söndag 21 juni 2020

Hur hamnade jag här? Min väg mot en hållbar livsstil

Jag blev tillfrågad att skriva en text under rubriken "Hur hamnade jag här?" till Svenska kyrkan i Tidaholms tidning "Kyrkfönstret". Du kan ladda ner tidningen här eller läsa texten här nedan.

Hur hamnade jag här?

För ett år sen flyttade vi in i vårt torp i Klämmesbo. Vi hade då byggt ut det till mer än dubbla storleken. Det är tankeväckande att man för bara några generationer sedan klarade sig med så mycket mindre än vad vi anser är möjligt i dag. Ribban för vad som räknas som nödvändigt höjs hela tiden. I vissa avseenden är det naturligtvis positivt, i andra helt ohållbart. Marknadsekonomin har skapat en kultur där vi aldrig får vara nöjda. Att det är positivt att ständigt vilja ha mer. Men det hållbara samhället kan inte byggas på sådana grunder. I Sverige konsumerar vi årligen naturresurser motsvarande 4,2 jordklot. Tråkigt nog har vi bara ett.

Att ta ansvar för skapelsen är för mig en naturlig konsekvens av min tro. Jag blev miljömedveten redan som barn på åttio- och nittiotalet. Med influenser från flera håll, men inte minst från kyrkan. I kyrkans barngrupper var vi med och samlade in pengar till Lutherhjälpens fastekampanjer och sålde träd för att stoppa ökenspridning och rädda regnskog. Vi sålde fair trade-produkter innan begreppet ens fanns. Jag är stolt över att tillhöra en kyrka som varit, och är, banbrytare för global rättvisa och hållbarhet. Många saker som i dag är självklara, som att kunna köpa Fairtrade-bananer eller kaffe i mataffären, hade aldrig blivit möjliga utan Svenska kyrkans engagemang i frågan.

En fin sak med att växa upp i kyrkan är att det internationella perspektivet blir naturligt för en. Redan som barn förstod jag att vi tillhör de privilegierade i världen. Men också att det går att göra något åt orättvisan. Kyrkan protesterar inte bara, den har i alla tider gjort något åt problemen. Det var missionärernas arbete som lade grunden för det som i dag är svenskt bistånd.

För drygt tio år sen var jag och min fru Karoline volontärer i Etiopien under ett halvår. En sak som jag förvånades över var den livsglädje man kunde mötas av där. Hur kunde de vara så glada mitt i allt elände? Jag tror det handlar mycket om vilka förväntningar vi har. Förnöjsamhet och tacksamhet är två väldigt viktiga inställningar till livet som är lätta att glömma bort när man bor i ett rikt land.

När vi kom hem från Etiopien ville jag göra mig av med det mesta. Mina ägodelar hade tappat sitt värde. Men man kan inte ställa sig helt utanför det samhälle och den kultur man tillhör. Däremot kan man sträva efter en så hållbar livsstil som möjligt.

Vi glömmer ofta hur radikal Jesus undervisning om pengar är. “Sälj allt du har och ge åt de fattiga” - vem klarar av det? Inte konstigt att mannen i berättelsen gick därifrån bedrövad. Men poängen är inte att vi bokstavligen måste sälja allt. Poängen är att förstå vilken enorm orättvisa det finns i världen och att jag genom mina val kan bidra till att förändra det.

“Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?” (1 Joh 3:17)

Kristna har i alla tider strävat efter en enklare livsstil. Allra tydligast syns det i klosterväsendets fattigdomslöfte, men jag måste inte bli munk för att låta det avspeglas i mina värderingar. Med åren har parallellen mellan pengar och klimatpåverkan blivit allt tydligare för mig. Rika har högre klimatavtryck, helt enkelt för att de konsumerar mer. Så det mest klimatsmarta vi kan göra är kanske att gå ner i arbetstid. Tjäna lite mindre pengar men i gengäld få mer tid till att vårda våra relationer och vår planet. Jag har inte jobbat heltid på snart åtta år, inte Karoline heller.

Vi bodde elva år i Göteborg och tre år i Ulricehamn innan vi hamnade i vårt torp. Att det blev just Klämmesbo beror på att Karoline kommer härifrån. Men att vi flyttade från stan till landet berodde också på de tankegångar jag beskrivit. Vår längtan efter att leva närmare naturen. Att leva jordnära, med omsorg om naturen och varandra. Att följa årstidernas växlingar. Att kunna prioritera tid framför pengar.

Hållbarhet och livskvalitet går hand i hand. Och med Guds hjälp kan vi göra världen till en bättre plats.

tisdag 9 juni 2020

Hjälp mig att tro

Hur kan det komma sig att så många människor – ja de allra flesta på vår jord faktiskt – tror på Gud? Jag är en person som gärna vill hitta rationella förklaringar till saker, men det är svårt att bortförklara religionens existens. Tron verkar vara ett djupt rotat behov hos människan. För mig blir andra människors tro ett Gudsbevis som hjälper mig att våga tro jag med.

Varje människas resa med Gud är unik. För en del sker konfrontationen med Gud plötsligt och överraskande, men för många är det en process. En vandring allt närmare livets djupaste mening. För mig har tron varit ett slags mognande. Jag föddes i ett kristet hem och på samma sätt som man växer upp och blir en egen individ har jag vuxit upp och fått en egen tro. Men det har inte skett automatiskt. På vägen har det funnits tvivel och frustration. Frågor och funderingar.

En man kom till Jesus med sin son som var stum. Konversationen avslöjar att han inte verkar ha mycket hopp. Han greppar efter ett sista halmstrå. När Jesus säger att allt är möjligt för den som tror uttalar mannen några ord som jag ofta har gjort till mina: "Jag tror. Hjälp min otro!"

Så enkelt kan det uttryckas, ändå är det ofta så svårt. Men allt vi egentligen behöver göra är att säga vårt ja till Guds inbjudan och be om hans hjälp. Vi behöver inte prestera något, inte förstå allting eller ha upplevt fantastiska mirakel. Vi får be till Gud: "Hjälp mig att tro". Sedan ligger resten i Guds händer.

När världen är uppochner och framtidsbilden grumlig ger detta mig tröst. En ro mitt i stormen.

onsdag 22 april 2020

Världen blir aldrig sig lik - låt oss göra den bättre

Det stora problemet med klimatkrisen är att den inte upplevs som någon kris. Trots att den globala uppvärmningen pågått under decennier upplever vi fortfarande inte några stora konsekvenser utav den. Därför är motivationen till den enorma omställning som krävs låg. Jo vi hör vad forskarna säger, att vår ohållbara livsstil kommer leda till en katastrof av apokalyptiska mått, men här och nu har vi mer pressande behov. Som att hålla budgeten i balans. Och ekorrhjulen snurrande. Men allt det där har nu ställts på ända.

Coronapandemin drabbar alla, oavsett om man blir smittad eller inte. Företag går i konkurs på löpande band. Arbetslösheten skjuter i höjden. Samhällskonsekvenserna på både kort och lång sikt är oöverskådliga. Självklart önskar alla att vi så fort som möjligt kan återgå till det normala. Men jag tror inte att vi någonsin kommer dit. Det normala efter Coronakrisen kommer att vara något annat. Vi kommer aldrig att återvända till det korthus som konsumtionssamhället visat sig vara.

Ekonomiskt är Coronakrisen redan värre än finanskrisen 2008. Det kommer att krävas aldrig tidigare skådade ekonomiska satsningar för att vända utvecklingen. Allt fler inser nu att här finns en potential win-win-situation. Ingen, absolut ingen, önskade att detta skulle hända. Men nu när vi står där vi står, låt oss göra det bästa av situationen. Alla dessa miljarder och åter miljarder som kommer att investeras världen över – låt de samtidigt göra klimatnytta. Många har sagt att klimatomställningen blir alldeles för dyr. Nationer bråkar om vem som ska betala. Här finns nu pengar. Massor av pengar. Investera dem klokt så kan vi inte bara återställa världen, utan också göra den bättre.

En ”grön återhämtning” är vad som krävs. Det är också rubriken på ett öppet brev signerat av 180 bolagschefer, fackföreningsledare, EU-ledamöter med flera. Däribland vd:arna för H&M, IKEA och Volvo. Budskapet i brevet är att kärnan i den ekonomiska strategin i efterdyningarna av covid-19 ska vara kampen mot klimatförändringar. Att det är näringslivet, och inte miljörörelsen, som står bakom denna skrivning ger mig hopp.

Ett annat hoppfullt tecken är det sjunkande oljepriset. Motsägelsefullt kan tyckas, kommer inte folk att köra mer bil när bensinen är billigare än på decennier? Men nu när oljepriset till och med är negativt innebär det att det är bättre för bolagen att låta oljan vara kvar i marken. Upp-och-nervända världen helt klart. Det som miljörörelsen krävt länge, och som har ansetts omåttligt naivt, kanske nu sker av sig självt. Ingen vill ta upp olja om man förlorar på det. Men den avgörande frågan är hur vi kommer att bete oss när Coronakrisen är över. Återgår vi till våra tidigare konsumtionsnivåer? Eller har vi insett att framtiden kan byggas på ett annat sätt?

måndag 9 mars 2020

Det går an att klaga (slår ett slag för politiken)

Jag hörde en aktivist inom Extinction Rebellion säga att hon lämnat Miljöpartiet för att politiken bara genomförde förändringar i marginalen medan klimatkrisen kräver så mycket mer. Jag instämmer i hennes frustration men har samtidigt gjort den omvända resan. Från att ha tyckt att politiker bara bråkar om petitesser och sätter egen prestige och maktbegär högre än vilka beslut som faktiskt tas, till att inse att det demokratiska systemet är något värdefullt och det enda sätt vi har för att tillsammans styra den allmäna utvecklingen.

Det politiska systemet har många baksidor, inte minst den inneboende trögheten, men hur skulle vi någonsin få till en gemensam samhällsutveckling utan demokrati? Demonstrationer förutsätter att det finns yttrandefrihet, annars kan de lätt ta en ände med förskräckelse. Och om det ska vara någon poäng med en manifestation, oavsett om den sker lagligt eller i form av civil olydnad, måste det finnas någon som lyssnar. Vem är det som ska stå för den där förändringen man kräver? De stora multinationella företagen (som är de stora utsläpparna) är inte precis några idealister. De gör bara precis det som åläggs dem, inte ett uns mer. Det spelar ingen roll för oljebolagen om de tillfälligt får lite dålig press eller arga inlägg i sociala medier, deras vinst minskar inte nämnvärt för det. Så det enda sättet att komma åt dem är att stifta hårdare lagar. Och vem är det som gör det?

Sen håller jag inte med om att de politiska besluten enbart sker i marginalen. Det kanske kan se ut så om man enbart tittar på enskilda frågor, exempelvis skatt på plastpåsar eller förbud för engångsartiklar i plast. Sådana beslut har inte så stor påverkan på klimatet här och nu, men det gäller att se på miljö- och klimatfrågorna från flera håll. I detta fallet handlar det ju om att plast inte bryts ner och därför ansamlas i naturen (inte minst i haven) men också att den tillverkas av olja. I Sverige är vi bra på att sortera vårt avfall och man kan hävda att plast därför inte är något miljöproblem. Men att elda plast (enda sättet att bli av med den) är det samma som att elda olja. Med andra ord är det långt ifrån någon fossilfri aktivitet att elda sopor. Och därmed är plastförbud också en klimatåtgärd även om det kan verka futtigt vid en första anblick. (Strax efter att jag skrivit detta släppte Vetenskapsradion detta avsnitt).

Parisavtalet har sina brister men det visar på en väldigt viktig sak. Att det på demokratisk väg går att enas om en gemensam agenda för jordens utveckling. Nu gäller det att visa att det även på demokratisk väg går att genomföra den stora omställning som Parisavtalet innebär. Det arbetet pågår nu för fullt på alla politiska nivåer - det kan jag personligen intyga. Att det går för långsamt kan jag också intyga. Men då behöver man också förstå att det som nu pågår är inget mindre än en total systemförändring. Och det måste få ta tid. Alternativet skulle vara kaos. I grunden handlar allt om ekonomi och gör man för stora förändringar för snabbt kan det få oanade och oönskade effekter. Man skulle exempelvis kunna införa en hög koldioxidskatt så att alla företag som idag förlitar sig på billig fossil energi på kort tid skulle gå i konkurs. Det vore kanonbra för klimatet men samtidigt skulle vi få global massarbetslöshet med åtföljande ekonomisk kris. I vår iver att lösa klimatkrisen får vi inte riskera att välfärden samtidigt kollapsar. Då får vi andra svårlösta problem i dess ställe.

Att Greta Thunberg, och hundratusentals ungdomar med henne, protesterar mot att vuxenvärlden inte tar klimathotet på tillräckligt stort allvar är helt rätt. Men att vuxna sällar sig till denna proteströrelse är mer tveksamt. Ungdomar kan inte påverka utvecklingen på något annat sätt än genom att göra sin röst hörd. Är du däremot myndig vilar ansvaret på dig. Tycker du inte att politikerna gör sitt jobb? Byt ut dem i nästa val! Eller ännu hellre - bli en politiker själv!

måndag 20 januari 2020

Vilken lycka! Det goda livet är klimatsmart

Å vad jag önskar att jag var en klimatförnekare. Vad skönt om allting var en bluff, om jag slapp tänka på andra än mig själv, om jag inte behövde bekymra mig för framtiden.

Jag förstår lockelsen i att lyssna till klimatförnekarnas teorier. Klimatfrågan är genuint svår att förstå. Hur kan det jag gör ha någon påverkan, frågar sig många. Avståndet är långt mellan orsak och verkan - både i rum och tid. Det är det som gör det så förrädiskt. Vi lever i en del av världen där det (ännu) inte får några konsekvenser att ignorera klimathotet. Vi drabbas inte själva av våra utsläpp, det gör kommande generationer. Och andra länder. Därför är klimatfrågan i hög grad också en rättvisefråga. Fattiga länder i syd som bidragit minst till situationen riskerar att drabbas hårdast.

Det känns som att klimatförnekarna har blivit fler, eller åtminstone synligare. Men att så många hånar Greta Thunberg och raljerar över Miljöpartiet kanske på sätt och vis är något positivt. Det betyder att miljö- och klimatfrågorna inte längre bara engagerar en liten initierad klick, det angår alla människor. Det går inte längre att se det som en ickefråga - alla måste ta ställning. Den som krampaktigt håller fast vid sin livsstil och är rädd för all form av förändring hamnar förstås gärna i hat-träsket. Det är lättare att spy galla än att ta ansvar.

Jag tror motståndet många gånger bottnar i en uppfattning om att minskade växthusgasutsläpp kommer att medföra stora uppoffringar. Men tänk om det inte alls är sant? Jo, klimatförändringarna är sannolikt den största utmaningen som mänskligheten ställts inför. Men det betyder inte att livet i framtiden måste bli sämre. Bara annorlunda.

Forskning har visat att ökad konsumtion och välbefinnande bara går hand i hand fram till en viss punkt. Det är inte så att ju bättre vi får det materiellt, ju lyckligare blir vi. Tvärtom faktiskt. När vi nått en grundläggande konsumtionsnivå kan ytterligare konsumtionsökning leda till fallande tillfredsställelse. Att vi i ett av världens rikaste länder minskar vår konsumtion är med andra ord inget hot mot vår lycka. Forskare har också undersökt vilka aktiviteter som ger mest tillfredsställelse. Även där blir det tydligt att konsumtion av varor inte skapar någon bestående lycka. Mest tillfredsställande är det att ägna tid åt upplevelser, kultur, att umgås med andra människor. Ett glädjande resultat eftersom det även är klimatsmarta aktiviteter.

En hållbar livsstil innebär inte ett sämre liv. Tvärtom kan det ge ökad livskvalitet. Omställningen är inte ett nödvändigt ont. Det är ett nödvändigt gott!

För den som vill fördjupa sig i detta ämne finns en rapport från Naturvårdsverket. Den utgår ifrån frågan ifall ett större fokus på människors välbefinnande skulle kunna vara en drivkraft snarare än ett hinder för en hållbar utveckling. Ladda ner rapporten här.

 Jag har tidigare skrivit om vad som gör oss lyckliga i detta inlägg.

måndag 21 oktober 2019

Klimatkrisens alkemi (eller varför avlatsbrev aldrig är en bra idé)

Vi famlar desperat efter lösningar på klimatkrisen. Vi vill fortsätta att leva som vi gör - men hållbart såklart. Vi vill att vårt välstånd fortsätter att växa - men inte på planetens bekostnad såklart. Vi vill ha kakan men äta den.

Tanken på grön tillväxt framstår alltmer som alkemi. Under medeltiden trodde alkemisterna att man skulle kunna framställa guld på konstgjord väg. Oändlig rikedom - vilken lockande tanke. Samma tanke lockar än i dag. Hela vår ekonomi är uppbyggd kring tanken att vi kan skapa tillväxt. Men det är en illusion. Tillväxt kan inte skapas ur intet lika lite som guld. Bakom all tillväxt finns uttag av naturresurser. Även det vi kanske tänker på som immateriellt - som att googla eller använda gps:en - kräver stora mängder energi.

Forskare har nu lagt fram empiriska bevis för att grön tillväxt inte är möjlig i stor skala. Sveriges kanske mest kände klimatprofil Johan Rockström skrev i Svenska Dagbladet att han utifrån de nya forskningsresultaten ändrat åsikt och inte längre tror på en frikoppling mellan tillväxt och resursutnyttjande. “Planeten betalar den rika världens välfärdsnota” skrev han bland annat. Frågan är om det finns några politiker som vågar ändra sig. Det må låta alarmistiskt men alternativet är global katastrof. Så vem blir först med vallöften om ekonomisk nedgång?

En annan favoritlösning hos både beslutsfattare och näringsliv enligt modellen “business as usual” är klimatkompensation. Även detta påminner om ett medeltida fenomen - avlatsbrev. I katolska kyrkan innebär avlat att man efterskänks den botgöring man egentligen är skyldig. Detta urartade på 1500-talet i en utbredd försäljning av avlatsbrev som påven utnyttjade för att finansiera byggandet av Peterskyrkan i Rom. På samma sätt som medeltidens människor lockades av avlatsbrevens enkla lösning på sin skuld, lockas företag och organisationer i dag av klimatkompenseringens smidighet. Man erkänner sin skuld (sitt ekologiska fotavtryck) men vill slippa den botgöring som är nödvändig (omställning till klimatneutralitet). Vad smidigt att man då kan betala sig ur dilemmat. Problemet är bara att det inte fungerar något vidare. Forskare ifrågasätter nu effekten av klimatkompensation. Vare sig det handlar om utsläppshandel eller trädplantering så är det omöjligt att säkerställa att det verkligen innebär ett extra bidrag till klimatarbetet.

Precis som Martin Luther protesterade emot försäljningen med avlatsbrev, vilket blev upprinnelsen till reformationen, behöver vi protestera mot det skenbara klimatarbetet och kräva verklig omställning. Det är bara faktiska utsläppsminskningar som har betydelse. Det är bara om vi omgående ställer om vårt sätt att leva som vi har en chans.

onsdag 28 augusti 2019

Klart det går (peppar peppar)

Att skriva en hoppfull blogg om framtiden känns ärligt talat svårt när Amazonas brinner, världens isar smälter allt fortare och den biologiska mångfalden är radikalt hotad.

Lösningen på klimathotet känns astronomiskt långt bort. Kanske är det redan för sent. Kanske har vi redan överskridit den gräns där utvecklingen fortsätter att eskalera oavsett vad vi gör. Och världen styrs av infantila män som Bolsonaro, Erdogan, Putin och Trump. Har vi någon chans?

Det är lätt att känna sig maktlös. Men kanske ändå att du och jag inte är så maktlösa som vi kan tro. Vi lever i en demokrati. Vad vi lägger vår röst på har faktiskt betydelse även globalt. Regeringens inställning i klimatfrågan spelar roll. Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) berättade i dagarna att man vill specialgranska AP-fondernas påverkan i Amazonas. Det är ett exempel på hur man kan utnyttja statens kapital för att påverka globalt. Om alla investeringar i Brasilien upphörde tror jag till och med Bolsonaro skulle förstå att det är kostsamt att förstöra miljön. Hårda fördömanden biter sällan, men slår det mot BNP då känns det. Och där kan du också göra en insats. Bojkotta alla brasilianska varor. Köp absolut inte brasilianskt kött. Det är inte bara dåligt för klimatet rent produktionsmässigt, det är dessutom en stor anledning till att regnskogen brinner just nu. Konsumentmakt är med andra ord viktigt. Fast ibland tycker jag att allt för stort ansvar läggs över på konsumenten. Varför pratas det inte om grossistmakt? Fanns det inga dåliga varor i butiken vore ju problemet löst.

Ett annat sätt att råda bot på känslan av maktlöshet är att fokusera på det vi faktiskt kan göra. Och det är inte lite. I Sverige har vi bestämt oss för att vara ett föregångsland inom klimatarbetet. Globalt har det ett väldigt viktigt symboliskt värde. Om inte vi med våra goda förutsättningar kan klara det, vem ska då klara det?

Så vad kan och ska vi göra? Ja det första vi måste göra är att sluta uppfinna hjulet gång på gång. Varje enskild kommun behöver inte sitta och fundera ut sina egna klimatåtgärder. Det jobbet har redan gjorts på många håll och med större resurser och kompetens än vad en medelstor svensk kommun någonsin kan få loss. Nej nu gäller det att skrida till verket. Och det snabbt. Jag är så outsägligt trött på alla utredningar och rapporter. De kan vara aldrig så välskrivna, förankrade och korrekta men vi måste ju göra något också. En stor del av det ansvaret ligger hos kommunerna. Det är därför jag har börjat engagera mig politiskt och utmana den lilla kommunens outtalade status quo.

I Västra Götaland, där jag bor, arbetar regionen aktivt med klimatfrågan och serverar i princip färdigt material till kommunerna. Exempelvis dokumentet Strategiska vägval där jag rekommenderar en titt på bilaga 3 - "Åtgärdsförslag". En bra och omfattande sammanställning. Börjar vi beta av den listan så har vi att göra i åtskilliga år.
"Arbete och prövningar förhindrar melankoli."
- Samuel Johnson, 1777