Framtiden i sikte - klimatet kräver mer än ord

"Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro." (Jakobsbrevet 2:18)

Jag har alltid gillat hur Jakobsbrevet i Nya testamentet ställer saker på sin spets. Jakob predikar om att en tro utan gärningar är död. Med andra ord, har det du tror på någon konkret påverkan på ditt liv? Detta är relevant oavsett om man är troende eller ej. Att leva som man lär, helt enkelt.

Vi befinner oss mitt i en historiskt avgörande epok. Planetens framtid hänger på hur vi lyckas tackla klimatkrisen. Det är numera ytterst få som tvivlar på om klimathotet är verkligt. Ändå propagerar Moderaterna fortfarande för sänkt bensinskatt och Socialdemokraterna i Lysekil var gladeligen beredda att offra Parisavtalet för ett antal hundra nya arbetstillfällen på Preemraff.

Det är lätt att ha höga målsättningar. Svårare om man faktiskt ska försöka sig på att uppnå dem. Ska vi nå FN:s hållbarhetsmål till år 2030 kommer det att kräva stora förändringar. Som vid alla paradigmskiften kommer det att finnas både vinnare och förlorare. Vissa branscher kommer obönhörligt att gå i graven. Samtidigt kommer nya gröna branscher att uppstå.

I Tidaholms kommun där jag är politiskt aktiv har vi fått hjälp från Chalmers att utarbeta en hållbarhetsstrategi som beskriver hur kommunen bör prioritera mellan olika klimatåtgärder. I topp finns att ta fram en koldioxidbudget och att ställa miljökrav vid upphandlingar. Alltså ytterligare ett antal styrdokument, kan man invända. Var finns de konkreta åtgärderna? Som jag ser det finns det bara ett sätt att ta sig an klimatfrågan och det är att göra det i alla sammanhang, överallt. Alla nämnder, alla företag, alla invånare. Hela samhället måste bli hållbart. Det handlar inte om att vidta ett antal åtgärder och sen är man klar, utan ALLA beslut överallt måste fattas utifrån hållbarhetsaspekter, oavsett vad det gäller. Och för att veta att vi rör oss åt rätt håll måste vi har verktyg för det. En upphandlingspolicy hjälper oss att göra rätt val, en koldioxidbudget hjälper oss att mäta hur vi ligger till i arbetet mot ett klimatneutralt samhälle.

Ibland har kristendomen i en del sammanhang fått slagsida åt det andliga - det som betyder något är själens frälsning. Men varför skulle Gud brytt sig om att skapa Jorden om det fysiska inte spelar någon roll? På samma sätt kan politiken många gånger få slagsida åt det teoretiska - det som betyder något är att ha välformulerade strategier och visioner. Självklart är styrdokument viktiga för mig som politiker, ja helt nödvändiga. På samma sätt som Bibeln är viktig för mig som kristen. Men det får inte stanna där. Om jag kan aldrig så många bibelverser utantill men inte låter det få någon konsekvens i mitt liv är min tro inte mycket värd. Detsamma gäller inom politiken. Vi kan skriva många fina ord i kommunens vision men lever vi upp till dem när det gäller?

"Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste."
(Jakobsbrevet 1:22)

Hur hamnade jag här? Min väg mot en hållbar livsstil

Jag blev tillfrågad att skriva en text under rubriken "Hur hamnade jag här?" till Svenska kyrkan i Tidaholms tidning "Kyrkfönstret". Du kan ladda ner tidningen här eller läsa texten här nedan.

Hur hamnade jag här?

För ett år sen flyttade vi in i vårt torp i Klämmesbo. Vi hade då byggt ut det till mer än dubbla storleken. Det är tankeväckande att man för bara några generationer sedan klarade sig med så mycket mindre än vad vi anser är möjligt i dag. Ribban för vad som räknas som nödvändigt höjs hela tiden. I vissa avseenden är det naturligtvis positivt, i andra helt ohållbart. Marknadsekonomin har skapat en kultur där vi aldrig får vara nöjda. Att det är positivt att ständigt vilja ha mer. Men det hållbara samhället kan inte byggas på sådana grunder. I Sverige konsumerar vi årligen naturresurser motsvarande 4,2 jordklot. Tråkigt nog har vi bara ett.

Att ta ansvar för skapelsen är för mig en naturlig konsekvens av min tro. Jag blev miljömedveten redan som barn på åttio- och nittiotalet. Med influenser från flera håll, men inte minst från kyrkan. I kyrkans barngrupper var vi med och samlade in pengar till Lutherhjälpens fastekampanjer och sålde träd för att stoppa ökenspridning och rädda regnskog. Vi sålde fair trade-produkter innan begreppet ens fanns. Jag är stolt över att tillhöra en kyrka som varit, och är, banbrytare för global rättvisa och hållbarhet. Många saker som i dag är självklara, som att kunna köpa Fairtrade-bananer eller kaffe i mataffären, hade aldrig blivit möjliga utan Svenska kyrkans engagemang i frågan.

En fin sak med att växa upp i kyrkan är att det internationella perspektivet blir naturligt för en. Redan som barn förstod jag att vi tillhör de privilegierade i världen. Men också att det går att göra något åt orättvisan. Kyrkan protesterar inte bara, den har i alla tider gjort något åt problemen. Det var missionärernas arbete som lade grunden för det som i dag är svenskt bistånd.

För drygt tio år sen var jag och min fru Karoline volontärer i Etiopien under ett halvår. En sak som jag förvånades över var den livsglädje man kunde mötas av där. Hur kunde de vara så glada mitt i allt elände? Jag tror det handlar mycket om vilka förväntningar vi har. Förnöjsamhet och tacksamhet är två väldigt viktiga inställningar till livet som är lätta att glömma bort när man bor i ett rikt land.

När vi kom hem från Etiopien ville jag göra mig av med det mesta. Mina ägodelar hade tappat sitt värde. Men man kan inte ställa sig helt utanför det samhälle och den kultur man tillhör. Däremot kan man sträva efter en så hållbar livsstil som möjligt.

Vi glömmer ofta hur radikal Jesus undervisning om pengar är. “Sälj allt du har och ge åt de fattiga” - vem klarar av det? Inte konstigt att mannen i berättelsen gick därifrån bedrövad. Men poängen är inte att vi bokstavligen måste sälja allt. Poängen är att förstå vilken enorm orättvisa det finns i världen och att jag genom mina val kan bidra till att förändra det.

“Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?” (1 Joh 3:17)

Kristna har i alla tider strävat efter en enklare livsstil. Allra tydligast syns det i klosterväsendets fattigdomslöfte, men jag måste inte bli munk för att låta det avspeglas i mina värderingar. Med åren har parallellen mellan pengar och klimatpåverkan blivit allt tydligare för mig. Rika har högre klimatavtryck, helt enkelt för att de konsumerar mer. Så det mest klimatsmarta vi kan göra är kanske att gå ner i arbetstid. Tjäna lite mindre pengar men i gengäld få mer tid till att vårda våra relationer och vår planet. Jag har inte jobbat heltid på snart åtta år, inte Karoline heller.

Vi bodde elva år i Göteborg och tre år i Ulricehamn innan vi hamnade i vårt torp. Att det blev just Klämmesbo beror på att Karoline kommer härifrån. Men att vi flyttade från stan till landet berodde också på de tankegångar jag beskrivit. Vår längtan efter att leva närmare naturen. Att leva jordnära, med omsorg om naturen och varandra. Att följa årstidernas växlingar. Att kunna prioritera tid framför pengar.

Hållbarhet och livskvalitet går hand i hand. Och med Guds hjälp kan vi göra världen till en bättre plats.

Hjälp mig att tro

Hur kan det komma sig att så många människor – ja de allra flesta på vår jord faktiskt – tror på Gud? Jag är en person som gärna vill hitta rationella förklaringar till saker, men det är svårt att bortförklara religionens existens. Tron verkar vara ett djupt rotat behov hos människan. För mig blir andra människors tro ett Gudsbevis som hjälper mig att våga tro jag med.

Varje människas resa med Gud är unik. För en del sker konfrontationen med Gud plötsligt och överraskande, men för många är det en process. En vandring allt närmare livets djupaste mening. För mig har tron varit ett slags mognande. Jag föddes i ett kristet hem och på samma sätt som man växer upp och blir en egen individ har jag vuxit upp och fått en egen tro. Men det har inte skett automatiskt. På vägen har det funnits tvivel och frustration. Frågor och funderingar.

En man kom till Jesus med sin son som var stum. Konversationen avslöjar att han inte verkar ha mycket hopp. Han greppar efter ett sista halmstrå. När Jesus säger att allt är möjligt för den som tror uttalar mannen några ord som jag ofta har gjort till mina: "Jag tror. Hjälp min otro!"

Så enkelt kan det uttryckas, ändå är det ofta så svårt. Men allt vi egentligen behöver göra är att säga vårt ja till Guds inbjudan och be om hans hjälp. Vi behöver inte prestera något, inte förstå allting eller ha upplevt fantastiska mirakel. Vi får be till Gud: "Hjälp mig att tro". Sedan ligger resten i Guds händer.

När världen är uppochner och framtidsbilden grumlig ger detta mig tröst. En ro mitt i stormen.

Ode till en hållbar ekonomi

Jag var på Almedalsveckan tidigare i sommar. Jag tror knappt det fanns en enda arrangör som inte hade något om hållbarhet i sitt program. Bollen är i rullning. Och det saknas inte goda idéer och initiativ. Problemet är bara att innovationer aldrig kan lösa grundproblemet.

"Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande. Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet."

(Första Timoteusbrevet 6:7-11)

Det är nästan två tusen år sen Paulus skrev orden ovan, men poängen är fortfarande lika viktig. Girigheten gör att världen går under. Marknadsekonomin har skapat en kultur där vi aldrig får vara nöjda. Att det är positivt att ständigt vilja ha mer. Men det hållbara samhället kan inte byggas på sådana grunder. H&M:s affärsmodell kan aldrig bli hållbar så länge det ingår att de kontinuerligt måste bränna upp eller på andra sätt göra sig av med tonvis av osålda kläder. Vi måste tillbaka till att handel handlar om behov, inte lust. Och där är inte marknadsekonomin oss till någon hjälp. Hur mycket finns det inte i butikerna som vi skulle kunna klara oss utan. Hälften, kanske mer, av utbudet? Dessa dåraktiga begär leder till vår undergång, som Paulus skriver.

Det hållbara samhället kan aldrig förverkligas så länge det finns avgrundsdjupa orättvisor i världen. Vi ska sträva efter rättfärdighet, skriver Paulus. Inte lätt när vi är en del av ett kapitalistiskt system där klyftorna hela tiden ökar. De 26 rikaste personerna i världen äger nu lika mycket som de fattigaste 3,8 miljarderna. Det säger en hel del om bristerna i systemet.

Klimatkrisen måste lösas solidariskt. Det finns en överhängande risk att de rika köper sig fria (i bästa fall genom klimatkompensation, i sämsta fall genom att stänga in sig i guarded communities skyddade från klimatpåverkan) och att bördan lämpas över på de fattigaste. Upplever allt för många att inskränkningar görs i deras liv som är oproportionerligt stora kommer vi inte att lyckas. Då får vi protester i stil med gula västarna i Frankrike. Därför måste miljöpolitiken vara utjämnande.

Det finns en tydlig parallell mellan pengar och klimatpåverkan. Är du rik har du högre klimatavtryck, helt enkelt för att du konsumerar mer. Ska man komma åt detta kan miljöskatter inte vara platta. Skatt på till exempel bensin och el borde öka ju mer vi använder. Kanske även vara kopplat till inkomst. Någon kanske invänder att detta vore svårt att både administrera och kontrollera, men det är ditåt vi måste sträva. Annars kommer de som har det sämst alltid att motsätta sig klimatåtgärder och de som kan betala för sig bara att fortsätta som förut.

Sträva efter uthållighet, skriver Paulus. Såväl då som nu behöver vi en livsstil som håller i längden. Där förnöjsamhet och förundran är ledord. Där pengar används förnuftigt. Och där politiken skapar förutsättningar för ökad rättvisa.

Att vara god gör dig gott

Tvärtemot vad vissa krafter vill intala oss är egoism kontraproduktivt. Forskaren Sonja Lyubomirsky har sammanfattat ett antal slutsatser om vad som skapar lycka. De egenskaper och beteenden som är vanligast hos människor med hög nivå av lycka är att:

• De ägnar mycket tid åt familj och vänner.
• De har lätt för att uttrycka tacksamhet över vad de har.
• De är ofta först att hjälpa kollegor eller förbipasserande.
• De har en optimistisk syn på framtiden.
• De njuter av livets glädjeämnen och försöker leva i nuet.
• De motionerar regelbundet.
• De är djupt engagerade i vissa livslånga mål och ambitioner.
  (Lyckans verktyg, 2008, s. 324)

Vi blir alltså inte lyckligare av att ha mycket pengar eller ägodelar, däremot av att ta hand om oss själva och andra. Jag tänker på andens frukter, de egenskaper som ska utmärka en kristen människa: Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning (Galaterbrevet 5:22-23). Är det inte just det det handlar om? Genom att träna oss i dessa egenskaper ökar vi både vår egen och omvärldens lycka.

Danmark brukar hamna högt i lyckorankningar, men i år är det istället Finland som toppar listan. Sverige kommer först på plats nio. Det finns ju inga större ekonomiska skillnader mellan de nordiska länderna, så vad beror skillnaden på? Attityden till livet kanske. Vi svenskar är ett ängsligt folk. Vi vill inte sticka ut för mycket. Hellre gör vi som våra grannar än som vi innerst inne vill. Jag tror vi borde följa trenden mindre, och vårt eget hjärta mer.

Att vara kristen handlar om att se världen med delvis andra ögon. Att förundras över livet och skapelsens komplexitet. Att ana glimtar av himmelriket redan här på jorden. Att i helig vrede fördöma och motarbeta orättvisor och förtryck. Att sträva efter att bli en bättre människa. Men hur motiverad man än är så tar förändringar emot. Det är därför Bibeln kallar det för andens frukter och inte mina frukter. Det är inte genom att träna mig i dessa egenskaper jag blir en kristen, utan det är genom dessa egenskaper det syns att jag är en kristen. De goda frukterna är en konsekvens inte av min egen ansträngning utan av Guds verk i mig.

Min tagline till det här bloggen summerar inställningen jag tycker vi bör ha till livet: Vi kan inte skapa ett himmelrike på jorden, men vi kan göra vårt bästa.

Ett annat namn för den heliga Anden är Hjälparen. Vår egen kraft är begränsad, men med Guds hjälp kan vi göra världen till en lyckligare plats.

Julhandel i tomhetens välde

Black Friday slog nya försäljningsrekord och nu pågår julhandeln, som givetvis kommer öka även i år. För visst är det väl en naturlag att vår konsumtion hela tiden ökar? Ja i alla fall verkar Svensk Handel tro det. Så här svarade deras hållbarhetsansvarige i en intervju i Klotet i P1 på en fråga om hon trodde att konsumtionen kunde fortsätta öka samtidigt som miljön skyddas:

"Ja jag tror det. Om man köper bra saker [...] Då kan man öka konsumtionen. Om de här prylarna tillverkas på ett sådant sätt att de är resurseffektiva."

Det låter logiskt. Halvera resursåtgången så kan du producera dubbelt så mycket utan ökad miljöpåverkan. Men nu är ju verkligheten lite tristare. Det är knappast någon väl bevarad hemlighet att jordens resurser inte räcker till. Det borde rimligtvis en hållbarhetsansvarig person känna till. Vi lever på kommande generationers och fattiga människors bekostnad. Det skulle behövas 4,2 jordklot om alla på jorden skulle leva som vi i Sverige. Alltså räcker det inte att effektivisera tillverkningen. För så effektiv är det inte sannolikt att den någonsin kan bli. Vi måste därför börja minska vår konsumtion. Men självklart inte utplåna den. Även i framtiden kommer vi att ha behov av nytillverkade saker. Men vi måste stanna på en hållbar nivå. Vi kan inte hela tiden öka. Vi måste återfinna förnöjsamheten. Att bara handla när vi faktiskt behöver det.

Det finns de som hävdar att klimatfrågan måste lösas av politiken, eftersom det jag som individ kan påverka är så minimalt att det är försumbart. Jag tror inte att det är sant, av två anledningar. För det första: Många bäckar små blir en stor å. Ordspråk är ordspråk av en anledning. De summerar uråldriga erfarenheter. Självklart spelar mina val roll. Om vi alla lever mer klimatsmart ger det tillsammans en enorm effekt. För det andra: Politiken är (plågsamt) långsam till sin natur. Visst vore det förträffligt med en BNP-korrelerande moms på ohållbara produkter till exempel. Ju mer vi handlar, ju högre blir momsen. I slutet av året, när "budgeten" för resursuttag och koldioxidutsläpp närmar sig taket är momsen så hög att det blir i stort sett omöjligt att köpa varor som inte är hållbara. Men den typen av politiska beslut kommer sannolikt aldrig att förverkligas, det måste man vara nykter nog att inse. För att kunna enas om behandling måste man först vara ense om diagnosen, och fortfarande är det inte alla som ens vill kännas vid symptomen. Tiden springer med andra ord ifrån politiken. Klimatkrisen är här och nu.

Allt skapat har lagts under tomhetens välde, står det i Bibeln. Deppigt kan tyckas, men också klargörande. Varför köper vi en massa saker som vi inte behöver? Det har till och med gått så långt att en del numera hyr externa lagringsutrymmen för att få plats med alla prylar (som de aldrig använder). Kan det vara så att vi försöker fylla en inre tomhet? Shopping som religion. Men hur stillas ett andligt behov? Knappast med en ny iPhone. Stycket i Romarbrevet fortsätter:

"...men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas." 

Ordet frälsa kommer från det gamla uttrycket frihalsa som betydde att en person med boja runt halsen fick den borttagen - befriades ur sitt slaveri. Gud vill alltså enligt bibelversen ovan frälsa inte bara oss människor utan faktiskt hela skapelsen. Allt för ofta har kyrkan glömt bort detta, även i vår tid. Fokus hamnar då enbart på människan - att människor ska komma till frälsning för att senare komma till himlen. Jorden tappar sitt värde. Men redan i Bibelns allra första kapitel konstateras det: "Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott." Jorden är alltså värdefull i Guds ögon. Människans uppgift är därför att förvalta skapelsen på bästa sätt. Där finns det minst sagt förbättringspotential.

När tomhetens välde tränger sig på får vi påminna oss om den frihet som Gud ger sina barn. Friheten i Kristus gäller inte bara i andlig mening. Det är också en befrielse från köptvång. Från att följa strömmen. Från jobbhets och otillräcklighet. Jesus bröt med sin tids normer. Vi kan bryta med vår. Välja en annan väg, där förnöjsamhet och förundran går hand i hand. Vägen mot hållbarhet.

Har du arbetslinjen på axeln?

Du har säkert hört uttrycket att ha Luther på axeln. En undermedveten röst som manar oss att göra rätt för oss. Att aldrig med gott samvete tillåta sig att bara ha kul. Den glädjelösa plikttrogenheten. Men det är inte Martin Luther som ger dig prestationsångest. Det är inte hans läror som gör livet tråkigt. Det hela är en märklig missuppfattning och uttrycket om att ha Luther på axeln dök upp så sent som på 1980-talet.

Svenskarna är i själva verket ensamma om att ha denna Luther-bild. Protestanter från andra länder ifrågasätter om svenskarna inte i själva verket är smygkatoliker, skriver Birgit Stolt i boken Luther själv. Grunden i luthersk teologi är att vägen till Gud går genom tron allena. Att vi får kallas Guds barn har inte det minsta med våra gärningar att göra. Gud älskar var och en av oss utan krav på motprestation.

Därför är det märkligt att Luther har kommit att förknippas med hårt slit. Själv var Luther inte främmande för livets glädjeämnen. Han var glad, skämtsam och sällskaplig. Han gillade öl och vin, mat och musik. Ett citat från Luther som visar på detta: "Jag frossar som en böhmare och super som en tysk, Gud vare tack! Amen!"

Men var kommer då denna Luthermyt ifrån? Kanske är det i grunden en missuppfattning av Luthers syn på kallelsen. Martin Luther menade att själva livet är ett kall. Det är inte bara präster som är kallade av Gud. Vi är alla kallade att tjäna Gud genom våra liv. Familj, arbete, samhällsengagemang - allt är ett kall. Genom att på ett radikalt sätt upphöja det vardagliga myndigförklarade Luther människor, vilket också gjorde dem mer tydligt ansvariga för sina liv. Om det är en Guds kallelse att vara bonde gäller det att ta arbetet på allvar. Annars vore det ju det samma som att vanhedra Guds plan. Det är här snedsteget lätt sker. Luther menade inte att vi därför ska slita i vårt anletes svett. Tvärtom menade han att varje insats, liten som stor, är lika värdefull.

Det handlar om inställningen till livet. Det är inte heligare att vara präst än att vara bonde. Alla är vi lika värdefulla i Guds ögon. Den ovillkorliga nåden i Luthers lära är en behövlig motvikt till vår tids krav på perfektion. Vi behöver inte ha en spikrak karriär, ett modernt stylat hem, klä oss enligt senaste mode, och få livspusslet att på ett närmast magiskt sätt gå ihop. Friheten i Kristus är större. Mitt i vår ostädade vardag vill Jesus finnas ibland oss. Vi får lägga av oss våra bördor hos honom och få ny kraft.

Så vem är det det du har på axeln? Snarare än Luther kanske det är någon av alla företrädare för den så kallade "arbetslinjen". De som propagerar för att de som inte jobbar (heltid) är osolidariska och parasiterar på välfärdssamhället. De som får oss att få dåligt samvete för att vi vill ha lite mer tid med våra barn. De som tycker att BNP är alltings rättesnöre. Bidrar du inte till tillväxten är du en dålig människa. De som tycker att konsumtion är bättre än bevarande. Aktivitet bättre än vila. Låt dig inte påverkas av dessa röster. Vårt värde ligger inte i vad vi presterar. Det är själva kärnan i Martin Luthers budskap.

Kapitulerar (Välkommen 2017)

Alla goda viljor till trots verkar världen vara på väg utför. Det är lätt att vackla i sin framtidstro när världen brinner och motsättningarna ökar. När en blivande president tror att klimathotet är en kinesisk konspiration. När vi skickar tillbaka afghanska ungdomar till ett land dit vi själva avråds från att resa. När grupper som IS och Boko Haram begår bestialiska övergrepp. När världen styrs av män som Erdogan och Putin.

Vi lever i ett helvete. En fallen skapelse. En mardröm av själviskhet som systematiskt kväver alla framtida generationer. Ändå får vi aldrig ge upp.

Jag tror inte på utopier, jag tror inte att vi någonsin kommer få bukt med alla problem i denna världen. Ändå ger jag inte upp. Men jag kapitulerar.

Man kan nog säga att kapitulation är själva kärnan i den kristna tron. Ja kanske i alla religioner. Vi förmår inte allt. I djupet av människans själ ekar ett rop på hjälp. Kyrie eleison.

Välkommen 2017. Må du bli ett år av medmänsklighet, mod, skapelseansvar och massor av passion, kreativitet och glädje. Gud går med oss. Ingenting är omöjligt.

Kognitiv dissonans - därför går omställningen så långsamt

Nio av tio svenskar anser sig vara miljömedvetna. Ändå är försäljningen av ekologiska och Fairtrade-märkta varor fortfarande en droppe i havet jämfört med den totala konsumtionen. Detsamma gäller antalet bilar som drivs med biogas eller el. Och flygresorna fortsätter att öka.

Enligt en undersökning som Naturvårdsverket lät göra uppgav 52 procent att de ofta eller ibland får dåligt samvete när de gör saker de tror påverkar klimatet negativt. Det betyder att en majoritet av befolkningen har tillräcklig kunskap om miljö- och klimatfrågorna för att veta när de handlar fel. Det är alltså inte brist på information som är kruxet. Vi kan ta fram oändligt bra utbildningsmaterial, anordna superintressanta föreläsningar och skriva sylvassa insändare, men det kommer inte räcka hela vägen. För att skapa beteendeförändringar krävs insikt i psykologi.

Människan tycker i grund och botten inte om att ändra sig. Så när vi konfronteras med nya fakta, som utmanar vår världsbild eller livsstil, blir det jobbigt. Det uppstår en kognitiv dissonans, för att använda psykologins språk. I praktiken betyder det att vi upplever en obehagskänsla när vi upptäcker att våra handlingar strider mot våra värderingar. I mer vardagligt tal: vi får dåligt samvete. Dissonansen minskas genom att vi motiverar, klandrar och förnekar saker. "Nyttan av mitt arbete motiverar att jag flyger", "Jag kör inte mer bil än nån annan", "Pratet om klimathotet måste vara överdrivet".

I mitt förra inlägg skrev jag om Sackaios, tullindrivaren som gjorde en totalomvändning efter mötet med Jesus. Från fullt fokus på egen vinning till att dela sina rikedomar med de fattiga. Vad var det som hände egentligen? Vad kan ge upphov till en så märkbar beteendeförändring? Jag tror hemligheten ligger i att möta människor där de är. Jesus stannade upp, såg Sackaios och valde att följa med honom hem. Vilken egoboost för Sackaios. Den tidens största kändis hemma på middag. Den utstötte och hånade tullindrivaren fick ett nytt värde. När självkänslan inte längre byggde på hur stor förmögenhet han hade, var steget till att ge bort den inte längre så stort.

Vi ska göra som Jesus. Se varandra. Bekräfta, inspirera och uppmuntra varandra. Och inte minst ha roligt tillsammans. Där sker omställningen. I den kreativa, attraktiva och frigörande gemenskapen. En främlings krav är inte särskilt kul. Men en väns råd lyssnar vi till.

Vi är alla Sackaios

Denna söndags tema är "Samhällsansvar". Runt om i Sveriges kyrkor läser man berättelsen om Sackaios. Du kanske minns den. Sackaios var tullindrivaren som systematiskt hade utnyttjat sin position för egen vinning, men som i mötet med Jesus kom till ny självinsikt:

"Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt."
Lukasevangeliet 19:8

Okej, så en brottsling omvände sig.  Vad är det för poäng med att läsa den här texten två tusen år senare? Den omedelbara kopplingen mellan ekobrott och ditt eget liv kanske inte känns självklar. Ändå är det så.

Det finns avgrundsdjupa orättvisor i världen. Medan somliga blir sjuka av att äta för mycket, svälter andra ihjäl. Sambanden är komplexa och svåra att förstå. Inte kan väl mitt handlande spela säkert stor roll för de fattigas situation i Afrika? En gör så gott en kan. Eller som den danske tecknaren Robert Storm Petersen uttryckte det: "Alla andra tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig".

Sackaios verkade inte riktigt ha förstått konsekvenserna av sina handlingar. "Och har jag pressat ut pengar av någon..." På samma sätt är du kanske omedveten om vad det innebär när du köper en t-shirt tillverkad i Bangladesh (slavliknande arbetsvillkor) eller kött från Polen (oetisk djurhållning) eller kyckling från Thailand (massiv användning av antibiotika vilket skapar ökad antibiotikaresistens) eller kakao från Elfenbenskusten (barnarbete). Du ville ju bara spara lite pengar.

Att bli en medveten konsument är väldigt bra, men ändå otillräckligt. Ekonomin idag är global. Allting hänger ihop. Och det är konstruerat så att det i första hand gynnar västvärlden. Genom handelsavtal, tullar och en kartelliknande uppdelning av världsmarknaden missgynnas konsekvent de fattigaste länderna. Detta är vi alla en del av vare sig vi är medvetna om det eller inte. Som det uttrycks i en av högmässans syndabekännelser: "Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår".

Det är lätt att bli uppgiven. Missmodig. Förkrossad. Men så stiger Jesus fram. Och hans svar till Sackaios är ett eko även till vår tid: "I dag har räddningen nått detta hus".

Och?

Och är svenskans vanligaste ord. Det säger en hel del. Vi vill gärna knyta samman saker, lägga till, inkludera, pussla ihop. Utan och vore livet ganska meningslöst. Då skulle vi bara vara ensamma öar som aldrig relaterade till något annat än vårt eget. Jag vågar påstå att utan det lilla ordet och skulle världen gå under.

Men och kan också stå för sig självt. Uttalat med frågetonfall kan ett ensamt och bilda en hel replik. På en fråga eller ett påstående kan det då bli ett arrogant svar med innebörden "Än sen då? Varför ska jag bry mig?"

Men meningen med livet, är jag övertygad om, är att vi ska bry oss om varandra och vår värld. Att ta förvaltarskapet på allvar.

"Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den." Första Moseboken 2:15

Människans ursprungliga uppdrag att vårda skapelsen gäller än idag. Reaktionen på klimatförändringar, miljöförstöring, fattigdom och orättvisa får därför aldrig bli bara "Och?".

Den ljusnande framtid är vår

Studentflakens dunkande högtalare fyller hela staden med ett öronbedövande jubel. Glädjen över att äntligen vara klar, äntligen vara fri, äntligen vara vuxen och få bestämma över sitt liv, är naturligtvis värt sitt firande. Men för en utomstående betraktare kan det te sig naivt. När studentfirandet klingat ut väntar en kärv verklighet. ”Den ljusnande framtid är vår” sjunger man. Studentsångens svallande optimism känns ironisk när vi vet hur hög ungdomsarbetslösheten är. Och en blick mot sydeuropa kan göra den mest inbitne optimist oroad. Men ändå, vi kan inte sluta att hoppas på en bättre värld, på en ljusnande framtid – trots allt.

Mycket värre än en naiv verklighetsuppfattning är en uppgiven livsinställning. Därför är studentflaken samtidigt en påminnelse för oss som har lite för lätt att ge upp inför alla utmaningar, att fortsätta hållet hoppet levande. Kanske kan studenten rent av utgöra en bild för hela livet. Vi hoppas mycket, vi längtar mycket, och livet innehåller mycket gott. Men vi vet också innerst inne att livet inte alltid är en fest, det har sina mörka dagar också. Ändå vill vi inte ge upp, vid horsionten anar vi en källa till vårt hopp.

I kyrkan liknas himlen ofta vid en sommardag - full av ljus och värme, liv och rikedom. Det är en tacksam bild naturligtvis, för vem håller inte med om att sommaren är härlig? Ändå är det dumt att leva enbart för sommaren. Då degraderar man större delen av året till en jobbig transportsträcka som man bara ska ta sig igenom. Bättre är det förstås att ta vara på varje årstids möjligheter och glädjekällor. På samma sätt är det med himlen. Vi längtar dit, särskilt i stunder av motgång och olycka, men ändå vore det dumt att lägga allt fokus där. Gud har placerat oss på denna fysiska jord och då vill han rimligtvis att vi ska leva ett närvarande liv här och nu, med allt vad det innebär. Denna insikt ger oss goda förutsättningar att på ett realistiskt sätt tackla problemen som möter oss. Vi är inte förblindade av utopiska visioner, vi vet att allt inte kommer att bli perfekt i denna värld. Men vi vet också att det finns hopp om en framtid utan ondska, lidande och död.

Genom att följa Jesus exempel kan vi göra världen till en bättre plats. Vi kan sprida kärlek till människor runt oss. Vi kan ta hand om vår skapelse. Vi kan påminna varandra om vårt evighetshopp. Den ljusnande framtid är vår.

Förnöjsamhet kommer inifrån

"Det där var djupt", kan vi svara på någons reflektion över livet. Mellan raderna kanske vi menar att det är ett svårt ämne, eller att det rymmer ett stort mysterium. Som meningen med livet. Eller varför det blir som det blir.

Men att gå på djupet behöver inte vara något svårt. För mig handlar fördjupning snarare om att röra sig i en positiv riktning. Att få större kunskap, förståelse och perspektiv på livet och världen omkring mig. Att mogna.

I vår tid är vi väldigt fokuserade på det ytliga, så till den grad att vi kanske glömmer att det ens finns ett djup att utforska. Kläder, utseende och nöjen är inte oviktigt, men det vi ser på ytan är långt ifrån allt. För att nå friskt vatten måste man gräva djupt. Ytvattnet kanske är drickbart men inte hälsosamt i längden.

Vem är jag? Det borde väl vara en självklar sak att veta – ändå är det ju inte så. Att reflektera över sitt eget liv är också en form av fördjupning. Det är en sak att veta varifrån man kommer, vad man jobbar med, hur gammal man är. Men om all yta tas ifrån mig, vem är jag då? Längst där inne. Vem finns i djupet av min själ?

Alla människor har en andlig sida. Visst har vi materiella behov, men vi blir aldrig nöjda om vi inte också tillfredsställer vår andliga törst. Förnöjsamhet kommer inifrån, det är inget vi kan konsumera oss fram till.

Jesus sa: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv."

Johannesevangeliet 4:13-14

För däremellan kommer fastan (eller: Farväl till köttet)

Vad ger dig ny energi? Lyssna på musik, vara ute i naturen, träna, läsa en bok, umgås med vänner. Vi har många olika sätt att slappna av, och många saker att roa oss med - ändå verkar det många gånger inte riktigt räcka till. Vi skyndar mellan alla inbokade aktiviteter som vi har tänkt ska ge oss ny energi, men känner oss i själva verket allt mindre utvilade.

Jag tror att vi ibland behöver göra mindre. Även roliga saker kan bli ett stressmoment om de förvandlas till något som måste genomföras till varje pris. När vi slutar njuta, när vi inte längre hinner förundras över vardagens små mysterier, då är det hög tid att stanna upp.

Idag är det Askonsdagen - första dagen i den period som kallas fastan. Den kristna fastan handlar inte främst om att avstå från mat, utan mer om att stanna upp. Tid för eftertanke. Vad finns det i mitt liv som tar allt för mycket plats just nu? Välj bort något under dessa fyrtio dagar. Testa en enklare livsstil. Varför inte minska tv-tittandet, avstå från godis, eller ha en köpfri månad. I många länder är det tradition att avstå från kött under fastan och därför anordnas karnevaler dagarna innan Askonsdagen. Ordet karneval kommer från latin och betyder "farväl till köttet". I Etiopien där jag bott är det traditionella att äta helt veganskt under fastan. Kanske något för oss i Sverige att anamma?

Vi lever i en tidsålder där gränserna mellan vardag och fest blivit allt mer utsuddade. Existensen av ett ord som "vardagslyx" säger väl det mesta. I en samhällsekonomi baserad på konsumtion är universallösningen alltid mer av allt. Men ibland är faktiskt mindre bättre. Inte minst för miljön, men också för själen. Istället för tanklös konsumtion kan vi ge plats åt samtal, vila, tid med familjen, reflektioner, fördjupning, bön. Och påminna varandra om vardagens viktiga roll i livet. Julen varar inte ända fram till påska. För däremellan kommer fastan.

Hur mogen är du?

Att växa som människa är något jag tror vi alla ständigt längtar efter. Vi går kvällskurser, åker på fortbildning, ser dokumentärfilmer, läser faktaböcker. Vi verkar ha ett djupt rotat behov av att utvecklas, att lära oss mer. Men om växten aldrig innebär att vi mognar är den väl knappast särskilt meningsfull?

Om vårt mål enbart är självförverkligande kommer vi aldrig att bära frukt. Att bära frukt innebär att mina kunskaper och färdigheter kommer andra människor till gagn. Men i vår tid kan det enorma informationsutbudet närmast dränka den tanken. Vårt konsumtionssamhälle vilar ju också på grundtanken att vi aldrig får bli nöjda. Vi ska inte mogna, vi ska ständigt växa vidare − då växer även ekonomin.

Men "växa" och "vila" går hand i hand. Jag tror det är viktigare än någonsin att vi i vår tid lär oss att kombinera dessa två till synes motsägelsefulla ord. Annars finns det en klar risk att vår längtan efter att växa istället blir till en stressfaktor − något som måste klaras av, istället för att njutas av.

Löken vilar länge i jorden innan den börjar gro. Skulle den börja växa i fel tid vore det ödesdigert. Vinterkylan kan komma och förstöra allt över en natt. Vi behöver också invänta rätt tid. Vi får inte vara rädda för vila och stillhet. Att kanske inte göra något annat än att lyssna in vad Gud vill. Genom meditation och bön kan vi inte bara växa, utan också få mogna.

Påvens miljö-encyklika - recension och "best of"

Under hösten har jag läst påve Franciskus omtalade encyklika om miljön och klimatet, "Laudato Si" ("Lovad vare du"). Det är en ambitiös och viktig skrift. På 180 sidor förklarar påven varför det är av högsta vikt att vi alla engagerar oss för en hållbar framtid. Här delar jag med mig utav några av mina reflektioner och favoritcitat.

En påvlig encyklika är en läroskrift riktad till den katolska kyrkan, men denna gång är målgruppen större än så. Grundat i den kloka insikten att miljöfrågorna angår oss alla riktar sig påven till hela världens befolkning. Han uppmanar till objektiva samtal, fria från politisk partiskhet och förutfattade meningar.

"A broad, responsible scientific and social debate needs to take place, one capable of considering all the available information and of calling things by their name. It sometimes happens that complete information is not put on the table; a selection is made on the basis of particular interests, be they politico-economic or ideological. This makes it difficult to reach a balanced and prudent judgement on different questions, one which takes into account all the pertinent variables." (s. 100).

"International negotiations cannot make significant progress due to positions taken by countries which place their national interests above the global common good. Those who will have to suffer the consequences of what we are trying to hide will not forget this failure of conscience and responsibility." (s. 125)

Det är självklart ingen slump att encyklikan kommer just i år. I december ska världens nationer fatta beslut om ett globalt klimatavtal på FN:s klimatkonferens i Paris. Men påven poängterar också vårt gemensamma ansvar för skapelsen. Du och jag är minst lika viktiga i omställningen till en hållbar värld som världsledare och politiker.

"While the existing world order proves powerless to assume its responsibilities, local individuals and groups can make a real difference. They are able to instil a greater sense of  responsibility, a strong sense of community, a readiness to protect others, a spirit of creativity and a deep love for the land." (s. 131)

Påve Franciskus ger en bred beskrivning av den global utvecklingens utmaningar, och motiverar utifrån aktuell forskning varför det är viktigt att vi tar klimatkrisen på största allvar. Men han gör mer än så. Han lägger en värdegrund för miljöengagemanget utifrån Bibeln och den kristna tron.

"In the Judaeo-Christian tradition, the word "creation" has a broader meaning than "nature" for it has to do with God’s loving plan in which every creature has its own value and significance. Nature is usually seen as a system which can be studied, understood and controlled, whereas creation can only be understood as a gift from the outstretched hand of  the Father of  all, and as a reality illuminated by the love which calls us together into universal communion." (s. 55)

"Living our vocation to be protectors of  God’s handiwork is essential to a life of  virtue; it is not an optional or a secondary aspect of  our Christian experience." (s. 159)

"We do not understand our superiority as a reason for personal glory or irresponsible dominion, but rather as a different capacity which, in its turn, entails a serious responsibility stemming from our faith." (s. 161)

Påve Franciskus tar stark ställning för världens fattiga och poängterar att miljökrisen också är en moralisk kris.

"Today we have to realize that a true ecological approach always becomes a social approach; it must integrate questions of justice in debates on the environment, so as to hear both the cry of the earth and the cry of the poor." (s. 35)

"We need to strengthen the conviction that we are one single human family. There are no frontiers or barriers, political or social, behind which we can hide, still less is there room for the globalization of indifference." (s. 39) 

Är man insatt i miljörörelsen är påvens budskap inget nytt. Men ur en politisk synvinkel är det på många sätt högst radikalt. Särskilt i USA, som påven besökte tidigare under hösten, där ordet "socialist" är det värsta en politiker kan bli beskylld för och ekonomisk tillväxt är allena saliggörande.

"Human beings and material objects no longer extend a friendly hand to one another; the relationship has become confrontational. This has made it easy to accept the idea of infinite or unlimited growth, which proves so attractive to economists, financiers and experts in technology. It is based on the lie that there is an infinite supply of  the earth’s goods, and this leads to the planet being squeezed dry beyond every limit." (s. 79)

"We fail to see the deepest roots of our present failures, which have to do with the direction, goals, meaning and social implications of  technological and economic growth." (s. 82)

"We know how unsustainable is the behaviour of  those who constantly consume and destroy, while others are not yet able to live in a way worthy of  their human dignity. That is why the time has come to accept decreased growth in some parts of  the world, in order to provide resources for other places to experience healthy growth." (s. 141)

"A strategy for real change calls for rethinking processes in their entirety, for it is not enough to include a few superficial ecological considerations while failing to question the logic which underlies present-day culture. A healthy politics needs to be able to take up this challenge." (s. 145)

Det jag tycker är en av påvens viktigaste poänger är att vi måste återuppväcka vår förundran över skapelsen. Att glädjas över en soluppgång, fågelsången en solig vårdag eller höstens färgexplosion kostar ingenting, har ingen miljöbelastning, men ger livsglädje och välbefinnande. Hand i hand går insikten att vi inte behöver en massa nya prylar för att vara lyckliga. Förnöjsamhet och enkelhet. Urgamla kristna värden - med framtiden för sig.

"By learning to see and appreciate beauty, we learn to reject self-interested pragmatism. If  someone has not learned to stop and admire something beautiful, we should not be surprised if  he or she treats everything as an object to be used and abused without scruple. If  we want to bring about deep change, we need to realize that certain mindsets really do influence our behaviour." (s. 157)

"A constant flood of  new consumer goods can baffle the heart and prevent us from cherishing each thing and each moment. To be serenely present to each reality, however small it may be, opens us to much greater horizons of  understanding and personal fulfilment. Christian spirituality proposes a growth marked by moderation and the capacity to be happy with little. It is a return to that simplicity which allows us to stop and appreciate the small things, to be grateful for the opportunities which life affords us, to be spiritually detached from what we possess, and not to succumb to sadness for what we lack." (s. 162)

Vill du läsa encyklikan finns den på engelska här: laudatosi.com
En svensk sammanfattning finns här

Tacksägelsedagen - framtidens storhelg?

På söndag är det Tacksägelsedagen. Jag vill gärna slå ett slag för denna lite bortglömda helgdag. Det är nämligen en helg som borde ha framtiden för sig. I alla fall om vi menar allvar med att skapa en hållbar värld.

Tacksamhet är viktigt. Kanske kan man rent av säga att det är själva grunden som hela hållbarhetsfrågan vilar på. Vi måste bryta med den rådande världsbilden där planetens resurser ses som ägodelar vi kan bruka som vi vill. Här har kyrkan ett försprång gentemot samhället i stort. Den kristna tron säger att skapelsen är en gåva att förvalta och vara tacksam över.

På söndag ska vi på skördegudstjänst med vår dotters förskola. Enligt fin gammal tradition inbjuds alla att ta med sig något som skörden gett - frukt, blommor eller kanske något hembakat. Detta kommer sedan att läggas på altaret och efteråt säljs det och pengarna går till något gott ändamål. Jag tycker om den tydliga symboliken i detta. Vi säger tack till Gud för allt hans skapelse ger oss, och delar samtidigt med oss till andra.

"Rikedom och ära kommer från dig, och du råder över allting. I din hand är kraft och styrka, allt har du makt att göra stort och starkt. Och nu, vår Gud, tackar vi dig och lovar ditt härliga namn. Ty vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand." (ur söndagens gammaltestamentliga läsning, Första Krönikeboken 29:12-14)

För mig som kristen har Tacksägelsedagen ett extra djup, men även icketroende tror jag skulle må bra av att fira dagen. I USA är Thanksgiving en av årets riktiga storhelger, och den firas av alla oavsett religiös övertygelse. I den ständigt pågående amerikaniseringen är det väl bara en tidsfråga innan detta firande importeras av hugade köpmän. Kanske vore det för en gångs skull inte helt fel. Kan marknaden hjälpa till att väcka liv i Tacksägelsedagen så är det ju bara bra. Så länge vi inte glömmer bort vad det egentligen är vi firar.

Tacksamhet gränsar till förnöjsamhet, och där någonstans finns vägen till en hållbar framtid.

Johannes Döparen-dieten - framtidens trend!

Idag är det Johannes Döparens dag. Den mannen var helt klart före sin tid.

Johannes bar kläder av kamelhår och hade ett läderbälte om livet. Hans föda var gräshoppor och vildhonung.
Matt. 3:4

I tusen år har man i vårt land tänkt att Johannes måste ha varit en väldigt udda man - men nu är det dags för en ny tolkning. Här snackar vi ju framtidens kost. Johannes Döparens diet är både nyttig och klimatsmart.

Honung
Honung är ett smartare sötningsmedel än socker. Det tar inte stora åkerareal i anspråk, det mesta av arbetsinsatsen står bina för, och på köpet blir frukt och grönt pollinerat. Honung är också nyttigt och kan användas till mer än bara mat.

Bieffekten - dokumentär på SVT Play (kan ses t.o.m. 16 juli)

Honung i maten istället för socker

Gräshoppor
Att äta gräshoppor låter konstigt i våra öron men är vanligt in många delar av världen. Och det är många som tror att det kommer att bli framtidens käk, bland annat FN. Insekter är billigt och enkelt att föda upp, och en god proteinkälla.

FN: Vi måste äta mer insekter

Småkrypen kan bli storbusiness

Bon appétit!

Palm(olje)söndagen

På Palmsöndagen i år läser man bland annat denna text i kyrkorna runt om i landet:

"Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: "Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?" Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv ..." (Johannesevangeliet 12:5-6)

Judas resonemang påminner mig om storföretagens försvar av palmolja i vår tid. Det finns mycket goda skäl till att vara kritisk mot palmolja (se nedan). Men kritiken bemöts ofta med att oljepalmsplantagerna gynnar de fattiga. De skapar arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt. Detta är visserligen sant, precis som Judas faktiskt också hade rätt i sitt resonemang, men man måste se till de bakomliggande motiven. Plantageägarna är knappast där för att bedriva biståndsarbete, självklart är deras egentliga anledning att tjäna pengar. Och med tanke på det sätt de gör det borde branschen likställas med tjuvar.

Anledningen till palmoljans popularitet är enkel - den har goda egenskaper och lågt pris. Det stora problemet är att oljepalmsplantagernas utbredning sker på bekostnad av regnskog och biologisk mångfald. Ursprungsbefolkningar trängs undan och vattnet förgiftas av konstgödsel och bekämpningsmedel. Mellan 80 och 100 % av de däggdjur, reptiler och fåglar som fanns i ursprungsskogen överlever inte i oljepalmsplantager. Det drabbar bland annat den redan utrotningshotade orangutangen. Skövlingen av regnskogen påverkar också vårt klimat genom att stora mängder koldioxid frigörs. Efterfrågan på palmolja beräknas öka med 25 % till år 2020. Hur ska det gå till utan att ytterligare värdefull regnskog offras?

Även om du inte är medveten om det använder du förmodligen palmolja dagligen. Palmolja används i mängder av olika produkter, från margarin och kakor till tvål och smink. Tidigare har det oftast deklarerats som "vegetabiliskt fett" men från och med i år måste tillverkare uppge att en vara innehåller palmolja. Det är inte lätt att undvika palmoljan helt och hållet, men detta är åtminstone ett framsteg som gör det lite lättare.

"Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: Hosianna! ..." (Johannesevangeliet 12:12-13)

Utifrån scenen där Jesus rider in i Jerusalem är det lätt att tolka "hosianna" som ett glädjerop, ungefär som "hurra", men det är egentligen inte sant. Hosianna betyder "rädda oss" och motsvarar alltså snarare det man skulle ropa om man är på väg att drunkna. Det finns ett hopp som är större än våra mänskliga begränsningar. När utmaningarna i världen känns övermäktiga och framtiden hotande får vi också stämma in i ropet till Jesus: Hosianna! Rädda oss!

Med båda fötterna på jorden

När Jesus vandrade på jorden umgicks han med många utstötta. Sådana som i samhällets ögon inte var värda någonting. Skatteindrivare, prostituerade, sjuka, fattiga. Och trots att Jesus snarare skärpte lagen än mildrade den drogs människor av alla sorter till honom. Hur kunde det komma sig?

Kanske är svaret en oemotståndlig kärlek till medmänniskan. Jesus såg dem som kanske ingen sett förut. Han återupprättade deras människovärde. Ändå skyggade inte Jesus för sanningen. Han kunde ibland vara besvärande uppriktig. Men han bemästrade den balansakt som vi så många gånger har svårt för - den mellan sanning och respekt.

Vi tenderar lätt att falla i det ena eller andra diket. Vi kanske värderar ett sätt att leva så högt att vi tappar bort all respekt för dem som inte når upp till våra höga ideal. Eller så är vi så rädda för att stöta oss med någon att vi ser mellan fingrarna med det mesta. I respekt för allas fria val glömmer vi bort vårt ansvar att hjälpa människor på rätt väg.

Oavsett om du är troende eller inte kan Jesus få vara ett föredöme i konsten att leva både i sanning och respekt. När det gäller hållbar utveckling och framtidsfrågor är detta extra viktigt. En miljövänlig livsstil får inte bli ett sätt att skryta eller framhäva sig själv. Då leder det ofrånkomligt till att vi distanserar oss till andra. Men vi får inte heller blunda för de svåra utmaningar vi står inför.

Vi ska varken sitta på höga hästar eller stoppa huvudet i sanden. För att förändra världen till det bättre måste vi stå med båda fötterna på jorden.