I ett avsnitt av julkalendern på SVT skrattade man åt att man på 1990-talet oroade sig för "milleniebuggen" när det allvarligaste som sen hände var att någon garageport inte gick upp. Jag är rädd att många ser klimathotet på ett liknande sätt. "Äsch, det är säkert inte så illa som de säger, om några år kommer vi säkert skratta åt hysterin". Vi kommer kanske att sätta skrattet i halsgropen.
Milleniebuggen var faktiskt ett reellt hot och otaliga ingenjörer och dataexperter över hela jorden slet hårt för att avvärja det. När vi sen inte fick några störtande flygplan, exploderande kärnkraftverk, kraschande finansbörser osv. var det lätt att påstå att hotet var överdrivet, men vad hade hänt om ingen gjort någonting? Det samma gäller klimatkrisen. Vad händer om vi inte gör någonting?
Istället för att hånskratta åt milliehotet bör vi ta lärdom från det. Uppvaknandet skedde sent, konsekvenserna kunde blivit förödande, men genom att ta det på fullaste allvar lyckades hotet avvärjas. När det gäller klimathotet står vi redan vid randen av katastrofen. Glaciärerna smälter i oroväckande takt, extremväder blir allt vanligare. Snart kan vi i västsverige säga adjö till vita vintrar för gott. Trist, men ingenting i jämförelse med de mängder av klimatflyktingar vi kommer att mötas av inom 10-20 år. Först då tror jag det riktigt stora uppvaknandet kommer att ske, och vi kan bara be att det inte kommer att vara för sent.
Men hot kan avvärjas, det gäller bara att satsa. Det kan vi lära oss av milleniebuggen. Att fortsätta som vanligt är inget alternativ.