Att flyga kors och tvärs, både när och fjärran, har blivit vardag. Ingen höjer på ögonbrynen om man flyger till London över helgen ("Åh vad kul för dig, lite vardagslyx och rolig shopping är du värd"). Eller väljer att ta flyget till Stockholm ("Ja tåget kan man ju verkligen inte lita på nuförtiden så det är förnuftigt av dig"). Eller flyger på charterresa både sommar och vinter ("Det gör du helt rätt i, det är ju så trist väder här hemma").
Att flyga har blivit normaliserat. Inte konstigare än att ta bussen. Och snabbt har det gått. När jag åkte till alperna för 18 år sen var flyg inte över huvud taget något man övervägde. När jag åkte dit igen för 7 år sen var flyg det självklara alternativet.
Hur kommer det här sig? Svaret är förstås till stor del priset. Det har blivit ofantligt mycket billigare att flyga under det senaste decenniet. Som student på 00-talet var det helt enkelt tåg eller buss som gällde om man längtade efter vykortsvyer, gulaschsoppa och oslagbara pister. Och det funkade. Vi vill gärna intala oss att flyget är så otroligt mycket smidigare, men sanningen är att det är något av en illusion.
Att flyga är faktiskt inte så smidigt som vi gärna vill tro. Min teori är att vi omedvetet förskönar flygresandet eftersom vi ofta förknippar det med något positivt - ledighet, nöjen, äventyr. Generellt tenderar vi ju att med tiden glömma tråkigheter. Så vi minns inte alla de försenade flygen, de långa köerna vid säkerhetskontrollen, resväskorna som kommit bort eller den ohemult dyra lunchen i transithallen. Kvar i minnet har vi bara azurblå medelhavsdopp, pittoreska gränder, fantastiska middagar och en känsla av att detta är livet.
Flyget är inte pålitligt
Vi klagar gärna på tåget. Så fort det blivit något stopp i trafiken svämmar sociala medier över av frustrerade inlägg. Jag säger inte att det saknar grund, men är flyg då så mycket bättre? Jag har blivit tvungen att övernatta i Frankfurt, fått spendera tio timmar på Münchens flygplats, väntat i ovisshet i Innsbruck. Jag har blivit av med resväskan på väg till New York. Vid flera tillfällen har min väska gått sönder. Jag har sprungit genom Frankfurts enorma terminal för att hinna med ett byte (vid två tillfällen). Då har jag ändå inte flygt så hemskt många gånger i mitt liv, så nej, flyget är inte särskilt mycket bättre. Eller kanske är jag bara ovanligt otursförföljd? Poängen är i alla fall att vi sällan klagar på flyget på samma sätt som tåget, eftersom dessa incidenter händer under en i övrigt härlig semesterresa och därför snabbt glöms bort. Arbetspendling med tåg eller buss har inte samma air av glamour över sig.
Flyget är inte billigt
Den allmänna känslan är att flyget är billigare än tåget. Till och med löjligt mycket billigare ibland. Men frågan är om det är sant, för det är faktiskt svårare att jämföra tåg och flyg än man kan tro. Flygbolagens prissättning är notoriskt svår att förstå. Det var länge sen det fanns ett enkelt svar på vad en sträcka kostar. Priset beror på när du köper biljetten. Och vad du väljer för tillval. Och hur populär den valda linjen är vid det specifika tillfället. Det hela är ett exempel på den marknadsmässiga djungel som kallas yield management. Det är en metod som går ut på att genom avancerade datamodeller baserade på statistik och målgruppsanalyser förutspå efterfrågan. På så sätt kan man sätta ett så högt biljettpris som möjligt utan att riskera att biljetterna förblir osålda. När det gäller tåg är prissättningen fortfarande för det mesta mer traditionell, dvs. ett fast biljettpris som ökar med längden på resan. Men till exempel SJ har delvis anammat yield management, vilket gör att även tågpriserna blir allt mer svårförutsägbara. Med detta i åtanke - hur ska man kunna avgöra om tåget eller flyget faktiskt är billigast? Det är ju inte särskilt rättvisande att ställa den billigaste flygbiljetten mot en ordinarie tågbiljett. Trots det görs detta ofta. "Hur kan det kosta tusen kronor att ta tåget till Stockholm när det bara kostar tvåhundra spänn att flyga till London?" Ska jämförelsen blir rättvis måste man ta de totala intäkterna för alla biljetter på ett flyg respektive tåg och sen slå ut det per stol. Det är den faktiska kostnaden som går att jämföra. Men detta låter sig inte så lätt göras eftersom algoritmerna för prissättningen är hemliga. Det man i alla fall kan konstatera är att din billiga semesterresa i hög grad subventioneras av affärsmän i behov av att resa med kort varsel och vid en exakt tidpunkt och som därför är beredda att betala dyrt för detta. När det gäller inrikesresor är tåget i princip alltid billigare än flyget av just denna anledning. Det är främst tidspressade affärsmän som flyger. Har man tid kan man ta en expressbuss, det är det allra billigaste. Dessutom; prisnivån inne på en flygplats är inte av denna värld, medan järnvägsstationer befinner sig i verkligheten.
Flyget är inte smidigt
Flyg är givetvis oslagbart om man ska resa långt. Typ över Atlanten. Men på kortare resor, som inrikes eller inom Europa är inte flyg så snabbt som vi gärna vill tro. När flygbolagen anger restider anger de bara själva flygtiden, vilket gör att vi lätt vilseleds att tro att flyget är betydligt snabbare än det i själva verket är. Lägg till tid för incheckning, säkerhetskontroll, bagageutlämning och transfer så får du den verkliga restiden. Att jämföra den angivna restiden för flyg och tåg rakt av blir därför inte rättvisande. Ta en resa Stockholm-Göteborg som exempel. SAS flyger på en timme, medan SJ:s angivna restid är 3:16. Det verkar onekligen som om flyget är betydligt snabbare än tåget. Men i de allra flesta fall vill man ju till staden, inte flygplatsen. Alltså tillkommer tid för transfer. Arlanda Express tar 20 minuter. Flygbussen in till Göteborg tar 30 minuter. Enligt SAS måste man checka in senast 30 minuter före avgångstiden för att hinna passera genom säkerhetskontrollen, men de flesta vill kanske ha lite större marginal än så. När flyget landat tar det en stund att lämna planet, passera transithallen, hämta eventuellt bagage och gå ut till busshållplatsen. Allt som allt är vi nu uppe i närmare tre timmar. Alltså i princip samma restid som tåget, men istället för att resa direkt från A till B har vi passerat både C och D. Smidigt?
Så det finns anledningar att välja bort flyget. Och då har vi inte ens gläntat på locket till de klimatmässiga skälen. Gör man det är det över huvud taget ingen diskussion.
Visar inlägg med etikett kollektivtrafik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kollektivtrafik. Visa alla inlägg
torsdag 23 november 2017
lördag 3 juni 2017
Vid vägs ände - Problemet med att leva i visionerna från 1950-talet
Samhällsbyggen tar tid. Den värld jag drömmer om kanske blir verklighet först för mina barnbarnsbarn. Jag skulle inte ha något problem med det om det var så att vi verkligen byggde på det hållbara samhället. Problemet är att vi fortfarande sitter fast i visioner från igår. Beslutade byggplaner ska bara genomföras, hur idiotiska de än ter sig i ljuset av ny kunskap. Till exempel motorvägsbyggena i Stockholm som beslutades i början av 1990-talet ("Dennispaketet"), långt innan det fanns något klimatavtal att ta hänsyn till. När vi nu står inför helt andra fakta än då - och därmed fått nya visioner om hur en attraktiv och hållbar stad bör byggas - envisas politiker (som gissningsvis har passerat sitt bäst-före-datum) ändå med att genomföra dessa projekt, exempelvis Förbifart Stockholm.
Donald Trump resonerar på precis samma sätt, när han nu bestämt sig för att lämna Parisavtalet. Han försöker bygga världen utifrån förlegade uppfattningar om vad som är önskvärt (den närmast heliga "american way of life"). Galenskaper naturligtvis, men vi kan trösta oss med att han kommer att vara en parentes i historien, han har i stort sett hela övriga världen emot sig.
Flygplatsen i Sälen är ett annat aktuellt exempel (ett på alla sätt vansinnesprojekt, som jag skrivit om tidigare). Även om man möjligen kan tycka att Alliansregeringen som beslutade om investeringen under förra mandatperioden redan då borde vetat bättre, är det ännu mer oförståeligt hur projektet kan få tillåtas att fortgå nu. Regeringen vill införa flygskatt för att minska flygandet, samtidigt ger man ett investeringsstöd på 250 miljoner till Sälens flygplats. Tydligen vet inte den ena handen vad den andra gör.
Det grundläggande problemet bakom detta är att stads- och samhällsplaner sällan uppdateras i takt med att ny vetenskap presenteras. Vi borde självklart bygga samhället utifrån vad forskningen säger om välbefinnande, miljö, kommunikationer, och så vidare. Men nu lever vi i visionerna från 1950-talet, bilismens guldålder. Det de såg som eftersträvansvärt då, den ultimata framtiden, har vi nu. Problemet med den visionen var bara att den var allt annat än hållbar. Tack för inget, alla gubbar från förr som trodde ni visste.
Framtidens samhälle kommer inte att kunna vara baserat på bilen, oavsett om den drivs av el eller något annat. Bilen kommer självklart att behövas ibland, särskilt i glesbebyggda områden, men i staden kommer den att ha spelat ut sin roll. Det räcker med att räkna ut den yta som bilar tar i anspråk (vägar, parkeringar) för att inse att vi omöjligt kan öka antalet bilar i samma utsträckning som antalet invånare. Alla kommuner vill växa, men att bygga monstervägnät som i till exempel Los Angeles hjälper föga. Dessutom behövs ju den tillgängliga ytan till nya bostäder. Sen har vi också den globala rättviseaspekten på det hela (som man gärna blundar för om man är bilfantast). Det vill säga, om alla i världen skulle leva som vi i Sverige och äga 1-2 bilar per hushåll, skulle de klimatmässiga konsekvenserna bli katastrofala. Kan vi då etiskt sett verkligen fortsätta på den inslagna banan?
Vi måste börja planera våra samhällen annorlunda. Vi måste tänka nytt. Hur kan vi till exempel göra kollektivtrafiken smart, snabb och smidig? I Köpenhamn finns fler cyklar än bilar. Över fyrtio procent av all pendling sker med cykel. Men köpenhamnarna har inte valt detta för att de är så fantastiskt mycket mer miljömedvetna än exempelvis göteborgare. Den främsta anledningen är helt enkelt för att det upplevs som det smidigaste sättet att ta sig fram. Det har det inte blivit av sig självt. Köpenhamns kommun har aktivt arbetat för att främja cyklandet under lång tid, till exempel genom att bygga ett nät av "cykelmotorvägar".
Samtidigt hemma hos oss verkar gubbarna på Trafikverket resonera ungefär som i inledningen av Liftarens guide till galaxen, när Arthur Dent upptäcker att en bulldozer är på väg att riva hans hus för att bana väg åt en motorled:
Framtiden blir vad vi gör den till. Vi behöver politiker som vågar skrota tidigare beslutade projekt om de krockar med det vi nu vet om miljö och klimat. Politiker som vågar släppa sin prestige och vågar säga att de kommit till ny insikt. Politiker som inser att vi måste bygga samhället för en livsstil som är hållbar inte bara för oss i Sverige utan för hela världen. Så hur du lägger din röst i nästa val är i högsta grad väsentligt.
Donald Trump resonerar på precis samma sätt, när han nu bestämt sig för att lämna Parisavtalet. Han försöker bygga världen utifrån förlegade uppfattningar om vad som är önskvärt (den närmast heliga "american way of life"). Galenskaper naturligtvis, men vi kan trösta oss med att han kommer att vara en parentes i historien, han har i stort sett hela övriga världen emot sig.
Flygplatsen i Sälen är ett annat aktuellt exempel (ett på alla sätt vansinnesprojekt, som jag skrivit om tidigare). Även om man möjligen kan tycka att Alliansregeringen som beslutade om investeringen under förra mandatperioden redan då borde vetat bättre, är det ännu mer oförståeligt hur projektet kan få tillåtas att fortgå nu. Regeringen vill införa flygskatt för att minska flygandet, samtidigt ger man ett investeringsstöd på 250 miljoner till Sälens flygplats. Tydligen vet inte den ena handen vad den andra gör.
Det grundläggande problemet bakom detta är att stads- och samhällsplaner sällan uppdateras i takt med att ny vetenskap presenteras. Vi borde självklart bygga samhället utifrån vad forskningen säger om välbefinnande, miljö, kommunikationer, och så vidare. Men nu lever vi i visionerna från 1950-talet, bilismens guldålder. Det de såg som eftersträvansvärt då, den ultimata framtiden, har vi nu. Problemet med den visionen var bara att den var allt annat än hållbar. Tack för inget, alla gubbar från förr som trodde ni visste.
Framtidens samhälle kommer inte att kunna vara baserat på bilen, oavsett om den drivs av el eller något annat. Bilen kommer självklart att behövas ibland, särskilt i glesbebyggda områden, men i staden kommer den att ha spelat ut sin roll. Det räcker med att räkna ut den yta som bilar tar i anspråk (vägar, parkeringar) för att inse att vi omöjligt kan öka antalet bilar i samma utsträckning som antalet invånare. Alla kommuner vill växa, men att bygga monstervägnät som i till exempel Los Angeles hjälper föga. Dessutom behövs ju den tillgängliga ytan till nya bostäder. Sen har vi också den globala rättviseaspekten på det hela (som man gärna blundar för om man är bilfantast). Det vill säga, om alla i världen skulle leva som vi i Sverige och äga 1-2 bilar per hushåll, skulle de klimatmässiga konsekvenserna bli katastrofala. Kan vi då etiskt sett verkligen fortsätta på den inslagna banan?
Vi måste börja planera våra samhällen annorlunda. Vi måste tänka nytt. Hur kan vi till exempel göra kollektivtrafiken smart, snabb och smidig? I Köpenhamn finns fler cyklar än bilar. Över fyrtio procent av all pendling sker med cykel. Men köpenhamnarna har inte valt detta för att de är så fantastiskt mycket mer miljömedvetna än exempelvis göteborgare. Den främsta anledningen är helt enkelt för att det upplevs som det smidigaste sättet att ta sig fram. Det har det inte blivit av sig självt. Köpenhamns kommun har aktivt arbetat för att främja cyklandet under lång tid, till exempel genom att bygga ett nät av "cykelmotorvägar".
Samtidigt hemma hos oss verkar gubbarna på Trafikverket resonera ungefär som i inledningen av Liftarens guide till galaxen, när Arthur Dent upptäcker att en bulldozer är på väg att riva hans hus för att bana väg åt en motorled:
- Ni kommer att bli tvungen att acceptera detta, sa Mr Prosser och snurrade pälsmössan runt på sitt huvud, denna motorled måste byggas och den ska byggas!Men ett vägbygge kan självklart aldrig vara ett självändamål. En motorväg som helt abrupt tar slut kan bli en tydlig efterlämnad symbol till kommande generationer om att här nådde vi vägs ände.
- Första gången jag hör talas om den, sa Arthur, varför måste den byggas?
Mr Prosser hötte med fingret åt honom en stund. Sen slutade han och stoppade undan fingret.
- Vad menar ni med det? Varför den ska byggas? Det ska bli en motorled. Motorleder är till för att byggas!
Framtiden blir vad vi gör den till. Vi behöver politiker som vågar skrota tidigare beslutade projekt om de krockar med det vi nu vet om miljö och klimat. Politiker som vågar släppa sin prestige och vågar säga att de kommit till ny insikt. Politiker som inser att vi måste bygga samhället för en livsstil som är hållbar inte bara för oss i Sverige utan för hela världen. Så hur du lägger din röst i nästa val är i högsta grad väsentligt.
tisdag 17 maj 2016
Det går som tåget (i framtiden)
Jag älskar att åka tåg. I teorin.
När jag reste till Stockholm igår blev tåget fyra timmar försenat på grund av elfel och signalfel. Jag anlände kl. 02 på natten. När jag skriver detta sitter jag på tåget därifrån, även nu rejält försenad och till annan destination än tänkt. På grund av trafikstörningarna kunde jag inte ta mitt planerade tåg till Falköping och eftersom det inte fanns några sätt att ta sig till Ulricehamn (varken via Skövde, Herrljunga, Borås eller Göteborg) fick jag ordna privat skjuts ifrån Herrljunga för att över huvud taget komma hem. Tråkigt för mig, men ännu tråkigare för tågtrafikens rykte och i förlängningen vår planet. Ska vi kunna ställa om till ett hållbart samhälle måste vi ju ha tillförlitliga alternativ.
Men när det fungerar som det ska är tåg oslagbart på så många sätt. Man kan jobba, läsa, se en film, vila. Njuta av vyerna. Äta något i bistron. Reser man med barn är det perfekt att kunna röra på sig istället för att sitta fastspänd, kanske hittar de en lekkamrat. Och inte minst är det oslagbart ur klimatsynpunkt. Enligt SJ motsvarar en tågresa jorden runt utsläppen från en bilresa på 1,3 km!
Desto tråkigare då att tågtrafiken är så opålitlig som den är. Efter denna resa har jag full förståelse för de som tar flyget mellan Göteborg och Stockholm. Har man en tid att passa (vilket väl i stort sett alla utom eventuella turister har) vill man ju vara säker på att komma fram i tid, eller för den delen att komma fram över huvud taget. Inrikesflyg är fullständigt vansinnigt ur ett klimatperspektiv, men jag förstår det på en individnivå.
En annan mycket tråkig utveckling är nedläggningen av nattågen som går som en löpeld genom Europa och nu även nått Sverige. Detta är verkligen ett steg i helt fel riktning. Reguljära tåg kan i nuläget inte konkurrera med flyg - nattågen har varit enda undantaget. Reser man med nattåg kan man ju räkna bort en hotellövernattning och plötsligt få både restid och pris som är helt okej. Ska vi lyckas ställa om vårt resande och skapa någorlunda attraktiva alternativ till flyget måste denna nedläggningstrend vändas. Tänk dig att stiga på ett direkttåg från Stockholm eller Göteborg och vakna upp i Paris dagen därpå. Eller Amsterdam. Eller Rom. Det kunde man göra fram till 1990-talet! Hög tid att väcka liv i direktlinjerna från Sverige till kontinenten tycker jag. Men vi kan ju börja med att åtminstone behålla de nattåg vi har. Skriv på STF:s upprop du med!
"Vi har passerat området med problem. I alla fall för den här gången." ropade de nyss ut i högtalarna. Tydligare kan det knappast uttryckas. Så länge vi inte kan lita på att problemen är avvärjda för gott kommer tågkrisen att fortgå. Staten måste storsatsa på underhåll och utbyggnad, något annat val finns inte. Framtiden kräver hållbara transportmedel och då är tåget oslagbart. Så frågan är inte om utan när trenden kommer vända. Jag väntar otåligt.
När jag reste till Stockholm igår blev tåget fyra timmar försenat på grund av elfel och signalfel. Jag anlände kl. 02 på natten. När jag skriver detta sitter jag på tåget därifrån, även nu rejält försenad och till annan destination än tänkt. På grund av trafikstörningarna kunde jag inte ta mitt planerade tåg till Falköping och eftersom det inte fanns några sätt att ta sig till Ulricehamn (varken via Skövde, Herrljunga, Borås eller Göteborg) fick jag ordna privat skjuts ifrån Herrljunga för att över huvud taget komma hem. Tråkigt för mig, men ännu tråkigare för tågtrafikens rykte och i förlängningen vår planet. Ska vi kunna ställa om till ett hållbart samhälle måste vi ju ha tillförlitliga alternativ.
Men när det fungerar som det ska är tåg oslagbart på så många sätt. Man kan jobba, läsa, se en film, vila. Njuta av vyerna. Äta något i bistron. Reser man med barn är det perfekt att kunna röra på sig istället för att sitta fastspänd, kanske hittar de en lekkamrat. Och inte minst är det oslagbart ur klimatsynpunkt. Enligt SJ motsvarar en tågresa jorden runt utsläppen från en bilresa på 1,3 km!
Desto tråkigare då att tågtrafiken är så opålitlig som den är. Efter denna resa har jag full förståelse för de som tar flyget mellan Göteborg och Stockholm. Har man en tid att passa (vilket väl i stort sett alla utom eventuella turister har) vill man ju vara säker på att komma fram i tid, eller för den delen att komma fram över huvud taget. Inrikesflyg är fullständigt vansinnigt ur ett klimatperspektiv, men jag förstår det på en individnivå.
En annan mycket tråkig utveckling är nedläggningen av nattågen som går som en löpeld genom Europa och nu även nått Sverige. Detta är verkligen ett steg i helt fel riktning. Reguljära tåg kan i nuläget inte konkurrera med flyg - nattågen har varit enda undantaget. Reser man med nattåg kan man ju räkna bort en hotellövernattning och plötsligt få både restid och pris som är helt okej. Ska vi lyckas ställa om vårt resande och skapa någorlunda attraktiva alternativ till flyget måste denna nedläggningstrend vändas. Tänk dig att stiga på ett direkttåg från Stockholm eller Göteborg och vakna upp i Paris dagen därpå. Eller Amsterdam. Eller Rom. Det kunde man göra fram till 1990-talet! Hög tid att väcka liv i direktlinjerna från Sverige till kontinenten tycker jag. Men vi kan ju börja med att åtminstone behålla de nattåg vi har. Skriv på STF:s upprop du med!
"Vi har passerat området med problem. I alla fall för den här gången." ropade de nyss ut i högtalarna. Tydligare kan det knappast uttryckas. Så länge vi inte kan lita på att problemen är avvärjda för gott kommer tågkrisen att fortgå. Staten måste storsatsa på underhåll och utbyggnad, något annat val finns inte. Framtiden kräver hållbara transportmedel och då är tåget oslagbart. Så frågan är inte om utan när trenden kommer vända. Jag väntar otåligt.
onsdag 30 december 2015
Dela upp linje 200 i tre varianter (insändare i Ulricehamns Tidning)
I gårdagens Ulricehamns Tidning publicerades ett svar från mig på Lars Holmins insändare i förra veckan. Jag föreslår en konkret lösning på fiaskot som kallas linje 200. Du kan läsa den på UT:s hemsida eller här nedan.
Dela upp linje 200 i tre varianter
Lars Holmin, ordförande i Västtrafik, kan omöjligt tillhöra skaran av regelbundna busspendlare. Annars hade han vetat att det han skriver i sitt svar om linje 200 är långt ifrån hur det ser ut i verkligheten. Lars Holmin förklarar att förändringarna gjorts för att skapa en expressbusslinje mellan Ulricehamn och Borås. "I det här fallet har vi valt att satsa på snabba och bekväma resor", skriver han. Jaså? Tidigare tog min resa från Jönköpingsvägen till Borås resecentrum 51 minuter, nu tar den 55 minuter. Och varför kör nya linje 200 i så fall runt i Ulricehamns tätort i närmare en kvart innan den fortsätter mot Borås? Om jag istället promenerar ner till Lidl och hoppar på bussen där, kommer jag fram till Borås 15 minuter tidigare. Är det inte orimligt att det går fortare att promenera än att ta bussen genom Ulricehamns tätort? En expressbusslinje kan omöjligt kombineras med att samtidigt agera stadsbuss.
Min misstanke är att det trots alla fina ord är ekonomin som spökar. Någon kläckte den smarta idén att om linje 200 kör en utökad slinga genom Ulricehamns tätort, så kan en av de två stadstrafiklinjerna dras in. Win-win? Knappast, i alla fall inte om Västtrafik menar allvar med sina intentioner att skapa en expressbusslinje.
Men det finns en enkel lösning. Varför försöka klämma in alla resenärer under samma linjenummer? Alla har såklart inte samma behov. Dela istället upp linje 200 i tre varianter: En äkta expressbusslinje som går nonstop Ulricehamn-Borås utan att ens stanna vid motorvägsmoten, en som går som nuvarande linje och en som går på gamla väg 40.
Lars Holmin menar att det för hans del inte finns någon stolthet att svälja, så då är det bara att skrida till verket helt enkelt. Ser fram emot en tidtabell anpassad efter oss resenärer till våren.
onsdag 7 oktober 2015
Insändare: Inför skidbussar i Ulricehamn
Igår publicerade Ulricehamns Tidning en insändare av mig. Den handlar om att införa skidbussar vintertid. Du kan läsa den på denna länken eller här nedanför. Bakgrunden till insändaren var att jag i vintras ville ta bussen till längdskidspåren och då kollade upp om det gick. Jovisst, endast 5 minuter från oss till Lassalyckan! Vilken glädje. Men min lycka förbyttes snart i irritation när jag kollade hemvägen - 55 minuter! Det är ju helt enkelt inte OK. En busslinje som skulle kunnat vara fantastiskt smidig har i händerna på någon inkompetent trafikplanerare blivit fullständigt oanvändbar.
Insändaren är kanske inte så intressant om du bor utanför Ulricehamn, men den kan i alla fall utgöra ett exempel på hur man kan försöka påverka sin närmiljö i rätt riktning.
Inför skidbussar under vintersäsongen
Att Ulricehamn får arrangera världscupen i längdskidor är fantastiskt, närmast overkligt, men det stämmer även till viss eftertanke. Ulricehamn är södra Sveriges kanske största skidort. Vi har en populär skidbacke och Lassalyckan är certifierat Vasaloppscenter med längdskidspår i världsklass. Att vi får arrangera världscupen är inte helt oförtjänt, men det saknas en viktig pusselbit - skidbussar. Det finns idag inget sätt att ta sig till skidåkningen om man saknar bil. Om alla tusentals besökare vid världscuptävlingarna ska ta bilen till Lassalyckan, kommer det att bli fullständigt kaos.
Mitt förslag är att införa en busslinje som vintertid kör skytteltrafik mellan Vist och Lassalyckan, via busstationen. Denna skidbuss bör införas redan i år, så att vi hinner testa och utvärdera den innan det blir skarpt läge 2017. Men även utan världscuptävlingar vore en reguljär skidbuss en smart investering som gynnar turismen. Tänk vad schysst om ungdomar kunde ta bussen från Göteborg eller Jönköping, hoppa av vid stationen och direkt byta till en skidbuss som tar dem till backen. Eller för ett sällskap där några vill åka utför och några längd. De kan parkera vid Vist och sen dela upp sig som de vill. Dessutom vore det bra för miljön, då vi som bor i Ulricehamn också drar nytta av detta och slipper ta bilen.
Skidbussar som knyter samman området finns på alla skidorter av rang. Det borde inte vara någon omöjlighet att på prov köra en skidbuss exempelvis en gång i halvtimmen under december till februari. Kommunen och Västtrafik bör omgående utreda detta inför vintern. Att göra skidåkningen mer tillgänglig vinner vi alla på.
Insändaren är kanske inte så intressant om du bor utanför Ulricehamn, men den kan i alla fall utgöra ett exempel på hur man kan försöka påverka sin närmiljö i rätt riktning.
Inför skidbussar under vintersäsongen
Att Ulricehamn får arrangera världscupen i längdskidor är fantastiskt, närmast overkligt, men det stämmer även till viss eftertanke. Ulricehamn är södra Sveriges kanske största skidort. Vi har en populär skidbacke och Lassalyckan är certifierat Vasaloppscenter med längdskidspår i världsklass. Att vi får arrangera världscupen är inte helt oförtjänt, men det saknas en viktig pusselbit - skidbussar. Det finns idag inget sätt att ta sig till skidåkningen om man saknar bil. Om alla tusentals besökare vid världscuptävlingarna ska ta bilen till Lassalyckan, kommer det att bli fullständigt kaos.
Mitt förslag är att införa en busslinje som vintertid kör skytteltrafik mellan Vist och Lassalyckan, via busstationen. Denna skidbuss bör införas redan i år, så att vi hinner testa och utvärdera den innan det blir skarpt läge 2017. Men även utan världscuptävlingar vore en reguljär skidbuss en smart investering som gynnar turismen. Tänk vad schysst om ungdomar kunde ta bussen från Göteborg eller Jönköping, hoppa av vid stationen och direkt byta till en skidbuss som tar dem till backen. Eller för ett sällskap där några vill åka utför och några längd. De kan parkera vid Vist och sen dela upp sig som de vill. Dessutom vore det bra för miljön, då vi som bor i Ulricehamn också drar nytta av detta och slipper ta bilen.
Skidbussar som knyter samman området finns på alla skidorter av rang. Det borde inte vara någon omöjlighet att på prov köra en skidbuss exempelvis en gång i halvtimmen under december till februari. Kommunen och Västtrafik bör omgående utreda detta inför vintern. Att göra skidåkningen mer tillgänglig vinner vi alla på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)