Frågan om landsbygdsskolornas framtid är ett tydligt exempel på politikens viktiga roll att se till helheten. Det finns ingen nämnd som har landsbygdens utveckling som sitt särskilda ansvar. Eller tätortens utveckling heller för den delen. Men som politiker är det viktigt att jag även tar i beaktan strategiska frågor som ligger utanför min nämnds uppdrag.
Tjänstepersoners expertutlåtande är en självklar förutsättning för nämndernas arbete. Men förvaltningarna har sina specifika ansvarsområden och därför utgör deras utlåtanden sällan hela bilden. Att låta en konsult utreda en fråga är inget konstigt i sig. Däremot är det väldigt konstigt att förutsätta att det skulle innebära att politiken per automatik ska gå på konsultens linje. Detta är en inställning jag sett i en del partier i min kommun, ofta klätt i orden "visa tillit". Men nej, håller man inte med utredningens förslag så röstar man så klart emot det. Det betyder inte att man inte har förstått eller respekterar utredningen. Det betyder bara att det finns fler aspekter att ta hänsyn till.
Frågan om landsbygdsskolornas framtid är just en sådan fråga där det finns många viktiga aspekter utöver det som rör den enskilda nämnden. Som jag ser det måste vi vända på frågan. Skolorna är en förutsättning för landsbygdens utveckling. Därför är frågan inte om vi ska ha dem, utan på vilket sätt de ska utvecklas.
Det finns de som skulle hävda att det inte är för barnens bästa man argumenterar på detta sätt. Jag håller inte med. Kanske är det ett gammaldags sätt att se det, men jag tror att det lokala sammanhanget, tryggheten i att tillhöra en bygemenskap, att känna sina grannar, att vara del i en gemensam historia (gammelmorfar gick i samma skola, farmor konfirmerades i samma kyrka osv.) är oerhört viktiga aspekter i ett barns utveckling. En skola kan ha aldrig så duktiga lärare men om man inte känner sig hemma, vad är det då värt?
Det är en sorglig utveckling vi har sett under flera decennier nu, där människor blir allt mer främmande för varandra. Individualismen har sina fördelar men i dess spår ökar hela tiden ensamheten, rotlösheten, otryggheten och misstänkliggörandet av andra. Den som förr var en medmänniska är nu ett hot. Min känsla är att denna utveckling inte gått lika långt på landsbygden, och det kan man se i diskussionen om landsbygdsskolorna. De som bor på landet framhåller värden som trygghet och lokal identitet. De som bor i stan framhåller kvalitet och likvärdighet. Det är två fundamentalt olika sätt att se på saken, men egentligen inga motsatser. Båda delarna behövs, men skulle man vara tvungen att välja är jag övertygad om att trygghet är bland det viktigaste som finns för ett samhälle. Annars har vi till slut inget samhälle kvar värt namnet.
