Det är vårt fel (eller: klimathotet är en klassfråga)

Alla skyller på någon annan i klimatfrågan. Numera är det få som förnekar den globala uppvärmningen som sådan, däremot sin egen inblandning.

Flygbranschen protesterar högljutt över införandet av en flygskatt. De tycker den är orättvis eftersom flyget "bara" står för 2-3 procent av de totala utsläppen. LRF skriker som en stucken gris varje gång någon får den hutlösa idén att servera mat utan kött (nu senast i Vasaloppet). Bilindustrin anser att miljözoner inte är samhällsekonomiskt försvarbara (som om luften vi andas kan reduceras till en ekonomisk fråga). Detaljhandeln tycker inte att de kan ställas till svars för vilka varor de säljer. De skulle inte sälja brasiliansk oxfilé om inte kunderna efterfrågade det, menar de.

Det hela blir pinsamt och löjligt genomskinligt. Det är uppenbart att de alla talar i egen sak. Och att de egentligen förstår att världen inte är så där svartvit. Att det inte finns någon ultimat syndabock att peka ut. Alla vet sanningen, men ingen vill riktigt erkänna den för sig själv. Sanningen att alla branscher och alla led i kedjan är lika skyldiga. Det är meningslöst att försöka utröna vem som är mest skyldig. Alla måste ställa om. Alla måste bli hållbara. Det hade varit klädsamt om branschorganisationerna hade erkänt detta, istället för att skylla ifrån sig.

Däremot kan det konstateras att utifrån ett globalt perspektiv bär världens länder olika stort ansvar. Statistik över ekologiska fotavtryck, det vill säga länders resursförbrukning, visar att de mest hållbara länderna i världen är Eritrea, Haiti och Afghanistan. Men hur hållbart är livet i dessa länder på riktigt? Inte särskilt. De låga siffrorna beror förstås på utbredd fattigdom, vilket innebär närmast obefintlig konsumtion och därmed mycket liten miljöpåverkan. Samma statistik visar med besvärande tydlighet vårt eget ansvar. Sverige ligger på en inte särskilt hedrande femteplats, efter Australien, Förenade arabemiraten, USA och Kanada.

Min slutsats av detta är enkel. Det är vi i de rika länderna som, både nu och historiskt, är ansvariga för största delen av världens miljö- och klimatpåverkan. Då ligger också det största ansvaret för att lösa miljö- och klimatfrågorna på oss. Extra orättvist är det eftersom de värsta effekterna av klimatförändringarna förväntas drabba fattiga länder.

Klimatfrågan är alltså egentligen i grunden en klassfråga som, åtminstone till viss del, gäller även här på hemmaplan. Det finns inget som är bättre för klimatet än att inte konsumera alls. Detta är så självklart att vi nästan glömmer bort det i vår iver att försöka utröna vilken slags konsumtion som är bäst (vegetariskt, ekologiskt, svenskt, fairtrade, återbruk och så vidare). Kontentan är att de med låga inkomster i princip per automatik också har låga klimatavtryck eftersom de konsumerar mindre. Nu är inte detta någon absolut sanning, eftersom man naturligtvis kan använda sina pengar mer eller mindre klokt. En höginkomsttagare skulle ju kunna köpa samma antal saker men mer hållbara och dyrare (inte heller det är någon absolut sanning, även om kvalitet måste få kosta). Som en grundprincip måste det ändå anses rimligt att anta att de rika bär ett större klimatansvar än de fattiga, även lokalt.

Hur ansvarsbördan ska fördelas rättvist har debatterats under de internationella klimatmötena under decennier och har varit en avgörande anledning till att det varit så svårt att enas kring ett globalt klimatavtal. Det är därför Parisavtalet är historiskt. Alla länder har enats om en färdplan (utom USA/Donald Trump som inte förstår varför rika skulle behöva ta mer ansvar). Enligt Parisavtalet ska rika länder bland annat bidra med finansiering till FN:s gröna klimatfond, för att underlätta fattiga länders omställning.

Men klimaträttvisa är inte bara en fråga på global politisk nivå. Du kan göra skillnad du med! Ge en gåva till en biståndsorganisation som jobbar med förebyggande klimatanpassningsprojekt. Gör medvetna val för att minska din egen klimatpåverkan. Rösta på politiker som tar klimatfrågan på allvar. Utredningar och avtal i all ära - nu är det dags för handling!

Nära skjuter ingen hare (men det kan gynna den lokala ekonomin)

Allt fler bryr sig om var maten kommer ifrån. Enligt en undersökning gjord av Svenskmärkning är 9 av 10 positiva till mat och dryck från Sverige och nästan 6 av 10 tittar alltid efter svenskt när de handlar. Glädjande siffror, men vem gynnas egentligen mest av att vi handlar lokal mat - bonden eller miljön?

Det finns en utbredd missuppfattning om att närproducerat skulle vara synonymt med miljövänligt och klimatsmart. Det är en slags modern myt som sprids ganska oreflekterat, och ofta i eget syfte. Ett bakomliggande skäl till varför många politiker och intresseorganisationer vill satsa på närproducerat är för att det gynnar svenska lantbrukare och det lokala näringslivet. Inom jordbruket finns det självklart många kopplingar till hållbarhetsmålen, men det blir ändå fel om man automatiskt kallar alla närproducerade varor för hållbara. Risken är stor att man då bidrar till grönmålning av verksamheten. Det vill säga man får den att framstå som bättre för miljön än den egentligen är, för att vinna poäng hos medvetna konsumenter. Det kan ge kortsiktig vinst men i det långa perspektivet tappar man kundernas förtroende.

Det vanligaste argumentet för varför närproducerat skulle vara bättre för klimatet är transporterna. Det måste ju vara bättre att köpa kött från granngården än från Brasilien, eller hur? Ja men frågan är mer komplex än så. Transporterna är nämligen bara en liten del av ett livsmedels totala miljöpåverkan. På vilket sätt livsmedlet har producerats är viktigare än hur långt det har transporterats. Nötkött från Brasilien ger höga utsläpp av växthusgaser, nästan dubbelt så höga som nötkött från Europa, men det beror inte i första hand på att det har fraktats lång väg. Djuren i Brasilien växer långsamt och hinner därmed släppa ut mycket mer metan under sin livstid. Dessutom sker stora utsläpp av koldioxid från marken och växtligheten när skog och buskar skövlas till förmån för betesmarker. Långväga transporter sker till 90 procent med båt. Då har man möjlighet att frakta stora mängder på samma gång, vilket blir väldigt energieffektivt. Faktum är att bilresorna till och från mataffären är det steg i transportkedjan som släpper ut mest koldioxid. Så om du vill vara verkligt klimatsmart ska du gå eller cykla till affären. Det har större betydelse än varifrån maten du köper kommer.

Missförstå mig nu inte. Självklart ska du gynna din lokala bonde. Jag är väldigt positiv till närproducerad mat, men det är viktigt att man som konsument inte blir vilseledd. Mat som producerats lokalt minskar behovet av transporter till viss del, men det är inte den främsta anledningen till varför du bör handla närproducerade varor.

Ett problem i sammanhanget är att det inte finns någon definition på vad närproducerat innebär. Hur nära kunden ska varan ha odlats för att få kallas närproducerad? Ska eventuell förädling ha skett på samma plats? Får en förädlad produkt innehålla ingredienser från andra platser? Det finns ingen som äger begreppet, vilket gör att vem som helst kan skriva närproducerat, närodlat, härproducerat eller lokalproducerat på sin förpackning utan minsta belägg för detta påstående. Det finns en uppenbar risk att begreppet kommer att bli lika urvattnat som “hemlagat” och “hembakat”. Ett fabrikstillverkat bakeoff-bröd är ju så långt ifrån hembakat man kan komma. På samma sätt kan man fråga sig hur närproducerad en apelsinjuice pressad i Borås är? När konsumenterna väl genomskådat bluffen går begreppet inte längre att använda. Producenterna måste därför vara försiktiga när de pratar om närproducerat, annars riskerar de att även av denna anledning tappa kundernas förtroende.

Det finns stora värden i att främja den svenska livsmedelsproduktionen. Miljömässigt kan det bland annat skydda ekosystemtjänster och biologiska mångfald. Det bidrar också till en positiv landsbygdsutveckling genom att fler kan försörja sig som lantbrukare. Det i sin tur ökar försörjningsgraden, vilket gör Sverige mindre sårbart. Men det gäller att inte hamna i några fallgropar. Tar du bilen och åker runt till ett gäng gårdsbutiker känns det kanske bra i hjärtat. Du får garanterat fina varor med dig hem, men samtidigt har du bidragit till mer koldioxidutsläpp än om du bara hade köpt spanska grönsaker i mataffären. Jobbigt läge. Tur då att det finns kreativa människor som hittar lösningar på dilemman som detta.

Rekoringar är ett sådant exempel. Du kanske har hört talas om begreppet? Det är en rörelse som växer så det knakar runt om i landet just nu. Enkelt uttryckt handlar det om direktförsäljning av livsmedel från producent till konsument. Den stora skillnaden jämfört med mitt exempel ovan är att alla producenter kommer överens om en tid och plats då leverans av varor sker. De varor som finns till försäljning inför ett sådant utlämningstillfälle utannonseras i en Facebook-grupp. Som medlem i denna Facebook-grupp kan jag som konsument alltså lägga beställningar hos många olika producenter och sen hämta allt på en och samma gång. Denna typ av smidiga och smarta lösningar är en nyckelfaktor för att trenden med närproducerat inte ska sluta i en klimatmässig återvändsgränd.

Inga av världens främsta industrier skulle vara lönsamma om de betalade för naturkapitalet

Naturen är grunden för vår välfärd och i förlängningen vår överlevnad. Naturen är fullständigt ovärderlig. Den stora paradoxen är att vi tar den helt för given. I bästa fall ser vi den som en tillgång att nyttja med klokhet, i värsta fall som en gratis resurs att utnyttja för egen vinstmaximering.

Kol- och oljebolagen är de osminkade exemplen, där man tar de av skapelsen givna resurserna och säljer dyrt. På köpet får vi förgiftade, ödelagda landskap och förstörda ekosystem. Men det finns väl miljövänligare företag och branscher? Ja givetvis, men problemet är att naturkapitalet aldrig syns i budgeten, ändå finns det där som en osynlig intäkt i varenda företag.

Det finns inga företag som agerar helt frikopplade från miljön. Även branscher man vid en första anblick tänker på som immateriella är i själva verket långt ifrån det. Ta till exempel webbaserade tjänster. Det krävs massor med energi för att driva servrar, datorer, mobiler etc. Kommer du ihåg det koreanska videofenomenet Gangnam Style? Enligt en avhandling från Umeå universitet motsvarade de samlade Youtube-visningarna av enbart den videon en energiförbrukning på cirka 400 GWh. Ganska tankeväckande. Sen har ju även själva tillverkningen av elektroniken stor miljöpåverkan, och de sällsynta jordartsmetaller som behövs bryts i extremt smutsiga gruvor. Så skenet bedrar.

Enligt en rapport framtagen av Trucost skulle ingen av världens tjugo främsta industrier vara lönsam om de hade betalat för det naturkapital de använder. Förutom rena resursuttag handlar det också om koldioxidutsläpp, vattenförbrukning, markanvändning, avfall, och föroreningar av luft, mark och vatten. Det är en skandal att företag fortfarande i stor utsträckning kommer undan att betala för sin faktiska påverkan. Många gånger blir det staten, med andra ord vi medborgare, som får ta slutnotan för att sanera misskötsel och rovdrift.

Enligt svensk lag ska gruvbolag avsätta en summa pengar som garanti för sanering efter att gruvan stängt. Denna lag behöver skärpas rejält eftersom det i flera fall visat sig att de avsatta pengarna inte varit närmelsevis tillräckliga. Miljöfarlig verksamhet måste kosta - rejält!

I finansvärlden är det (tyvärr) mest pengar som räknas. Kortsiktig vinst trumfar långsiktiga hållbarhetsmål. Så den verkliga omställningen sker först när det inte längre är lönsamt att göra något annat. Därför måste vi genom lagstiftning helt enkelt eliminera möjligheten att göra kortsiktiga vinster genom miljöfarlig verksamhet. Exakt hur det ska göras måste politiker och ekonomer enas om på global nivå. Svårt kanske, men inte omöjligt.

Ekonomin måste verka inom de ramar som naturen sätter. En hållbar ekonomi har vi först den dagen vi inte utnyttjar mer naturkapital än vad planeten tål. Känns det hopplöst? Det är det inte. Du kan börja med att se över hur dina spar- och pensionspengar är investerade. Att divestera, det vill säga att sälja de fonder och aktier som inte är etiskt försvarbara, sänder viktiga signaler till marknaden. Redan nu finns det investmentbolag som avråder från att investera i kol. Och vi har bara sett början.