Vi håller på att byta ut alla sedlar och mynt i Sverige, om det nu lyckats undgå någon. Jag vet inte vem som bestämde att motiven för de nya sedlarna skulle vara kulturpersonligheter från 1900-talet, och det spelar egentligen ingen roll, men det är ett intressant tecken i tiden.
Jag fick en gammal hundralapp häromdan. Utseendet är så hemvant att man vanligtvis inte reflekterar mycket över det. Framsidans porträtt av Carl von Linné är ikoniskt, men vad föreställer egentligen baksidan? Ett lila-grönt monster i något slags utomjordiskt landskap? Svaret är att det är en stiliserad närbild av ett honungsbi som suger nektar ur en midsommarblomster. På biets kropp har små pollenkorn fastnat. Varför just detta motiv kan man undra? Till skillnad från den nya hundralappens allmänt hållna Stockholmsmotiv är biet långt ifrån bara utsmycknad. Det är en symbol för något större. Linné hade denna kunskap. Frågan är hur många som har det idag.
En tredjedel av den mat vi äter är beroende av bins och humlors pollinering. Dör bina ut så dör vi ut, i princip. Bin är mycket känsliga och i vårt industrialiserade jordbruk mår de inte särskilt bra. På stora fält med en enda slags växtlighet (t.ex. ett vetefält eller en granodling) svälter bina. De behöver variation för att trivas, det som brukar kallas biologisk mångfald. På ett konventionellt besprutat fält finns inte minsta ogräs. Så om du värnar om binas överlevnad ska du handla ekologiskt.
Biologisk mångfald är ett nästan heligt begrepp för biologer och miljövänner. Det är det starkaste argumentet till varför natur ska skyddas, även om det förstås också kan finnas andra skäl som rekreation, skönhet och livskvalitet. Men utanför miljösfären är biologisk mångfald ett svårt argument att använda, eftersom många helt enkelt inte förstår vad det betyder, eller varför det skulle vara så viktigt. Vad spelar det för roll om vi har 30 000 insektsarter i Sverige eller bara 1000?
I vår familj tycker vi om att gå ut i skogen. När vi gör det är vi nästan alltid själva, vilket vittnar om att människor idag rör sig väldigt lite ute i naturen. Kanske solar man sig på en gräsmatta i en park, eller springer i ett motionsspår. Men kontakten med den riktiga naturen är väldigt svag hos väldigt många. Man vet inte att det man kallar skog egentligen är ett trädplantage. Eller att det man kallar åker egentligen är en onaturligt perfekt monokultur. Ett gigantiskt rapsfält gynnar kanske den ekonomiska tillväxten men i biologisk mening är det att betrakta som en öken. Ska man förstå varför det är så viktigt med ekologisk odling måste man också förstå varför det är så viktigt med biologisk mångfald. Eftersom det är svårt att kommunicera detta används oftare argument som att det gynnar ens hälsa eller att varorna smakar bättre. Men det är inte grundskälet till att ekologisk odling finns.
Om en vanlig storstadssvensk idag ställs mellan att behålla Netflix eller 10 000 insektsarter i skogen, vad tror du hen kommer välja? Det är oerhört viktigt att alla människor har kontakt med naturen, det är en ren ödesfråga. Film är roligt och kultur är viktigt, men ska vi ha ett beboeligt jordklot i framtiden måste vi lära våra barn att det normala inte är att sitta inne med paddan utan att vara ute vid en skogstjärn och titta på paddor.
fredag 31 mars 2017
måndag 13 mars 2017
Hållbart är hållbart (inte så enkelt som det låter)
Vissa saker håller upprörande dåligt, som moderna kläder till exempel. Jag är nu nere på att äga ett enda par byxor, efter att mitt andra par gått hål på. Där går helt klart gränsen för vad som är socialt acceptabelt och jag inser att klädbutikerna kallar på mig. Men det upprörande i sammanhanget är inte min oroväckande låga nivå på klädkonsumtion, utan att jag inte har ett enda plagg som hållit mer än fem år. Nu för tiden görs tyger medvetet så tunna som möjligt, så att de ska slitas snabbare. Jämför gammelmormors lakan med nyinköpta så märker du det direkt.
Andra saker håller längre än man tror. Jag har bara ägt ett par slalompjäxor i mitt liv. Jag fick dem när jag var typ femton och använder dem fortfarande. Vid det här laget har de blivit perfekt gjutna efter mina fötter, och de slits inte märkbart utav att användas ett par veckor om året. Detta scenario är självklart det eftersträvansvärda för alla som vill leva hållbart. Men för Salomon är det katastrofalt. Ett enda par pjäxor sålda på tjugo år, det blir ingen vidare business av det. Så om produkten är för bra får man helt enkelt övertyga konsumenterna att byta av andra skäl.
Det kan låta som en konspirationsteori men faktum är att vi luras att byta våra saker oftare än nödvändigt. Vår enda dator i hushållet är en gammal laptop som jag tog med hem från jobbet när den skulle slängas. Det är minst tre år sen. Då ansågs den vara orimligt gammal och redo att skrotas, men efter formatering och nytt operativsystem funkar den fortfarande fint. Det är inte så känt i Sverige men det finns en enorm global andrahandsmarknad för elektronik. Så när du byter ut din dator eller mobil fast det egentligen inte är nödvändigt går inte din gamla direkt till skrotning. Istället återställs den, fixas till och säljs i Kazakstan, Nigeria eller någon annanstans där priset är viktigare än modellen. För elektronikbranschen blir det här en ren extrainkomst - de säljer prylarna en gång till. I det ljuset är det inte särskilt förvånande att mobilföretagen uppmuntrar oss till att byta mobil varje år. “Nöj dig med mer” som Tele2 propagerar i sin senaste kampanj. Ur miljösynpunkt är det naturligtvis bättre att prylarna återanvänds än att de skrotas i förtid, men fenomenet belyser ändå ett allvarligt systemfel. För att tillväxten ska rulla på måste vi konsumera mer än vi egentligen behöver. Byta ut saker innan de gått sönder. Renovera köket för att vi tröttnat på färgen på kaklet.
Så hållbart är hållbart. Det är enkel logik. Ju längre vi använder våra saker ju mindre miljöbelastning. Tyvärr är det inte lika enkelt i praktiken. Mina skrytexempel ovan till trots så är det ärligt talat mer tur än skicklighet om man råkar göra ett lyckat inköp. Dyra Nike-skor produceras i samma kinesiska fabriker som billiga kopior (Abidas till exempel, som såldes på GeKås när jag var liten), så hur vet man att de är värda sitt pris? Faktum är att man inte vet det. Priset är ingen indikator för kvalitet. Det kan vara det, men det är ingen självklarhet. Istället betalar vi för en massa annat, som prestige, status och exklusivitet. Ska man ha någon chans i pryldjungeln får man läsa tester (typ Råd & Rön) och titta efter tillverkningsland. Är något gjort i Sverige borgar det för högre kvalitet, eftersom det är ett av få sätt som svenska produktionsföretag kan konkurrera med billig import. Men det är fortfarande inte självklart.
Att främja hållbara konsumtions- och produktionsmönster är FN:s globala mål nr 12. Ett oerhört viktigt mål om vi ska uppnå en hållbar global utveckling. En stor del av ansvaret ligger hos producenterna. De måste utveckla bättre, mer hållbara och miljövänliga produkter, och se över sin miljöbelastning i hela produktionskedjan. Men ett stort ansvar vilar också på oss konsumenter. När nya miljösmarta produkter lanseras måste vi vara beredda att betala ett högre pris för dessa. Det är enda sättet att minska konsumtionen utan att samtidigt minska företagens förtjänst. I framtiden kommer det bara att vara gamlingarna som letar extrapriser. För framtidens generationer är det hållbarhet som gäller. Allt annat är löjligt passé.
Andra saker håller längre än man tror. Jag har bara ägt ett par slalompjäxor i mitt liv. Jag fick dem när jag var typ femton och använder dem fortfarande. Vid det här laget har de blivit perfekt gjutna efter mina fötter, och de slits inte märkbart utav att användas ett par veckor om året. Detta scenario är självklart det eftersträvansvärda för alla som vill leva hållbart. Men för Salomon är det katastrofalt. Ett enda par pjäxor sålda på tjugo år, det blir ingen vidare business av det. Så om produkten är för bra får man helt enkelt övertyga konsumenterna att byta av andra skäl.
Det kan låta som en konspirationsteori men faktum är att vi luras att byta våra saker oftare än nödvändigt. Vår enda dator i hushållet är en gammal laptop som jag tog med hem från jobbet när den skulle slängas. Det är minst tre år sen. Då ansågs den vara orimligt gammal och redo att skrotas, men efter formatering och nytt operativsystem funkar den fortfarande fint. Det är inte så känt i Sverige men det finns en enorm global andrahandsmarknad för elektronik. Så när du byter ut din dator eller mobil fast det egentligen inte är nödvändigt går inte din gamla direkt till skrotning. Istället återställs den, fixas till och säljs i Kazakstan, Nigeria eller någon annanstans där priset är viktigare än modellen. För elektronikbranschen blir det här en ren extrainkomst - de säljer prylarna en gång till. I det ljuset är det inte särskilt förvånande att mobilföretagen uppmuntrar oss till att byta mobil varje år. “Nöj dig med mer” som Tele2 propagerar i sin senaste kampanj. Ur miljösynpunkt är det naturligtvis bättre att prylarna återanvänds än att de skrotas i förtid, men fenomenet belyser ändå ett allvarligt systemfel. För att tillväxten ska rulla på måste vi konsumera mer än vi egentligen behöver. Byta ut saker innan de gått sönder. Renovera köket för att vi tröttnat på färgen på kaklet.
Så hållbart är hållbart. Det är enkel logik. Ju längre vi använder våra saker ju mindre miljöbelastning. Tyvärr är det inte lika enkelt i praktiken. Mina skrytexempel ovan till trots så är det ärligt talat mer tur än skicklighet om man råkar göra ett lyckat inköp. Dyra Nike-skor produceras i samma kinesiska fabriker som billiga kopior (Abidas till exempel, som såldes på GeKås när jag var liten), så hur vet man att de är värda sitt pris? Faktum är att man inte vet det. Priset är ingen indikator för kvalitet. Det kan vara det, men det är ingen självklarhet. Istället betalar vi för en massa annat, som prestige, status och exklusivitet. Ska man ha någon chans i pryldjungeln får man läsa tester (typ Råd & Rön) och titta efter tillverkningsland. Är något gjort i Sverige borgar det för högre kvalitet, eftersom det är ett av få sätt som svenska produktionsföretag kan konkurrera med billig import. Men det är fortfarande inte självklart.
Att främja hållbara konsumtions- och produktionsmönster är FN:s globala mål nr 12. Ett oerhört viktigt mål om vi ska uppnå en hållbar global utveckling. En stor del av ansvaret ligger hos producenterna. De måste utveckla bättre, mer hållbara och miljövänliga produkter, och se över sin miljöbelastning i hela produktionskedjan. Men ett stort ansvar vilar också på oss konsumenter. När nya miljösmarta produkter lanseras måste vi vara beredda att betala ett högre pris för dessa. Det är enda sättet att minska konsumtionen utan att samtidigt minska företagens förtjänst. I framtiden kommer det bara att vara gamlingarna som letar extrapriser. För framtidens generationer är det hållbarhet som gäller. Allt annat är löjligt passé.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)