måndag 9 mars 2020

Det går an att klaga (slår ett slag för politiken)

Jag hörde en aktivist inom Extinction Rebellion säga att hon lämnat Miljöpartiet för att politiken bara genomförde förändringar i marginalen medan klimatkrisen kräver så mycket mer. Jag instämmer i hennes frustration men har samtidigt gjort den omvända resan. Från att ha tyckt att politiker bara bråkar om petitesser och sätter egen prestige och maktbegär högre än vilka beslut som faktiskt tas, till att inse att det demokratiska systemet är något värdefullt och det enda sätt vi har för att tillsammans styra den allmäna utvecklingen.

Det politiska systemet har många baksidor, inte minst den inneboende trögheten, men hur skulle vi någonsin få till en gemensam samhällsutveckling utan demokrati? Demonstrationer förutsätter att det finns yttrandefrihet, annars kan de lätt ta en ände med förskräckelse. Och om det ska vara någon poäng med en manifestation, oavsett om den sker lagligt eller i form av civil olydnad, måste det finnas någon som lyssnar. Vem är det som ska stå för den där förändringen man kräver? De stora multinationella företagen (som är de stora utsläpparna) är inte precis några idealister. De gör bara precis det som åläggs dem, inte ett uns mer. Det spelar ingen roll för oljebolagen om de tillfälligt får lite dålig press eller arga inlägg i sociala medier, deras vinst minskar inte nämnvärt för det. Så det enda sättet att komma åt dem är att stifta hårdare lagar. Och vem är det som gör det?

Sen håller jag inte med om att de politiska besluten enbart sker i marginalen. Det kanske kan se ut så om man enbart tittar på enskilda frågor, exempelvis skatt på plastpåsar eller förbud för engångsartiklar i plast. Sådana beslut har inte så stor påverkan på klimatet här och nu, men det gäller att se på miljö- och klimatfrågorna från flera håll. I detta fallet handlar det ju om att plast inte bryts ner och därför ansamlas i naturen (inte minst i haven) men också att den tillverkas av olja. I Sverige är vi bra på att sortera vårt avfall och man kan hävda att plast därför inte är något miljöproblem. Men att elda plast (enda sättet att bli av med den) är det samma som att elda olja. Med andra ord är det långt ifrån någon fossilfri aktivitet att elda sopor. Och därmed är plastförbud också en klimatåtgärd även om det kan verka futtigt vid en första anblick. (Strax efter att jag skrivit detta släppte Vetenskapsradion detta avsnitt).

Parisavtalet har sina brister men det visar på en väldigt viktig sak. Att det på demokratisk väg går att enas om en gemensam agenda för jordens utveckling. Nu gäller det att visa att det även på demokratisk väg går att genomföra den stora omställning som Parisavtalet innebär. Det arbetet pågår nu för fullt på alla politiska nivåer - det kan jag personligen intyga. Att det går för långsamt kan jag också intyga. Men då behöver man också förstå att det som nu pågår är inget mindre än en total systemförändring. Och det måste få ta tid. Alternativet skulle vara kaos. I grunden handlar allt om ekonomi och gör man för stora förändringar för snabbt kan det få oanade och oönskade effekter. Man skulle exempelvis kunna införa en hög koldioxidskatt så att alla företag som idag förlitar sig på billig fossil energi på kort tid skulle gå i konkurs. Det vore kanonbra för klimatet men samtidigt skulle vi få global massarbetslöshet med åtföljande ekonomisk kris. I vår iver att lösa klimatkrisen får vi inte riskera att välfärden samtidigt kollapsar. Då får vi andra svårlösta problem i dess ställe.

Att Greta Thunberg, och hundratusentals ungdomar med henne, protesterar mot att vuxenvärlden inte tar klimathotet på tillräckligt stort allvar är helt rätt. Men att vuxna sällar sig till denna proteströrelse är mer tveksamt. Ungdomar kan inte påverka utvecklingen på något annat sätt än genom att göra sin röst hörd. Är du däremot myndig vilar ansvaret på dig. Tycker du inte att politikerna gör sitt jobb? Byt ut dem i nästa val! Eller ännu hellre - bli en politiker själv!

måndag 20 januari 2020

Vilken lycka! Det goda livet är klimatsmart

Å vad jag önskar att jag var en klimatförnekare. Vad skönt om allting var en bluff, om jag slapp tänka på andra än mig själv, om jag inte behövde bekymra mig för framtiden.

Jag förstår lockelsen i att lyssna till klimatförnekarnas teorier. Klimatfrågan är genuint svår att förstå. Hur kan det jag gör ha någon påverkan, frågar sig många. Avståndet är långt mellan orsak och verkan - både i rum och tid. Det är det som gör det så förrädiskt. Vi lever i en del av världen där det (ännu) inte får några konsekvenser att ignorera klimathotet. Vi drabbas inte själva av våra utsläpp, det gör kommande generationer. Och andra länder. Därför är klimatfrågan i hög grad också en rättvisefråga. Fattiga länder i syd som bidragit minst till situationen riskerar att drabbas hårdast.

Det känns som att klimatförnekarna har blivit fler, eller åtminstone synligare. Men att så många hånar Greta Thunberg och raljerar över Miljöpartiet kanske på sätt och vis är något positivt. Det betyder att miljö- och klimatfrågorna inte längre bara engagerar en liten initierad klick, det angår alla människor. Det går inte längre att se det som en ickefråga - alla måste ta ställning. Den som krampaktigt håller fast vid sin livsstil och är rädd för all form av förändring hamnar förstås gärna i hat-träsket. Det är lättare att spy galla än att ta ansvar.

Jag tror motståndet många gånger bottnar i en uppfattning om att minskade växthusgasutsläpp kommer att medföra stora uppoffringar. Men tänk om det inte alls är sant? Jo, klimatförändringarna är sannolikt den största utmaningen som mänskligheten ställts inför. Men det betyder inte att livet i framtiden måste bli sämre. Bara annorlunda.

Forskning har visat att ökad konsumtion och välbefinnande bara går hand i hand fram till en viss punkt. Det är inte så att ju bättre vi får det materiellt, ju lyckligare blir vi. Tvärtom faktiskt. När vi nått en grundläggande konsumtionsnivå kan ytterligare konsumtionsökning leda till fallande tillfredsställelse. Att vi i ett av världens rikaste länder minskar vår konsumtion är med andra ord inget hot mot vår lycka. Forskare har också undersökt vilka aktiviteter som ger mest tillfredsställelse. Även där blir det tydligt att konsumtion av varor inte skapar någon bestående lycka. Mest tillfredsställande är det att ägna tid åt upplevelser, kultur, att umgås med andra människor. Ett glädjande resultat eftersom det även är klimatsmarta aktiviteter.

En hållbar livsstil innebär inte ett sämre liv. Tvärtom kan det ge ökad livskvalitet. Omställningen är inte ett nödvändigt ont. Det är ett nödvändigt gott!

För den som vill fördjupa sig i detta ämne finns en rapport från Naturvårdsverket. Den utgår ifrån frågan ifall ett större fokus på människors välbefinnande skulle kunna vara en drivkraft snarare än ett hinder för en hållbar utveckling. Ladda ner rapporten här.

 Jag har tidigare skrivit om vad som gör oss lyckliga i detta inlägg.