Att ändra sig är inte lätt - men det kan lösa klimatkrisen

"Vill man så går det" är ett talesätt jag ofta har i bakhuvudet i min roll som politiker. Jag har sett åtskilliga gånger hur såväl tjänstepersoner som politiker har struntat i att ta till sig relevanta invändningar eller förslag till åtgärder, helt enkelt för att man inte vill. Man har redan bestämt sig och det finns inga argument i världen som kan rubba det. Sånt kan göra mig rasande.

Man måste kunna ändra sig. Prestige får inte gå före sunt förnuft, men tyvärr gör det ofta det. Så ska beslut kunna hävas eller en ny kurs stakas ut krävs det ofta i realiteten att man hittar någon oberoende yttre omständighet att skylla på. Då kan alla behålla sina ansikten och ingen kan pekas ut som förlorare. I pandemins kölvatten har vi kunna se många exempel på detta. Beslut ändras med hänvisning till den rådande pandemin. Ibland fullt logiskt, men inte sällan som ett uppenbart svepskäl. Omoget kan tyckas, men nåväl, om det nu är så här politiken fungerar så låt oss utnyttja det.

Preem angav coronakrisen som anledning för att dra tillbaka sin ansökan om att bygga ut Preemraff i Lysekil. Naturligtvis var det inte det primära skälet, men är man ett oljebolag kan det vara lite svårt att erkänna högt att oljan inte har någon framtid. Fler kan följa i deras spår. Alla som vet att de borde ställa om sin verksamhet av klimathänsyn men av olika skäl inte kunnat har nu chansen. Här finns tidernas svepskäl. "På grund av minskad efterfrågan med anledning av pandemin slutar vi med..."

För den som tror att klimatomställningen kommer att bli alldeles för dyr och därför är omöjlig är det också dags att tänka om. Nya beräkningar visar att det räcker med en mindre del av de pengar som nu satsas för att få igång ekonomin efter coronakrisen för att nå utsläppsmålen i Parisavtalet. Med andra ord, tar makthavarna bara klimatkrisen på allvar så har vi råd att hantera den.

Världen blir aldrig sig lik - låt oss göra den bättre

Det stora problemet med klimatkrisen är att den inte upplevs som någon kris. Trots att den globala uppvärmningen pågått under decennier upplever vi fortfarande inte några stora konsekvenser utav den. Därför är motivationen till den enorma omställning som krävs låg. Jo vi hör vad forskarna säger, att vår ohållbara livsstil kommer leda till en katastrof av apokalyptiska mått, men här och nu har vi mer pressande behov. Som att hålla budgeten i balans. Och ekorrhjulen snurrande. Men allt det där har nu ställts på ända.

Coronapandemin drabbar alla, oavsett om man blir smittad eller inte. Företag går i konkurs på löpande band. Arbetslösheten skjuter i höjden. Samhällskonsekvenserna på både kort och lång sikt är oöverskådliga. Självklart önskar alla att vi så fort som möjligt kan återgå till det normala. Men jag tror inte att vi någonsin kommer dit. Det normala efter Coronakrisen kommer att vara något annat. Vi kommer aldrig att återvända till det korthus som konsumtionssamhället visat sig vara.

Ekonomiskt är Coronakrisen redan värre än finanskrisen 2008. Det kommer att krävas aldrig tidigare skådade ekonomiska satsningar för att vända utvecklingen. Allt fler inser nu att här finns en potential win-win-situation. Ingen, absolut ingen, önskade att detta skulle hända. Men nu när vi står där vi står, låt oss göra det bästa av situationen. Alla dessa miljarder och åter miljarder som kommer att investeras världen över – låt de samtidigt göra klimatnytta. Många har sagt att klimatomställningen blir alldeles för dyr. Nationer bråkar om vem som ska betala. Här finns nu pengar. Massor av pengar. Investera dem klokt så kan vi inte bara återställa världen, utan också göra den bättre.

En ”grön återhämtning” är vad som krävs. Det är också rubriken på ett öppet brev signerat av 180 bolagschefer, fackföreningsledare, EU-ledamöter med flera. Däribland vd:arna för H&M, IKEA och Volvo. Budskapet i brevet är att kärnan i den ekonomiska strategin i efterdyningarna av covid-19 ska vara kampen mot klimatförändringar. Att det är näringslivet, och inte miljörörelsen, som står bakom denna skrivning ger mig hopp.

Ett annat hoppfullt tecken är det sjunkande oljepriset. Motsägelsefullt kan tyckas, kommer inte folk att köra mer bil när bensinen är billigare än på decennier? Men nu när oljepriset till och med är negativt innebär det att det är bättre för bolagen att låta oljan vara kvar i marken. Upp-och-nervända världen helt klart. Det som miljörörelsen krävt länge, och som har ansetts omåttligt naivt, kanske nu sker av sig självt. Ingen vill ta upp olja om man förlorar på det. Men den avgörande frågan är hur vi kommer att bete oss när Coronakrisen är över. Återgår vi till våra tidigare konsumtionsnivåer? Eller har vi insett att framtiden kan byggas på ett annat sätt?

Ode till en hållbar ekonomi

Jag var på Almedalsveckan tidigare i sommar. Jag tror knappt det fanns en enda arrangör som inte hade något om hållbarhet i sitt program. Bollen är i rullning. Och det saknas inte goda idéer och initiativ. Problemet är bara att innovationer aldrig kan lösa grundproblemet.

"Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande. Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet."

(Första Timoteusbrevet 6:7-11)

Det är nästan två tusen år sen Paulus skrev orden ovan, men poängen är fortfarande lika viktig. Girigheten gör att världen går under. Marknadsekonomin har skapat en kultur där vi aldrig får vara nöjda. Att det är positivt att ständigt vilja ha mer. Men det hållbara samhället kan inte byggas på sådana grunder. H&M:s affärsmodell kan aldrig bli hållbar så länge det ingår att de kontinuerligt måste bränna upp eller på andra sätt göra sig av med tonvis av osålda kläder. Vi måste tillbaka till att handel handlar om behov, inte lust. Och där är inte marknadsekonomin oss till någon hjälp. Hur mycket finns det inte i butikerna som vi skulle kunna klara oss utan. Hälften, kanske mer, av utbudet? Dessa dåraktiga begär leder till vår undergång, som Paulus skriver.

Det hållbara samhället kan aldrig förverkligas så länge det finns avgrundsdjupa orättvisor i världen. Vi ska sträva efter rättfärdighet, skriver Paulus. Inte lätt när vi är en del av ett kapitalistiskt system där klyftorna hela tiden ökar. De 26 rikaste personerna i världen äger nu lika mycket som de fattigaste 3,8 miljarderna. Det säger en hel del om bristerna i systemet.

Klimatkrisen måste lösas solidariskt. Det finns en överhängande risk att de rika köper sig fria (i bästa fall genom klimatkompensation, i sämsta fall genom att stänga in sig i guarded communities skyddade från klimatpåverkan) och att bördan lämpas över på de fattigaste. Upplever allt för många att inskränkningar görs i deras liv som är oproportionerligt stora kommer vi inte att lyckas. Då får vi protester i stil med gula västarna i Frankrike. Därför måste miljöpolitiken vara utjämnande.

Det finns en tydlig parallell mellan pengar och klimatpåverkan. Är du rik har du högre klimatavtryck, helt enkelt för att du konsumerar mer. Ska man komma åt detta kan miljöskatter inte vara platta. Skatt på till exempel bensin och el borde öka ju mer vi använder. Kanske även vara kopplat till inkomst. Någon kanske invänder att detta vore svårt att både administrera och kontrollera, men det är ditåt vi måste sträva. Annars kommer de som har det sämst alltid att motsätta sig klimatåtgärder och de som kan betala för sig bara att fortsätta som förut.

Sträva efter uthållighet, skriver Paulus. Såväl då som nu behöver vi en livsstil som håller i längden. Där förnöjsamhet och förundran är ledord. Där pengar används förnuftigt. Och där politiken skapar förutsättningar för ökad rättvisa.

Jag köper därför finns jag? (några steg mot enkelheten)

En enklare livsstil. Det finns inget hållbarare sätt att leva, ändå pratar vi väldigt lite om det. I den politiska debatten framförs det aldrig som en lösning. Kanske för att det är svårt att vinna röster på att lova mindre istället för mer. Men förmodligen mest för att enkelheten så fundamentalt krockar med kapitalismen och avslöjar dess pinsamma ytlighet. Där tillväxten är alltings mätsnöre blir det närmast en dödssynd att inte konsumera. Att vara nöjd hotar hela ekonomin. Vi hör det sällan uttalat så oförblommerat men det skiner igenom överallt.

När man ska ta ett lån på banken tittar de bara på ens inkomst, inte på vilka utgifter man har. Även om man kan visa genom bankutdrag att man har väldigt låga omkostnader och därför kommer klara av att kunna betala lånet, är det inte skäl nog för att få ett lån. I vår tid har sparsam blivit synonymt med snål. Något negativt. Ett hot mot samhället snarare än en tillgång. Inte ens Sparbanken, namnet till trots, ger längre någon ränta på sina sparkonton. Spara och Slösa har ersatts med Låna och Slösa.

Kapitalismens dilemma är att den kräver ständigt ökad konsumtion vilket skapar en uppenbar målkonflikt. Ska vi konsumera mer för att få fart på tillväxten eller mindre för att rädda miljön? Vem ska vi lyssna på - ekonomerna eller ekologerna? Detta dilemma måste lösas, det finns ingen gyllene medelväg. På vissa politiker kan det låta som att om vi bara ställer om till grön tillväxt så har vi löst problemet. Så enkelt är det tyvärr inte. Det finns en gräns för hur snabbt biomassa förnyas och hur mycket naturresurser som kan utnyttjas utan att det får allvarliga konsekvenser. Alltså finns det en övre gräns för tillväxten. Någon gång (snart) måste vi ställa om till en jämviktsekonomi, annars hotar vi vår egen existens. Den som hävdar något annat än att vi måste konsumera mindre (både nu och i framtiden) lever tyvärr i en fantasivärld. Vi i Sverige konsumerar resurser som om vi hade 4,2 jordklot. Som bekant har vi inte det.

I ljuset av ovan är det för mig självklart att sträva efter en enklare livsstil. Det är inte alltid lätt, men definitivt inte tråkigt. Det handlar inte om att ha det torftigt eller knapert. Det handlar om att fokusera på det som är viktigt och meningsfullt. Många av livets största glädjeämnen är faktiskt helt gratis. De flesta av oss är nog inte medvetna om hur påverkade vi är av ett kapitalistiskt synsätt. Genom reklamen manipuleras vi till ett liv i otillfredsställelse. Vi är rent av misstänksamma mot människor som är allt för nöjda. De måste sakna ambition och drivkraft tänker vi kanske. I själva verket kan det vara precis tvärt om. Att leva i enkelhet i en konsumtionshysterisk samtid kräver övertygelse och målmedvetenhet.

Själv tycker jag det är svårt att veta vilken nivå man ska lägga sig på. Egentligen skulle jag vilja klara mig med bara det allra nödvändigaste. Men tvättmaskin måste man ju ha. Och dusch. Och wifi. Med varje generation ökar kraven på vad som är en acceptabel lägstanivå. Vi bor inte hela familjer i en enrumslägenhet längre. Frågan är var gränsen går. När har vi tillräckligt? Vi behöver skapa nya normer i samhället för när det är okej att köpa nytt. Tänk om butiksexpediten frågade dig vad du behöver idag, istället för vad du önskar idag. En sådan liten förändring kan ha större påverkan än man tror.

Jag har konstruerat en liten "köp-trappa" som man kan titta på innan man drar till shoppinggallerian. Fråga dig först hur ofta du kommer att använda saken du tänkt köpa. Måste du äga den själv? Om ja, gå vidare i listan och undersök om du kan lösa ditt behov på något annat sätt. Att köpa nytt ska vara sista utvägen och ett undantag. Ju fler vi blir som börjar tänka på detta sätt ju snabbare kommer konsumtionsnormen att förändras.

1. Låna, hyr eller äg tillsammans med andra.
2. Byt med någon.
3. Tillverka själv.
4. Köp begagnat.
5. Köp nytt (välj så miljövänligt som möjligt).

Det goda livet - ett slags valmanifest

Vi ställs dagligen inför en rad valsituationer. Det kan handla om små vardagsval i matbutiken eller stora livsavgörande val som att söka till en utbildning eller flytta till en ny ort. Att få välja fritt efter vår egen vilja är så självklart för oss att vi lätt glömmer att det långt ifrån är så för alla människor. Men vi är en lyckligt lottad minoritet av jordens befolkning. De allra flesta föds fortfarande in i sammanhang som de inte kan påverka i någon större utsträckning. Miljöer där samhällsstrukturer, traditioner, klass, kön, ekonomi och andra faktorer starkt begränsar friheten.

Vi är så vana vid att leva i en fungerande demokrati att jag tror att vi inte längre riktigt värdesätter vad det faktiskt innebär. Ibland har jag på frågan "varför ska jag rösta?" hört svaret att det är min plikt som medborgare. Men om mitt främsta skäl till att rösta är att det är min plikt så måste väl något av demokratins grundtanke försvunnit på vägen? Personligen röstar jag därför att jag tror att min åsikt spelar roll. Att det jag värdesätter och tror på kan gagna även andra människor. Jag röstar inte för att själv få det bra, utan att för att vi tillsammans ska skapa något bra.

Den stora avigsidan i vår demokrati är kortsyntheten. Politiker tänker ofta i mandatperioder. För att behålla makten gäller det att leverera något konkret inom fyra år. Men ett hållbart och välmående samhälle tar tid att bygga upp. Och kräver ständig utveckling. När vårt första barn föddes började vi göra en fotobok över bebistiden. Den är fortfarande inte klar och nu är hon redan sex år. Du har säkert liknande exempel från ditt liv. Tiden går fort. Därför är det helt orimligt att ställa politiker till svars för en så kort period som fyra år. Jag tycker att vi borde fokusera mindre på vad politiker åstadkommit (även om det naturligtvis är väsentligt i sinom tid) och mer på vad de faktiskt vill. Mer visioner åt folket! En politiker måste drivas av något annat är maktbegär, och fokusera på något mer än nuet. Det råder en förbluffande brist på framtidsvisioner i valdebatten. Nästan allt fokus läggs på vilka problem som finns här och nu, och vad som måste göras för att det inte ska bli värre. Apokalypsen anas runt hörnet.

Denna samhällsbild stämmer inte med min. Tvärtom faktiskt. Vi befinner oss ju nu mitt i en omställning av samhället som inte bara kommer rädda planeten utan också samtidigt ge oss ett bättre liv. Mer njutning, bättre hälsa, högre välbefinnande. Låt oss inte låtsas som om vi redan lever i paradiset. Genom kapitalismen kunde vi bygga upp ett välfärdssamhälle, men det finns baksidor med allt. Kapitalismen födde också ett köp- och slängsamhälle som skapat avgrundsdjupa miljöproblem. Klimathotet är mycket värre än många ännu insett. Hela planetens framtid avgörs av hur vi agerar de närmsta decennierna. Men däri ligger också möjligheterna. Nu - äntligen - kan vi bryta oss fria från köphets, jobbstress, osunda livsstilar, ekonomiska orättvisor, missbruk och rovdrift. Full fart framåt mot det hållbara livet!

För att lösa klimatkrisen kommer beteendeförändringar krävas, jag tror det är naivt att tro något annat. Men att ändra sin livsstil ger inte per automatik försämrad livskvalitet. Ibland låter det så i debatten. Nej det finns otroligt mycket vi kan göra som skapar rena win-win-situationer. Cykla till jobbet istället för att ta bilen till exempel. Du räddar klimatet samtidigt som du får bättre hälsa och sparar pengar. Eller gå ner i arbetstid. Du får ökat välbefinnande (mer tid för familjen och dina intressen, mindre stress) samtidigt som du sannolikt kommer minska din konsumtion till följd av minskad inkomst. Ät bättre men mindre kött. Du får lägre klimatavtryck, gynnar svenska bönder och minskar din risk att drabbas av tjocktarmscancer.

Det goda livet. Hur når vi dit? Kanske är det det all politik i grunden handlar om - eller borde handla om. De borgerliga partierna säger "jobba mer". Vi måste ta i från tårna, så att tillväxten fortsätter och skatteintäkterna bibehålls. Det är det enda sättet att lösa framtidsutmaningarna menar de. Men livet är mer än BNP. Just därför har den nuvarande regeringen infört nya mått på välstånd. Det är ett ramverk av femton indikatorer för ekonomiska, miljömässiga och sociala aspekter av livskvalitet. Det låter kanske torrt, men jag lovar - det är kanonbra! Allt för länge har vi stirrat oss blinda på tillväxten som alltings överordnade mål. Med dessa nya mått är det nu lika viktigt för staten att vi minskar utsläppen av växthusgaser, skyddar natur, minskar fattigdomen, främjar god hälsa och att medborgarna är allmänt nöjda med livet, som att BNP ökar.

I den ekonomiska tillväxtens kölvatten uppstår många absurditeter. När man låter marknaden styra kan det extremt märkliga uppstå att "avveckling" blir synonymt med "utveckling". Om en verksamhet inte går med vinst kan den lika gärna läggas ner. Fyller den sin funktion? Ger den människor en bättre vardag, hopp om framtiden, gemenskap eller något annat ekonomiskt svårbedömt? Det är helt och hållet ointressant när marknaden får ha sista ordet. Därför är det livsfarligt när den offentliga eller ideella sektorn smittas av allt för mycket marknadstänk. Det är naturligtvis eftersträvansvärt att en verksamhet bär sina egna kostnader. Men om så inte är fallet, kan man verkligen säga att den saknar existensberättigande?  Med marknadens logik som riktmärke kan man aldrig nå den djupare insikten, att en ekonomiskt helt värdelös verksamhet kan vara helt och hållet ovärderlig. Med de nya måtten på välstånd kan detta förhoppningsvis bättre synliggöras, och leda till nödvändiga regleringar.

Ett förbud mot vinster i välfärden är för mig en självklarhet. Inte för att jag är emot konkurrens eller valfrihet, utan för att det helt enkelt finns andra värden än pengar. Ett exempel: En liten skola på landet är värd oerhört mycket mer för sin bygd än vad den genererar i intäkter. Även om den skulle gå med förlust år ut och år in så hävdar jag att det är samhällsekonomiskt försvarbart att behålla den. Vill vi ha en levande landsbygd måste ju någon vilja bo där. En skola innebär att nya familjer ser möjligheten i att flytta till trakten. Utan en grundläggande service avfolkas landsbygderna förr eller senare. Och det vore katastrofalt, eftersom landsbygden spelar en central roll i omställningen till det hållbara samhället. När alla fossila bränslen och material nu ska fasas ut kommer behovet och efterfrågan på biomassa att öka lavinartat. Rätt hanterat kan det innebära ett uppsving för landsbygden där nya affärsmöjligheter öppnar sig. Förnybara råvaror från skogen, jorden och havet är det nya svarta guldet. Lägg därtill värdet av en hållbar matproduktion, bevarad kulturmiljö, naturen som en plats för rekreation och njutning, och det blir uppenbart att landsbygden är själva förutsättningen för det goda livet. Just därför måste skolor, äldreboenden, bibliotek med mera få kosta mer i drift på landet än i stan. För att kunna finansiera det måste de offentliga verksamheter som går med plus subventionera de som går med minus. Om vinsten istället försvinner i form av avkastning till privata aktieägare kraschar hela systemet. Oundvikligt kommer då den offentliga servicen i byar och förorter att förtvina.

En ibland bortprioriterad men enligt mig avgörande förutsättning för det goda livet är kulturen. Kulturens nytta går inte att mäta i pengar. Kulturupplevelser ger glädje och välbefinnande samtidigt som det är en typ av konsumtion med låg klimatpåverkan. Kultur skapar stolthet bland invånarna och gör kommunen attraktiv. Se bara på Borås som numera är en växande kulturstad istället för en avdankad industristad. Ska en kommun växa räcker det med andra ord inte med ett attraktivt företagsklimat, man måste också vilja bo där. Förr var arbetet den avgörande faktorn för vart man valde att flytta, numera väger kultur och kulturmiljö tyngre. En kommun som vill växa måste därför kunna erbjuda ett rikt utbud av kultur, attraktioner och upplevelser.

Snart går vi till valurnorna. Vad handlar valet om för dig? Våga tänk steget längre. Hur vill du att världen ska se ut när dina barnbarnsbarn vuxit upp? Hur skapar vi det goda livet?

Fotnot: Jag driver ingen aktiv personvalskampanj men om du bor i Tidaholms kommun och vill rösta på mig så finns jag på kommunlistan för Miljöpartiet.

Var riktigt riktigt glad över invandringen!

Många som påstår att vi inte har råd med invandringen utgår ifrån en felaktig bild av hur ekonomin fungerar. I ens egen privatekonomi har man en begränsad inkomst att hushålla med, vilket för det mesta innebär att man måste göra prioriteringar. Man kan inte ha råd med allt. Många verkar tro att nationen fungerar likadant. Lägger vi pengar på invandring blir något annat lidande. Här kan man argumentsmässigt välja och vraka beroende på vem man är och vad man själv tycker är viktigt. Pensionerna blir lidande, jobben hotas, sjukvården går på knäna, och så vidare. Allt på grund av invandringen. Men en nationell ekonomi (eller global för den delen) är inget nollsummespel på detta sätt. Ekonomin är dynamisk, den påverkas av hur många som arbetar, hur vi investerar, hur konsumtionen ser ut, med mera. Den växer i en högkonjunktur och den växer med befolkningsmängden. Vad vi har råd med är alltså en svår fråga att svara på. Politik handlar därför snarare om vad vi vill ha råd med - vilka värderingar vill vi ska styra samhällets utveckling?

Man får heller inte glömma att motsatsen till en generös migrationspolitik också kostar pengar. Kanske minst lika mycket? Vad jag vet finns det ingen som räknat ordentligt på detta, men denna ledartext i ETC belyser frågan på ett bra sätt. Förbud, böter, tvångsutvisningar, språktester med mera måste ju administreras och utföras av någon. Vad kostar det? Varför är det så märkligt tyst kring “hårdare tag”-politikens prislapp?

Invandringens kostnad är en svår, för att inte säga omöjlig, diskussion att föra. Intressantare, och betydligt viktigare på längre sikt, är frågan om invandringens samhällsekonomiska konsekvenser. Som Annie Hellquist skriver i ledartexten ovan: Sverige går en dyster demografisk framtid till mötes om vi inte någonstans får ett tillskott på människor i arbetsför ålder.

Vi svenskar lever allt längre. 40-talisterna går nu i pension vilket innebär att den arbetsföra delen av befolkningen minskar. Färre måste försörja fler. Hur löser vi det? Ja antingen genom höjda skatter eller genom höjd pensionsålder. Förmodligen både och. Denna utveckling kan dock lindras om vi kan få in personer i arbetsför ålder utifrån. Med andra ord, för oss förvärvsarbetande är invandringen något riktigt riktigt bra. Den innebär att vi kanske slipper finna oss i sämre arbetsvillkor än vad våra far- och morföräldrar haft.

Jag har tidigare skrivit om regeringens satsning på traineejobb för unga. Jobben var tänkta främst inom omsorg i den offentliga sektorn och bristyrken inom privat sektor. Denna satsning blev ett rejält magplask. Inte för att det var en dålig idé, utan för att ungdomarna helt enkelt inte var intresserade. Det togs fram hundratals jobb men nästan ingen sökte dem. Om våra unga inte söker sig till dessa yrken, vem tänker vi oss då ska hjälpa oss när vi blir sjuka eller gamla? Jag tror du kan gissa mitt svar.

Självklart kan vi inte ha en helt oreglerad invandring, men det finns det heller inte många som förespråkar. Tyvärr är det inte sannolikt att flyktingströmmarna kommer att avta i framtiden, tvärtom. Läs gärna mitt inlägg om klimatflyktingar för en längre utläggning om det. Så ett klokt samhälle gör bäst i att förbereda sig. Redan nu behöver vi bygga upp en struktur som klarar av en ökande invandring. Vi har plats (till och med orter där husen står tomma och väntar) och vi har ett uppenbart arbetskraftsbehov, så vad hindrar oss?

Det är vårt fel (eller: klimathotet är en klassfråga)

Alla skyller på någon annan i klimatfrågan. Numera är det få som förnekar den globala uppvärmningen som sådan, däremot sin egen inblandning.

Flygbranschen protesterar högljutt över införandet av en flygskatt. De tycker den är orättvis eftersom flyget "bara" står för 2-3 procent av de totala utsläppen. LRF skriker som en stucken gris varje gång någon får den hutlösa idén att servera mat utan kött (nu senast i Vasaloppet). Bilindustrin anser att miljözoner inte är samhällsekonomiskt försvarbara (som om luften vi andas kan reduceras till en ekonomisk fråga). Detaljhandeln tycker inte att de kan ställas till svars för vilka varor de säljer. De skulle inte sälja brasiliansk oxfilé om inte kunderna efterfrågade det, menar de.

Det hela blir pinsamt och löjligt genomskinligt. Det är uppenbart att de alla talar i egen sak. Och att de egentligen förstår att världen inte är så där svartvit. Att det inte finns någon ultimat syndabock att peka ut. Alla vet sanningen, men ingen vill riktigt erkänna den för sig själv. Sanningen att alla branscher och alla led i kedjan är lika skyldiga. Det är meningslöst att försöka utröna vem som är mest skyldig. Alla måste ställa om. Alla måste bli hållbara. Det hade varit klädsamt om branschorganisationerna hade erkänt detta, istället för att skylla ifrån sig.

Däremot kan det konstateras att utifrån ett globalt perspektiv bär världens länder olika stort ansvar. Statistik över ekologiska fotavtryck, det vill säga länders resursförbrukning, visar att de mest hållbara länderna i världen är Eritrea, Haiti och Afghanistan. Men hur hållbart är livet i dessa länder på riktigt? Inte särskilt. De låga siffrorna beror förstås på utbredd fattigdom, vilket innebär närmast obefintlig konsumtion och därmed mycket liten miljöpåverkan. Samma statistik visar med besvärande tydlighet vårt eget ansvar. Sverige ligger på en inte särskilt hedrande femteplats, efter Australien, Förenade arabemiraten, USA och Kanada.

Min slutsats av detta är enkel. Det är vi i de rika länderna som, både nu och historiskt, är ansvariga för största delen av världens miljö- och klimatpåverkan. Då ligger också det största ansvaret för att lösa miljö- och klimatfrågorna på oss. Extra orättvist är det eftersom de värsta effekterna av klimatförändringarna förväntas drabba fattiga länder.

Klimatfrågan är alltså egentligen i grunden en klassfråga som, åtminstone till viss del, gäller även här på hemmaplan. Det finns inget som är bättre för klimatet än att inte konsumera alls. Detta är så självklart att vi nästan glömmer bort det i vår iver att försöka utröna vilken slags konsumtion som är bäst (vegetariskt, ekologiskt, svenskt, fairtrade, återbruk och så vidare). Kontentan är att de med låga inkomster i princip per automatik också har låga klimatavtryck eftersom de konsumerar mindre. Nu är inte detta någon absolut sanning, eftersom man naturligtvis kan använda sina pengar mer eller mindre klokt. En höginkomsttagare skulle ju kunna köpa samma antal saker men mer hållbara och dyrare (inte heller det är någon absolut sanning, även om kvalitet måste få kosta). Som en grundprincip måste det ändå anses rimligt att anta att de rika bär ett större klimatansvar än de fattiga, även lokalt.

Hur ansvarsbördan ska fördelas rättvist har debatterats under de internationella klimatmötena under decennier och har varit en avgörande anledning till att det varit så svårt att enas kring ett globalt klimatavtal. Det är därför Parisavtalet är historiskt. Alla länder har enats om en färdplan (utom USA/Donald Trump som inte förstår varför rika skulle behöva ta mer ansvar). Enligt Parisavtalet ska rika länder bland annat bidra med finansiering till FN:s gröna klimatfond, för att underlätta fattiga länders omställning.

Men klimaträttvisa är inte bara en fråga på global politisk nivå. Du kan göra skillnad du med! Ge en gåva till en biståndsorganisation som jobbar med förebyggande klimatanpassningsprojekt. Gör medvetna val för att minska din egen klimatpåverkan. Rösta på politiker som tar klimatfrågan på allvar. Utredningar och avtal i all ära - nu är det dags för handling!

Inga av världens främsta industrier skulle vara lönsamma om de betalade för naturkapitalet

Naturen är grunden för vår välfärd och i förlängningen vår överlevnad. Naturen är fullständigt ovärderlig. Den stora paradoxen är att vi tar den helt för given. I bästa fall ser vi den som en tillgång att nyttja med klokhet, i värsta fall som en gratis resurs att utnyttja för egen vinstmaximering.

Kol- och oljebolagen är de osminkade exemplen, där man tar de av skapelsen givna resurserna och säljer dyrt. På köpet får vi förgiftade, ödelagda landskap och förstörda ekosystem. Men det finns väl miljövänligare företag och branscher? Ja givetvis, men problemet är att naturkapitalet aldrig syns i budgeten, ändå finns det där som en osynlig intäkt i varenda företag.

Det finns inga företag som agerar helt frikopplade från miljön. Även branscher man vid en första anblick tänker på som immateriella är i själva verket långt ifrån det. Ta till exempel webbaserade tjänster. Det krävs massor med energi för att driva servrar, datorer, mobiler etc. Kommer du ihåg det koreanska videofenomenet Gangnam Style? Enligt en avhandling från Umeå universitet motsvarade de samlade Youtube-visningarna av enbart den videon en energiförbrukning på cirka 400 GWh. Ganska tankeväckande. Sen har ju även själva tillverkningen av elektroniken stor miljöpåverkan, och de sällsynta jordartsmetaller som behövs bryts i extremt smutsiga gruvor. Så skenet bedrar.

Enligt en rapport framtagen av Trucost skulle ingen av världens tjugo främsta industrier vara lönsam om de hade betalat för det naturkapital de använder. Förutom rena resursuttag handlar det också om koldioxidutsläpp, vattenförbrukning, markanvändning, avfall, och föroreningar av luft, mark och vatten. Det är en skandal att företag fortfarande i stor utsträckning kommer undan att betala för sin faktiska påverkan. Många gånger blir det staten, med andra ord vi medborgare, som får ta slutnotan för att sanera misskötsel och rovdrift.

Enligt svensk lag ska gruvbolag avsätta en summa pengar som garanti för sanering efter att gruvan stängt. Denna lag behöver skärpas rejält eftersom det i flera fall visat sig att de avsatta pengarna inte varit närmelsevis tillräckliga. Miljöfarlig verksamhet måste kosta - rejält!

I finansvärlden är det (tyvärr) mest pengar som räknas. Kortsiktig vinst trumfar långsiktiga hållbarhetsmål. Så den verkliga omställningen sker först när det inte längre är lönsamt att göra något annat. Därför måste vi genom lagstiftning helt enkelt eliminera möjligheten att göra kortsiktiga vinster genom miljöfarlig verksamhet. Exakt hur det ska göras måste politiker och ekonomer enas om på global nivå. Svårt kanske, men inte omöjligt.

Ekonomin måste verka inom de ramar som naturen sätter. En hållbar ekonomi har vi först den dagen vi inte utnyttjar mer naturkapital än vad planeten tål. Känns det hopplöst? Det är det inte. Du kan börja med att se över hur dina spar- och pensionspengar är investerade. Att divestera, det vill säga att sälja de fonder och aktier som inte är etiskt försvarbara, sänder viktiga signaler till marknaden. Redan nu finns det investmentbolag som avråder från att investera i kol. Och vi har bara sett början.

Maten kan räcka till alla

Vi vill gärna tro att allting blir bättre och bättre. För varje generation har den materiella standarden i vårt land höjts. Vi har allt vi behöver. Vi har till och med råd att shoppa enbart för nöjes skull, och att resa på utlandssemester flera gånger per år. Men det är något som skaver.

Världens åtta rikaste män äger nu lika mycket som den fattigaste hälften av mänskligheten. Läs den meningen en gång till. Skillnaden mellan de rikaste och de fattigaste i världen är större än någonsin, och dessvärre fortsätter klyftorna att öka.

Den extrema ojämlikheten är en av vår tids största och viktigaste utmaningar. Varje dag saknar runt 800 miljoner människor möjlighet att äta sig mätta. Men det är inte brist på mat som orsakar hunger och undernäring. Det finns tillräckligt med mat för att försörja alla människor i världen. Den är bara djupt orättvist fördelad.

Ojämlikhet är inte enbart en etisk fråga, dess konsekvenser berör oss alla. Extrem ojämlikhet korrumperar politiker, hindrar ekonomisk tillväxt, orsakar brott och konflikter. Den undergräver själva grunden för vårt samhälle. Men kapitalismens baksidor är inte så lätta att få bukt med. Det kräver beslutsamma politiker världen över som ser till att överskottet i samhället fördelas rättvist, så att inte enbart några enstaka bolag och deras ägare gynnas av tillväxten.

Ett rejält krafttag måste göras mot skatteplanering - på global nivå. Utvecklingsländerna förlorar sju gånger mer i skatteflykt än vad biståndet ger. I Sverige betalade åtta av de tjugo största bolagen ingen bolagsskatt under 2014. Detta är tydliga exempel på hur bolagen maximerar sina vinster på vanliga medborgares bekostnad. Pengar som borde gått till sociala skyddsnät - i utvecklingsländerna handlar det om ren och skär överlevnad - hamnar istället på en handfull välmående mäns redan feta bankkonton.

Det politiska och ekonomiska systemet förändras plågsamt långsamt, men vi behöver ändå inte tappa modet. Det finns mycket vi kan göra under tiden. Kanske är det allra viktigaste att ge människor kunskaper och självförtroende att ta makt över sin egen situation. Till exempel kan fattiga bönder genom ny kunskap öka sina skördarna och stå emot klimatförändringarna. Hållbara jordbruksmetoder som att odla i terrasser och gödsla med kompost ökar mullhalten i jorden. Eftersom mullrik jord binder kol bidrar det till att minska koldioxidutsläppen från jordbruket. På det sättet motverkar jordbruket också klimatförändringarna. Ibland kan man höra att ekologisk produktion ger lägre skördar och därmed ökar svälten i världen. Det är en missuppfattning. Flera studier visar tvärt om att när mindre jordbruk i utvecklingsländer läggs om till ekologiskt så ökar skördarna redan efter några få år. Dessutom slipper bönderna de stora utgifterna för konstgödsel och bekämpningsmedel, vilket förbättrar marginalerna ytterligare.

Trädplantering är en annan bra sak. På kort sikt ger det höjt välbefinnande (frukt, skugga), på längre sikt inkomst (virke). På köpet är det bra för klimatet (binder kol). Tillgång till resurser är också något vi kan jobba för oavsett vad som händer på det politiska planet. Det kan till exempel handla om att säkerställa tillgången till rent vatten. Så deppa inte ihop. Skippa en utlandsresa och leta istället upp en hjälporganisation du litar på och bli månadsgivare. Så länge inte världens biljonärer förstått problemet får vi, som relativt sett ändå har det väldigt bra, gå före i kampen mot orättvisan.

Slutsatsen ingen vill dra (och vad du kan göra under tiden)

Det pågår ett intensivt arbete på alla nivåer i samhället för att slå in på en mer hållbar väg. Det är jättebra, glädjande och hoppingivande. Men tittar man lite närmare finns det samtidigt en oroande ovilja att ta tag i det grundläggande problemet. Eller snarare: att acceptera varför vi hamnar där vi hamnat.

Tittar man på en del av det klimatarbete som pågår så blottar sig en märklig dubbelmoral. Det finns till exempel en certifiering för hållbara flygplatser. I Sverige jobbar Swedavia med att göra sina flygplatser klimatsmarta. Självklart inget dåligt initiativ, men hyfsat ironiskt med tanke på flygets enorma klimatpåverkan. Ett annat exempel är bensinmackarna, som börjat lansera ekologiska och miljömärkta varor i sina butiker. Samtidigt som de drar in de stora pengarna på bensin. Risken att framstå som skenhelig är betydande.

Det räcker inte med att putsa lite på ytan. Framtiden kräver ett helt nytt samhällssystem. Det klimatkrisen säger oss är att det är omöjligt att bygga framtidens välfärd på fortsatt ökad konsumtion. Vi konsumerar redan mer än vad planeten tål. I Sverige fortsätter konsumtionen att öka och om alla levde som vi skulle det behövas resurser motsvarande drygt fyra jordklot.

Fortsätter vi så är världen dömd att gå under. Oavsett vad världens ekonomer och politiker säger. Slutsatsen ingen vill dra är att evig ekonomisk tillväxt är omöjlig. Det är hög tid att bryta tabut och inleda en seriös och förutsättningslös politisk diskussion om vårt framtida ekonomiska system. Allt annat är att blunda för verkligheten. Vad föredrar du, att köra i 110 km/h rakt mot en vägg eller att bromsa i tid?

Övergången till ett samhälle i balans behöver ske i flera steg. Här och nu kan vi ta ett första: att byta ut kvantitet mot kvalitet. Då använder vi samma mängd pengar men minskar vår miljöbelastning, genom att vi köper färre men bättre saker. Denna förändring i synsätt kräver inga politiska beslut eller internationella överenskommelser, du kan börja redan idag.

Vad ryms inte i din världsbild?

Vi satt på ett café i Addis Abeba. En etiopisk kille som var bekant med någon i sällskapet var med. Samtalet kom in på religion, inte helt ovanligt här till skillnad från i Sverige.
- Vad tror svenskar på? frågade han.
Vårt svar blev famlande.
- Jaa, alltså traditionellt är det ju ett kristet land, men nu tror nog de flesta inte på nåt.
Killen blev tyst. Verkade ha lite svårt att ta in det vi sagt. Men efter ett tag sken han upp, som om myntet hade trillat ner.
- Jaha så de tillber solen och naturen då, som våra traditionella religioner.
Att man kan välja att inte tillhöra någon religion alls fanns inte i killens världsbild. Antingen är man det ena eller det andra. Så är man varken muslim eller kristen så måste det ju innebära att man tillber naturgudar.

Den här händelsen utspelade sig för flera år sen men den har stannat kvar i mitt minne. Jag återvänder till den då och då, för den säger något viktigt om oss människor. Omedvetet formas vi av det samhälle vi lever i. Det vi tycker är självklart kan för någon från en annan kultur framstå som naivt, skrattretande eller helt enkelt otänkbart. Detta leder till en utmanande men spännande följdfråga: Vad finns det som inte ryms i vår världsbild?

Tillväxtens gräns är ett sådant ämne. Att utveckling kan vara något negativt är ett annat. Västvärldens ekonomi (som genom globaliseringen allt mer blir hela världens ekonomi) bygger på ett antal antaganden som sällan, eller aldrig, ifrågasätts. Vi har exempelvis ett pensionssystem i Sverige som bygger på att ekonomin kommer fortsätta att växa och växa i mer eller mindre samma takt under överskådlig tid. Det samma gäller de flesta framtidsprognoser, budgetar och investeringar. Att det finns en gräns för tillväxten verkar vara lika obegripligt för styrande politiker och ekonomer, som konceptet ateism var för den etiopiske killen. Trots att resonemanget egentligen är enkelt för alla att förstå - tillväxt kräver resurser och jordens tillgångar är begränsade, alltså kan vi inte ha evig tillväxt - blir det en omöjlighet. Det kan väl inte vara så att hela ens världsbild, och alla ekonomiska modeller, byggts upp kring en falsk idé? Nej det är en allt för jobbig tanke, då är det lättare att inte låtsats om saken. Så blir frågan ett tabu och nåde den som vågar nämna något om det.

Sen var det det här med utvecklingen. Är all utveckling positiv? Ja med marknadsekonomiska glasögon kan det lätt se så ut. Utan utveckling skulle ju inga nya investeringar göras, ingen ökad försäljning ske, inga nya arbetstillfällen skapas, omsättningen skulle stangera. Vi ser det som självklart att nytt alltid är bättre än gammalt, att en stad alltid ska växa, att vi ständigt ska få det lite bättre. Men ämnet tangerar det ovan. Finns det ingen gräns? När har vi utvecklats klart, vuxit upp, blivit färdiga? Frågan skulle behöva diskuteras mycket oftare. Den är kanske själva grunden varpå alla politiska partier borde bygga sina partiprogram. Vad är det vi egentligen vill uppnå? Vartåt ska utvecklingen leda? Och inte minst, när kan vi vara nöjda? Ställer vi inte dessa frågor är jag övertygad om att utvecklingen i allt högre grad riskerar att leda till oväntade negativa effekter, inte minst i form av miljöförstöring och klimatförändringar. Vi ser det kanske inte så tydligt här i Sverige än, men jag fick en tydlig påminnelse om det när jag besökte en kommun i Italien inom ett EU-projekt som jag jobbar med. Vi hade gått upp för en liten höjd och blickade ut över dalgången. Där fanns industriområden, stadsbebyggelse, och här och där små gröna rutor av jordbruksmark.
- Härifrån kan vi se hur urbaniseringen år för år sväljer allt mer utav de gröna områdena. Fortsätter utvecklingen kommer dalgången vara helt bebyggd inom 10 år, berättade de.
Ur ekonomisk synvinkel knappast något problem, snarare den väntade utvecklingen. Ur miljösynpunkt däremot en katastrof. Den biologiska mångfalden, den lokala matförsörjningen, den för människan så viktiga kontakten med naturen. Allt det försvinner. Men inte nog med det, dessutom hotas vattenförsörjningen i och med att regnet bara träffar hårda ytor och därmed inte kan fylla på grundvattnet. När de berättade detta blev det så tydligt för mig att även utvecklingen har en gräns.

Vi måste våga utmana vår världsbild om jorden ska han någon chans. Det är receptet för en hållbar framtid. Glädjande nog blir vi fler och fler som gör denna upptäckt.

Saker vi borde lärt oss av att spela monopol

Världen är ett Monopol-spel och vi befinner oss mitt i en spelomgång som pågått i så där en två hundra år. Alla vill vi få det bättre, alla vill vi bli vinnare. Men den som någon gång spelat Monopol vet vartåt det barkar. Tillväxten sker inte jämnt fördelad. När marknaden börjar bli mättad (alla tomter köpta och bebyggda) börjar utslagningen. En ekonomisk tillväxt kan i det läget bara ske på någon annans bekostnad.

Det stora problemet med kapitalismen är att det är en blind kraft. Det är inte som nyliberaler försöker intala oss (och sig själva) att marknaden automatiskt skulle styra samhällsutvecklingen mot allt större jämlikhet. Tvärt om blir världens rikedomar allt mer koncentrerade för varje år. Världens 85 rikaste individer äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning tillsammans. Och den rikaste en procenten av världens befolkning äger mer än resten tillsammans. Precis som i Monopol.

Monopol är baserat på ett spel utvecklat av Elizabeth Magie Phillips 1904 kallat "The landlord’s game". Spelet konstruerades förmodligen för att illustrera kapitalismens baksidor. Vid spelets slut finns bara en spelare kvar som äger alla tomter och alla hus. Vill vi ha en sådan utveckling i samhället?

Det är dock inte helt lätt att veta hur vi ska kunna ändra på utvecklingen i den globala ekonomi vi lever i. Det är svårt att ens förstå hur allt hänger ihop. Men en sak är säker, vad världen behöver är inte mer frihandel utan mer rättvis handel.

Med rätt dos av fantasi är jag övertygad om att vi kan hitta nya betydligt bättre sätt att styra samhället och dess utveckling. Som när vår fyraåring lekte häromdan och jag skulle handla i hennes affär: "Nej det kostar inget för i det här landet finns inga pengar".

Har du tillgång till framtidens livsstil?

Innan en produkt finns på marknaden är gruppen som efterfrågar den väldigt liten, kanske obefintlig. Det är först när vi ser produkten i butik, eller genom reklam, eller kanske ännu troligare hos vår granne, som begäret väcks. Ta 3G-nätet som exempel. Innan det byggdes protesterades det högljutt emot alla master som skulle behöva sättas upp. En stor grupp av befolkningen såg ingen som helst vits med en sådan investering. Idag kan vi knappt leva utan 4G eller wifi.

Tillgång skapar efterfrågan. Detta gäller även för hållbara livsstilsval. Det vore orimligt att anta något annat, ändå verkar många marknadsliberala politiker resonera just så. Kom inte här och lägg er i med flygskatt, köttskatt eller kommunala miljösatsningar, säger de. De tycks tro att business as usual är en framkomlig väg för att lösa de enorma klimat- och miljöutmaningar världen står inför. Att marknaden automatiskt kommer styra utvecklingen åt ett miljövänligare håll. Om bara marknaden få fritt spelrum så löser sig allt, både fattigdom och klimatkris. Frågar du mig är det naivt, på gränsen till idiotiskt, att resonera på det viset. Vi måste ju först skapa tillgång till hållbara alternativ innan en omställning kan ske. Men vem vill på en fri marknad utveckla något som är olönsamt nu men ändå helt nödvändigt för framtiden? Det vimlar inte av altruistiska kapitalister direkt.

Tillväxt brukar vara det magiska ordet man hänvisar till i sådana lägen. Lite mera tillväxt bara, så får vi råd även med klimatsatsningar sen. Det avgrundsdjupa problemet med ett sådant resonemang är bara att ekonomisk tillväxt leder till ökade växthusgasutsläpp och ökad resursanvändning. Ett steg framåt och två bakåt med andra ord. Att försöka växa oss ur krisen innebär bara att vi förvärrar den.

Hur kommer det sig att marknadsliberala politiker och tyckare kan kalla det jag jobbar med - att kommunicera hur vi kan leva klimatsmarta och hållbara liv - för propagandaverksamhet, medan företagens reklam för nya (och oftast onödiga) produkter ses som något oskyldigt och självklart? Förklaringen tror jag ligger i det mänskliga psyket. Vi värderar helt enkelt vår identitet högre än fakta. Ställs vi inför en sanning som innebär att jag behöver ändra mina värderingar i grunden så vinner känslan över förnuftet. Tills det sista trädet är fällt och den sista fisken är fångad.

Men vi har inte tid att sitta och vänta på en nyckfull marknad. Tvärtom tror jag den gröna revolutionen till stor del kommer äga rum genom att den offentliga sektorn går före och skapar en tillgång och efterfrågan som tidigare inte fanns. I Borås är ett tydligt exempel de ekologiska inköpen, där kommunen köper betydligt mer ekologiska livsmedel, procentuellt sett, än den enskilde konsumenten. Även platsen där jag jobbar - Orangeriet - är ett exempel på denna rörelse. I Orangeriet har vi verksamhet inom hållbarhet och miljö, men även en restaurang. I en ledare i Borås Tidning ställdes den sarkastiska frågan vad en miljömyndighet har att bidra med till en restaurangverksamhet. Väldigt mycket skulle jag säga. Utbudet av nytänkande, ekologiska och klimatsmarta restauranger är minst sagt skralt i Borås, ja pinsamt dåligt. Genom Orangeriet vill vi därför skapa tillgång till ett hållbart alternativ. Visa hur spännande och attraktiv framtiden är. Förhoppningen är såklart att det privata näringslivet så småningom väljer samma väg, men någon måste gå först. Skapa den där tillgången som väcker människors intresse. Precis som med 3G-nätet kommer vi snart att undra hur vi kunde klara oss utan de gröna, fräscha restaurangerna.

Jag är inte kapitalist, det ser bara ut så

Det finns en mycket spridd missuppfattning om vad ekonomisk hållbarhet innebär. De flesta ekonomer, politiker och affärsmän tycks tro att det mest handlar om att hålla resultatraden fri från röda siffror. För mig är det något mycket större. Det handlar om att skapa en ekonomi, både lokalt och globalt, som inte bidrar till ojämlikhet och orättvisa.

Jag får allt svårare för att se vår kapitalistiska marknadsekonomi som ett hållbart system i längden. Varför? Därför att det finns inbyggda mekanismer i systemet som skapar allt större ojämlikhet. Den rikaste en procenten av världens befolkning äger nu mer än resten av världen tillsammans. Jag tror (i de flesta fall) inte att det handlar om onda människor som medvetet roffar åt sig, snarare är det fel på själva systemet. Marknadsekonomin som den ser ut idag kräver ju stor ojämlikhet för att fungera. "Det här är nästan för billigt för att vara sant" tänker du kanske ibland. Sannolikt är det just så. Skulle de som syr våra kläder eller gräver upp metallerna till våra mobiler få samma löner som vi skulle produkterna bli mycket dyrare och därmed svåra att sälja i så stora antal som idag.

Men hur skulle en alternativ ekonomi kunna se ut? Det finns inget färdigt svar (än) men utvecklingen är spännande. Cirkulär ekonomi, delandeekonomi och lokala valutor är exempel på hållbar ekonomi på lokal nivå. Jakbankens kritik av räntan och att man kan tjäna pengar på pengar är en viktig aspekt på högre nivå. Kritiken kring hur pengar skapas genom utlån är en annan.

Kommunismens fall innebar inte att kapitalismen vann, utan snarare att vi nu kan kritisera kapitalismen mer fördomsfritt. Förr var motsatsen till kapitalism nästan per automatik kommunism. Nu öppnar sig nya vägar. Vi är inte fast i gamla hjulspår längre utan kan tänka nytt.

Det behövs fler tillväxtkritiska röster i samhället. Fler visioner för en rättvis värld. Men kanske är det som behövs allra mest en inre revolution. En insikt om vår egen del i problematiken. En förvandling så omvälvande att den väcker förvåning, men också respekt. Precis som det var för tullindrivaren Sackaios i mötet med Jesus:

Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: "Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt." Jesus sade till honom: "I dag har räddningen nått detta hus" (‭‭Lukasevangeliet‬ ‭19:8-9‬)

Återerövra förnöjsamheten

Att ställa om till en hållbar livsstil sker inte över en natt. Det är en process där nya insikter och kunskap skapar motivation till en gradvis förändring. För de flesta börjar det kanske inte särskilt medvetet. Det råkade vara extrapris på de ekologiska apelsinerna. Sedan växer andelen ekologiskt i varukorgen i takt med ökad kunskap.

Nästa steg nås vid insikten att om det finns varor som är bättre än andra så finns det rimligtvis också varor som är sämre än andra. Det gäller alltså inte bara att byta ut varor utan också att välja bort. Finns det inga Fairtrade-bananer så låter jag helt enkelt bli att köpa bananer.

Är målet då nått när allt i varukorgen är ekologiskt? Nej, eftersom en låg konsumtion alltid är bättre än en hög, finns det ytterligare steg att ta. Ett är att på allvar fundera över vilka varor vi verkligen behöver. Självklart ska man få unna sig saker ibland, men idag har lyxkonsumtion blivit vardagsmat. Frosseri är en av de sju dödssynderna, och utifrån miljösynpunkt är det lätt att förstå varför. Genom vår överkonsumtion förbrukas naturresurser som egentligen borde tillhöra framtida generationer.

Vill vi få fler miljömedvetna konsumenter gäller det att komma ihåg detta. Det är för det mesta lönlöst att börja med det tredje steget. Många älskar shopping. Propagerar man då för att folk drastiskt ska minska sin konsumtion blir resultatet förmodligen att de slår dövörat till. Dessutom finns det politiker och marknadskrafter som talar om konsumtion närmast som en plikt. Genom att konsumera mera bidrar vi till tillväxt och samhällsutveckling. Men så enkel ser ju inte verkligheten ut. Vi behöver prata om överkonsumtionens problem och det inbyggda dilemmat i att vår ekonomi idag är beroende av att vi förstör vår planet.

Vi behöver återerövra förnöjsamhet som ett positivt begrepp och som ett grundläggande förhållningssätt till livet. Då finns det hopp för framtiden.

Vi väljer vad vi har råd med

Julhandeln i år väntas uppgå till ca 75 miljarder. Det är ett svindlande stort belopp. Som jämförelse är Sveriges samlade biståndsbudget ca 40 miljarder. Om vi konsumerade mindre och istället skänkte pengarna skulle vi alltså kunna fördubbla utvecklingsarbetet!

Tänk er det. Dubbelt så många brunnar borrade. Dubbelt så många barn som får skolgång. Dubbelt så många platser för asylsökande flyktingar.

Det påstås från en del håll att vi inte har råd att ta emot så många flyktingar som vi gjort under det senaste året. Det är en sanning med modifikation. Minst sagt. Med tanke på att de flesta av oss dagligen ägnar oss åt lyxkonsumtion är det enkelt att konstatera att en liten skattehöjning till förmån för de allra mest utsatta inte skulle drabba oss särskilt hårt. Några presenter färre i jul eller skicka tillbaka flyktingar till ett bokstavligt rent helvete. Vad väljer du?

Nu får vi svälta resten av året, typ

Idag infaller Overshoot Day. Det kallas den dag på året då vi har förbrukat årets kvot av jordens naturtillgångar. Det innebär att vi därefter knaprar på kommande års resurser. Vi lever inte längre bara på räntan utan tar av kapitalet, så att kontot sakta men säkert töms.

Fram till 1987 använde mänskligheten inte mer av jordens resurser än vad naturen själv hann med att förnya. Sedan dess har Overshoot Day infallit allt tidigare för varje år. 1987 inföll dagen den 19 december, förra året den 19 augusti, och i år alltså idag den 13 augusti. Det här är en utveckling som vi måste vända. Annars kommer våra barnbarn och barnbarnsbarn få det svårt att överleva. Eller åtminstone att leva ett drägligt liv så som vi definierar det.

När jag gick i skolan fick vi lära oss vilka naturresurser som fanns i olika länder, som om det var orubbliga fakta. Men så är det ju inte. Gräver vi upp allt guld, pumpar upp all olja eller hugger ner all skog så är det finito. Vi måste sluta behandla vår planet som en outsinlig källa till resurser. Vägen dit är dock inte alldeles enkel. Vårt befintliga ekonomiska system bygger nämligen på denna felaktiga världsbild.

Det är svårt att skapa ekonomisk tillväxt utan att samtidigt öka uttaget av naturresurser. Eller annorlunda uttryckt: Det är lätt att tjäna pengar på miljöns bekostnad. För att komma till rätta med detta, som är en avigsida i marknadsekonomin, krävs lagar som gör det ekonomiskt ofördelaktigt att förstöra miljön. Ingen skulle skövla regnskog om man inte tjänade pengar på det.

Som Overshoot Day tydligt bevisar är världen i behov av en ny ekonomisk modell. En ekonomi som främjar återanvändning, återvinning och delande. Vägen dit kräver modiga politiska beslut och en vilja till livsstilsförändringar hos dig och mig. Nu kör vi!

Avgörande dilemman del 4: Löneutvecklingen

I förra veckan meddelade Svenskt Näringsliv att de tror att utrymmet för högre löner de närmaste åren är mycket litet. Spontant låter det ju inte så kul, men det kan faktiskt vara ett positivt tecken i tiden.

Vårt rådande ekonomiska system bygger på tanken om tillväxt: Tjänar vi mer kan vi konsumera mer och då ökar omsättningen, företagens vinster ökar och då kan vi tjäna mer och konsumera mer, och så vidare...

Så länge vi har inflation kan vi få höjda löner utan att det kostar arbetsgivaren någonting, eftersom pengarna samtidigt blir mindre värda. På sikt tar inflationen och löneökningen ut varandra. En verkligt höjd lön däremot skapas främst genom produktivitetsökning, bland annat genom ökad försäljning till följd av tillväxtspiralen beskriven ovan.

Det låter logiskt, men det här med våra löner är knepigare än man kan tro. Den där tillväxten som krävs för att vi ska få mer i lön är nämligen långt ifrån oproblematisk. På kort sikt är ekonomernas och politikernas löften om välstånd till följd av tillväxt inte tagna ur luften. Vi ser ju av historien att det har funkat. Men på lång sikt är löftena minst sagt naiva. Evig tillväxt med ändliga resurser är självklart en omöjlighet. Vi har bara ett jordklot och förr eller senare är alla resurser slut, och då kan ekonomin inte växa mer. Detta är förmodligen det största dilemmat av alla, och något jag kommer återkomma till i senare inlägg.

Ett annat dilemma med löneutvecklingen som vi på allvar behöver fundera över handlar om relationen mellan offentlig och privat sektor. Att det finns en löneskillnad mellan dessa sektorer är knappast någon hemlighet. Men faktum är att relationen mellan dem är ett betydligt större dilemma än den enskildes lön.

Genom produktivitetsökningen driver den privata sektorn på löneutvecklingen. För att behålla och rekrytera personal tvingas den offentliga sektorn hänga med. Det innebär ständigt ökade lönekostnader för den offentliga välfärden. Men där den privata sektorn kan motivera löneökningen med ökad vinst blir det för offentliga sektorn mer eller mindre ren förlust. Lite förenklat kan man säga att ju mer den privata sektorn tjänar, ju mer går den offentliga sektorn back. En del av den privata vinsten och löneökningen genererar visserligen ökad skatteinkomst, men inte i samma utsträckning som utgifterna för ökade löner växer. Detta är en av förklaringarna till att den offentliga sektorn hela tiden tvingas effektivisera, spara och skära ner på personal. Bryts inte denna negativa spiral kommer den offentliga sektorn till slut att utplånas. Samtidigt är tillväxten nödvändig för att skapa nya jobb inom den privata sektorn, där majoriteten av befolkningen alltid kommer att finnas.

I ljuset av detta kan en utebliven löneförhöjning faktiskt vara något positivt. Då ökar inte konsumtionen, vilket är bra för vår miljö, och den offentliga sektorn kan behålla sin nuvarande personalstyrka något år till. Så var inte allt för besviken efter ditt nästa lönesamtal.