måndag 28 september 2015

Klimatet kräver tvärdemokrati

Klimatkrisen är inte ett ämne att debattera, det är ett faktum att förhålla sig till. Jag är hemskt trött på politiker som försöker vinna partipolitiska poänger i hållbarhetfrågan. En hållbar utveckling angår alla lika mycket. De borgerliga måste ödmjukt inse att i vissa frågor var Miljöpartiet 30 år före alla andra. Men även de rödgröna måste ödmjuka sig och inse att utan kreativa företagare och näringsliv skulle mycket i landet stanna och innovationer i miljöteknik skulle utebli.

Framtidens samhälle måste vara hållbart rak igenom. Då duger det inte att avfärda idéer enbart baserat på vilket politiskt läger som framför dem. En klimatsmart idé är varken röd eller blå, den är tvärdemokratisk. Det finns en bok, som jag förvisso inte läst, men titeln provocerar mig: "Miljöpolitik för Moderater". Boken kan jag som sagt inte uttala mig om, men inställningen är helt fel. Vi kan inte utgå ifrån en politisk agenda och anpassa miljöfrågorna till den. Vi måste börja med att titta på planeten - vad kräver den för att överleva? Därefter kan vi utforma politiken så att vi på bästa sätt når dit. Vi står inför ett enormt paradigmskifte och en boktitel som ovan avslöjar hur lite våra politiker inser det.

Vi lever i en ödestid för världens klimat. Med den takt som politiken segar sig fram idag kommer vi aldrig att hinna. Dags att gräva ner gamla stridsyxor och acceptera att i denna fråga måste vi stå enade. Att skapa en hållbar och helt förnybar framtid är inte science fiction, tvärtom. Mycket av tekniken och kunskapen finns redan och utvecklingen går dessutom snabbt. Vi måste bara prioritera rätt. Om politikerna har svårt att fatta detta kan vi vanliga dödliga visa vägen genom våra vardagsval och ställningstaganden. Amen?

torsdag 17 september 2015

Jag har rätt och du har fel (Eller: obekväma fakta är likväl fakta)

Det har hänt någonting i vår tid som är ganska anmärkningsvärt. Vi har slutat ta fakta på allvar. När vetenskapen presenterar nya rön kan reaktionen mycket väl bli "nej men så tycker inte jag". Kanske är det postmodernismens "det finns inga objektiva sanningar" som spökar, eller kanske den tilltagande självcentreringen. Vi lyfter fram de forskarrön som gynnar vår sak men ignorerar övrigt.

Oavsett orsak är detta ett stort problem. Urholkar vi förtroendet för vetenskapen är det svårt, för att inte säga omöjligt, att bygga ett hållbart samhälle. Vad ska vi bygga våra beslut på om inte på fakta? Men när faktan blir obekväm är den enklaste reaktionen att blunda. Det är dock inte så smart att fortsätta på inslagen väg om den vägen längre fram slutar i ett stup.

När Hans Rosling i dansk tv ryter till och säger till tv-reportern att "jag har rätt och du har fel" handlar det om just detta. Vetenskapens svar är objektiva. Vilka konsekvenser de får i slutändan kan variera, men vi kan inte välja ut godbitarna och förpassa resten. När en enad forskarvärld säger att klimatförändringarna är vår tids största hot, kanske mänsklighetens största utmaning någonsin, måste vi ta det på allvar. Det är ett faktum. Deal with it.

På Orangeriet i Borås där jag jobbar har vi just nu en utställning om hållbar konsumtion. Bland annat belyser vi problemet med den ökande köttkonsumtionen. Det är inte vårt eget tyckande, det är fakta. Vi presenterar helt enkelt hur mycket kött boråsarna äter varje dag, och förklarar varför det inte är hållbart. Då kallar en del (läs: Mikael Hermansson på Borås Tidning) det för "ideologiskt svårsmält innehåll" och vi beskylls för att komma med pekpinnar. Det är inget annat än barnsliga pseudoargument. Jag har generellt högt förtroende för journalister, men för somliga ledarskribenter väger uppenbarligen politisk agenda tyngre än fakta.

Man kan ju bara spekulera, men troligtvis bottnar Mikael Hermanssons åsikt, som så mångas, i en ovilja att ändra sitt eget beteende. För förändring kan vara jobbigt. Men om det leder till en bättre framtid, ja även ett bättre liv här och nu, måste det väl vara värt det? Sanningen ska göra er fria, sa Jesus. Det gäller även för hållbar utveckling.

fredag 4 september 2015

Därför går jag ner i arbetstid

I Sverige har vi den fina förmånen att ha lagstadgad rätt att gå ner i arbetstid om vi har barn under 8 år. För mig är det självklart att utnyttja detta, så från och med idag kommer jag att vara ledig på fredagar!

Det ska bli härligt med en extra dag med familjen, men det är inte den enda anledningen. Jag är övertygad om att minskad arbetstid är en av lösningarna för att skapa en hållbar framtid. Jag har tidigare skrivit om att över hälften av jobben i Sverige beräknas kunna ersättas med tekniska lösningar. Arbetslösheten riskerar med andra ord att öka lavinartat i framtiden. Att jobba mindre blir då inte bara en fråga om livsstil utan också om solidaritet. Vi som har jobb får dela med oss till de som inte har.

Det finns så många fördelar med arbetstidsförkortning att jag får återkomma till det i fler inlägg framöver. Det pågår till exempel just nu ett spännande försök med sex timmars arbetsdag i Göteborg, där personalen redan kan se stora fördelar i form av bättre arbetsmiljö och minskad sjukfrånvaro. En forskare följer projektet, det ska bli väldigt intressant att se vilka slutsatser han kommer fram till.

Men varför pratar inte politikerna mer om arbetstidsförkortning kan man undra? Varför är “arbetslinjen” ett heligt begrepp och sextimmarsdagen en “vänsteridé”? Frågan är väl mycket större än så. Vi behöver hjälpa politikerna att lyfta den till en annan nivå. Hur vill vi leva våra liv i framtiden? Det är frågan att utgå ifrån. Inte vad som kortsiktigt gynnar den ekonomiska tillväxten.

Vi borde lagstadga om rätten att gå ner i arbetstid för fler skäl än barn eller studier. Till exempel om man cyklar till jobbet istället för att köra bil. Det tar längre tid men kostar betydligt mindre. Med andra ord behöver man mer tid men mindre lön. En arbetstidsförkortning för cyklister gynnar både hälsan, miljön och klimatet.

Eller om man engagerar sig i föreningslivet eller politiskt. De allra flesta organisationer idag tappar medlemmar, hur kommer det sig? Jag tror inte det beror på ointresse utan tidsnöd. Något måste bort för att livspusslet ska gå ihop. Möjligheten till arbetstidsförkortning till förmån för ideellt engagemang tror jag verkligen skulle kunna väcka nytt liv i de gamla folkrörelserna.

Man skulle naturligtvis kunna tänka sig en generell rätt till arbetstidsförkortning istället. Kanske vore det det enklaste sättet att genomföra denna viktiga reform. Men det kan också finnas en poäng i att öronmärka möjligheten för särskilda ändamål. Vi vill ju styra landet i rätt riktning. Varför då inte uppmuntra den typ av livsstilsförändringar som leder mot en hållbar framtid. Mer familj, mer fritid, mer demokrati, mer kultur. Jobba gör vi så mycket ändå.