi vetat i flera år. Men om denna konsumtion främst består av importerade varor har det ju ingen direkt påverkan på vår inhemska miljö. Därför är det glädjande att antalet svenska ekogårdar ökar. Enligt Land Lantbruk är andelen ekologiska mjölkgårdar idag 16 procent, en ökning med 9 procentandelar sedan 2007. Dessutom har regeringen i livsmedelsstrategin satt mål om att 30 procent av den svenska jordbruksmarken och 60 procent av den offentliga livsmedelskonsumtionen ska vara ekologisk år 2030. Så den positiva utvecklingen lär fortsätta.