onsdag 31 juli 2019

Ode till en hållbar ekonomi

Jag var på Almedalsveckan tidigare i sommar. Jag tror knappt det fanns en enda arrangör som inte hade något om hållbarhet i sitt program. Bollen är i rullning. Och det saknas inte goda idéer och initiativ. Problemet är bara att innovationer aldrig kan lösa grundproblemet.
"Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande. Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet."
(Första Timoteusbrevet 6:7-11)
Det är nästan två tusen år sen Paulus skrev orden ovan, men poängen är fortfarande lika viktig. Girigheten gör att världen går under. Marknadsekonomin har skapat en kultur där vi aldrig får vara nöjda. Att det är positivt att ständigt vilja ha mer. Men det hållbara samhället kan inte byggas på sådana grunder. H&M:s affärsmodell kan aldrig bli hållbar så länge det ingår att de kontinuerligt måste bränna upp eller på andra sätt göra sig av med tonvis av osålda kläder. Vi måste tillbaka till att handel handlar om behov, inte lust. Och där är inte marknadsekonomin oss till någon hjälp. Hur mycket finns det inte i butikerna som vi skulle kunna klara oss utan. Hälften, kanske mer, av utbudet? Dessa dåraktiga begär leder till vår undergång, som Paulus skriver.

Det hållbara samhället kan aldrig förverkligas så länge det finns avgrundsdjupa orättvisor i världen. Vi ska sträva efter rättfärdighet, skriver Paulus. Inte lätt när vi är en del av ett kapitalistiskt system där klyftorna hela tiden ökar. De 26 rikaste personerna i världen äger nu lika mycket som de fattigaste 3,8 miljarderna. Det säger en hel del om bristerna i systemet.

Klimatkrisen måste lösas solidariskt. Det finns en överhängande risk att de rika köper sig fria (i bästa fall genom klimatkompensation, i sämsta fall genom att stänga in sig i guarded communities skyddade från klimatpåverkan) och att bördan lämpas över på de fattigaste. Upplever allt för många att inskränkningar görs i deras liv som är oproportionerligt stora kommer vi inte att lyckas. Då får vi protester i stil med gula västarna i Frankrike. Därför måste miljöpolitiken vara utjämnande.

Det finns en tydlig parallell mellan pengar och klimatpåverkan. Är du rik har du högre klimatavtryck, helt enkelt för att du konsumerar mer. Ska man komma åt detta kan miljöskatter inte vara platta. Skatt på till exempel bensin och el borde öka ju mer vi använder. Kanske även vara kopplat till inkomst. Någon kanske invänder att detta vore svårt att både administrera och kontrollera, men det är ditåt vi måste sträva. Annars kommer de som har det sämst alltid att motsätta sig klimatåtgärder och de som kan betala för sig bara att fortsätta som förut.

Sträva efter uthållighet, skriver Paulus. Såväl då som nu behöver vi en livsstil som håller i längden. Där förnöjsamhet och förundran är ledord. Där pengar används förnuftigt. Och där politiken skapar förutsättningar för ökad rättvisa.