Jag köper därför finns jag? (några steg mot enkelheten)

En enklare livsstil. Det finns inget hållbarare sätt att leva, ändå pratar vi väldigt lite om det. I den politiska debatten framförs det aldrig som en lösning. Kanske för att det är svårt att vinna röster på att lova mindre istället för mer. Men förmodligen mest för att enkelheten så fundamentalt krockar med kapitalismen och avslöjar dess pinsamma ytlighet. Där tillväxten är alltings mätsnöre blir det närmast en dödssynd att inte konsumera. Att vara nöjd hotar hela ekonomin. Vi hör det sällan uttalat så oförblommerat men det skiner igenom överallt.

När man ska ta ett lån på banken tittar de bara på ens inkomst, inte på vilka utgifter man har. Även om man kan visa genom bankutdrag att man har väldigt låga omkostnader och därför kommer klara av att kunna betala lånet, är det inte skäl nog för att få ett lån. I vår tid har sparsam blivit synonymt med snål. Något negativt. Ett hot mot samhället snarare än en tillgång. Inte ens Sparbanken, namnet till trots, ger längre någon ränta på sina sparkonton. Spara och Slösa har ersatts med Låna och Slösa.

Kapitalismens dilemma är att den kräver ständigt ökad konsumtion vilket skapar en uppenbar målkonflikt. Ska vi konsumera mer för att få fart på tillväxten eller mindre för att rädda miljön? Vem ska vi lyssna på - ekonomerna eller ekologerna? Detta dilemma måste lösas, det finns ingen gyllene medelväg. På vissa politiker kan det låta som att om vi bara ställer om till grön tillväxt så har vi löst problemet. Så enkelt är det tyvärr inte. Det finns en gräns för hur snabbt biomassa förnyas och hur mycket naturresurser som kan utnyttjas utan att det får allvarliga konsekvenser. Alltså finns det en övre gräns för tillväxten. Någon gång (snart) måste vi ställa om till en jämviktsekonomi, annars hotar vi vår egen existens. Den som hävdar något annat än att vi måste konsumera mindre (både nu och i framtiden) lever tyvärr i en fantasivärld. Vi i Sverige konsumerar resurser som om vi hade 4,2 jordklot. Som bekant har vi inte det.

I ljuset av ovan är det för mig självklart att sträva efter en enklare livsstil. Det är inte alltid lätt, men definitivt inte tråkigt. Det handlar inte om att ha det torftigt eller knapert. Det handlar om att fokusera på det som är viktigt och meningsfullt. Många av livets största glädjeämnen är faktiskt helt gratis. De flesta av oss är nog inte medvetna om hur påverkade vi är av ett kapitalistiskt synsätt. Genom reklamen manipuleras vi till ett liv i otillfredsställelse. Vi är rent av misstänksamma mot människor som är allt för nöjda. De måste sakna ambition och drivkraft tänker vi kanske. I själva verket kan det vara precis tvärt om. Att leva i enkelhet i en konsumtionshysterisk samtid kräver övertygelse och målmedvetenhet.

Själv tycker jag det är svårt att veta vilken nivå man ska lägga sig på. Egentligen skulle jag vilja klara mig med bara det allra nödvändigaste. Men tvättmaskin måste man ju ha. Och dusch. Och wifi. Med varje generation ökar kraven på vad som är en acceptabel lägstanivå. Vi bor inte hela familjer i en enrumslägenhet längre. Frågan är var gränsen går. När har vi tillräckligt? Vi behöver skapa nya normer i samhället för när det är okej att köpa nytt. Tänk om butiksexpediten frågade dig vad du behöver idag, istället för vad du önskar idag. En sådan liten förändring kan ha större påverkan än man tror.

Jag har konstruerat en liten "köp-trappa" som man kan titta på innan man drar till shoppinggallerian. Fråga dig först hur ofta du kommer att använda saken du tänkt köpa. Måste du äga den själv? Om ja, gå vidare i listan och undersök om du kan lösa ditt behov på något annat sätt. Att köpa nytt ska vara sista utvägen och ett undantag. Ju fler vi blir som börjar tänka på detta sätt ju snabbare kommer konsumtionsnormen att förändras.

1. Låna, hyr eller äg tillsammans med andra.
2. Byt med någon.
3. Tillverka själv.
4. Köp begagnat.
5. Köp nytt (välj så miljövänligt som möjligt).

Jag är inte kapitalist, det ser bara ut så

Det finns en mycket spridd missuppfattning om vad ekonomisk hållbarhet innebär. De flesta ekonomer, politiker och affärsmän tycks tro att det mest handlar om att hålla resultatraden fri från röda siffror. För mig är det något mycket större. Det handlar om att skapa en ekonomi, både lokalt och globalt, som inte bidrar till ojämlikhet och orättvisa.

Jag får allt svårare för att se vår kapitalistiska marknadsekonomi som ett hållbart system i längden. Varför? Därför att det finns inbyggda mekanismer i systemet som skapar allt större ojämlikhet. Den rikaste en procenten av världens befolkning äger nu mer än resten av världen tillsammans. Jag tror (i de flesta fall) inte att det handlar om onda människor som medvetet roffar åt sig, snarare är det fel på själva systemet. Marknadsekonomin som den ser ut idag kräver ju stor ojämlikhet för att fungera. "Det här är nästan för billigt för att vara sant" tänker du kanske ibland. Sannolikt är det just så. Skulle de som syr våra kläder eller gräver upp metallerna till våra mobiler få samma löner som vi skulle produkterna bli mycket dyrare och därmed svåra att sälja i så stora antal som idag.

Men hur skulle en alternativ ekonomi kunna se ut? Det finns inget färdigt svar (än) men utvecklingen är spännande. Cirkulär ekonomi, delandeekonomi och lokala valutor är exempel på hållbar ekonomi på lokal nivå. Jakbankens kritik av räntan och att man kan tjäna pengar på pengar är en viktig aspekt på högre nivå. Kritiken kring hur pengar skapas genom utlån är en annan.

Kommunismens fall innebar inte att kapitalismen vann, utan snarare att vi nu kan kritisera kapitalismen mer fördomsfritt. Förr var motsatsen till kapitalism nästan per automatik kommunism. Nu öppnar sig nya vägar. Vi är inte fast i gamla hjulspår längre utan kan tänka nytt.

Det behövs fler tillväxtkritiska röster i samhället. Fler visioner för en rättvis värld. Men kanske är det som behövs allra mest en inre revolution. En insikt om vår egen del i problematiken. En förvandling så omvälvande att den väcker förvåning, men också respekt. Precis som det var för tullindrivaren Sackaios i mötet med Jesus:

Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: "Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt." Jesus sade till honom: "I dag har räddningen nått detta hus" (‭‭Lukasevangeliet‬ ‭19:8-9‬)

Den motvillige bilköparen

Jag har tidigare skrivit om livet utan bil och om vår förhoppning om att kanske kunna förbli bilfria. Nu har verkligheten hunnit ikapp oss. Vi har köpt bil. Eller i alla fall en halv.

När vi flyttade från Göteborg till Ulricehamn i mars trodde vi nog att vi skulle kunna fortsätta leva som förut. Det finns ju kollektivtrafik även här tänkte vi, och avstånden är korta. Men trots att Ulricehamn har alla förutsättningar att vara en närmast bilfri stad – nästan allting ligger inom en radie av fem kilometer – ser verkligheten helt annorlunda ut. Kollektivtrafiken är närmast oanvändbar. Den som har tänkt ut hur den ska fungera i Ulricehamns tätort borde få sparken omgående. Detta i kombination med att hela staden ligger i en brant backe gör att alla tar bilen till i princip allting. Vi klarade av att leva bilfritt i drygt fyra månader, men bara nästan. Vi lånade mina föräldrars bil då och då för storhandling och andra ärenden.

Det är med blandade känslor vi nu blir bilägare. Jag känner mig arg för att vi nästan inte har något val. Att ha bil borde inte vara en nödvändighet för att klara sig i en stad. Det är ju skillnad med landet. Skulle vi flytta ut ur stan måste vi naturligtvis ha bil, men inte där vi bor nu. Samtidigt känner jag mig glad över att få tillgång till den flexibilitet och tillgänglighet som bilen ger. Och jag känner mig stolt över att vi gjort det bästa möjliga ur miljösynpunkt, under våra förutsättningar:

• Vi har köpt bilen ihop med mina föräldrar. De behöver en extrabil ibland och vi behöver den bara då och då. Känns väldigt bra att dela. Att inte alla måste äga allt. Delande-ekonomin är framtiden.
• Bilen är gasdriven och nere vid Ulricehamns reningsverk tankar vi biogas tillverkad av avloppsslamm. Det är roligt att lära vår treåriga dotter att bilen drivs med bajs. Dessutom miljösmart då det ger mindre utsläpp och är en biprodukt som inte kostar miljön något extra.
• Samtidigt som vi köpt bil har vi också köpt en elcykel och cykelvagn till barnen. Detta tror jag vi kommer använda minst lika mycket som bilen, om inte annat för att det helt enkelt är mycket härligare att cykla. Men det ena utesluter inte det andra, bil är onekligen bra ibland också. Jag återkommer med en utvärdering om livet med elcykel i Ulricehamn längre fram.

Det är inte svårt att konstatera att Ulricehamns kommun har lite att jobba på. Om vi – som är miljömedvetna och redo att avstå viss bekvämlighet – inte klarar att leva utan bil, vem gör det då? Det positiva är att Ulricehamn har alla möjligheter att bli en riktigt klimatsmart stad, om man bara vill. Med större och djärvare visioner skulle Ulricehamn kunna bli Sveriges mest attraktiva stad – staden där bilen är överflödig.

Ät grannens äpplen och förbättra miljön

Varje dag cyklar jag förbi villor där trädgårdarna så här års närmast svämmar över av äpplen. Själva bor vi i ett hyreshus utan tillgång till egen trädgård. Kontrasten är slående: Vi saknar helt fruktträd, medan grannarna sopar ihop säckar med frukt och kör med till återvinningscentralen. Som tur är (för oss) har några av våra grannar också noterat detta onödiga svinn. Istället för att slänga sina äpplen ställer de ut lådor på trottoaren utanför tomten där vem som helst får ta. Vi har gjort äpplemos på två fulla plastkassar i år. Plus en och annan äppelpaj. Tack för det!

Varför berättar jag detta? Jo för att det är ett så bra exempel på hur många små insatser tillsammans kan göra stor skillnad för miljön. Trots att det är högsäsong för svenska äpplen just nu köper vi svenskar ändå mestadels importerade (och besprutade) äpplen. Det är ju helt enkelt bara dumt.

Men om du nu inte har turen att kunna äta grannens äpplen bör du absolut välja svenskt och/eller ekologiskt när du handlar. Vill du veta mer har Naturskyddsföreningen en bra sida om detta. Det är vansinnigt att vi importerar äpplen från Kina och Sydamerika när vi har perfekta förutsättningar för äppelodling alldeles runt knuten. Svenska äpplen har dessutom oftast samma pris som utländska, och rätt förvarade kan de hålla sig fina långt in på våren. Tänk på det nästa gång du är i affären. Om vi alla efterfrågar (och köper) mer svenska äpplen kan vi förhoppningsvis få se en förändring av fruktavdelningen till det bättre i framtiden.

Firar du Tacksägelsedagen?

Idag är det Tacksägelsedagen, en festdag som tyvärr fallit i glömska hos många. I min barndoms kyrka brukade alla ta med sig något från årets skörd till Tacksägelsedagens gudstjänst. Äpplen, morötter, potatis, blommor och allt möjligt annat. Det fick pryda koret (platsen längst fram i kyrkan) och efteråt fick alla ta med sig något hem. På det sättet blev det en festlig gudstjänst och så fick man dessutom med sig något som man kanske inte hade i sitt eget trädgårdsland.

Förutom att det var en trevlig tradition så illustrerar det två saker som vi behöver återerövra i vår tid: Tacksamhet och delande.

Tacksamhet är mer än att vara slentrianmässigt artig och säga tack. Det handlar om vilken inställning vi har till livet. Att inte ta allting för givet. I kristna hem över hela världen finns en lång tradition av att be bordsbön innan man börjar äta. Det gör man inte för att maten på något sätt skulle bli heligare, eller för att Bibeln skulle påbjuda det, utan främst för att vi inte ska glömma bort vem vi ytterst har att tacka för allt.

I de billiga prylarnas era har delandet blivit ett utrotningshotat fenomen. Varför ska vi dela med oss till andra, eller köpa saker ihop, när alla har råd att äga allt? Utifrån ett miljömässigt perspektiv är konsumtionsnivån detta leder till förstås katastrofal. Men det finns en motrörelse som är "up and coming". Det kallas ibland för delandeekonomi och handlar om att skapa nätverk för att enklare kunna dela både ägodelar och tjänster med andra. Några exempel: Couchsurfing, ToolPool, Skjutsgruppen, Klädoteket.

Till sist ett tips: Börja fira Tacksägelsedagen igen! Om du inte går till kyrkan så gör det hemma med din familj, eller med kompisarna. Ta en öl och snacka om vad ni är tacksamma för. Vi är väldigt bra på att klaga, mig själv inkluderad, men inte lika bra på att tacka. Att en gång om året stanna upp och fundera över vad man är tacksam för är inte mycket, men det är en bra början.