Landsbygdsskolorna bygger ett tryggt samhälle

Frågan om landsbygdsskolornas framtid är ett tydligt exempel på politikens viktiga roll att se till helheten. Det finns ingen nämnd som har landsbygdens utveckling som sitt särskilda ansvar. Eller tätortens utveckling heller för den delen. Men som politiker är det viktigt att jag även tar i beaktan strategiska frågor som ligger utanför min nämnds uppdrag.

Tjänstepersoners expertutlåtande är en självklar förutsättning för nämndernas arbete. Men förvaltningarna har sina specifika ansvarsområden och därför utgör deras utlåtanden sällan hela bilden. Att låta en konsult utreda en fråga är inget konstigt i sig. Däremot är det väldigt konstigt att förutsätta att det skulle innebära att politiken per automatik ska gå på konsultens linje. Detta är en inställning jag sett i en del partier i min kommun, ofta klätt i orden "visa tillit". Men nej, håller man inte med utredningens förslag så röstar man så klart emot det. Det betyder inte att man inte har förstått eller respekterar utredningen. Det betyder bara att det finns fler aspekter att ta hänsyn till.

Frågan om landsbygdsskolornas framtid är just en sådan fråga där det finns många viktiga aspekter utöver det som rör den enskilda nämnden. Som jag ser det måste vi vända på frågan. Skolorna är en förutsättning för landsbygdens utveckling. Därför är frågan inte om vi ska ha dem, utan på vilket sätt de ska utvecklas.

Det finns de som skulle hävda att det inte är för barnens bästa man argumenterar på detta sätt. Jag håller inte med. Kanske är det ett gammaldags sätt att se det, men jag tror att det lokala sammanhanget, tryggheten i att tillhöra en bygemenskap, att känna sina grannar, att vara del i en gemensam historia (gammelmorfar gick i samma skola, farmor konfirmerades i samma kyrka osv.) är oerhört viktiga aspekter i ett barns utveckling. En skola kan ha aldrig så duktiga lärare men om man inte känner sig hemma, vad är det då värt?

Det är en sorglig utveckling vi har sett under flera decennier nu, där människor blir allt mer främmande för varandra. Individualismen har sina fördelar men i dess spår ökar hela tiden ensamheten, rotlösheten, otryggheten och misstänkliggörandet av andra. Den som förr var en medmänniska är nu ett hot. Min känsla är att denna utveckling inte gått lika långt på landsbygden, och det kan man se i diskussionen om landsbygdsskolorna. De som bor på landet framhåller värden som trygghet och lokal identitet. De som bor i stan framhåller kvalitet och likvärdighet. Det är två fundamentalt olika sätt att se på saken, men egentligen inga motsatser. Båda delarna behövs, men skulle man vara tvungen att välja är jag övertygad om att trygghet är bland det viktigaste som finns för ett samhälle. Annars har vi till slut inget samhälle kvar värt namnet.

Det är gräsrötterna som kommer rädda världen (tappa inte hoppet)

Det är lätt att känna sig modfälld efter resultatet i riksdagsvalet. Vart är Sverige på väg? Hur kan så många tänka så kortsiktigt? Till råga på allt fick vi på själva valdagen nyheten om att det nu kan vara för sent att nå 1,5-gradersmålet. Symboliken är slående. Istället för att göra allt för att lösa grundproblemet bråkar politikerna om vem som ska vara kapten på det sjunkande skeppet.

Inför detta riksdagsval har klimatfrågan debatterats mer än någonsin tidigare. Enligt en undersökning bara några dagar innan valdagen hade klimatet till och med seglat upp som väljarnas viktigaste fråga. Men när det väl kom till krita var det med nöd och näppe som Miljöpartiet klarade sig kvar i riksdagen. Och i SVT:s vallokalsundersökning om väljarnas tio viktigaste frågor fanns klimatet inte med. Hur kan det komma sig? Samma fenomen har jag uppmärksammat tidigare. Nio av tio svenskar säger sig ha goda kunskaper i miljöfrågor. Ändå lever man långt ifrån klimatsmart. Frustrerande fakta eftersom det tyder på att kunskap inte räcker för att skapa beteendeförändringar, men jag väljer att istället se det som en vilande potential. Jobbar vi aktivt för att minska denna diskrepans - gapet mellan teori och praktik - kan vi ta stora kliv mot en lösning på klimatkrisen.

Att växla spår från vår konsumtionsbaserade tillväxtekonomi till en ekonomi i samklang med planeten är fullt möjligt, men sker inte över en natt. Oavsett vilket parti du röstade på i valet borde Miljöpartiets resultat oroa dig. Det synliggör nämligen problematiken i att de politiker som vågar ta helt nödvändiga men delvis impopulära beslut (som att höja kostnaden för flygresor till exempel) straffas i nästa val. Lyssnar man på forskningen krävs kraftiga styrmedel i form av koldioxidskatt, miljöavgifter, grön skatteväxling, investeringar i kollektivtrafik med mera. Obekväma beslut som ingen vill fatta, eftersom partierna vet att det kommer gå ut över deras väljarstöd. För att vara ett litet parti i en minoritetsregering borde det som Miljöpartiet åstadkommit egentligen ses som en hjälteinsats. Trots en besvärlig parlamentarisk situation har man lyckats genomföra 85 % av sina vallöften. Bland annat har man antagit världens mest ambitiösa klimatlag och mer än fördubblat miljöbudgeten. Belöningen: -2,4 % och nära att åka ur riksdagen. Det oroande i detta är inte främst att folk inte insett klimathotets allvar (det visste vi redan), det riktigt oroande är att det straffar sig att ta ansvar. Det är inte omöjligt att Miljöpartiets siffror skulle varit de dubbla om de den senaste mandatperioden istället stått utanför regeringsställningen. Då hade de sluppit ta ansvar för de obekväma kompromisser som helt uppenbart skadat partiets anseende. Istället hade de frispråkigt kunnat kritisera Socialdemokraternas hållning till exempel i fallet med Vattenfalls brunkol eller den restriktiva migrationspolitiken. Som Gustav Fridolin sa dagen efter valet:
- Att det alltid är bättre att stå vid sidan av kan bli riktigt farligt för svensk partidemokrati.

Är allt hopp därmed ute? Nej inte alls. Politik är till sitt väsen långsamt (särskilt när det ska till globala förändringar) och därför har vi, oavsett valutgång, inte tid att sitta och vänta på politiken. Det gäller att handla här och nu.

I slutet av juni kom en rapport från Naturvårdsverket som inte fick någon större uppmärksamhet mitt i semestertider och valrörelse. Men för den som letar efter ljuspunkter är den värd att läsa. Enligt undersökningen anser 86 procent av befolkningen att det är viktigt att sätta in samhällsåtgärder mot
klimatförändringen och 78 procent tror att de själva kan göra något för att bromsa klimatförändringen. På frågan om vilka hinder det finns för att leva klimatmedvetet svarade 70 procent att det egna invanda beteendet var ett hinder. Denna självinsikt kan vara fröet till något stort. En gräsrotsrörelse som underifrån omformar hela samhället.

För några år sedan jobbade jag med ett EU-projekt om hållbar konsumtion. Ett av projektets viktigaste slutsatser var att i alla de framgångsrika projekt som vi identifierade var gräsrötterna en nyckelfaktor. När initiativen kommer nerifrån motverkas känslan av att kommunen fattar beslut över medborgarnas huvuden och kommer med pekpinnar. Det skapar också en stolthet hos gräsrötterna - vi fixade det! - som genererar nya idéer och ett fortsatt ökat engagemang.

Klimatomställningen berör oss alla. Politiken kommer att behöva förändras i grunden, men vi har inte tid att vänta. Klimathotet är akut - vi måste agera nu. Däri ligger grösrotsrörelsens stora styrka. Redan idag kan du vara med och bidra till den hållbara omställningen! För ytterst sett handlar allt om att vi alla måste öva oss i en ny livsinställning - att vara nöjda istället för att hela tiden kräva mer.

Empati och anständighet - äkta svenska ideal

Tänk om du varje dag när du gick till jobbet inte visste om du skulle komma fram. Om du varje dag när du skickade dina barn till skolan inte visste om de skulle komma hem igen. Om du varje natt hörde bomber falla och du inte visste om ditt hus och ditt kvarter skulle stå kvar vid gryningen. Skulle du inte göra allt för att sätta dig själv och din familj i säkerhet? Och om du knappt hade några pengar, skulle du inte försaka allt annat för att åtminstone kunna skicka iväg din äldste son? Så att i alla fall någon i din familj var i säkerhet. Kunde växa upp i trygghet. Ja överhuvudtaget överleva.

Hela samhällsdebatten i dag lider av en hjärtskärande brist på empati. Visst medför invandringen utmaningar, det finns ingen som påstår något annat. Men det är utmaningar värda att ta tag i. Utmaningar värda att lägga tid, engagemang och kreativitet på. För det handlar om människor av kött och blod. Precis sådana som du och jag. Driftiga, kloka, goda människor, som bara haft oturen att födas i fattiga och konfliktsdrabbade länder. Visst, vi kan låtsas som att de inte finns. Stänga in oss i en nationell "gated community". Men då ska vi inte kalla oss goda. Då ska vi inte klappa oss på axeln och kalla Sverige för världens bästa land. För då är "svenskt" ingenting att ha. Då är svenska värderingar det samma som själviskhet, inskränkthet, inkrökthet. Är det de svenska värderingarna vi vill värna? I så fall vill jag inte kalla mig svensk.

En äkta svensk står på de svagas sida. En äkta svensk kallar aldrig, aldrig någonsin, en annan människa för en parasit. En äkta svensk är generös, öppen, förstående. En äkta svensk är stolt över sitt ursprung, över vad vi åstadkommit, att vi förvaltat våra talenter väl. Men en äkta svensk vet också att allt beror på en lycklig slump.

För det finns inget A- och B-lag. Vi har inte förtjänat vår rikedom. Fattiga människor är inte fattiga av lathet eller brist på kreativitet. De är fattiga för att hela systemet är korrupt. För att de i århundraden har utnyttjats av västvärlden. Vi har bara rört oss några millimeter bort ifrån kolonialsamhället. Till stor del är de fortfarande våra slavar, som tillverkar allt vårt krimskrams till nästan inga löner alls och under omänskliga förhållanden. Medan vi låtsas som om det regnar.

Till dig som tycker att det är viktigt med svenska värderingar kommer här en hemläxa: Läs liknelsen om den barmhärtige samariern (Lukasevangeliet 10:25-37) och betänk följande: Samarier var ett hatat folkslag, ändå var det just samariern i Jesus berättelse som visade barmhärtighet mot den misshandlade mannen. Han gjorde till och med mycket mer än vad som kunde begäras. Vad tror du Jesus ville säga med det? Vad innebär det i ditt eget liv och för de val du står inför? Vad innebär det för Sveriges roll i världen? Samtala gärna med en vän. Och tänk på detta: Det vi menar med svenska värderingar är i stort sett det samma som kristna värderingar. Så vill du vara en äkta svensk, lyssna på Jesus och låt medmänskligheten styra dina val. Även riksdagsval.

Att vara god gör dig gott

Tvärtemot vad vissa krafter vill intala oss är egoism kontraproduktivt. Forskaren Sonja Lyubomirsky har sammanfattat ett antal slutsatser om vad som skapar lycka. De egenskaper och beteenden som är vanligast hos människor med hög nivå av lycka är att:

• De ägnar mycket tid åt familj och vänner.
• De har lätt för att uttrycka tacksamhet över vad de har.
• De är ofta först att hjälpa kollegor eller förbipasserande.
• De har en optimistisk syn på framtiden.
• De njuter av livets glädjeämnen och försöker leva i nuet.
• De motionerar regelbundet.
• De är djupt engagerade i vissa livslånga mål och ambitioner.
  (Lyckans verktyg, 2008, s. 324)

Vi blir alltså inte lyckligare av att ha mycket pengar eller ägodelar, däremot av att ta hand om oss själva och andra. Jag tänker på andens frukter, de egenskaper som ska utmärka en kristen människa: Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning (Galaterbrevet 5:22-23). Är det inte just det det handlar om? Genom att träna oss i dessa egenskaper ökar vi både vår egen och omvärldens lycka.

Danmark brukar hamna högt i lyckorankningar, men i år är det istället Finland som toppar listan. Sverige kommer först på plats nio. Det finns ju inga större ekonomiska skillnader mellan de nordiska länderna, så vad beror skillnaden på? Attityden till livet kanske. Vi svenskar är ett ängsligt folk. Vi vill inte sticka ut för mycket. Hellre gör vi som våra grannar än som vi innerst inne vill. Jag tror vi borde följa trenden mindre, och vårt eget hjärta mer.

Att vara kristen handlar om att se världen med delvis andra ögon. Att förundras över livet och skapelsens komplexitet. Att ana glimtar av himmelriket redan här på jorden. Att i helig vrede fördöma och motarbeta orättvisor och förtryck. Att sträva efter att bli en bättre människa. Men hur motiverad man än är så tar förändringar emot. Det är därför Bibeln kallar det för andens frukter och inte mina frukter. Det är inte genom att träna mig i dessa egenskaper jag blir en kristen, utan det är genom dessa egenskaper det syns att jag är en kristen. De goda frukterna är en konsekvens inte av min egen ansträngning utan av Guds verk i mig.

Min tagline till det här bloggen summerar inställningen jag tycker vi bör ha till livet: Vi kan inte skapa ett himmelrike på jorden, men vi kan göra vårt bästa.

Ett annat namn för den heliga Anden är Hjälparen. Vår egen kraft är begränsad, men med Guds hjälp kan vi göra världen till en lyckligare plats.

Ska vi ta och jobba lite mindre allihopa?

"Vad vill du bli när du blir stor?" frågade de när man var liten. "Välj utbildning efter vad du tycker är kul" sa de när man var i tonåren. Min generation har växt upp med en bild av att yrkeslivet går ut på att göra det man vill och ha roligt samtidigt. Men det är något som skaver.

Jag tillhör dem som enligt dessa kriterier har lyckats. Jag har ett roligt jobb som dessutom är inspirerande och känns meningsfullt. Jag skulle kunna jobba nästan hur mycket som helst, vilket också är ett vanligt skäl till att inte gå ner i arbetstid. Man har helt enkelt så roligt på jobbet. Det är självklart inget fel i detta, men samtidigt är det definitivt inget självskrivet. Det finns ju trots allt en massa tråkiga men helt nödvändiga jobb, vem ska göra dem? Ska vi outsourca dem till Indien? Medan vi självförverkligar oss får någon annan göra det verkliga jobbet.

Ett aktuellt exempel är regeringens traineejobb för unga. Jobben är tänkta främst inom omsorg i den offentliga sektorn och bristyrken inom privat sektor. Under 2016 hoppades man på 7000 traineejobb, resultatet blev 270. I Göteborgs kommun tog man fram flera hundra traineeplatser, bara två tillsattes. Ungdomarna var helt enkelt inte intresserade.

Förutom de rena rättviseaspekterna finns det också uppenbara risker med denna utveckling. Vad händer om jag identifierar mig allt för starkt med mitt yrke? I fattiga länder tvingas många ha två eller tre jobb för att överleva. Ändå är det i rika länder som Sverige som utmattningssyndrom ökar. Det är förstås en komplicerad diagnos, men jag tror en förklaring ligger i vilken roll arbetet har för vår identitet. Måste jag göra ett bra jobb för att känna mig tillfreds som människa? Vad händer i så fall om jag inte får förutsättningarna att göra ett bra jobb?

Ett annat problem med arbetets höga status är att hemmet och familjen nedvärderas. Visst kan det vara roligt att vara föräldraledig ett år eller två, men är man det längre är det väl ärligt talat lite suspekt? Det anses värdefullare att jobba, även om hushållet inte behöver inkomsten. Här finns en av vår tids blinda fläckar: De flesta av oss behöver faktiskt inte jobba så mycket som vi gör. Vi har inte problem med att få hushållsbudgeten att gå ihop, utan tvärt om med att veta vad pengarna ska spenderas på. Eftersom vi från många håll, genom både reklam och politiska resonemang, intalas att vi är solidariska medborgare när vi konsumerar, så gör vi just det. Köper prylar. Reser på solsemester. Inte en gång, för den idogt ihopsparade semesterkassan, utan gång på gång. I snitt reser svensken utomlands 1,4 gånger per år, men då är också de som inte gör några resor alls inräknade. Av de som reser utomlands gör 63 procent två eller fler resor under ett år! Jag älskar själv att resa och har full förståelse för detta, men det är ändå en oroande trend. Främst för klimatet och miljön, men också för våra lokalsamhällen.

Vad händer med vårt samhällsansvar när vi först lägger nästan all vaken tid på att jobba, och sen all ledig tid på att resa bort? Ingen gillar väl att butiker stänger, restauranger lägger ner, föreningar dör ut, och kriminaliteten på gatorna ökar. Men vi skjuter ifrån oss problemet: Varför ska jag ta ansvar för utvecklingen i min stad när jag ändå spenderar så lite tid där? Svaret finns i frågan. Skulle vi spendera mer tid i våra lokala sammanhang skulle vi automatiskt ta ansvar för utvecklingen. Och skulle vi jobba mindre skulle vi ha mer tid över till att engagera oss i föreningar och politiska rörelser. Och att gå på café och handla i den lokala butiken med för den delen.

Det vore spännande att se vad som skulle hända med samhället om alla gick ner lite i arbetstid. Jag är övertygad om att det skulle frigöra en massa kreativitet som skulle få våra byar och städer att blomma upp. Då blir det heller inte lika viktigt att ha ett roligt arbete, för man har ju så roligt efter jobbet.

Kognitiv dissonans - därför går omställningen så långsamt

Nio av tio svenskar anser sig vara miljömedvetna. Ändå är försäljningen av ekologiska och Fairtrade-märkta varor fortfarande en droppe i havet jämfört med den totala konsumtionen. Detsamma gäller antalet bilar som drivs med biogas eller el. Och flygresorna fortsätter att öka.

Enligt en undersökning som Naturvårdsverket lät göra uppgav 52 procent att de ofta eller ibland får dåligt samvete när de gör saker de tror påverkar klimatet negativt. Det betyder att en majoritet av befolkningen har tillräcklig kunskap om miljö- och klimatfrågorna för att veta när de handlar fel. Det är alltså inte brist på information som är kruxet. Vi kan ta fram oändligt bra utbildningsmaterial, anordna superintressanta föreläsningar och skriva sylvassa insändare, men det kommer inte räcka hela vägen. För att skapa beteendeförändringar krävs insikt i psykologi.

Människan tycker i grund och botten inte om att ändra sig. Så när vi konfronteras med nya fakta, som utmanar vår världsbild eller livsstil, blir det jobbigt. Det uppstår en kognitiv dissonans, för att använda psykologins språk. I praktiken betyder det att vi upplever en obehagskänsla när vi upptäcker att våra handlingar strider mot våra värderingar. I mer vardagligt tal: vi får dåligt samvete. Dissonansen minskas genom att vi motiverar, klandrar och förnekar saker. "Nyttan av mitt arbete motiverar att jag flyger", "Jag kör inte mer bil än nån annan", "Pratet om klimathotet måste vara överdrivet".

I mitt förra inlägg skrev jag om Sackaios, tullindrivaren som gjorde en totalomvändning efter mötet med Jesus. Från fullt fokus på egen vinning till att dela sina rikedomar med de fattiga. Vad var det som hände egentligen? Vad kan ge upphov till en så märkbar beteendeförändring? Jag tror hemligheten ligger i att möta människor där de är. Jesus stannade upp, såg Sackaios och valde att följa med honom hem. Vilken egoboost för Sackaios. Den tidens största kändis hemma på middag. Den utstötte och hånade tullindrivaren fick ett nytt värde. När självkänslan inte längre byggde på hur stor förmögenhet han hade, var steget till att ge bort den inte längre så stort.

Vi ska göra som Jesus. Se varandra. Bekräfta, inspirera och uppmuntra varandra. Och inte minst ha roligt tillsammans. Där sker omställningen. I den kreativa, attraktiva och frigörande gemenskapen. En främlings krav är inte särskilt kul. Men en väns råd lyssnar vi till.

Samhällsansvar

Igår var det tjugoförsta söndagen efter trefaldighet. En så anonym helg att knappast ens den flitigaste kyrkobesökaren i förväg skulle kunna säga vad den handlar om. Tyvärr. Temat är nämligen viktigt, för att inte säga avgörande, för vår gemensamma framtid: "Samhällsansvar".

I kyrkan är man kroniskt rädd för att lägga på folk bördor. Man pratar gärna om Guds kärlek, om att det finns plats för alla i Guds familj, att du får komma precis som du är, och så vidare. Att Gud skulle ha någon åsikt om hur vi lever våra liv tonas ned. Kanske beror det på att allt för många har missuppfattat den kristna tron som krävande - en rad budord man måste följa - när det är långt ifrån hela sanningen. Ändå kan vi inte komma ifrån att tron rimligen måste få konsekvenser. Om vi som kallar oss kristna lever precis likadant som alla andra kan man ju fråga sig vad tron egentligen spelar för roll. Jakob formulerar det spetsigt i en känd bibelvers:

"Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste."
- Jakobsbrevet 1:22

Den inställningen är minst lika viktig när det handlar om miljö- och klimatfrågor. Det är så lätt att fastna i orden - att skriva långa utredningar, föreläsa, debattera - men vad gör vi konkret här och nu? Framtiden avgörs inte av FN, G8, multinationella företag, eller någon annan maktfaktor. Vi har alla ett samhällsansvar, vi kan inte skylla ifrån oss.

Några rader ur en av söndagens texter får avsluta detta inlägg. Jag tycker att de på ett bra sätt sammanfattar vad vårt ansvar gentemot varandra handlar om, i praktiken.

"Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet."
- Andra Korinthierbrevet 8:12-15

Hållbarare än livet självt

Livet kan kännas så skört. Olyckor och sjukdom kan helt oväntat drabba oss. Relationer kan brista. Vi kan plötsligt bli av med jobbet. Hur ska vi kunna leva ett drägligt liv mitt i denna kaotiska värld av oförutsedda händelser?

Man brukar tala om att Gud är treenig. Det kan låta abstrakt, men egentligen hänger det ihop med våra mest grundläggande behov – gemenskap, relationer, kärlek. Guds eviga relation inom sig själv är på många sätt ett mysterium, men kan samtidigt hjälpa oss att ana vad som krävs för ett liv som håller genom allt – till och med döden. Själva Guds väsen är gemenskap. Det är en fantastisk tanke. Innan allting skapades var det inte tomt – det fanns en gemenskap redan där!

Att Gud är en gemenskap innebär att han är kapabel att älska. Vilken nytta fyller kärleken om man är ensam? Kan den över huvud taget existera? Alla vill vi ju känna oss älskade. Kanske har Gud skapat oss med den längtan, för att vi aldrig ska glömma hur viktigt det är med gemenskap.

Samhället idag är väldigt inriktat på att man ska klara sig själv. Att ta emot hjälp är nästan något skamligt. Men är inte hjälp och stöd något av det finaste vi kan få av våra medmänniskor? I Predikaren 4:12 i Bibeln står det: "Där den ensamme blir övervunnen, kan två stå emot. Och en tredubbelt tvinnad tråd brister inte så lätt."

Vi får be Gud om ödmjukhet att både kunna ge och ta emot hjälp. Bara han kan göra våra liv hållbara genom allt!