Att växa som människa är något jag tror vi alla ständigt längtar efter. Vi går kvällskurser, åker på fortbildning, ser dokumentärfilmer, läser faktaböcker. Vi verkar ha ett djupt rotat behov av att utvecklas, att lära oss mer. Men om växten aldrig innebär att vi mognar är den väl knappast särskilt meningsfull?
Om vårt mål enbart är självförverkligande kommer vi aldrig att bära frukt. Att bära frukt innebär att mina kunskaper och färdigheter kommer andra människor till gagn. Men i vår tid kan det enorma informationsutbudet närmast dränka den tanken. Vårt konsumtionssamhälle vilar ju också på grundtanken att vi aldrig får bli nöjda. Vi ska inte mogna, vi ska ständigt växa vidare − då växer även ekonomin.
Men "växa" och "vila" går hand i hand. Jag tror det är viktigare än någonsin att vi i vår tid lär oss att kombinera dessa två till synes motsägelsefulla ord. Annars finns det en klar risk att vår längtan efter att växa istället blir till en stressfaktor − något som måste klaras av, istället för att njutas av.
Löken vilar länge i jorden innan den börjar gro. Skulle den börja växa i fel tid vore det ödesdigert. Vinterkylan kan komma och förstöra allt över en natt. Vi behöver också invänta rätt tid. Vi får inte vara rädda för vila och stillhet. Att kanske inte göra något annat än att lyssna in vad Gud vill. Genom meditation och bön kan vi inte bara växa, utan också få mogna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar