Den motvillige bilköparen

Jag har tidigare skrivit om livet utan bil och om vår förhoppning om att kanske kunna förbli bilfria. Nu har verkligheten hunnit ikapp oss. Vi har köpt bil. Eller i alla fall en halv.

När vi flyttade från Göteborg till Ulricehamn i mars trodde vi nog att vi skulle kunna fortsätta leva som förut. Det finns ju kollektivtrafik även här tänkte vi, och avstånden är korta. Men trots att Ulricehamn har alla förutsättningar att vara en närmast bilfri stad – nästan allting ligger inom en radie av fem kilometer – ser verkligheten helt annorlunda ut. Kollektivtrafiken är närmast oanvändbar. Den som har tänkt ut hur den ska fungera i Ulricehamns tätort borde få sparken omgående. Detta i kombination med att hela staden ligger i en brant backe gör att alla tar bilen till i princip allting. Vi klarade av att leva bilfritt i drygt fyra månader, men bara nästan. Vi lånade mina föräldrars bil då och då för storhandling och andra ärenden.

Det är med blandade känslor vi nu blir bilägare. Jag känner mig arg för att vi nästan inte har något val. Att ha bil borde inte vara en nödvändighet för att klara sig i en stad. Det är ju skillnad med landet. Skulle vi flytta ut ur stan måste vi naturligtvis ha bil, men inte där vi bor nu. Samtidigt känner jag mig glad över att få tillgång till den flexibilitet och tillgänglighet som bilen ger. Och jag känner mig stolt över att vi gjort det bästa möjliga ur miljösynpunkt, under våra förutsättningar:

• Vi har köpt bilen ihop med mina föräldrar. De behöver en extrabil ibland och vi behöver den bara då och då. Känns väldigt bra att dela. Att inte alla måste äga allt. Delande-ekonomin är framtiden.
• Bilen är gasdriven och nere vid Ulricehamns reningsverk tankar vi biogas tillverkad av avloppsslamm. Det är roligt att lära vår treåriga dotter att bilen drivs med bajs. Dessutom miljösmart då det ger mindre utsläpp och är en biprodukt som inte kostar miljön något extra.
• Samtidigt som vi köpt bil har vi också köpt en elcykel och cykelvagn till barnen. Detta tror jag vi kommer använda minst lika mycket som bilen, om inte annat för att det helt enkelt är mycket härligare att cykla. Men det ena utesluter inte det andra, bil är onekligen bra ibland också. Jag återkommer med en utvärdering om livet med elcykel i Ulricehamn längre fram.

Det är inte svårt att konstatera att Ulricehamns kommun har lite att jobba på. Om vi – som är miljömedvetna och redo att avstå viss bekvämlighet – inte klarar att leva utan bil, vem gör det då? Det positiva är att Ulricehamn har alla möjligheter att bli en riktigt klimatsmart stad, om man bara vill. Med större och djärvare visioner skulle Ulricehamn kunna bli Sveriges mest attraktiva stad – staden där bilen är överflödig.