Hur hamnade jag här?
För ett år sen flyttade vi in i vårt torp i Klämmesbo. Vi
hade då byggt ut det till mer än dubbla storleken. Det är tankeväckande att man
för bara några generationer sedan klarade sig med så mycket mindre än vad vi
anser är möjligt i dag. Ribban för vad som räknas som nödvändigt höjs hela
tiden. I vissa avseenden är det naturligtvis positivt, i andra helt ohållbart.
Marknadsekonomin har skapat en kultur där vi aldrig får vara nöjda. Att det är
positivt att ständigt vilja ha mer. Men det hållbara samhället kan inte byggas
på sådana grunder. I Sverige konsumerar vi årligen naturresurser motsvarande
4,2 jordklot. Tråkigt nog har vi bara ett.
Att ta
ansvar för skapelsen är för mig en naturlig konsekvens av min tro. Jag
blev miljömedveten redan som barn på åttio- och nittiotalet. Med influenser
från flera håll, men inte minst från kyrkan. I kyrkans barngrupper var vi med
och samlade in pengar till Lutherhjälpens fastekampanjer och sålde träd för att
stoppa ökenspridning och rädda regnskog. Vi sålde fair trade-produkter innan
begreppet ens fanns. Jag är stolt över att tillhöra en kyrka som varit, och är,
banbrytare för global rättvisa och hållbarhet. Många saker som i dag är
självklara, som att kunna köpa Fairtrade-bananer eller kaffe i mataffären, hade
aldrig blivit möjliga utan Svenska kyrkans engagemang i frågan.
En fin sak med att växa upp i kyrkan är att det
internationella perspektivet blir naturligt för en. Redan som barn förstod jag
att vi tillhör de privilegierade i världen. Men också att det går att göra något
åt orättvisan. Kyrkan protesterar inte bara, den har i alla tider gjort något
åt problemen. Det var missionärernas arbete som lade grunden för det som i dag
är svenskt bistånd.
För drygt tio år sen var jag och min fru Karoline volontärer
i Etiopien under ett halvår. En sak som jag förvånades över var den livsglädje
man kunde mötas av där. Hur kunde de vara så glada mitt i allt elände? Jag tror
det handlar mycket om vilka förväntningar vi har. Förnöjsamhet och tacksamhet
är två väldigt viktiga inställningar till livet som är lätta att glömma bort
när man bor i ett rikt land.
När vi kom hem från Etiopien ville jag göra mig av med det
mesta. Mina ägodelar hade tappat sitt värde. Men man kan inte ställa sig helt
utanför det samhälle och den kultur man tillhör. Däremot kan man sträva efter
en så hållbar livsstil som möjligt.
Vi glömmer ofta hur radikal Jesus undervisning om pengar är.
“Sälj allt du har och ge åt de fattiga” - vem klarar av det? Inte konstigt att
mannen i berättelsen gick därifrån bedrövad. Men poängen är inte att vi
bokstavligen måste sälja allt. Poängen är att förstå vilken enorm orättvisa det
finns i världen och att jag genom mina val kan bidra till att förändra det.
“Om någon
som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt
hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?” (1 Joh 3:17)
Kristna har i alla tider strävat efter en enklare livsstil.
Allra tydligast syns det i klosterväsendets fattigdomslöfte, men jag måste inte
bli munk för att låta det avspeglas i mina värderingar. Med åren har
parallellen mellan pengar och klimatpåverkan blivit allt tydligare för mig.
Rika har högre klimatavtryck, helt enkelt för att de konsumerar mer. Så det
mest klimatsmarta vi kan göra är kanske att gå ner i arbetstid. Tjäna lite
mindre pengar men i gengäld få mer tid till att vårda våra relationer och vår
planet. Jag har inte jobbat heltid på snart åtta år, inte Karoline heller.
Vi bodde elva år i Göteborg och tre år i Ulricehamn innan vi
hamnade i vårt torp. Att det blev just Klämmesbo beror på att Karoline kommer
härifrån. Men att vi flyttade från stan till landet berodde också på de
tankegångar jag beskrivit. Vår längtan efter att leva närmare naturen. Att leva
jordnära, med omsorg om naturen och varandra. Att följa årstidernas växlingar.
Att kunna prioritera tid framför pengar.
Hållbarhet och livskvalitet går hand i hand. Och med Guds
hjälp kan vi göra världen till en bättre plats.
