Deltid som norm - hur vi orkar jobba ända in i kaklet

Nyligen höjdes riktåldern för pension till 67 år, vilket ska gälla från och med 2027. Med tanke på den demografiska utvecklingen är det med stor sannolikhet inte sista gången pensionsåldern höjs. Samtidigt pågår i många kommuner ett arbete med att införa heltid som norm. Jag tycker det är någonting som skavar i detta.

Heltid som norm är i grunden en jämställdhetsfråga och på pappret ter det sig logiskt. Kvinnor jobbar i högre utsträckning deltid, vilket innebär att de får sämre löneutveckling och sämre pension. Om dessa kvinnor istället jobbade heltid skulle skillnaden mot männen minska, och därmed jämställdheten öka. Nu är ju dock verkligheten sällan så enkel som teorin.

För det första måste man ställa sig frågan varför såpass många väljer att jobba deltid. För det måste ändå betraktas som ett val, jag har svårt att tro att många jobbar deltid mot sin vilja. Gör man det finns ju alltid möjligheten att ta ett jobb till, för att komma upp i en sammanlagd heltid. Jag kombinerade själv under några år två deltidsanställningar så jag vet att det går, även om det inte alltid är optimalt. Nåväl, varför jobbar man deltid? Det finns naturligtvis många svar. En del gör det för att få livspusslet att gå ihop. Andra för att man har ett tungt jobb och hälsan inte tillåter att man jobbar mer. Ytterligare andra för att man väljer tid framför pengar. Helt enkelt handlar det om prioriteringar. Att man värderar tid, familj och hälsa högre än arbete och inkomst.

Jag har inget problem med kommunala heltidsprojekt där de som önskar gå upp i arbetstid får göra det. Det gynnar alla, så länge det inte blir en ökad kostnad för kommunen. Däremot är jag starkt emot att skapa en heltidsnorm och därigenom avveckla alla deltidsanställningar. Livet handlar om så mycket mer än lönearbete. Jag är övertygad om att samhället har massor att vinna på att fler vågade ta steget och gå ner i arbetstid.

Själv har jag inte jobbat heltid sedan vårt första barn föddes för nio år sedan. Den lagstadgade rätten att gå ner i arbetstid som förälder är en riktigt fin förmån som borde utvidgas till att gälla alla medborgare, inte bara småbarnsföräldrar. Sak samma vad du tänker använda din extra tid till, jag är övertygad om att det vore samhällsekonomiskt försvarbart oavsett. Inte minst i minskade sjukförsäkringskostnader men också i form av ideella insatser. Så mycket i vårt samhälle bygger på frivilligt engagemang, t.ex. politiken, föreningarna, kyrkorna, kulturen. Fråga vilken förening som helst, alla brottas med att få tillräckligt många medlemmar för att kunna hålla liv i verksamheten. Vad händer om ingen längre orkar engagera sig? Det är en utveckling som måste vändas.

Stress och utbrändhet är idag på alarmerande höga nivåer. Hur ska det bli när vi måste jobba ännu längre innan pensionen? Och hur ska de med tunga jobb orka? Lösningen på hur vi skapar ett långsiktigt hållbart arbetsliv kan inte stavas heltid. Det är alldeles för fyrkantigt och tar inte hänsyn till alla aspekter. Visst kan alla anställningar i grunden vara heltidsanställningar, men det ska i så fall kombineras med en obestridlig rätt att gå ner i arbetstid.

Landsbygdsskolorna bygger ett tryggt samhälle

Frågan om landsbygdsskolornas framtid är ett tydligt exempel på politikens viktiga roll att se till helheten. Det finns ingen nämnd som har landsbygdens utveckling som sitt särskilda ansvar. Eller tätortens utveckling heller för den delen. Men som politiker är det viktigt att jag även tar i beaktan strategiska frågor som ligger utanför min nämnds uppdrag.

Tjänstepersoners expertutlåtande är en självklar förutsättning för nämndernas arbete. Men förvaltningarna har sina specifika ansvarsområden och därför utgör deras utlåtanden sällan hela bilden. Att låta en konsult utreda en fråga är inget konstigt i sig. Däremot är det väldigt konstigt att förutsätta att det skulle innebära att politiken per automatik ska gå på konsultens linje. Detta är en inställning jag sett i en del partier i min kommun, ofta klätt i orden "visa tillit". Men nej, håller man inte med utredningens förslag så röstar man så klart emot det. Det betyder inte att man inte har förstått eller respekterar utredningen. Det betyder bara att det finns fler aspekter att ta hänsyn till.

Frågan om landsbygdsskolornas framtid är just en sådan fråga där det finns många viktiga aspekter utöver det som rör den enskilda nämnden. Som jag ser det måste vi vända på frågan. Skolorna är en förutsättning för landsbygdens utveckling. Därför är frågan inte om vi ska ha dem, utan på vilket sätt de ska utvecklas.

Det finns de som skulle hävda att det inte är för barnens bästa man argumenterar på detta sätt. Jag håller inte med. Kanske är det ett gammaldags sätt att se det, men jag tror att det lokala sammanhanget, tryggheten i att tillhöra en bygemenskap, att känna sina grannar, att vara del i en gemensam historia (gammelmorfar gick i samma skola, farmor konfirmerades i samma kyrka osv.) är oerhört viktiga aspekter i ett barns utveckling. En skola kan ha aldrig så duktiga lärare men om man inte känner sig hemma, vad är det då värt?

Det är en sorglig utveckling vi har sett under flera decennier nu, där människor blir allt mer främmande för varandra. Individualismen har sina fördelar men i dess spår ökar hela tiden ensamheten, rotlösheten, otryggheten och misstänkliggörandet av andra. Den som förr var en medmänniska är nu ett hot. Min känsla är att denna utveckling inte gått lika långt på landsbygden, och det kan man se i diskussionen om landsbygdsskolorna. De som bor på landet framhåller värden som trygghet och lokal identitet. De som bor i stan framhåller kvalitet och likvärdighet. Det är två fundamentalt olika sätt att se på saken, men egentligen inga motsatser. Båda delarna behövs, men skulle man vara tvungen att välja är jag övertygad om att trygghet är bland det viktigaste som finns för ett samhälle. Annars har vi till slut inget samhälle kvar värt namnet.

Hat är ingen bra affärsidé (fast många verkar tro det)

Jag är knappast ensam om att tycka att tonläget på Twitter och Facebook har spårat ur. Inga normala människor orkar i längden med alla vanvettiga kommentarstrådar. I ett första skede är det frestande att gå i klinch med hatmobben. Ofta har man ju argumenten, rent av sanningen, på sin sida, men snabbt inser man det meningslösa i att försöka övertala någon som inte över huvud taget är intresserad av att lyssna. Så man lägger ner och går någon annanstans. Bara hatarna blir kvar, i sin egen bubbla.

Denna trend syns tydligt i den årliga undersökningen Svenskarna och internet. Användandet av Twitter minskar år för år, och bara en fjärdedel använder numera Facebook i dess ursprungliga syfte - att göra inlägg, lägga upp material och dela länkar. Bland studerande är siffran så låg som tio procent. De delar av Facebook som verkligen används är istället Messenger och grupper. Man kommunicerar alltså gärna direkt med vänner (Messenger) och med människor med gemensamma intressen (grupper), men att göra inlägg som riskerar att invaderas av nättroll, eller att ge sig in i fruktlösa diskussioner med främlingar lockar inte. Ett annat exempel på samma trend är att Instagram nu flera år i rad har varit den plattform som ökar mest i användande. Det är svårt att trigga igång någon hatstorm med bilder på fina upplevelser, barn och husdjur. Dessutom väljer många att ha ett privat konto vars innehåll man bara delar med sina vänner.

Med andra ord, när man besöker sociala medier vill man inte bli arg, man vill bli glad. Jag tror det är därför sociala medier på sistone har börjat försöka rensa upp i sina träsk. De inser att hatet håller på att bli deras undergång. Visst drog Donald Trump mycket trafik till Twitter men det är vi vanliga människor som är intressanta för annonsörer. Utan oss går skutan på grund, och vi är som synes redan på väg bort. I det ljuset är det lätt att förstå varför Twitter stängde av Trump eller varför Facebook köpte upp Instagram. De har insett att det inte går att bygga en framtid grundad på hat.

Tonläget i politiken har också skruvats upp de senaste åren. Att uttrycka sig så som till exempel Hanif Bali (M), Sara Skyttedal (Kd) och var och varannan sverigedemokrat gör hade varit otänkbart för inte särskilt länge sen. Det är en sak att bli fly förbannad över en företeelse eller ett systemfel - det ska politiker bli. En helt annan att ösa galla över sina politiska motståndare. Trots att jag är politiskt engagerad så ser jag nästan aldrig på TV-debatter. Pajkastning av det slaget är för mig närmast outhärdligt. I den politiska vardagen däremot kan en debatt vara givande och rent av avgörande. Det är inte helt ovanligt att ett beslut i en lokal nämnd påverkas av att det framkommer aspekter i diskussionen som gör att ett annat beslut fattas än det som hade föreslagits. Kloka politiker kan ändra sig, baserat på nya fakta och synvinklar man inte hade tänkt på. De som inte kan det utan hellre ser till sin egen (eller partiets) prestige, måste man se upp med. Och absolut inte ge sin röst i nästa val.