tisdag 23 augusti 2016

Vad ryms inte i din världsbild?

Vi satt på ett café i Addis Abeba. En etiopisk kille som var bekant med någon i sällskapet var med. Samtalet kom in på religion, inte helt ovanligt här till skillnad från i Sverige.
- Vad tror svenskar på? frågade han.
Vårt svar blev famlande.
- Jaa, alltså traditionellt är det ju ett kristet land, men nu tror nog de flesta inte på nåt.
Killen blev tyst. Verkade ha lite svårt att ta in det vi sagt. Men efter ett tag sken han upp, som om myntet hade trillat ner.
- Jaha så de tillber solen och naturen då, som våra traditionella religioner.
Att man kan välja att inte tillhöra någon religion alls fanns inte i killens världsbild. Antingen är man det ena eller det andra. Så är man varken muslim eller kristen så måste det ju innebära att man tillber naturgudar.

Den här händelsen utspelade sig för flera år sen men den har stannat kvar i mitt minne. Jag återvänder till den då och då, för den säger något viktigt om oss människor. Omedvetet formas vi av det samhälle vi lever i. Det vi tycker är självklart kan för någon från en annan kultur framstå som naivt, skrattretande eller helt enkelt otänkbart. Detta leder till en utmanande men spännande följdfråga: Vad finns det som inte ryms i vår världsbild?

Tillväxtens gräns är ett sådant ämne. Att utveckling kan vara något negativt är ett annat. Västvärldens ekonomi (som genom globaliseringen allt mer blir hela världens ekonomi) bygger på ett antal antaganden som sällan, eller aldrig, ifrågasätts. Vi har exempelvis ett pensionssystem i Sverige som bygger på att ekonomin kommer fortsätta att växa och växa i mer eller mindre samma takt under överskådlig tid. Det samma gäller de flesta framtidsprognoser, budgetar och investeringar. Att det finns en gräns för tillväxten verkar vara lika obegripligt för styrande politiker och ekonomer, som konceptet ateism var för den etiopiske killen. Trots att resonemanget egentligen är enkelt för alla att förstå - tillväxt kräver resurser och jordens tillgångar är begränsade, alltså kan vi inte ha evig tillväxt - blir det en omöjlighet. Det kan väl inte vara så att hela ens världsbild, och alla ekonomiska modeller, byggts upp kring en falsk idé? Nej det är en allt för jobbig tanke, då är det lättare att inte låtsats om saken. Så blir frågan ett tabu och nåde den som vågar nämna något om det.

Sen var det det här med utvecklingen. Är all utveckling positiv? Ja med marknadsekonomiska glasögon kan det lätt se så ut. Utan utveckling skulle ju inga nya investeringar göras, ingen ökad försäljning ske, inga nya arbetstillfällen skapas, omsättningen skulle stangera. Vi ser det som självklart att nytt alltid är bättre än gammalt, att en stad alltid ska växa, att vi ständigt ska få det lite bättre. Men ämnet tangerar det ovan. Finns det ingen gräns? När har vi utvecklats klart, vuxit upp, blivit färdiga? Frågan skulle behöva diskuteras mycket oftare. Den är kanske själva grunden varpå alla politiska partier borde bygga sina partiprogram. Vad är det vi egentligen vill uppnå? Vartåt ska utvecklingen leda? Och inte minst, när kan vi vara nöjda? Ställer vi inte dessa frågor är jag övertygad om att utvecklingen i allt högre grad riskerar att leda till oväntade negativa effekter, inte minst i form av miljöförstöring och klimatförändringar. Vi ser det kanske inte så tydligt här i Sverige än, men jag fick en tydlig påminnelse om det när jag besökte en kommun i Italien inom ett EU-projekt som jag jobbar med. Vi hade gått upp för en liten höjd och blickade ut över dalgången. Där fanns industriområden, stadsbebyggelse, och här och där små gröna rutor av jordbruksmark.
- Härifrån kan vi se hur urbaniseringen år för år sväljer allt mer utav de gröna områdena. Fortsätter utvecklingen kommer dalgången vara helt bebyggd inom 10 år, berättade de.
Ur ekonomisk synvinkel knappast något problem, snarare den väntade utvecklingen. Ur miljösynpunkt däremot en katastrof. Den biologiska mångfalden, den lokala matförsörjningen, den för människan så viktiga kontakten med naturen. Allt det försvinner. Men inte nog med det, dessutom hotas vattenförsörjningen i och med att regnet bara träffar hårda ytor och därmed inte kan fylla på grundvattnet. När de berättade detta blev det så tydligt för mig att även utvecklingen har en gräns.

Vi måste våga utmana vår världsbild om jorden ska han någon chans. Det är receptet för en hållbar framtid. Glädjande nog blir vi fler och fler som gör denna upptäckt.

lördag 13 augusti 2016

Saker vi borde lärt oss av att spela monopol

Världen är ett Monopol-spel och vi befinner oss mitt i en spelomgång som pågått i så där en två hundra år. Alla vill vi få det bättre, alla vill vi bli vinnare. Men den som någon gång spelat Monopol vet vartåt det barkar. Tillväxten sker inte jämnt fördelad. När marknaden börjar bli mättad (alla tomter köpta och bebyggda) börjar utslagningen. En ekonomisk tillväxt kan i det läget bara ske på någon annans bekostnad.

Det stora problemet med kapitalismen är att det är en blind kraft. Det är inte som nyliberaler försöker intala oss (och sig själva) att marknaden automatiskt skulle styra samhällsutvecklingen mot allt större jämlikhet. Tvärt om blir världens rikedomar allt mer koncentrerade för varje år. Världens 85 rikaste individer äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning tillsammans. Och den rikaste en procenten av världens befolkning äger mer än resten tillsammans. Precis som i Monopol.

Monopol är baserat på ett spel utvecklat av Elizabeth Magie Phillips 1904 kallat "The landlord’s game". Spelet konstruerades förmodligen för att illustrera kapitalismens baksidor. Vid spelets slut finns bara en spelare kvar som äger alla tomter och alla hus. Vill vi ha en sådan utveckling i samhället?

Det är dock inte helt lätt att veta hur vi ska kunna ändra på utvecklingen i den globala ekonomi vi lever i. Det är svårt att ens förstå hur allt hänger ihop. Men en sak är säker, vad världen behöver är inte mer frihandel utan mer rättvis handel.

Med rätt dos av fantasi är jag övertygad om att vi kan hitta nya betydligt bättre sätt att styra samhället och dess utveckling. Som när vår fyraåring lekte häromdan och jag skulle handla i hennes affär: "Nej det kostar inget för i det här landet finns inga pengar".

torsdag 11 augusti 2016

Och?

Och är svenskans vanligaste ord. Det säger en hel del. Vi vill gärna knyta samman saker, lägga till, inkludera, pussla ihop. Utan och vore livet ganska meningslöst. Då skulle vi bara vara ensamma öar som aldrig relaterade till något annat än vårt eget. Jag vågar påstå att utan det lilla ordet och skulle världen gå under.

Men och kan också stå för sig självt. Uttalat med frågetonfall kan ett ensamt och bilda en hel replik. På en fråga eller ett påstående kan det då bli ett arrogant svar med innebörden "Än sen då? Varför ska jag bry mig?"

Men meningen med livet, är jag övertygad om, är att vi ska bry oss om varandra och vår värld. Att ta förvaltarskapet på allvar.
"Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den." Första Moseboken 2:15
Människans ursprungliga uppdrag att vårda skapelsen gäller än idag. Reaktionen på klimatförändringar, miljöförstöring, fattigdom och orättvisa får därför aldrig bli bara "Och?".

onsdag 20 juli 2016

En plats värd att leva i

Jag lyssnade på en gammal favoritlåt häromdan som jag inte hört på många år. Blev träffad av texten, som jag inte lyssnat så observant på tidigare. Den summerar på ett bra sätt den här bloggens budskap och den inställning jag försöker leva efter.

Land of Confusion

I must've dreamed a thousand dreams
Been haunted by a million screams
But I can hear the marching feet
They're moving into the street.

Now did you read the news today
They say the danger's gone away
But I can see the fire's still alight
There burning into the night.

There's too many men
Too many people
Making too many problems
And not much love to go round
Can't you see
This is a land of confusion.

This is the world we live in
And these are the hands we're given
Use them and let's start trying
To make it a place worth living in.

Ooh Superman where are you now
When everything's gone wrong somehow
The men of steel, the men of power
Are losing control by the hour.

This is the time
This is the place
So we look for the future
But there's not much love to go round
Tell me why, this is a land of confusion.

I remember long ago -
Ooh when the sun was shining
Yes and the stars were bright
All through the night
And the sound of your laughter
As I held you tight
So long ago.

I won't be coming home tonight
My generation will put it right
We're not just making promises
That we know, we'll never keep.


måndag 6 juni 2016

Den ljusnande framtid är vår

Studentflakens dunkande högtalare fyller hela staden med ett öronbedövande jubel. Glädjen över att äntligen vara klar, äntligen vara fri, äntligen vara vuxen och få bestämma över sitt liv, är naturligtvis värt sitt firande. Men för en utomstående betraktare kan det te sig naivt. När studentfirandet klingat ut väntar en kärv verklighet. ”Den ljusnande framtid är vår” sjunger man. Studentsångens svallande optimism känns ironisk när vi vet hur hög ungdomsarbetslösheten är. Och en blick mot sydeuropa kan göra den mest inbitne optimist oroad. Men ändå, vi kan inte sluta att hoppas på en bättre värld, på en ljusnande framtid – trots allt.

Mycket värre än en naiv verklighetsuppfattning är en uppgiven livsinställning. Därför är studentflaken samtidigt en påminnelse för oss som har lite för lätt att ge upp inför alla utmaningar, att fortsätta hållet hoppet levande. Kanske kan studenten rent av utgöra en bild för hela livet. Vi hoppas mycket, vi längtar mycket, och livet innehåller mycket gott. Men vi vet också innerst inne att livet inte alltid är en fest, det har sina mörka dagar också. Ändå vill vi inte ge upp, vid horsionten anar vi en källa till vårt hopp.

I kyrkan liknas himlen ofta vid en sommardag - full av ljus och värme, liv och rikedom. Det är en tacksam bild naturligtvis, för vem håller inte med om att sommaren är härlig? Ändå är det dumt att leva enbart för sommaren. Då degraderar man större delen av året till en jobbig transportsträcka som man bara ska ta sig igenom. Bättre är det förstås att ta vara på varje årstids möjligheter och glädjekällor. På samma sätt är det med himlen. Vi längtar dit, särskilt i stunder av motgång och olycka, men ändå vore det dumt att lägga allt fokus där. Gud har placerat oss på denna fysiska jord och då vill han rimligtvis att vi ska leva ett närvarande liv här och nu, med allt vad det innebär. Denna insikt ger oss goda förutsättningar att på ett realistiskt sätt tackla problemen som möter oss. Vi är inte förblindade av utopiska visioner, vi vet att allt inte kommer att bli perfekt i denna värld. Men vi vet också att det finns hopp om en framtid utan ondska, lidande och död.

Genom att följa Jesus exempel kan vi göra världen till en bättre plats. Vi kan sprida kärlek till människor runt oss. Vi kan ta hand om vår skapelse. Vi kan påminna varandra om vårt evighetshopp. Den ljusnande framtid är vår.

tisdag 31 maj 2016

Förnöjsamhet kommer inifrån

"Det där var djupt", kan vi svara på någons reflektion över livet. Mellan raderna kanske vi menar att det är ett svårt ämne, eller att det rymmer ett stort mysterium. Som meningen med livet. Eller varför det blir som det blir.

Men att gå på djupet behöver inte vara något svårt. För mig handlar fördjupning snarare om att röra sig i en positiv riktning. Att få större kunskap, förståelse och perspektiv på livet och världen omkring mig. Att mogna.

I vår tid är vi väldigt fokuserade på det ytliga, så till den grad att vi kanske glömmer att det ens finns ett djup att utforska. Kläder, utseende och nöjen är inte oviktigt, men det vi ser på ytan är långt ifrån allt. För att nå friskt vatten måste man gräva djupt. Ytvattnet kanske är drickbart men inte hälsosamt i längden.

Vem är jag? Det borde väl vara en självklar sak att veta – ändå är det ju inte så. Att reflektera över sitt eget liv är också en form av fördjupning. Det är en sak att veta varifrån man kommer, vad man jobbar med, hur gammal man är. Men om all yta tas ifrån mig, vem är jag då? Längst där inne. Vem finns i djupet av min själ?

Alla människor har en andlig sida. Visst har vi materiella behov, men vi blir aldrig nöjda om vi inte också tillfredsställer vår andliga törst. Förnöjsamhet kommer inifrån, det är inget vi kan konsumera oss fram till.
Jesus sa: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv."
Johannesevangeliet 4:13-14

tisdag 24 maj 2016

Att flyga till Sälen för att shoppa och andra galna idéer

Efter att ha gnällt över tåget i mitt förra inlägg är det inte mer än rätt att flyget nu får sig en välförtjänt känga.

Att vi måste flyga mindre för att rädda klimatet verkar inte ha gått in hos flygbranschen. Alls. Tvärt om räknar man med fortsatt ökning, och utbyggnad. Landvetter har t.ex. stora planer på expansion. Ironiskt nog anger man höghastighetståget mellan Göteborg och Borås som en viktig faktor för att kunna växa som planerat. En tåglinje som ju byggs i hög grad för att konkurrera med inrikesflyget.

I Stockholm ville regeringen som bekant utreda möjligheten att lägga ner Bromma flygplats och istället använda platsen för bostäder. I mina öron låter idén logisk. Inte bara ur miljösynpunkt utan också för att det skapar plats för centrala och välbehövliga bostäder. Men nej, en majoritet i riksdagen satte stopp för planerna. Och då handlade det ändå bara om en utredning, inte en faktisk nedläggning. Anar man en stark flyglobby i bakgrunden eller vad?

I Sälen planeras en ny flygplats i samarbete med Trysil. Det gigantiska projektet kallas Scandinavian Mountains. I kombination med flygplatsen ska ett shoppingcenter byggas. Förstås. För åker man till fjällen kan det väl aldrig vara naturen man vill åt?
Detta galna projekt har man mage att kalla hållbart: "Vi tänker långsiktigt och hållbart, vår fjällmiljö är vår framtid" skriver de på sin webbplats. Men hallå? Om vi över huvud taget ska han någon snö i framtiden så måste vi drastiskt MINSKA vårt flygresande, inte öka det. Ändå har regeringen beviljat projektet ett investeringsstöd på 250 miljoner. Hur gick det till? Scandinavian Mountains har god chans att bli Sveriges sämsta turistsatsning någonsin. Shoppingcentret må vara stort, men vem vill flyga till en skidort utan snö?

Flyget växer med 4-5 procent om året och några fossilfria bränslen som kan ersätta allt flygbränsle finns inte på kartan. Det är troligtvis inte ens en möjlig väg då det skulle kräva vansinniga volymer biomassa. Fortsätter flyget att växa som nu kommer det år 2050 att ta HELA världens utrymme av växthusgasutsläpp i anspråk. Det vill säga ingen annan mänsklig aktivitet skulle då få släppa ifrån sig några växthusgaser. Det säger sig självt att det är orimligt. Ska vi nå 1,5-gradersmålet till 2050 måste vi alltså minska vårt flygresande. Kanske inte sluta flyga helt, men definitivt backa till en mer hållbar nivå.

För den som vill läsa mer är detta en intressant artikel från SvD tidigare i år:
Styr flyget mot sin egen undergång?