Deltid som norm - hur vi orkar jobba ända in i kaklet

Nyligen höjdes riktåldern för pension till 67 år, vilket ska gälla från och med 2027. Med tanke på den demografiska utvecklingen är det med stor sannolikhet inte sista gången pensionsåldern höjs. Samtidigt pågår i många kommuner ett arbete med att införa heltid som norm. Jag tycker det är någonting som skavar i detta.

Heltid som norm är i grunden en jämställdhetsfråga och på pappret ter det sig logiskt. Kvinnor jobbar i högre utsträckning deltid, vilket innebär att de får sämre löneutveckling och sämre pension. Om dessa kvinnor istället jobbade heltid skulle skillnaden mot männen minska, och därmed jämställdheten öka. Nu är ju dock verkligheten sällan så enkel som teorin.

För det första måste man ställa sig frågan varför såpass många väljer att jobba deltid. För det måste ändå betraktas som ett val, jag har svårt att tro att många jobbar deltid mot sin vilja. Gör man det finns ju alltid möjligheten att ta ett jobb till, för att komma upp i en sammanlagd heltid. Jag kombinerade själv under några år två deltidsanställningar så jag vet att det går, även om det inte alltid är optimalt. Nåväl, varför jobbar man deltid? Det finns naturligtvis många svar. En del gör det för att få livspusslet att gå ihop. Andra för att man har ett tungt jobb och hälsan inte tillåter att man jobbar mer. Ytterligare andra för att man väljer tid framför pengar. Helt enkelt handlar det om prioriteringar. Att man värderar tid, familj och hälsa högre än arbete och inkomst.

Jag har inget problem med kommunala heltidsprojekt där de som önskar gå upp i arbetstid får göra det. Det gynnar alla, så länge det inte blir en ökad kostnad för kommunen. Däremot är jag starkt emot att skapa en heltidsnorm och därigenom avveckla alla deltidsanställningar. Livet handlar om så mycket mer än lönearbete. Jag är övertygad om att samhället har massor att vinna på att fler vågade ta steget och gå ner i arbetstid.

Själv har jag inte jobbat heltid sedan vårt första barn föddes för nio år sedan. Den lagstadgade rätten att gå ner i arbetstid som förälder är en riktigt fin förmån som borde utvidgas till att gälla alla medborgare, inte bara småbarnsföräldrar. Sak samma vad du tänker använda din extra tid till, jag är övertygad om att det vore samhällsekonomiskt försvarbart oavsett. Inte minst i minskade sjukförsäkringskostnader men också i form av ideella insatser. Så mycket i vårt samhälle bygger på frivilligt engagemang, t.ex. politiken, föreningarna, kyrkorna, kulturen. Fråga vilken förening som helst, alla brottas med att få tillräckligt många medlemmar för att kunna hålla liv i verksamheten. Vad händer om ingen längre orkar engagera sig? Det är en utveckling som måste vändas.

Stress och utbrändhet är idag på alarmerande höga nivåer. Hur ska det bli när vi måste jobba ännu längre innan pensionen? Och hur ska de med tunga jobb orka? Lösningen på hur vi skapar ett långsiktigt hållbart arbetsliv kan inte stavas heltid. Det är alldeles för fyrkantigt och tar inte hänsyn till alla aspekter. Visst kan alla anställningar i grunden vara heltidsanställningar, men det ska i så fall kombineras med en obestridlig rätt att gå ner i arbetstid.

Landsbygdsskolorna bygger ett tryggt samhälle

Frågan om landsbygdsskolornas framtid är ett tydligt exempel på politikens viktiga roll att se till helheten. Det finns ingen nämnd som har landsbygdens utveckling som sitt särskilda ansvar. Eller tätortens utveckling heller för den delen. Men som politiker är det viktigt att jag även tar i beaktan strategiska frågor som ligger utanför min nämnds uppdrag.

Tjänstepersoners expertutlåtande är en självklar förutsättning för nämndernas arbete. Men förvaltningarna har sina specifika ansvarsområden och därför utgör deras utlåtanden sällan hela bilden. Att låta en konsult utreda en fråga är inget konstigt i sig. Däremot är det väldigt konstigt att förutsätta att det skulle innebära att politiken per automatik ska gå på konsultens linje. Detta är en inställning jag sett i en del partier i min kommun, ofta klätt i orden "visa tillit". Men nej, håller man inte med utredningens förslag så röstar man så klart emot det. Det betyder inte att man inte har förstått eller respekterar utredningen. Det betyder bara att det finns fler aspekter att ta hänsyn till.

Frågan om landsbygdsskolornas framtid är just en sådan fråga där det finns många viktiga aspekter utöver det som rör den enskilda nämnden. Som jag ser det måste vi vända på frågan. Skolorna är en förutsättning för landsbygdens utveckling. Därför är frågan inte om vi ska ha dem, utan på vilket sätt de ska utvecklas.

Det finns de som skulle hävda att det inte är för barnens bästa man argumenterar på detta sätt. Jag håller inte med. Kanske är det ett gammaldags sätt att se det, men jag tror att det lokala sammanhanget, tryggheten i att tillhöra en bygemenskap, att känna sina grannar, att vara del i en gemensam historia (gammelmorfar gick i samma skola, farmor konfirmerades i samma kyrka osv.) är oerhört viktiga aspekter i ett barns utveckling. En skola kan ha aldrig så duktiga lärare men om man inte känner sig hemma, vad är det då värt?

Det är en sorglig utveckling vi har sett under flera decennier nu, där människor blir allt mer främmande för varandra. Individualismen har sina fördelar men i dess spår ökar hela tiden ensamheten, rotlösheten, otryggheten och misstänkliggörandet av andra. Den som förr var en medmänniska är nu ett hot. Min känsla är att denna utveckling inte gått lika långt på landsbygden, och det kan man se i diskussionen om landsbygdsskolorna. De som bor på landet framhåller värden som trygghet och lokal identitet. De som bor i stan framhåller kvalitet och likvärdighet. Det är två fundamentalt olika sätt att se på saken, men egentligen inga motsatser. Båda delarna behövs, men skulle man vara tvungen att välja är jag övertygad om att trygghet är bland det viktigaste som finns för ett samhälle. Annars har vi till slut inget samhälle kvar värt namnet.

Hat är ingen bra affärsidé (fast många verkar tro det)

Jag är knappast ensam om att tycka att tonläget på Twitter och Facebook har spårat ur. Inga normala människor orkar i längden med alla vanvettiga kommentarstrådar. I ett första skede är det frestande att gå i klinch med hatmobben. Ofta har man ju argumenten, rent av sanningen, på sin sida, men snabbt inser man det meningslösa i att försöka övertala någon som inte över huvud taget är intresserad av att lyssna. Så man lägger ner och går någon annanstans. Bara hatarna blir kvar, i sin egen bubbla.

Denna trend syns tydligt i den årliga undersökningen Svenskarna och internet. Användandet av Twitter minskar år för år, och bara en fjärdedel använder numera Facebook i dess ursprungliga syfte - att göra inlägg, lägga upp material och dela länkar. Bland studerande är siffran så låg som tio procent. De delar av Facebook som verkligen används är istället Messenger och grupper. Man kommunicerar alltså gärna direkt med vänner (Messenger) och med människor med gemensamma intressen (grupper), men att göra inlägg som riskerar att invaderas av nättroll, eller att ge sig in i fruktlösa diskussioner med främlingar lockar inte. Ett annat exempel på samma trend är att Instagram nu flera år i rad har varit den plattform som ökar mest i användande. Det är svårt att trigga igång någon hatstorm med bilder på fina upplevelser, barn och husdjur. Dessutom väljer många att ha ett privat konto vars innehåll man bara delar med sina vänner.

Med andra ord, när man besöker sociala medier vill man inte bli arg, man vill bli glad. Jag tror det är därför sociala medier på sistone har börjat försöka rensa upp i sina träsk. De inser att hatet håller på att bli deras undergång. Visst drog Donald Trump mycket trafik till Twitter men det är vi vanliga människor som är intressanta för annonsörer. Utan oss går skutan på grund, och vi är som synes redan på väg bort. I det ljuset är det lätt att förstå varför Twitter stängde av Trump eller varför Facebook köpte upp Instagram. De har insett att det inte går att bygga en framtid grundad på hat.

Tonläget i politiken har också skruvats upp de senaste åren. Att uttrycka sig så som till exempel Hanif Bali (M), Sara Skyttedal (Kd) och var och varannan sverigedemokrat gör hade varit otänkbart för inte särskilt länge sen. Det är en sak att bli fly förbannad över en företeelse eller ett systemfel - det ska politiker bli. En helt annan att ösa galla över sina politiska motståndare. Trots att jag är politiskt engagerad så ser jag nästan aldrig på TV-debatter. Pajkastning av det slaget är för mig närmast outhärdligt. I den politiska vardagen däremot kan en debatt vara givande och rent av avgörande. Det är inte helt ovanligt att ett beslut i en lokal nämnd påverkas av att det framkommer aspekter i diskussionen som gör att ett annat beslut fattas än det som hade föreslagits. Kloka politiker kan ändra sig, baserat på nya fakta och synvinklar man inte hade tänkt på. De som inte kan det utan hellre ser till sin egen (eller partiets) prestige, måste man se upp med. Och absolut inte ge sin röst i nästa val.

Att ändra sig är inte lätt - men det kan lösa klimatkrisen

"Vill man så går det" är ett talesätt jag ofta har i bakhuvudet i min roll som politiker. Jag har sett åtskilliga gånger hur såväl tjänstepersoner som politiker har struntat i att ta till sig relevanta invändningar eller förslag till åtgärder, helt enkelt för att man inte vill. Man har redan bestämt sig och det finns inga argument i världen som kan rubba det. Sånt kan göra mig rasande.

Man måste kunna ändra sig. Prestige får inte gå före sunt förnuft, men tyvärr gör det ofta det. Så ska beslut kunna hävas eller en ny kurs stakas ut krävs det ofta i realiteten att man hittar någon oberoende yttre omständighet att skylla på. Då kan alla behålla sina ansikten och ingen kan pekas ut som förlorare. I pandemins kölvatten har vi kunna se många exempel på detta. Beslut ändras med hänvisning till den rådande pandemin. Ibland fullt logiskt, men inte sällan som ett uppenbart svepskäl. Omoget kan tyckas, men nåväl, om det nu är så här politiken fungerar så låt oss utnyttja det.

Preem angav coronakrisen som anledning för att dra tillbaka sin ansökan om att bygga ut Preemraff i Lysekil. Naturligtvis var det inte det primära skälet, men är man ett oljebolag kan det vara lite svårt att erkänna högt att oljan inte har någon framtid. Fler kan följa i deras spår. Alla som vet att de borde ställa om sin verksamhet av klimathänsyn men av olika skäl inte kunnat har nu chansen. Här finns tidernas svepskäl. "På grund av minskad efterfrågan med anledning av pandemin slutar vi med..."

För den som tror att klimatomställningen kommer att bli alldeles för dyr och därför är omöjlig är det också dags att tänka om. Nya beräkningar visar att det räcker med en mindre del av de pengar som nu satsas för att få igång ekonomin efter coronakrisen för att nå utsläppsmålen i Parisavtalet. Med andra ord, tar makthavarna bara klimatkrisen på allvar så har vi råd att hantera den.

Framtiden i sikte - klimatet kräver mer än ord

"Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro." (Jakobsbrevet 2:18)

Jag har alltid gillat hur Jakobsbrevet i Nya testamentet ställer saker på sin spets. Jakob predikar om att en tro utan gärningar är död. Med andra ord, har det du tror på någon konkret påverkan på ditt liv? Detta är relevant oavsett om man är troende eller ej. Att leva som man lär, helt enkelt.

Vi befinner oss mitt i en historiskt avgörande epok. Planetens framtid hänger på hur vi lyckas tackla klimatkrisen. Det är numera ytterst få som tvivlar på om klimathotet är verkligt. Ändå propagerar Moderaterna fortfarande för sänkt bensinskatt och Socialdemokraterna i Lysekil var gladeligen beredda att offra Parisavtalet för ett antal hundra nya arbetstillfällen på Preemraff.

Det är lätt att ha höga målsättningar. Svårare om man faktiskt ska försöka sig på att uppnå dem. Ska vi nå FN:s hållbarhetsmål till år 2030 kommer det att kräva stora förändringar. Som vid alla paradigmskiften kommer det att finnas både vinnare och förlorare. Vissa branscher kommer obönhörligt att gå i graven. Samtidigt kommer nya gröna branscher att uppstå.

I Tidaholms kommun där jag är politiskt aktiv har vi fått hjälp från Chalmers att utarbeta en hållbarhetsstrategi som beskriver hur kommunen bör prioritera mellan olika klimatåtgärder. I topp finns att ta fram en koldioxidbudget och att ställa miljökrav vid upphandlingar. Alltså ytterligare ett antal styrdokument, kan man invända. Var finns de konkreta åtgärderna? Som jag ser det finns det bara ett sätt att ta sig an klimatfrågan och det är att göra det i alla sammanhang, överallt. Alla nämnder, alla företag, alla invånare. Hela samhället måste bli hållbart. Det handlar inte om att vidta ett antal åtgärder och sen är man klar, utan ALLA beslut överallt måste fattas utifrån hållbarhetsaspekter, oavsett vad det gäller. Och för att veta att vi rör oss åt rätt håll måste vi har verktyg för det. En upphandlingspolicy hjälper oss att göra rätt val, en koldioxidbudget hjälper oss att mäta hur vi ligger till i arbetet mot ett klimatneutralt samhälle.

Ibland har kristendomen i en del sammanhang fått slagsida åt det andliga - det som betyder något är själens frälsning. Men varför skulle Gud brytt sig om att skapa Jorden om det fysiska inte spelar någon roll? På samma sätt kan politiken många gånger få slagsida åt det teoretiska - det som betyder något är att ha välformulerade strategier och visioner. Självklart är styrdokument viktiga för mig som politiker, ja helt nödvändiga. På samma sätt som Bibeln är viktig för mig som kristen. Men det får inte stanna där. Om jag kan aldrig så många bibelverser utantill men inte låter det få någon konsekvens i mitt liv är min tro inte mycket värd. Detsamma gäller inom politiken. Vi kan skriva många fina ord i kommunens vision men lever vi upp till dem när det gäller?

"Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste."
(Jakobsbrevet 1:22)

Världen blir aldrig sig lik - låt oss göra den bättre

Det stora problemet med klimatkrisen är att den inte upplevs som någon kris. Trots att den globala uppvärmningen pågått under decennier upplever vi fortfarande inte några stora konsekvenser utav den. Därför är motivationen till den enorma omställning som krävs låg. Jo vi hör vad forskarna säger, att vår ohållbara livsstil kommer leda till en katastrof av apokalyptiska mått, men här och nu har vi mer pressande behov. Som att hålla budgeten i balans. Och ekorrhjulen snurrande. Men allt det där har nu ställts på ända.

Coronapandemin drabbar alla, oavsett om man blir smittad eller inte. Företag går i konkurs på löpande band. Arbetslösheten skjuter i höjden. Samhällskonsekvenserna på både kort och lång sikt är oöverskådliga. Självklart önskar alla att vi så fort som möjligt kan återgå till det normala. Men jag tror inte att vi någonsin kommer dit. Det normala efter Coronakrisen kommer att vara något annat. Vi kommer aldrig att återvända till det korthus som konsumtionssamhället visat sig vara.

Ekonomiskt är Coronakrisen redan värre än finanskrisen 2008. Det kommer att krävas aldrig tidigare skådade ekonomiska satsningar för att vända utvecklingen. Allt fler inser nu att här finns en potential win-win-situation. Ingen, absolut ingen, önskade att detta skulle hända. Men nu när vi står där vi står, låt oss göra det bästa av situationen. Alla dessa miljarder och åter miljarder som kommer att investeras världen över – låt de samtidigt göra klimatnytta. Många har sagt att klimatomställningen blir alldeles för dyr. Nationer bråkar om vem som ska betala. Här finns nu pengar. Massor av pengar. Investera dem klokt så kan vi inte bara återställa världen, utan också göra den bättre.

En ”grön återhämtning” är vad som krävs. Det är också rubriken på ett öppet brev signerat av 180 bolagschefer, fackföreningsledare, EU-ledamöter med flera. Däribland vd:arna för H&M, IKEA och Volvo. Budskapet i brevet är att kärnan i den ekonomiska strategin i efterdyningarna av covid-19 ska vara kampen mot klimatförändringar. Att det är näringslivet, och inte miljörörelsen, som står bakom denna skrivning ger mig hopp.

Ett annat hoppfullt tecken är det sjunkande oljepriset. Motsägelsefullt kan tyckas, kommer inte folk att köra mer bil när bensinen är billigare än på decennier? Men nu när oljepriset till och med är negativt innebär det att det är bättre för bolagen att låta oljan vara kvar i marken. Upp-och-nervända världen helt klart. Det som miljörörelsen krävt länge, och som har ansetts omåttligt naivt, kanske nu sker av sig självt. Ingen vill ta upp olja om man förlorar på det. Men den avgörande frågan är hur vi kommer att bete oss när Coronakrisen är över. Återgår vi till våra tidigare konsumtionsnivåer? Eller har vi insett att framtiden kan byggas på ett annat sätt?

Det går an att klaga (slår ett slag för politiken)

Jag hörde en aktivist inom Extinction Rebellion säga att hon lämnat Miljöpartiet för att politiken bara genomförde förändringar i marginalen medan klimatkrisen kräver så mycket mer. Jag instämmer i hennes frustration men har samtidigt gjort den omvända resan. Från att ha tyckt att politiker bara bråkar om petitesser och sätter egen prestige och maktbegär högre än vilka beslut som faktiskt tas, till att inse att det demokratiska systemet är något värdefullt och det enda sätt vi har för att tillsammans styra den allmäna utvecklingen.

Det politiska systemet har många baksidor, inte minst den inneboende trögheten, men hur skulle vi någonsin få till en gemensam samhällsutveckling utan demokrati? Demonstrationer förutsätter att det finns yttrandefrihet, annars kan de lätt ta en ände med förskräckelse. Och om det ska vara någon poäng med en manifestation, oavsett om den sker lagligt eller i form av civil olydnad, måste det finnas någon som lyssnar. Vem är det som ska stå för den där förändringen man kräver? De stora multinationella företagen (som är de stora utsläpparna) är inte precis några idealister. De gör bara precis det som åläggs dem, inte ett uns mer. Det spelar ingen roll för oljebolagen om de tillfälligt får lite dålig press eller arga inlägg i sociala medier, deras vinst minskar inte nämnvärt för det. Så det enda sättet att komma åt dem är att stifta hårdare lagar. Och vem är det som gör det?

Sen håller jag inte med om att de politiska besluten enbart sker i marginalen. Det kanske kan se ut så om man enbart tittar på enskilda frågor, exempelvis skatt på plastpåsar eller förbud för engångsartiklar i plast. Sådana beslut har inte så stor påverkan på klimatet här och nu, men det gäller att se på miljö- och klimatfrågorna från flera håll. I detta fallet handlar det ju om att plast inte bryts ner och därför ansamlas i naturen (inte minst i haven) men också att den tillverkas av olja. I Sverige är vi bra på att sortera vårt avfall och man kan hävda att plast därför inte är något miljöproblem. Men att elda plast (enda sättet att bli av med den) är det samma som att elda olja. Med andra ord är det långt ifrån någon fossilfri aktivitet att elda sopor. Och därmed är plastförbud också en klimatåtgärd även om det kan verka futtigt vid en första anblick. (Strax efter att jag skrivit detta släppte Vetenskapsradion detta avsnitt).

Parisavtalet har sina brister men det visar på en väldigt viktig sak. Att det på demokratisk väg går att enas om en gemensam agenda för jordens utveckling. Nu gäller det att visa att det även på demokratisk väg går att genomföra den stora omställning som Parisavtalet innebär. Det arbetet pågår nu för fullt på alla politiska nivåer - det kan jag personligen intyga. Att det går för långsamt kan jag också intyga. Men då behöver man också förstå att det som nu pågår är inget mindre än en total systemförändring. Och det måste få ta tid. Alternativet skulle vara kaos. I grunden handlar allt om ekonomi och gör man för stora förändringar för snabbt kan det få oanade och oönskade effekter. Man skulle exempelvis kunna införa en hög koldioxidskatt så att alla företag som idag förlitar sig på billig fossil energi på kort tid skulle gå i konkurs. Det vore kanonbra för klimatet men samtidigt skulle vi få global massarbetslöshet med åtföljande ekonomisk kris. I vår iver att lösa klimatkrisen får vi inte riskera att välfärden samtidigt kollapsar. Då får vi andra svårlösta problem i dess ställe.

Att Greta Thunberg, och hundratusentals ungdomar med henne, protesterar mot att vuxenvärlden inte tar klimathotet på tillräckligt stort allvar är helt rätt. Men att vuxna sällar sig till denna proteströrelse är mer tveksamt. Ungdomar kan inte påverka utvecklingen på något annat sätt än genom att göra sin röst hörd. Är du däremot myndig vilar ansvaret på dig. Tycker du inte att politikerna gör sitt jobb? Byt ut dem i nästa val! Eller ännu hellre - bli en politiker själv!

Klart det går (peppar peppar)

Att skriva en hoppfull blogg om framtiden känns ärligt talat svårt när Amazonas brinner, världens isar smälter allt fortare och den biologiska mångfalden är radikalt hotad.

Lösningen på klimathotet känns astronomiskt långt bort. Kanske är det redan för sent. Kanske har vi redan överskridit den gräns där utvecklingen fortsätter att eskalera oavsett vad vi gör. Och världen styrs av infantila män som Bolsonaro, Erdogan, Putin och Trump. Har vi någon chans?

Det är lätt att känna sig maktlös. Men kanske ändå att du och jag inte är så maktlösa som vi kan tro. Vi lever i en demokrati. Vad vi lägger vår röst på har faktiskt betydelse även globalt. Regeringens inställning i klimatfrågan spelar roll. Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) berättade i dagarna att man vill specialgranska AP-fondernas påverkan i Amazonas. Det är ett exempel på hur man kan utnyttja statens kapital för att påverka globalt. Om alla investeringar i Brasilien upphörde tror jag till och med Bolsonaro skulle förstå att det är kostsamt att förstöra miljön. Hårda fördömanden biter sällan, men slår det mot BNP då känns det. Och där kan du också göra en insats. Bojkotta alla brasilianska varor. Köp absolut inte brasilianskt kött. Det är inte bara dåligt för klimatet rent produktionsmässigt, det är dessutom en stor anledning till att regnskogen brinner just nu. Konsumentmakt är med andra ord viktigt. Fast ibland tycker jag att allt för stort ansvar läggs över på konsumenten. Varför pratas det inte om grossistmakt? Fanns det inga dåliga varor i butiken vore ju problemet löst.

Ett annat sätt att råda bot på känslan av maktlöshet är att fokusera på det vi faktiskt kan göra. Och det är inte lite. I Sverige har vi bestämt oss för att vara ett föregångsland inom klimatarbetet. Globalt har det ett väldigt viktigt symboliskt värde. Om inte vi med våra goda förutsättningar kan klara det, vem ska då klara det?

Så vad kan och ska vi göra? Ja det första vi måste göra är att sluta uppfinna hjulet gång på gång. Varje enskild kommun behöver inte sitta och fundera ut sina egna klimatåtgärder. Det jobbet har redan gjorts på många håll och med större resurser och kompetens än vad en medelstor svensk kommun någonsin kan få loss. Nej nu gäller det att skrida till verket. Och det snabbt. Jag är så outsägligt trött på alla utredningar och rapporter. De kan vara aldrig så välskrivna, förankrade och korrekta men vi måste ju göra något också. En stor del av det ansvaret ligger hos kommunerna. Det är därför jag har börjat engagera mig politiskt och utmana den lilla kommunens outtalade status quo.

I Västra Götaland, där jag bor, arbetar regionen aktivt med klimatfrågan och serverar i princip färdigt material till kommunerna. Exempelvis dokumentet Strategiska vägval där jag rekommenderar en titt på bilaga 3 - "Åtgärdsförslag". En bra och omfattande sammanställning. Börjar vi beta av den listan så har vi att göra i åtskilliga år.

"Arbete och prövningar förhindrar melankoli."
- Samuel Johnson, 1777

Ode till en hållbar ekonomi

Jag var på Almedalsveckan tidigare i sommar. Jag tror knappt det fanns en enda arrangör som inte hade något om hållbarhet i sitt program. Bollen är i rullning. Och det saknas inte goda idéer och initiativ. Problemet är bara att innovationer aldrig kan lösa grundproblemet.

"Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande. Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet."

(Första Timoteusbrevet 6:7-11)

Det är nästan två tusen år sen Paulus skrev orden ovan, men poängen är fortfarande lika viktig. Girigheten gör att världen går under. Marknadsekonomin har skapat en kultur där vi aldrig får vara nöjda. Att det är positivt att ständigt vilja ha mer. Men det hållbara samhället kan inte byggas på sådana grunder. H&M:s affärsmodell kan aldrig bli hållbar så länge det ingår att de kontinuerligt måste bränna upp eller på andra sätt göra sig av med tonvis av osålda kläder. Vi måste tillbaka till att handel handlar om behov, inte lust. Och där är inte marknadsekonomin oss till någon hjälp. Hur mycket finns det inte i butikerna som vi skulle kunna klara oss utan. Hälften, kanske mer, av utbudet? Dessa dåraktiga begär leder till vår undergång, som Paulus skriver.

Det hållbara samhället kan aldrig förverkligas så länge det finns avgrundsdjupa orättvisor i världen. Vi ska sträva efter rättfärdighet, skriver Paulus. Inte lätt när vi är en del av ett kapitalistiskt system där klyftorna hela tiden ökar. De 26 rikaste personerna i världen äger nu lika mycket som de fattigaste 3,8 miljarderna. Det säger en hel del om bristerna i systemet.

Klimatkrisen måste lösas solidariskt. Det finns en överhängande risk att de rika köper sig fria (i bästa fall genom klimatkompensation, i sämsta fall genom att stänga in sig i guarded communities skyddade från klimatpåverkan) och att bördan lämpas över på de fattigaste. Upplever allt för många att inskränkningar görs i deras liv som är oproportionerligt stora kommer vi inte att lyckas. Då får vi protester i stil med gula västarna i Frankrike. Därför måste miljöpolitiken vara utjämnande.

Det finns en tydlig parallell mellan pengar och klimatpåverkan. Är du rik har du högre klimatavtryck, helt enkelt för att du konsumerar mer. Ska man komma åt detta kan miljöskatter inte vara platta. Skatt på till exempel bensin och el borde öka ju mer vi använder. Kanske även vara kopplat till inkomst. Någon kanske invänder att detta vore svårt att både administrera och kontrollera, men det är ditåt vi måste sträva. Annars kommer de som har det sämst alltid att motsätta sig klimatåtgärder och de som kan betala för sig bara att fortsätta som förut.

Sträva efter uthållighet, skriver Paulus. Såväl då som nu behöver vi en livsstil som håller i längden. Där förnöjsamhet och förundran är ledord. Där pengar används förnuftigt. Och där politiken skapar förutsättningar för ökad rättvisa.

Och inled oss icke i frestelse (reklamens förbannelse)

Att fasa ut alla fossila bränslen kan tyckas tillräckligt utmanande, men tyvärr löser det bara en del av våra miljöproblem. Klimatkrisen är inte enbart en energikris. Den är symptomet på ett allvarligt systemfel. Den kapitalistiska världen som vi alla är en del av bygger på tanken om ekonomisk tillväxt som motor för samhällsutvecklingen. Denna teori funkar så länge resurserna räcker. Problemet är att vi för länge sen nått vägs ände, men ändå fortsätter som om inget hänt. Redan 1970 överskreds gränsen - sedan dess förbrukar vi mer resurser än planeten klarar av att återskapa. Vi är nu i full fart med att förbruka naturresurser som egentligen borde tillhöra framtida generationer. Skulle alla på jorden leva som vi i Sverige skulle det krävas drygt fyra jordklot.

Anledningen till att planetens gränser överskridits beror inte på att vi har blivit för många människor. Det beror på att somliga av oss (läs: de rika länderna) konsumerar mer än de egentligen behöver. Marknaden hetsar oss till överkonsumtion, och politiker berömmer oss för detta eftersom det gynnar tillväxten.

Reklambranschen är kapitalismens käraste vän. Hur får man folk att vilja köpa en produkt? Hur får man dem att köpa den igen och igen? Genom att odla ett missnöje. “Att vara nöjd är inte nog” som Tele2 skrev helt oförblommerat och utan ironi i en reklamkampanj för några år sen.

Just nu pågår en diskussion om spelreklam, vilket är välbehövligt. Annars pratas det alldeles för lite om den kommersiella reklamens baksidor. Många kanske har glömt att vi i Sverige förr tog frågan på stort allvar. De senaste decennierna har vi efter prövningar i domstol tvingats anpassa oss till EU och tillåter numera reklam för alkohol, tobak och spel. Visserligen med restriktioner, men ändå.

Debatten om reklam handlar dock aldrig om själva grundfenomenet. Alla kan nog hålla med om att vissa saker inte är lämpliga att göra reklam för. Men om man hårdrar det - vad är egentligen inte olämpligt? All konsumtion som är onödig bidrar ju till den pågående miljö- och klimatkrisen. Dessutom påverkar reklamen vår kultur och våra värderingar mer än vi kanske förstår. Vad är skönhet? Vad är lycka? Vad är framgång? Reklamen ger oss enkla svar på svåra frågor - såklart vi inte kan motstå det.

Våra hjärnor har en fantastisk förmåga att lära sig att sålla bort oväsentliga intryck. Därför har reklamen en tendens att eskalera över tid. Jag tänker på det varje gång jag ser Biltemas gigantiska skyltar som inte sällan är högre än all omgivande bebyggelse. Hur kan det komma sig att kommuner ger bygglov till sådana skyltar? I rädslan att gå miste om lite kommers öppnar man pandoras ask. Man kan ju bara tänka sig hur stadsmiljön kommer att se ut om några år när Biltemas konkurrenter svarar med samma mynt. Jag har svårt att tänka mig att några stadsarkitekter hoppar högt i glädje åt den utvecklingen. Detsamma gäller utomhusreklamen på stan. Förr hade vi anslagstavlor, sen fick vi eurosize-affischer i varje busskur. Och numera har vi vant oss vid att dessa jätteaffischer även sitter i helt fristående upplysta glasskåp lite överallt i centrum. Vad är nästa steg? Times Square är en häftig plats men man vill knappast ha det så överallt.

Kan man förbjuda reklam i stadsmiljön? Ja det finns faktiskt ett exempel på att det går. I São Paulo förbjöds all reklam i det offentliga rummet år 2006. Borgmästaren ville ha en stad "fri från visuella föroreningar". 15 000 affischtavlor togs ned (se bilden ovan). Initiativet hade stort stöd bland invånarna men för två år sedan togs reklamförbudet bort av en ny borgmästare. Många tycker kanske att en stad utan reklam skulle kännas kal och naken, men tänk på all estetik som en stad rymmer och som vi för det mesta missar. Bakom alla husfasader finns en arkitektonisk tanke. Att täcka huset med skyltar är som att sätta klistermärken på en Van Gogh.

Naturligtvis kan man inte dra all reklam över samma kam. Jag jobbar själv med kommunikation och det är en förutsättning att man kan marknadsföra verksamheten om den ska lyckas. Men den kommersiella reklamen - den som vill få oss att konsumera - måste regleras anser jag. Annars kommer marknaden bara fortsätta att skapa skenbara behov hos oss. Använt klokt kan däremot reklamen bli ett redskap för att inspirera och hjälpa människor att leva hållbara liv.

En levande landsbygd - nyckelfaktorn för det hållbara samhället

Det pratas mycket om den hållbara staden. Så mycket att man ibland kan få känslan av att det räcker med att bara bo i en stad för att automatiskt leva hållbart. Så är det naturligtvis inte, men det finns en stark urban norm i vår tid som många är omedvetna om. Det avspeglas i skildringen av staden som ibland blir överdrivet positiv. Kollektivtrafik, cykelbanor och laddstolpar är kanonbra investeringar, men på landsbygden saknas det oftast förutsättningar för detta. Gör det att man därmed per definition är en miljöbov om man bor på landet?

Land och stad är beroende av varandra. Det borde egentligen inte behöva förklaras. Varifrån får stadsbor sin mat? Och varifrån ska man få sitt förnybara bränsle eller klimatsmarta byggmaterial? Sveriges försörjningsgrad när det gäller livsmedel ligger idag runt femtio procent, det vill säga vi är i hög grad beroende av import för att överleva. Samma situation gäller för staden, fast stadens försörjningsgrad är naturligtvis ännu mycket lägre. Ibland utmålas stadsodling som en lösning på detta men det är lite naivt om du frågar mig. I så fall måste varenda tak och grön plätt odlas upp. Bättre att låta proffsen på landet sköta den storskaliga matproduktionen. Däremot kan stadsodling ha andra goda effekter, inte minst socialt, och att människor får större kunskap om hur mat blir till.

En levande landsbygd är en avgörande framtidsfråga och en nyckelfaktor för att kunna skapa ett hållbart samhälle. För vi vill väl ha en inhemsk produktion av mat och förnybar energi i framtiden? Ska vi klara klimatomställningen måste fler unga vilja satsa på en karriär inom lantbruk och skogsbruk. Men vem kommer vilja bo och verka på landet om all samhällsservice läggs ner? Det måste vara attraktivt för unga familjer att bo på landet. Det önskar jag att alla politiker insåg.

Rent budgetmässigt går det alltid att försvara nedläggningen av en landsbygdsskola eller indragningen av en busslinje. Men på lång sikt blir sådana beslut kostsamma och förödande. På sikt tömmer det landsbygden - det blir oattraktivt, svårt och dyrt att bo där. Och då har vi skjutit oss själva i foten, för hur ska vi då kunna köpa till exempel närodlade varor, som så många politiker säger att de vill?

Alla kommuner vill växa men det kan inte vara ett självändamål att denna inflyttning sker till tätorten. Inflyttning bör främjas i hela kommunen. Den urbana normen gör att de flesta av oss inte reagerar på att det görs betydligt större investeringar för att främja inflyttning till städer än till landsbygder. I tätorter ingår ofta mark- och gatuarbeten och framdragning av vatten och avlopp i tomtpriset. Ska man bygga på landet får man stå för detta själv. En liknande satsning på landsbygden skulle kunna vara att man slopade alla avgifter (bygglov, enskilt avlopp, vattenanslutning, bredbandsanslutning etc.) för den som vill bygga hus på landet. Det finns kommuner som slopat bygglovsavgiften för miljöhus, det är en bra början!

En hållbar landsbygd kräver långsiktiga kommunala beslut. Ska nya familjer vilja bosätta sig på landet måste kommunen kunna lova att viktig samhällsservice inte helt plötsligt läggs ner för att årets budget inte går ihop. Det är av yttersta vikt att våra politiker och tjänstemän förstår stadens och landsbygdens ömsesidiga beroende och att de därför måste prioriteras lika i samhällsutvecklingsfrågor.

Myntet har trillat ner! Exempel på att omställningen är i full gång

Det är lätt att känna sig nedslagen när man läser om att klimatutsläppen fortfarande inte minskar, trots åratal av förhandlingar, utredningar och upplysningskampanjer. Men skam den som ger sig. Man måste komma ihåg att förändringar tar tid, och nu snackar vi om en samhällsförändring som saknar motstycke. En omställning som kommer att förändra samhället lika ingående som den industriella revolutionen en gång gjorde. Det är klart att det inte sker över en natt.

Klimathotet kräver ändrade livsstilar. Det finns inte "någon annan" som kommer lösa det åt oss. Så för att vi ska börja se drastiska förändringar av utsläppen måste människors beteenden förändras. Och nu ser jag tecken på att det händer! De råd och tips på hur man kan leva mer klimatsmart som spridits under ett decennium eller mer börjar nu äntligen slå rot. Här är några exempel:

Köttkonsumtionen i Sverige minskar
Svenskarnas konsumtion av kött minskar för andra året i rad. Inte sedan 2007 har vi ätit så lite kött som under förra året. Samtidigt ökar andelen svenskt kött. Jordbruksverket konstaterar att förändringarna kan kopplas till svenskarnas intresse för hållbarhetsfrågor.

Färre åker till Thailand - fler vill välja tåget
Var tredje svensk kommer ändra hur de reser utomlands på grund av miljön och en femtedel uppger att de tänker färdas med tåg 2019, enligt tidningen Vagabonds resebarometer.

Boom för vindkraften
Investeringarna slår alla rekord och 2019 väntas nyinstallerad vindkraft i Sverige öka med 210 procent. Ökningen motsvarar två kärnkraftsreaktorer. Den som påstår att kärnkraften har en framtid (hallå M, KD, SD) har inte koll på verkligheten. Energiomställningen går snabbt nu!

Flygresandet bromsar in - tåget ökar
Antalet personer som flög inrikes minskade med tre procent 2018. Samtidigt ökade antalet tågresor hos SJ med fem procent och man ser ett fortsatt växande bokningsläge.

Klimat/miljö viktigaste frågan inför EU-valet
Inför EU-valet den 26 maj har Novus undersökt vilka frågor som svenska folket anser är viktigast. Runt 20 procent, var femte väljare, anser att frågor om miljö, energi och klimat är de viktigaste frågorna i EU.

Detta var bara några spridda skurar från de senaste månadernas nyhetsrapporteringar. Helt klart kan man konstatera att klimatomställningen börjar få upp farten. Beteendeförändringar tar tid, men nu händer det! Aldrig så många griniga, nostalgiska bil- och kärnkraftskramande gubbar kan stoppa det. Framtiden är grön!

Det räcker nu - argument mot klimatpolitiken

"Klimatpolitiken är extrem och ogenomtänkt"
Jag tycker mig allt oftare stöta på formuleringar av typen “Jag brinner för hållbarhetsfrågor, men…” Ett sätt att rättfärdiga en åsikt som inte är helt rumsren genom att appellera till något slags sunt förnuft. Det ekar olustigt likt “Jag är inte rasist, men…” Exempelvis: “Jag är inte emot bensinskatten, men det räcker nu.” Det glädjande i sammanhanget är att det uppenbarligen inte längre är politiskt gångbart att ignorera miljö- och klimatfrågan, men det innebär inte att alla för den skull tar den på allvar. Att påstå att nuvarande klimatpolitik är extrem och därmed kraftigt skära ner på satsningarna (M+KD:s budget) visar med all tänkbar tydlighet att man inte har förstått allvaret. Den som verkligen brinner för hållbarhetsfrågor vet att det är bråttom. Och att det vi gjort hittills inte räcker på långa banor. Naturvårdsverket släppte nyligen en rapport där man slår fast att Sveriges klimatmål inte kommer att nås med befintliga och beslutade styrmedel. Det kommer att krävas mycket hårdare tag - och det inom kort. Tycker du det är extremt nu? Det är en stilla vårbäck jämfört med den flodvåg av insatser vi kommer att behöva göra om tio år. Särskilt om vi inget gör nu. Ju längre vi väntar ju jobbigare kommer det bli.

Det är lätt att kritisera politiska beslut, men har vi verkligen några alternativ? Om det som görs är ogenomtänkt, vad är det vi borde göra istället? Jag saknar ett seriöst svar på den frågan. Moderaternas miljöpolitik verkar i huvudsak gå ut på att skjuta över ansvaret på kommande generationer. Det om något är ogenomtänkt.

"Det finns inga ekonomiskt realistiska alternativ till bensin och diesel"
Det verkar inte finnas någon fråga som retar upp folk lättare än höjd bensinskatt. Märkligt tycker jag eftersom det är en fråga som väldigt snart är historia. Om bara 11 år kommer försäljningen av nya bensin- och dieselbilar att förbjudas, enligt Januariöverenskommelsen. Det är inte bara i Sverige detta är på gång. Så vad innebär det? Jo det är en väldigt tydlig signal till bilbranschen åt vilket håll utvecklingen går, vilket innebär att tillverkningen och försäljningen av elbilar lär skjuta i höjden väldigt snart. Men redan idag kan du byta till en gasbil och på direkten sänka både dina drivmedelskostnader och din klimatpåverkan. Vi har kört gasbil i flera år och det funkar hur bra som helst. Visst, det finns vita fläckar på kartan över tankställen men det är inget man inte löser med lite planering. Att hävda att det inte finns några ekonomiskt realistiska alternativ till bensin och diesel är en ren lögn, och mest ett svepskäl för att slippa behöva ändra sig.

Men är det då någon vits med att höja bensinpriset om bensinen ändå är på väg bort? Ja i högsta grad, därför att klimatkrisen är akut. Som jag skrev ovan - kör vi på som vanligt i tio år till får vi det väldigt jobbigt sen. Om tio år måste utsläppen minska kraftigt, och i skrivande stund ökar de fortfarande. Höjda bränslepriser driver på utvecklingen av bränslesnålare motorer, vilket vi behöver här och nu. Och de bilar som säljs idag kommer ju att rulla i mer än tio år. Dessutom får det förhoppningsvis en del att börja cykla eller åka kollektivt, även om jag tror att smärtgränsen för vad man kan tänka sig att lägga på drivmedel är högre än vad många säger.

"Höjd bensinskatt är ett slag mot landsbygden"
Vi som bor på landet är beroende av bilen, det är helt sant. Men det är inte hela sanningen. Där vi bor har vi 5 km till barnens skola och 10 km till närmsta mataffär. Det är inga avstånd som nödvändigtvis kräver bil, men som tidigare göteborgare är vi nog de enda i trakten som ens överväger att cykla. Pratar vi glesbygd blir problematiken naturligtvis en helt annan. Men i de sammanhang där jag rör mig och bor finns ingen glesbygd, ändå anses höjd bensinskatt vara något som närmast hotar hela ens existens. För min del tycker jag mest det liknar en bekväm förevändning. “Vi har inget val” betyder faktiskt rätt ofta “Jag orkar inte”. Om göteborgaren kan pendla 10 km till jobbet med elcykel så kan naturligtvis landsbygdsbon det också. Men man har inte vanan. Sen kan det naturligtvis vara så att landsbygdsbor oftare pendlar längre sträckor än stadsbor (själv pendlar jag 60 km till Jönköping) men för de korta resorna är förutsättningarna såklart de samma.

Klimatomställningen måste självklart vara rättvis. Den får inte ske på bekostnad av möjligheten att leva i hela landet. Miljöpartiet presenterade därför nyligen förslag på en rad satsningar särskilt för landsbygden. Exempelvis vill man att intäkterna från vissa miljöskatter ska ge grön återbäring direkt till medborgarna, och att pengar ska återföras till de kommuner och regioner som producerar vind- och vattenkraft. Förslag av denna typ är viktiga för att skapa en rättvis klimatpolitik som alla kan acceptera. Annars riskerar omställningen att stanna vid en klick idealister som gör så gott de kan, och det räcker tyvärr inte. Alla måste med på tåget för att vi ska nå det hållbara samhället.

"Sveriges minskade koldioxidutsläpp är försumbara globalt sett"
Spelar det verkligen någon roll om vi i Sverige nollar våra utsläpp? Är det ändå inte försumbart i jämförelse med till exempel Kinas enorma utsläpp? Jag har hört denna retoriska fråga ställas många gånger och jag förstår poängen, men nej - det är inte försumbart. Det som är intressant att jämföra är naturligtvis utsläppen per person, inte utsläppen per nation. Om Kina delades upp i tusen små nationer skulle varje enskilt land enligt resonemanget ovan kunna hävda att deras utsläpp är så försumbara att de kan fortsätta som förut. Samma sak gäller förstår på individnivå. “Min insats är en droppe i havet” tänker du kanske. Spelar det någon som helst roll om jag äter en köttbit mindre i veckan? Svaret är ja! Det är summan av alla individuella val som utgör nationens totala påverkan. Det finns ingen annan att skylla på, vi måste ta vårt gemensamma ansvar. Globalt sett finns det här även en rättviseaspekt. Det blir orättvist att bara titta på dagens utsläppsnivåer, när det är vi i de så kallade industriländerna som har den stora historiska skulden. Men det finns ingen anledning att fastna i diskussioner om vem som borde göra mest. Nu måste vi alla göra allt vi kan. Tillsammans kan vi klara det!

Vem kör egentligen? Om politiker som tappat kontrollen och vad vi kan göra

Jag behöver inte mer pengar. Mitt nyårslöfte blir i år att donera den extra slant som M+KD+SD:s nya jobbskatteavdrag kommer ge till klimatsatsningar. Ärligt talat, vem kan vara nöjd med några hundralappar till i plånboken, när det bekostas genom stora nedskärningar hos Naturvårdsverket, Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och total nedläggning av Jämställdhetsmyndigheten? Är det inte just dessa fyra områden vi borde satsa extra mycket på?

Klimatet är vår absoluta ödesfråga. I dess kölvatten kommer flyktingströmmarna bara att öka, vilket gör Migrationsverkets arbete allt viktigare. Vi måste förbereda oss redan nu. Det är ingen hållbar lösning att deportera alla flyktingar till nån öde ö (som i Bangladesh) eller att skicka vidare asylsökande till läger i Afrika (som Danmark har på förslag). Klimatflyktingarna kommer att komma - väldigt snart. Med lite kreativitet och framförhållning kan vi lösa det, kanske rent av vända det till något positivt. En lösning för avfolkningsbygder, för rekryteringsproblemen i offentlig sektor, för den förskjutna ålderspyramiden, med mera.

Jämställdhet behöver väl knappast ens kommenteras. Finns det något viktigare än rättvisa och lika behandling av alla människor? Uppenbarligen tycker inte längre Moderaterna och Kristdemokraterna det, trots att det var Alliansens utredning som ledde fram till inrättandet av Jämställdhetsmyndigheten (Liberalerna har tidigare gärna tagit åt sig äran för inrättandet). En tydligare flört med Sverigedemokraterna får man leta efter. För Sverigedemokraterna är det ju en ideologisk förutsättning att alla människor INTE är lika mycket värda. Det står svart på vitt i deras partiprogram. Det finns olika typer av svenskar, och bara riktiga svenskar (hur nu det ska definieras?) ska få full tillgång till samhällets stöd och tjänster. Tycker man att det är rätt och riktigt att människor behandlas olika beroende på exempelvis deras ursprung så behövs ju ingen Jämställdhetsmyndighet. Fullt logiskt. Det läskiga är att Moderaterna och Kristdemokraterna nu köpt denna logik. De rör sig obehagligt snabbt åt höger. Jag saknar Alf Svenssons medmänskliga fokus så det värker. (För att ge lite ytterligare perspektiv på tillvaron kan jag avslöja att jag på den tiden röstade på Kd. Numera känner jag inte över huvud taget igen partiet.)

Politikerna har uppenbart inte läget under kontroll. De vill gärna invagga oss i tron att de har förnuftiga skäl till sina beslut, men sanningen är en annan. De är fast i gamla hjulspår och Moderaterna som i alla tider propagerat för sänkta skatter kan naturligtvis inte ändra sig. Det är givetvis naivt, på gränsen till vanvett, att tro sig veta bättre än världens samlade forskarkår. "Klimathot? Nej men vi fortsätter med ökad konsumtion (jobbskatteavdragets syfte). Det tror vi på."

Men men - in your face, Alliansen! Jag kommer lägga mina nya pengar på klimatet. Ingen ökad konsumtion här! Ju fler vi blir som gör detsamma, ju tydligare blir det. Sänkt skatt funkar inte. Vi som redan har det bra behöver inte mer. Vi längtar inte efter mer prylar utan snarare efter mer tid. Tid för de vi älskar och de intressen vi skulle vilja utveckla men sällan hinner med. Ge pengarna till dem med verkligt behov, istället för att skapa konstlade behov hos medelklassen, som städhjälp och helgresor till London.

När hela havet stormar är det nya normala, och politikerna inte fattar vad den verkliga krisen är (det är inte regeringsbildningen) är det läge att protestera. På allvar. Här är Greta Thunberg vår tids stora förebild. Det är inte läge att sitta still i båten längre, det är läge att gå på vatten. Vi behöver mirakel. Vi behöver uppvaknanden. Greta visar att det är möjligt. 2019 vänder det. Folkstormen blåser upp.

Handlingsförlamning med en touch av hopp

Klimathotet blir bara allt mer akut men jag vet inte längre vad jag ska göra åt det. Vad jag kan göra åt det. Jag vill gärna vara optimist men det blir allt svårare. Hur många positiva blogginlägg om omställningens fantastiska möjligheter kan man skriva och samtidigt ta del av nyheter om att utsläppen fortfarande inte minskar, utan att förlora hoppet? Jag rör mig med snabba steg mot handlingsförlamning.

Uppenbarligen räcker det inte med att inspirera människor med visioner om en bättre framtid. Det är många som har försökt sig på det, såväl myndigheter som miljöorganisationer, med tanken att skrämsel bara paralyserar och inte leder till något konstruktivt. Men nej, nu tror jag det är dags för krigsrubriker. Krishantering i global skala. Mänskligheten behöver skakas om i själen. Det hade varit så trevligt om vi hade kunnat lösa omställningen på ett kreativt och roligt sätt. Men vi är förbi det stadiet nu. Nu krävs extraordinära handlingar. Förbud, skatter, åtstramningar. Tråkigheter som vi ville slippa, som vi gjort allt för att undvika. Men finns det ärligt talat något val nu? Vi har TVÅ år på oss att vända kurvan, men den pekar fortfarande uppåt. Jorden går under medan vi ser på. Våra barn får ärva en plundrad öken.

Medan koldioxidutsläppen slår nya rekord valde värdnationen Polen att låta FN:s pågående klimatmöte sponsras av kolindustrin. Ett skämt bara det, men att dessutom inreda konferenslokalen med kol - seriöst, har vi inte kommit längre? Skrattet fastnar i halsen.

Ja egentligen är det väl Trump & co man vill ryta åt. Men det hjälper föga. Vi måste hitta lösningar som funkar trots att världen är full av infantila despoter. Jag tänker mig att en grön kapprustning skulle kunna vara en väg. När Kina kör om USA med råge i antal solcellsanläggningar borde ett frö av irritation sås även hos en sån som Trump. Jag föreslår att vi - hela världens befolkning - sätter igång och retar Trump något alldeles oerhört för att USA är så dåliga på klimatfrågan. Påtala hur oduglig hans regering är på klimatomställning. Hur omöjligt det skulle vara för honom att ställa om energipolitiken. Hur oerhört långt före i utvecklingen andra länder ligger. Låt oss se om vi inte kan få honom att i ren trots satsa på klimatet bara för att bevisa motsatsen. Alla vet att omvänd psykologi funkar på barn så utan tvekan borde det funka på Trump. Sen kan vi trigga Putin på samma sätt. Och så är den gröna kapprustningen igång!

Men skämt åsido. Här och nu då? Vad ska jag göra? Det är som sagt lätt att drabbas av handlingsförlamning. Spelar mina val någon som helst roll? Kanske är det viktigaste just nu inte hur mycket vi minskar våra personliga klimatutsläpp utan att vi höjer vår röst! Där är Greta Thunberg - 15-åringen som började skolstrejka för klimatet och därigenom startade en global rörelse - just nu min största hjälte och förebild. Hennes klokhet överstiger de flesta av världens politiker. I sitt tal på FN:s klimatmöte sa hon bland annat: “Eftersom våra ledare uppför sig som barn, måste vi ta ansvaret som de skulle ha tagit för länge sedan”. Spot on.

I förra veckan, den 30 november, skedde manifestationer till stöd för Gretas klimatstrejk #FridaysForFuture i över 100 svenska städer. Jag var med och arrangerade manifestationen i Tidaholm. Vi var ett tjugotal som samlades på torget. Meningslöst kan tyckas, var det ens några beslutsfattare som märkte av manifestationen? Kanske inte, men ändå ingav den hopp. Vi har börjat höja vår röst! Det är nog nu! Förändringens tid är inne! Inser du inte det är dina dagar vid makten räknade.

Kan man leva utan bil på landet?

När jag skriver detta sitter jag på bussen mellan Mullsjö och Tidaholm. Vi är fyra personer, i en buss för 50. Tydligare kan det inte bli att det är något fel på systemet. Varför körs det omkring med en massa mer eller mindre tomma bussar? Det korta svaret är att kollektivtrafiken helt enkelt inte är tillräckligt attraktiv. Det långa svaret är mer komplext.

I somras flyttade vi till landet. På många sätt är det lättare att leva hållbart här. Förut bodde vi i en hyreslägenhet. Då hade vi ingen makt över vårt boende. Nu kan vi själva styra över vår uppvärmning och elförbrukning (till exempel genom att köpa A+++ vitvaror). Vi kan sätta upp solceller och odla våra egna grönsaker. Den stora utmaningen är helt klart transporterna. I Ulricehamn klarade vi oss med en halv bil (vi delade den med mina föräldrar). Nu försöker vi desperat att få ihop pusslet med en bil och inser att vi troligtvis förr eller senare måste köpa en bil till. Alternativen är helt enkelt för krångliga. Men måste det vara så?

Protesterna mot höjda bensinpriser är oftast högst på landsbygden. Av förklarliga skäl förstås eftersom man där är mest beroende av bilen. Ändå är det en delvis missriktad kritik. Fossila bränslen är på väg bort. Och ska de fasas ut på marknadens villkor finns det inget annat sätt än att successivt höja skatten så att det blir mer lönsamt att istället satsa på hållbara alternativ. Därför borde kritiken istället riktas mot att dessa hållbara alternativ inte kommer landsbygden till dels. Laddstationer byggs i städerna, företrädesvis i centrum, jag har ännu inte sett någon på landet. Ändå är det ju just vi på landet som skulle behöva en bra infrastruktur för elbilar. I städer behövs bilen egentligen inte alls. Där borde man satsa allt på bra cykelbanor.

Men om vi helt plockar bort bilen ur kalkylen, går det att leva på landet då över huvud taget? När det pratas om kollektivtrafiklösningar för landsbygden tycker jag att ansvaret allt för ofta hamnar på individen. Samåkning framhålls ofta som lösningen. Det finns en mängd appar och tjänster för detta. Lovvärda initiativ i sig, men jag gillar inte riktigt den bakomliggande attityden. Det vill säga att det är upp till oss som bor på landet att fixa vår egen service. I ett klimatsmart samhälle måste man kunna klara sig utan bil. Då kan vi inte förlita oss på ett system som bygger på att grannarna är villiga att skjutsa. Kommunen måste se det som sin skyldighet att erbjuda attraktiv (eller åtminstone acceptabel) kollektivtrafik för alla.

Hur svårt kan det vara egentligen? Visst finns det en ekonomisk aspekt att ta hänsyn till, men i grunden borde det ändå inte behöva vara så krångligt. Själv väljer jag alla gånger att ta bussen framför bilen om bara några få grundkriterier är uppfyllda. Kollektivtrafiken måste passa med de tider jag vill resa. Det vill säga, jag måste kunna komma till jobbet i tid. Förvånansvärt ofta går busslinjer på alla möjliga konstiga tider. Men när det gäller skolbussar är ju detta inget konstigt - såklart barnen måste komma i tid till skolan - så varför inte planera övriga trafiken utifrån oss arbetspendlares behov? Mitt andra krav är att det inte få vara för många byten. I nuläget får jag byta två gånger för att resa till Jönköping. Det är inte hållbart i längden. Någon gång ibland kan man tänka sig att göra den resan, men inte varje dag. Hellre längre restid men sammanhållande. Mitt sista krav är att hållplatsen inte får ligga för långt bort från bostaden. Jag är fullt medveten om att jag bor där jag bor och förväntar mig inte att kunna stiga på bussen precis utanför huset, men det får inte vara så långt att man först måste ta bil. Jag tänker mig att man ganska lätt skulle kunna identifiera vissa knutpunkter dit man anlägger cykelväg, och vid hållplatsen bygger man cykelställ så att det går att låsa fast sin cykel. Självklart ska det även finnas väntkur, vilket saknas på i stort sett alla busshållplatser på landsbygden. Kanske för att ingen ändå förväntas ta bussen?

Okej så hur går vi vidare? Kolla om din kommun gjort någon resvaneundersökning. I annat fall: föreslå att de gör en! Det är en bra början, ja en förutsättning, att veta hur människor reser i närområdet. Sen kan man gå vidare och föreslå förändringar och förbättringar utifrån identifierade behov. Har vi råd att köra runt med nästan tomma bussar kan vi ju lika gärna se till att de går på tider och sträckor som passar invånarna. Rent av kommer bussarna då inte längre att vara tomma!

Det är gräsrötterna som kommer rädda världen (tappa inte hoppet)

Det är lätt att känna sig modfälld efter resultatet i riksdagsvalet. Vart är Sverige på väg? Hur kan så många tänka så kortsiktigt? Till råga på allt fick vi på själva valdagen nyheten om att det nu kan vara för sent att nå 1,5-gradersmålet. Symboliken är slående. Istället för att göra allt för att lösa grundproblemet bråkar politikerna om vem som ska vara kapten på det sjunkande skeppet.

Inför detta riksdagsval har klimatfrågan debatterats mer än någonsin tidigare. Enligt en undersökning bara några dagar innan valdagen hade klimatet till och med seglat upp som väljarnas viktigaste fråga. Men när det väl kom till krita var det med nöd och näppe som Miljöpartiet klarade sig kvar i riksdagen. Och i SVT:s vallokalsundersökning om väljarnas tio viktigaste frågor fanns klimatet inte med. Hur kan det komma sig? Samma fenomen har jag uppmärksammat tidigare. Nio av tio svenskar säger sig ha goda kunskaper i miljöfrågor. Ändå lever man långt ifrån klimatsmart. Frustrerande fakta eftersom det tyder på att kunskap inte räcker för att skapa beteendeförändringar, men jag väljer att istället se det som en vilande potential. Jobbar vi aktivt för att minska denna diskrepans - gapet mellan teori och praktik - kan vi ta stora kliv mot en lösning på klimatkrisen.

Att växla spår från vår konsumtionsbaserade tillväxtekonomi till en ekonomi i samklang med planeten är fullt möjligt, men sker inte över en natt. Oavsett vilket parti du röstade på i valet borde Miljöpartiets resultat oroa dig. Det synliggör nämligen problematiken i att de politiker som vågar ta helt nödvändiga men delvis impopulära beslut (som att höja kostnaden för flygresor till exempel) straffas i nästa val. Lyssnar man på forskningen krävs kraftiga styrmedel i form av koldioxidskatt, miljöavgifter, grön skatteväxling, investeringar i kollektivtrafik med mera. Obekväma beslut som ingen vill fatta, eftersom partierna vet att det kommer gå ut över deras väljarstöd. För att vara ett litet parti i en minoritetsregering borde det som Miljöpartiet åstadkommit egentligen ses som en hjälteinsats. Trots en besvärlig parlamentarisk situation har man lyckats genomföra 85 % av sina vallöften. Bland annat har man antagit världens mest ambitiösa klimatlag och mer än fördubblat miljöbudgeten. Belöningen: -2,4 % och nära att åka ur riksdagen. Det oroande i detta är inte främst att folk inte insett klimathotets allvar (det visste vi redan), det riktigt oroande är att det straffar sig att ta ansvar. Det är inte omöjligt att Miljöpartiets siffror skulle varit de dubbla om de den senaste mandatperioden istället stått utanför regeringsställningen. Då hade de sluppit ta ansvar för de obekväma kompromisser som helt uppenbart skadat partiets anseende. Istället hade de frispråkigt kunnat kritisera Socialdemokraternas hållning till exempel i fallet med Vattenfalls brunkol eller den restriktiva migrationspolitiken. Som Gustav Fridolin sa dagen efter valet:
- Att det alltid är bättre att stå vid sidan av kan bli riktigt farligt för svensk partidemokrati.

Är allt hopp därmed ute? Nej inte alls. Politik är till sitt väsen långsamt (särskilt när det ska till globala förändringar) och därför har vi, oavsett valutgång, inte tid att sitta och vänta på politiken. Det gäller att handla här och nu.

I slutet av juni kom en rapport från Naturvårdsverket som inte fick någon större uppmärksamhet mitt i semestertider och valrörelse. Men för den som letar efter ljuspunkter är den värd att läsa. Enligt undersökningen anser 86 procent av befolkningen att det är viktigt att sätta in samhällsåtgärder mot
klimatförändringen och 78 procent tror att de själva kan göra något för att bromsa klimatförändringen. På frågan om vilka hinder det finns för att leva klimatmedvetet svarade 70 procent att det egna invanda beteendet var ett hinder. Denna självinsikt kan vara fröet till något stort. En gräsrotsrörelse som underifrån omformar hela samhället.

För några år sedan jobbade jag med ett EU-projekt om hållbar konsumtion. Ett av projektets viktigaste slutsatser var att i alla de framgångsrika projekt som vi identifierade var gräsrötterna en nyckelfaktor. När initiativen kommer nerifrån motverkas känslan av att kommunen fattar beslut över medborgarnas huvuden och kommer med pekpinnar. Det skapar också en stolthet hos gräsrötterna - vi fixade det! - som genererar nya idéer och ett fortsatt ökat engagemang.

Klimatomställningen berör oss alla. Politiken kommer att behöva förändras i grunden, men vi har inte tid att vänta. Klimathotet är akut - vi måste agera nu. Däri ligger grösrotsrörelsens stora styrka. Redan idag kan du vara med och bidra till den hållbara omställningen! För ytterst sett handlar allt om att vi alla måste öva oss i en ny livsinställning - att vara nöjda istället för att hela tiden kräva mer.

Det goda livet - ett slags valmanifest

Vi ställs dagligen inför en rad valsituationer. Det kan handla om små vardagsval i matbutiken eller stora livsavgörande val som att söka till en utbildning eller flytta till en ny ort. Att få välja fritt efter vår egen vilja är så självklart för oss att vi lätt glömmer att det långt ifrån är så för alla människor. Men vi är en lyckligt lottad minoritet av jordens befolkning. De allra flesta föds fortfarande in i sammanhang som de inte kan påverka i någon större utsträckning. Miljöer där samhällsstrukturer, traditioner, klass, kön, ekonomi och andra faktorer starkt begränsar friheten.

Vi är så vana vid att leva i en fungerande demokrati att jag tror att vi inte längre riktigt värdesätter vad det faktiskt innebär. Ibland har jag på frågan "varför ska jag rösta?" hört svaret att det är min plikt som medborgare. Men om mitt främsta skäl till att rösta är att det är min plikt så måste väl något av demokratins grundtanke försvunnit på vägen? Personligen röstar jag därför att jag tror att min åsikt spelar roll. Att det jag värdesätter och tror på kan gagna även andra människor. Jag röstar inte för att själv få det bra, utan att för att vi tillsammans ska skapa något bra.

Den stora avigsidan i vår demokrati är kortsyntheten. Politiker tänker ofta i mandatperioder. För att behålla makten gäller det att leverera något konkret inom fyra år. Men ett hållbart och välmående samhälle tar tid att bygga upp. Och kräver ständig utveckling. När vårt första barn föddes började vi göra en fotobok över bebistiden. Den är fortfarande inte klar och nu är hon redan sex år. Du har säkert liknande exempel från ditt liv. Tiden går fort. Därför är det helt orimligt att ställa politiker till svars för en så kort period som fyra år. Jag tycker att vi borde fokusera mindre på vad politiker åstadkommit (även om det naturligtvis är väsentligt i sinom tid) och mer på vad de faktiskt vill. Mer visioner åt folket! En politiker måste drivas av något annat är maktbegär, och fokusera på något mer än nuet. Det råder en förbluffande brist på framtidsvisioner i valdebatten. Nästan allt fokus läggs på vilka problem som finns här och nu, och vad som måste göras för att det inte ska bli värre. Apokalypsen anas runt hörnet.

Denna samhällsbild stämmer inte med min. Tvärtom faktiskt. Vi befinner oss ju nu mitt i en omställning av samhället som inte bara kommer rädda planeten utan också samtidigt ge oss ett bättre liv. Mer njutning, bättre hälsa, högre välbefinnande. Låt oss inte låtsas som om vi redan lever i paradiset. Genom kapitalismen kunde vi bygga upp ett välfärdssamhälle, men det finns baksidor med allt. Kapitalismen födde också ett köp- och slängsamhälle som skapat avgrundsdjupa miljöproblem. Klimathotet är mycket värre än många ännu insett. Hela planetens framtid avgörs av hur vi agerar de närmsta decennierna. Men däri ligger också möjligheterna. Nu - äntligen - kan vi bryta oss fria från köphets, jobbstress, osunda livsstilar, ekonomiska orättvisor, missbruk och rovdrift. Full fart framåt mot det hållbara livet!

För att lösa klimatkrisen kommer beteendeförändringar krävas, jag tror det är naivt att tro något annat. Men att ändra sin livsstil ger inte per automatik försämrad livskvalitet. Ibland låter det så i debatten. Nej det finns otroligt mycket vi kan göra som skapar rena win-win-situationer. Cykla till jobbet istället för att ta bilen till exempel. Du räddar klimatet samtidigt som du får bättre hälsa och sparar pengar. Eller gå ner i arbetstid. Du får ökat välbefinnande (mer tid för familjen och dina intressen, mindre stress) samtidigt som du sannolikt kommer minska din konsumtion till följd av minskad inkomst. Ät bättre men mindre kött. Du får lägre klimatavtryck, gynnar svenska bönder och minskar din risk att drabbas av tjocktarmscancer.

Det goda livet. Hur når vi dit? Kanske är det det all politik i grunden handlar om - eller borde handla om. De borgerliga partierna säger "jobba mer". Vi måste ta i från tårna, så att tillväxten fortsätter och skatteintäkterna bibehålls. Det är det enda sättet att lösa framtidsutmaningarna menar de. Men livet är mer än BNP. Just därför har den nuvarande regeringen infört nya mått på välstånd. Det är ett ramverk av femton indikatorer för ekonomiska, miljömässiga och sociala aspekter av livskvalitet. Det låter kanske torrt, men jag lovar - det är kanonbra! Allt för länge har vi stirrat oss blinda på tillväxten som alltings överordnade mål. Med dessa nya mått är det nu lika viktigt för staten att vi minskar utsläppen av växthusgaser, skyddar natur, minskar fattigdomen, främjar god hälsa och att medborgarna är allmänt nöjda med livet, som att BNP ökar.

I den ekonomiska tillväxtens kölvatten uppstår många absurditeter. När man låter marknaden styra kan det extremt märkliga uppstå att "avveckling" blir synonymt med "utveckling". Om en verksamhet inte går med vinst kan den lika gärna läggas ner. Fyller den sin funktion? Ger den människor en bättre vardag, hopp om framtiden, gemenskap eller något annat ekonomiskt svårbedömt? Det är helt och hållet ointressant när marknaden får ha sista ordet. Därför är det livsfarligt när den offentliga eller ideella sektorn smittas av allt för mycket marknadstänk. Det är naturligtvis eftersträvansvärt att en verksamhet bär sina egna kostnader. Men om så inte är fallet, kan man verkligen säga att den saknar existensberättigande?  Med marknadens logik som riktmärke kan man aldrig nå den djupare insikten, att en ekonomiskt helt värdelös verksamhet kan vara helt och hållet ovärderlig. Med de nya måtten på välstånd kan detta förhoppningsvis bättre synliggöras, och leda till nödvändiga regleringar.

Ett förbud mot vinster i välfärden är för mig en självklarhet. Inte för att jag är emot konkurrens eller valfrihet, utan för att det helt enkelt finns andra värden än pengar. Ett exempel: En liten skola på landet är värd oerhört mycket mer för sin bygd än vad den genererar i intäkter. Även om den skulle gå med förlust år ut och år in så hävdar jag att det är samhällsekonomiskt försvarbart att behålla den. Vill vi ha en levande landsbygd måste ju någon vilja bo där. En skola innebär att nya familjer ser möjligheten i att flytta till trakten. Utan en grundläggande service avfolkas landsbygderna förr eller senare. Och det vore katastrofalt, eftersom landsbygden spelar en central roll i omställningen till det hållbara samhället. När alla fossila bränslen och material nu ska fasas ut kommer behovet och efterfrågan på biomassa att öka lavinartat. Rätt hanterat kan det innebära ett uppsving för landsbygden där nya affärsmöjligheter öppnar sig. Förnybara råvaror från skogen, jorden och havet är det nya svarta guldet. Lägg därtill värdet av en hållbar matproduktion, bevarad kulturmiljö, naturen som en plats för rekreation och njutning, och det blir uppenbart att landsbygden är själva förutsättningen för det goda livet. Just därför måste skolor, äldreboenden, bibliotek med mera få kosta mer i drift på landet än i stan. För att kunna finansiera det måste de offentliga verksamheter som går med plus subventionera de som går med minus. Om vinsten istället försvinner i form av avkastning till privata aktieägare kraschar hela systemet. Oundvikligt kommer då den offentliga servicen i byar och förorter att förtvina.

En ibland bortprioriterad men enligt mig avgörande förutsättning för det goda livet är kulturen. Kulturens nytta går inte att mäta i pengar. Kulturupplevelser ger glädje och välbefinnande samtidigt som det är en typ av konsumtion med låg klimatpåverkan. Kultur skapar stolthet bland invånarna och gör kommunen attraktiv. Se bara på Borås som numera är en växande kulturstad istället för en avdankad industristad. Ska en kommun växa räcker det med andra ord inte med ett attraktivt företagsklimat, man måste också vilja bo där. Förr var arbetet den avgörande faktorn för vart man valde att flytta, numera väger kultur och kulturmiljö tyngre. En kommun som vill växa måste därför kunna erbjuda ett rikt utbud av kultur, attraktioner och upplevelser.

Snart går vi till valurnorna. Vad handlar valet om för dig? Våga tänk steget längre. Hur vill du att världen ska se ut när dina barnbarnsbarn vuxit upp? Hur skapar vi det goda livet?

Fotnot: Jag driver ingen aktiv personvalskampanj men om du bor i Tidaholms kommun och vill rösta på mig så finns jag på kommunlistan för Miljöpartiet.

Empati och anständighet - äkta svenska ideal

Tänk om du varje dag när du gick till jobbet inte visste om du skulle komma fram. Om du varje dag när du skickade dina barn till skolan inte visste om de skulle komma hem igen. Om du varje natt hörde bomber falla och du inte visste om ditt hus och ditt kvarter skulle stå kvar vid gryningen. Skulle du inte göra allt för att sätta dig själv och din familj i säkerhet? Och om du knappt hade några pengar, skulle du inte försaka allt annat för att åtminstone kunna skicka iväg din äldste son? Så att i alla fall någon i din familj var i säkerhet. Kunde växa upp i trygghet. Ja överhuvudtaget överleva.

Hela samhällsdebatten i dag lider av en hjärtskärande brist på empati. Visst medför invandringen utmaningar, det finns ingen som påstår något annat. Men det är utmaningar värda att ta tag i. Utmaningar värda att lägga tid, engagemang och kreativitet på. För det handlar om människor av kött och blod. Precis sådana som du och jag. Driftiga, kloka, goda människor, som bara haft oturen att födas i fattiga och konfliktsdrabbade länder. Visst, vi kan låtsas som att de inte finns. Stänga in oss i en nationell "gated community". Men då ska vi inte kalla oss goda. Då ska vi inte klappa oss på axeln och kalla Sverige för världens bästa land. För då är "svenskt" ingenting att ha. Då är svenska värderingar det samma som själviskhet, inskränkthet, inkrökthet. Är det de svenska värderingarna vi vill värna? I så fall vill jag inte kalla mig svensk.

En äkta svensk står på de svagas sida. En äkta svensk kallar aldrig, aldrig någonsin, en annan människa för en parasit. En äkta svensk är generös, öppen, förstående. En äkta svensk är stolt över sitt ursprung, över vad vi åstadkommit, att vi förvaltat våra talenter väl. Men en äkta svensk vet också att allt beror på en lycklig slump.

För det finns inget A- och B-lag. Vi har inte förtjänat vår rikedom. Fattiga människor är inte fattiga av lathet eller brist på kreativitet. De är fattiga för att hela systemet är korrupt. För att de i århundraden har utnyttjats av västvärlden. Vi har bara rört oss några millimeter bort ifrån kolonialsamhället. Till stor del är de fortfarande våra slavar, som tillverkar allt vårt krimskrams till nästan inga löner alls och under omänskliga förhållanden. Medan vi låtsas som om det regnar.

Till dig som tycker att det är viktigt med svenska värderingar kommer här en hemläxa: Läs liknelsen om den barmhärtige samariern (Lukasevangeliet 10:25-37) och betänk följande: Samarier var ett hatat folkslag, ändå var det just samariern i Jesus berättelse som visade barmhärtighet mot den misshandlade mannen. Han gjorde till och med mycket mer än vad som kunde begäras. Vad tror du Jesus ville säga med det? Vad innebär det i ditt eget liv och för de val du står inför? Vad innebär det för Sveriges roll i världen? Samtala gärna med en vän. Och tänk på detta: Det vi menar med svenska värderingar är i stort sett det samma som kristna värderingar. Så vill du vara en äkta svensk, lyssna på Jesus och låt medmänskligheten styra dina val. Även riksdagsval.

Var riktigt riktigt glad över invandringen!

Många som påstår att vi inte har råd med invandringen utgår ifrån en felaktig bild av hur ekonomin fungerar. I ens egen privatekonomi har man en begränsad inkomst att hushålla med, vilket för det mesta innebär att man måste göra prioriteringar. Man kan inte ha råd med allt. Många verkar tro att nationen fungerar likadant. Lägger vi pengar på invandring blir något annat lidande. Här kan man argumentsmässigt välja och vraka beroende på vem man är och vad man själv tycker är viktigt. Pensionerna blir lidande, jobben hotas, sjukvården går på knäna, och så vidare. Allt på grund av invandringen. Men en nationell ekonomi (eller global för den delen) är inget nollsummespel på detta sätt. Ekonomin är dynamisk, den påverkas av hur många som arbetar, hur vi investerar, hur konsumtionen ser ut, med mera. Den växer i en högkonjunktur och den växer med befolkningsmängden. Vad vi har råd med är alltså en svår fråga att svara på. Politik handlar därför snarare om vad vi vill ha råd med - vilka värderingar vill vi ska styra samhällets utveckling?

Man får heller inte glömma att motsatsen till en generös migrationspolitik också kostar pengar. Kanske minst lika mycket? Vad jag vet finns det ingen som räknat ordentligt på detta, men denna ledartext i ETC belyser frågan på ett bra sätt. Förbud, böter, tvångsutvisningar, språktester med mera måste ju administreras och utföras av någon. Vad kostar det? Varför är det så märkligt tyst kring “hårdare tag”-politikens prislapp?

Invandringens kostnad är en svår, för att inte säga omöjlig, diskussion att föra. Intressantare, och betydligt viktigare på längre sikt, är frågan om invandringens samhällsekonomiska konsekvenser. Som Annie Hellquist skriver i ledartexten ovan: Sverige går en dyster demografisk framtid till mötes om vi inte någonstans får ett tillskott på människor i arbetsför ålder.

Vi svenskar lever allt längre. 40-talisterna går nu i pension vilket innebär att den arbetsföra delen av befolkningen minskar. Färre måste försörja fler. Hur löser vi det? Ja antingen genom höjda skatter eller genom höjd pensionsålder. Förmodligen både och. Denna utveckling kan dock lindras om vi kan få in personer i arbetsför ålder utifrån. Med andra ord, för oss förvärvsarbetande är invandringen något riktigt riktigt bra. Den innebär att vi kanske slipper finna oss i sämre arbetsvillkor än vad våra far- och morföräldrar haft.

Jag har tidigare skrivit om regeringens satsning på traineejobb för unga. Jobben var tänkta främst inom omsorg i den offentliga sektorn och bristyrken inom privat sektor. Denna satsning blev ett rejält magplask. Inte för att det var en dålig idé, utan för att ungdomarna helt enkelt inte var intresserade. Det togs fram hundratals jobb men nästan ingen sökte dem. Om våra unga inte söker sig till dessa yrken, vem tänker vi oss då ska hjälpa oss när vi blir sjuka eller gamla? Jag tror du kan gissa mitt svar.

Självklart kan vi inte ha en helt oreglerad invandring, men det finns det heller inte många som förespråkar. Tyvärr är det inte sannolikt att flyktingströmmarna kommer att avta i framtiden, tvärtom. Läs gärna mitt inlägg om klimatflyktingar för en längre utläggning om det. Så ett klokt samhälle gör bäst i att förbereda sig. Redan nu behöver vi bygga upp en struktur som klarar av en ökande invandring. Vi har plats (till och med orter där husen står tomma och väntar) och vi har ett uppenbart arbetskraftsbehov, så vad hindrar oss?