fredag 10 februari 2017

Så gör du för att maxa din klimatpåverkan!

Tio smarta tips för dig som vill skynda på jordens undergång.
  1. Ät mycket nötkött. Särskilt sydamerikanskt. Argentinskt ska vara mört har jag hört. Det blir väl det av den långa transporten. De brukar ha extrapris på brasiliansk biff på Ica. Passa på!
  2. Omge dig med mycket snittblommor. Det är nyttigt för själen. Särskilt vintertid är det nyttigt. Då kan man vara nästan säker på att de kommit hit med flyg.
  3. Vem behöver handväska när det finns ett utmärkt handskfack i bilen? Förvara dina viktigaste saker där så har du dem alltid nära till hands. För jag behöver väl inte påpeka det ypperliga i att ta bilen till allt?
  4. Unna dig! Det spelar inte så stor roll vad. Bara det är mycket och ofta. Ju mindre naturresurser vi får kvar desto bättre. Det betyder ju att ekonomin går riktigt riktigt bra. Landet med högst BNP när jorden går under vinner.
  5. Förr var det så smidigt att slänga sopor, man bara öppnade sopnedkastet i trapphuset och vips så var de borta. Nu måste man gå ut i kylan, hitta rätt nyckel till sophuset, och sen till råga på allt hitta rätt kärl. Skandal! Protestera mot komfortnedskärningarna genom att slänga alla sopor osorterade.
  6. Lämna aldrig något till second hand. Det gynnar bara en marknad som parasiterar på välfärdssamhället. Har du tröttnat på tröjan är det bättre att slänga den. Ju mindre som kommer ut på andrahandsmarknaden ju mer växer detaljhandeln och i sin tur den heliga tillväxten. Amen.
  7. Finns det inte sallad i affären för att det är vinter i Italien? Kräv att de importerar från Kina istället. Konsumentmakt kallas det!
  8. Bäst-före-datum är ingen garanti. Alla vet vi hur vedervärdigt äckligt sur mjölk luktar så för att undvika det och vara på den säkra sidan kan du med fördel slänga ut den någon dag tidigare.
  9. Tänk stort! Klart du ska ha en SUV. De är ju både säkra och rymliga. Och bra att ha när man ska dra upp båten en gång om året. Passa också på att bygga ut huset nu när det finns ROT-avdrag. Så får du mer plats för dina prylar. Och varför inte en pool när du ändå håller på. Tänk dig vad härligt att ha en uppvärmd utomhuspool på vintern!
  10. Nästa gång du bokar en semesterresa gå efter principen "sista chansen att se". Samoa eller någon annan Stillahavsö är självklart på måste-listan. Snacka om att det kommer imponera på dina framtida barnbarn. Lite som att berätta att man turistat på Atlantis.

torsdag 2 februari 2017

Rekyleffektens förbannelse - därför står vi och stampar

Nu har vi pratat om klimathotet länge och försöker, åtminstone på sina håll, ställa om till ett klimatsmart samhälle. Men hur går det då?

Ja i Naturvårdsverkets statistik för Sveriges klimatpåverkan 2015 kan man läsa att vi faktiskt minskat utsläppen med 1 % jämfört med 2014, och hela 25 % jämfört med 1990. Det är väl glädjande nyheter? Problemet är bara att samtidigt har svenskars utsläpp utomlands ökat med 50 %, vilket gör att de totala utsläppen förblir oförändrade. Asch då.

Här slits det med att göra en massa energieffektiviseringar och uppfinna nya biobränslen och lansera halv-vegetariska korvar, och så går svensken och konsumerar importerade prylar från Kina som om det inte fanns någon morgondag. Och det gör det ju i och för sig snart inte heller.

Boven i dramat, i alla fall en av dem, brukar kallas rekyleffekten. Kort sagt handlar det om att effektiviseringar och klimatsmarta val, som i sig förstås är positiva, lätt får oönskade bieffekter beroende på hur vi väljer att utnyttja den uppnådda vinsten. Ofta leder det till en omedveten, eller åtminstone oreflekterad, konsumtionsökning. Det innebär att den totala effekten av våra klimatsmarta val inte blir så stor som vi tror. Tyvärr är det hemskt lätt att bli offer för rekyleffekten. Vi alla är det nog lite till mans/kvinns:
"Nu när vi bytt ut alla lampor till LED är det inte så noga med att släcka när vi lämnar ett rum."
"Det gör inte så mycket om vi tar en extra tur till affären, vår nya miljöbil är ju ändå så bränslesnål."
"Med vårt nya snålspolande duschmunstycke kan vi unna oss att ta längre duschar."
Och så vidare. Du kan säkert hitta egna exempel. Sen finns det också en indirekt rekyleffekt, som i fallet med Naturvårdsverkets statistik ovan. Det vill säga pengarna vi sparat på att till exempel installera bergvärme, byta till ett energieffektivare kylskåp eller handla second hand spenderar vi på importerade produkter eller kanske ytterligare en semesterresa. Beroende på vad vi väljer att lägga pengarna på kan klimatnyttan i slutändan då till och med bli negativ.

Denna vetskap är inget nytt. Jag hittade en gammal miljöskrift hos min farmor utgiven av Göteborgs kommun år 1990. I den står det bland annat:
"Det finns risk för att katalysatorns och den blyfria bensinens positiva effekter kommer att "ätas upp" genom att biltrafiken totalt sett ökar. Vi måste helt enkelt åka mindre bil!"
Och:
"Bilindustriföreningen tror att det år 2010 kommer att finnas drygt 40 % fler bilar på de svenska vägarna. Om denna prognos slår in omintetgörs katalysatorns miljövinster. Vi måste alltså köra mindre, även om bilen har katalysator."
Nu har Bilindustriföreningens önskning i och för sig inte helt infriats. 2015 fanns det 30 % fler bilar än 1990, men detta är förstås illa nog. Och antalet bilar fortsätter att öka för varje år.

Att undvika rekyleffekter är en av de avgörande punkterna för att våra klimatsatsningar ska få önskad effekt. Så går det att bryta förbannelsen? Ja det tror jag, men det kräver en ganska radikal attitydförändring i hela samhället. Vi måste börja prata mycket mer om förnöjsamhet. Varken marknadskrafter eller politiker vill i dagens konsumtionssamhälle att vi ska vara nöjda. Vårt BNP bygger till stor del på ett odlat missnöje. Så kan vi inte fortsätta. Ett första steg vi alla kan hjälpas åt att ta är därför att börja definiera våra liv utifrån aktiviteter istället för konsumtion. Egentligen är det ganska självklart, men vi har gått vilse någonstans på vägen. Det viktiga är ju inte att du har de senaste löparskorna, det viktiga är hur mycket du springer. Det viktiga är inte att du har den senaste iPhonen, det viktiga är de sociala kontakterna du använder den till. Det viktiga är inte att du har ett häftigt kök, det viktiga är maten du lagar i det.

Ett annat steg vi kan ta är att öva oss i att uppmärksamma situationer där rekyleffekter kan uppstå. Det kan vara till exempel när du byter bil eller tvättmaskin. Ett exempel ur mitt eget liv:

Snart börjar jag ett nytt jobb vilket innebär att jag slipper busspendla och istället kan promenera till arbetet. Detta innebär en vinst både för miljön och plånboken. Men om miljövinsten inte ska naggas i kanten måste jag alltså överväga vad jag ska göra med de insparade pengarna, annars kan en indirekt rekyleffekt uppstå. Låt oss säga att jag sparar 1000 kr i månaden. Då behöver jag säkerställa att jag framöver inte lägger 1000 kr mer på konsumtion. Grön, miljövänlig, fin konsumtion då? kanske du invänder. Ja det är bättre, men en ökad konsumtion innebär alltid en ökad miljöpåverkan, även om det är i form av certifierade produkter. Spara pengarna då? Jovisst, men fonden jag placerar dem i kanske investerar i fossil energi, då kommer rekyleffekten där istället. Så det är inte helt enkelt. Vill man vara en riktig miljöhjälte lägger man alla sparade pengar på ett regelbundet givande till något klimatprojekt, till exempel trädplantering. Då får de klimatsmarta valen dubbel effekt. Känns det lite väl magstarkt kan man fokusera på tjänster och nöjen. Det vill säga konsumtion som inte genererar någon större produktion. Att gå på teater skövlar väldigt lite regnskog. Om de inte serverar kakor med palmolja i caféet förstås.

Ett tredje steg att på allvar överväga är att gå ner i arbetstid. Historiskt sett har ökad effektivitet främst tagits ut i form av höjda löner (och vinster). Visst har vi också fått kortare arbetsdagar och fler semesterveckor, men tittar man på de senaste femtio åren har lönerna tredubblats medan arbetandet endast minskat med en fjärdedel. Det finns alltså stort utrymme för att växla effektiviseringar mot mer ledighet istället för mot ökad konsumtion (konsekvensen av högre löner). Detta kan ge en massa positiva ringar på vattnet förutom den rena miljövinsten. Läs mer om det i mitt förra inlägg. I väntan på att en majoritet av våra politiker också inser det kloka i detta kan du gå före och frivilligt gå ner i tjänst. Många verkar tro att det är mer eller mindre en naturlag att 100 % är lika med 40 timmar. Men i Danmark betyder heltid 37 timmar och i Frankrike 35 timmar. Något att tänka på.

Om du vill fördjupa dig i frågan om rekyleffekten har Naturvårdsverket gett ut en mycket bra rapport i ämnet. Om våra politiker förstod det radikala budskapet i denna rapport skulle de antingen fatta helt andra beslut, alternativt lägga ner hela Naturvårdsverket och låtsas som om det regnar. Nyfiken? Ladda hem den här:
Rapport 5623: Rekyleffekten och effektivitetsfällan - att jaga sin egen svans i miljöpolitiken

onsdag 25 januari 2017

Ska vi ta och jobba lite mindre allihopa?

"Vad vill du bli när du blir stor?" frågade de när man var liten. "Välj utbildning efter vad du tycker är kul" sa de när man var i tonåren. Min generation har växt upp med en bild av att yrkeslivet går ut på att göra det man vill och ha roligt samtidigt. Men det är något som skaver.

Jag tillhör dem som enligt dessa kriterier har lyckats. Jag har ett roligt jobb som dessutom är inspirerande och känns meningsfullt. Jag skulle kunna jobba nästan hur mycket som helst, vilket också är ett vanligt skäl till att inte gå ner i arbetstid. Man har helt enkelt så roligt på jobbet. Det är självklart inget fel i detta, men samtidigt är det definitivt inget självskrivet. Det finns ju trots allt en massa tråkiga men helt nödvändiga jobb, vem ska göra dem? Ska vi outsourca dem till Indien? Medan vi självförverkligar oss får någon annan göra det verkliga jobbet.

Ett aktuellt exempel är regeringens traineejobb för unga. Jobben är tänkta främst inom omsorg i den offentliga sektorn och bristyrken inom privat sektor. Under 2016 hoppades man på 7000 traineejobb, resultatet blev 270. I Göteborgs kommun tog man fram flera hundra traineeplatser, bara två tillsattes. Ungdomarna var helt enkelt inte intresserade.

Förutom de rena rättviseaspekterna finns det också uppenbara risker med denna utveckling. Vad händer om jag identifierar mig allt för starkt med mitt yrke? I fattiga länder tvingas många ha två eller tre jobb för att överleva. Ändå är det i rika länder som Sverige som utmattningssyndrom ökar. Det är förstås en komplicerad diagnos, men jag tror en förklaring ligger i vilken roll arbetet har för vår identitet. Måste jag göra ett bra jobb för att känna mig tillfreds som människa? Vad händer i så fall om jag inte får förutsättningarna att göra ett bra jobb?

Ett annat problem med arbetets höga status är att hemmet och familjen nedvärderas. Visst kan det vara roligt att vara föräldraledig ett år eller två, men är man det längre är det väl ärligt talat lite suspekt? Det anses värdefullare att jobba, även om hushållet inte behöver inkomsten. Här finns en av vår tids blinda fläckar: De flesta av oss behöver faktiskt inte jobba så mycket som vi gör. Vi har inte problem med att få hushållsbudgeten att gå ihop, utan tvärt om med att veta vad pengarna ska spenderas på. Eftersom vi från många håll, genom både reklam och politiska resonemang, intalas att vi är solidariska medborgare när vi konsumerar, så gör vi just det. Köper prylar. Reser på solsemester. Inte en gång, för den idogt ihopsparade semesterkassan, utan gång på gång. I snitt reser svensken utomlands 1,4 gånger per år, men då är också de som inte gör några resor alls inräknade. Av de som reser utomlands gör 63 procent två eller fler resor under ett år! Jag älskar själv att resa och har full förståelse för detta, men det är ändå en oroande trend. Främst för klimatet och miljön, men också för våra lokalsamhällen.

Vad händer med vårt samhällsansvar när vi först lägger nästan all vaken tid på att jobba, och sen all ledig tid på att resa bort? Ingen gillar väl att butiker stänger, restauranger lägger ner, föreningar dör ut, och kriminaliteten på gatorna ökar. Men vi skjuter ifrån oss problemet: Varför ska jag ta ansvar för utvecklingen i min stad när jag ändå spenderar så lite tid där? Svaret finns i frågan. Skulle vi spendera mer tid i våra lokala sammanhang skulle vi automatiskt ta ansvar för utvecklingen. Och skulle vi jobba mindre skulle vi ha mer tid över till att engagera oss i föreningar och politiska rörelser. Och att gå på café och handla i den lokala butiken med för den delen.

Det vore spännande att se vad som skulle hända med samhället om alla gick ner lite i arbetstid. Jag är övertygad om att det skulle frigöra en massa kreativitet som skulle få våra byar och städer att blomma upp. Då blir det heller inte lika viktigt att ha ett roligt arbete, för man har ju så roligt efter jobbet.

torsdag 5 januari 2017

Kapitulerar (Välkommen 2017)

Alla goda viljor till trots verkar världen vara på väg utför. Det är lätt att vackla i sin framtidstro när världen brinner och motsättningarna ökar. När en blivande president tror att klimathotet är en kinesisk konspiration. När vi skickar tillbaka afghanska ungdomar till ett land dit vi själva avråds från att resa. När grupper som IS och Boko Haram begår bestialiska övergrepp. När världen styrs av män som Erdogan och Putin.

Vi lever i ett helvete. En fallen skapelse. En mardröm av själviskhet som systematiskt kväver alla framtida generationer. Ändå får vi aldrig ge upp.

Jag tror inte på utopier, jag tror inte att vi någonsin kommer få bukt med alla problem i denna världen. Ändå ger jag inte upp. Men jag kapitulerar.

Man kan nog säga att kapitulation är själva kärnan i den kristna tron. Ja kanske i alla religioner. Vi förmår inte allt. I djupet av människans själ ekar ett rop på hjälp. Kyrie eleison.

Välkommen 2017. Må du bli ett år av medmänsklighet, mod, skapelseansvar och massor av passion, kreativitet och glädje. Gud går med oss. Ingenting är omöjligt.

onsdag 23 november 2016

Vad ska vi med Internet till? Reflektioner efter 20 år online

I november 1996 la jag upp min första hemsida. Givetvis på Geocities. Vi hade nyligen fått Internetuppkoppling hemma och jag hade upptäckt HTML-kodningens hemliga värld. Modem hade vi haft rätt länge, men Internet var något annat än att koppla upp sig mot enskilda BBS:er. Något mycket större. Att lägga upp en egen hemsida på den tiden var ingen egoboost. Det handlade inte om att hävda sig eller bli känd. Inte nödvändigtvis ens om att dela med sig av sina åsikter. Det handlade om att bli en del av ett större sammanhang. Ett nätverk av likasinnade. Vi som insett att detta, ja detta var framtiden.

Internet präglades av en oerhörd positivitet där och då. Alla fick vara med, och alla deltog på lika villkor. Det fanns utrymme att vara kreativ och skapa hemsidor om ämnen som ingen gjort förut. Hela gratiskulturen på Internet, som idag ifrågasätts ur marknadsperspektiv, går tillbaka till denna känsla av samhörighet. Internet var ett kollektiv, om du delar med dig av ditt så delar jag med mig av mitt. Som nykomling i diskussionsforum och chattar inlemmades man snabbt i denna kultur. Internet var magiskt.

Snabbspolning 20 år framåt: nätmobbning, identitetsstölder, desinformation, troll, uppskruvat debattklimat, övervakning, konsumtionshets, censur, kränkningar, hot.

Vad hände? Hur kunde vi hamna här? Den där glädjen och tillåtande attityden som fick mig att vilja bli webbutvecklare finns det väldigt lite spår kvar av. Men kanske var utvecklingen oundviklig. När i stort sett alla människor är online blir situationen förstås helt annan än då, när ännu mest entusiaster hittat dit. Internet är inte längre någon egen värld - när kallade någon det senast för cyberspace? - Internet är numera bara en spegling av den vanliga världen. Hur många vänner har du på Facebook som du aldrig träffat i verkligheten, eller som man sa, IRL? Jag tror inte jag har någon. Det kan jämföras med när jag för tjugo år sen mailade, chattade och lärde känna människor från USA, Argentina, Danmark, Italien. Ja, hela världen.

De tjänster och funktioner som Internet gett upphov till är idag fullständiga självklarheter. Samhället har byggts upp kring det. Wifi har blivit första steget i Maslows behovstrappa. Samtidigt har vi förlorat något. I Internets barndom fanns det regler för hur man betedde sig. Följde man inte dem blev man utkastad från nyhetsgruppen eller chattforumet. Den som var nykomling på Internet uppmanades att som första steg ta del av netiketten. Den traditionen borde vi återerövra. Innan barnen får en iphone, lär dem vad god sed på Internet är.

I sociala medier finns inga moderatorer, på gott och ont. Revolutioner kan startas genom Twitter. Samtidigt sorterar Facebook bort svordomar och nakna bröst, men inte främlingsfientliga åsikter. Inte heller falska nyheter och rena påhitt kan Facebook rå på. Det är en av förklaringarna till att vi är där vi är. Extrema åsikter var förut hänvisade till enskilda diskussionsforum för likasinnade, nu ventileras de mitt ibland oss. Det väcker känslor och provocerar, vilket bidrar till den uppskruvade samtalstonen.

Jag är i grunden positiv till Internet. När jag upptäcker nya tjänster, som till exempel den nyligen lanserade Smarta kartan i Göteborg, påminns jag om min forna fascination. Men vi måste vända den negativa utvecklingen i sociala medier och debattforum, och det kan vi göra om vi gemensamt bestämmer oss för det. Låt inte nättrollen vinna. Påminn dem och alla andra om vad som är god netikett. *ler*

fredag 4 november 2016

Slutsatsen ingen vill dra (och vad du kan göra under tiden)

Det pågår ett intensivt arbete på alla nivåer i samhället för att slå in på en mer hållbar väg. Det är jättebra, glädjande och hoppingivande. Men tittar man lite närmare finns det samtidigt en oroande ovilja att ta tag i det grundläggande problemet. Eller snarare: att acceptera varför vi hamnar där vi hamnat.

Tittar man på en del av det klimatarbete som pågår så blottar sig en märklig dubbelmoral. Det finns till exempel en certifiering för hållbara flygplatser. I Sverige jobbar Swedavia med att göra sina flygplatser klimatsmarta. Självklart inget dåligt initiativ, men hyfsat ironiskt med tanke på flygets enorma klimatpåverkan. Ett annat exempel är bensinmackarna, som börjat lansera ekologiska och miljömärkta varor i sina butiker. Samtidigt som de drar in de stora pengarna på bensin. Risken att framstå som skenhelig är betydande.

Det räcker inte med att putsa lite på ytan. Framtiden kräver ett helt nytt samhällssystem. Det klimatkrisen säger oss är att det är omöjligt att bygga framtidens välfärd på fortsatt ökad konsumtion. Vi konsumerar redan mer än vad planeten tål. I Sverige fortsätter konsumtionen att öka och om alla levde som vi skulle det behövas resurser motsvarande drygt fyra jordklot.

Fortsätter vi så är världen dömd att gå under. Oavsett vad världens ekonomer och politiker säger. Slutsatsen ingen vill dra är att evig ekonomisk tillväxt är omöjlig. Det är hög tid att bryta tabut och inleda en seriös och förutsättningslös politisk diskussion om vårt framtida ekonomiska system. Allt annat är att blunda för verkligheten. Vad föredrar du, att köra i 110 km/h rakt mot en vägg eller att bromsa i tid?

Övergången till ett samhälle i balans behöver ske i flera steg. Här och nu kan vi ta ett första: att byta ut kvantitet mot kvalitet. Då använder vi samma mängd pengar men minskar vår miljöbelastning, genom att vi köper färre men bättre saker. Denna förändring i synsätt kräver inga politiska beslut eller internationella överenskommelser, du kan börja redan idag.

onsdag 19 oktober 2016

Kognitiv dissonans - därför går omställningen så långsamt

Nio av tio svenskar anser sig vara miljömedvetna. Ändå är försäljningen av ekologiska och Fairtrade-märkta varor fortfarande en droppe i havet jämfört med den totala konsumtionen. Detsamma gäller antalet bilar som drivs med biogas eller el. Och flygresorna fortsätter att öka.

Enligt en undersökning som Naturvårdsverket lät göra uppgav 52 procent att de ofta eller ibland får dåligt samvete när de gör saker de tror påverkar klimatet negativt. Det betyder att en majoritet av befolkningen har tillräcklig kunskap om miljö- och klimatfrågorna för att veta när de handlar fel. Det är alltså inte brist på information som är kruxet. Vi kan ta fram oändligt bra utbildningsmaterial, anordna superintressanta föreläsningar och skriva sylvassa insändare, men det kommer inte räcka hela vägen. För att skapa beteendeförändringar krävs insikt i psykologi.

Människan tycker i grund och botten inte om att ändra sig. Så när vi konfronteras med nya fakta, som utmanar vår världsbild eller livsstil, blir det jobbigt. Det uppstår en kognitiv dissonans, för att använda psykologins språk. I praktiken betyder det att vi upplever en obehagskänsla när vi upptäcker att våra handlingar strider mot våra värderingar. I mer vardagligt tal: vi får dåligt samvete. Dissonansen minskas genom att vi motiverar, klandrar och förnekar saker. "Nyttan av mitt arbete motiverar att jag flyger", "Jag kör inte mer bil än nån annan", "Pratet om klimathotet måste vara överdrivet".

I mitt förra inlägg skrev jag om Sackaios, tullindrivaren som gjorde en totalomvändning efter mötet med Jesus. Från fullt fokus på egen vinning till att dela sina rikedomar med de fattiga. Vad var det som hände egentligen? Vad kan ge upphov till en så märkbar beteendeförändring? Jag tror hemligheten ligger i att möta människor där de är. Jesus stannade upp, såg Sackaios och valde att följa med honom hem. Vilken egoboost för Sackaios. Den tidens största kändis hemma på middag. Den utstötte och hånade tullindrivaren fick ett nytt värde. När självkänslan inte längre byggde på hur stor förmögenhet han hade, var steget till att ge bort den inte längre så stort.

Vi ska göra som Jesus. Se varandra. Bekräfta, inspirera och uppmuntra varandra. Och inte minst ha roligt tillsammans. Där sker omställningen. I den kreativa, attraktiva och frigörande gemenskapen. En främlings krav är inte särskilt kul. Men en väns råd lyssnar vi till.