Tobias Henning

Artiklar

Grafisk design

Webbdesign

Curriculum Vitae

Hållbarare än livet självt

Livet kan kännas så skört. Olyckor och sjukdom kan helt oväntat drabba oss. Relationer kan brista. Vi kan plötsligt bli av med jobbet. Hur ska vi kunna leva ett drägligt liv mitt i denna kaotiska värld av oförutsedda händelser?

Man brukar tala om att Gud är treenig. Det kan låta abstrakt, men egentligen hänger det ihop med våra mest grundläggande behov – gemenskap, relationer, kärlek.

Guds eviga relation inom sig själv är på många sätt ett mysterium, men kan samtidigt hjälpa oss att ana vad som krävs för ett liv som håller genom allt – till och med döden. Själva Guds väsen är gemenskap. Det är en fantastisk tanke. Innan allting skapades var det inte tomt – det fanns en gemenskap redan där!

Att Gud är en gemenskap innebär att han är kapabel att älska. Vilken nytta fyller kärleken om man är ensam? Kan den över huvud taget existera? Alla vill vi ju känna oss älskade. Kanske har Gud skapat oss med den längtan, för att vi aldrig ska glömma hur viktigt det är med gemenskap.

Samhället idag är väldigt inriktat på att man ska klara sig själv. Att ta emot hjälp är nästan något skamligt. Men är inte hjälp och stöd något av det finaste vi kan få av våra medmänniskor? I Predikaren 4:12 i Bibeln står det: "Där den ensamme blir övervunnen, kan två stå emot. Och en tredubbelt tvinnad tråd brister inte så lätt."

Vi får be Gud om ödmjukhet att både kunna ge och ta emot hjälp. Bara han kan göra våra liv hållbara genom allt!

Framtidstro för domedagsprofeter

Har du gett upp hoppet om en ljus framtid? Misstänker du att livet saknar mening? Är du innerst inne en domedagsprofet?

I alla tider har människor trott att domedagen står för dörren. I vår tid är det många som varnar för att jorden kommer att gå under i naturkatastrofer, på grund av miljöförstöring och global uppvärmning. Mänsklighetens dagar är räknade, säger man, om vi inte radikalt ändrar vårt sätt att leva.

Men varför ska jag bry mig om den här världen om den ändå snart kommer att gå under? Som kristen ställs jag oundvikligt inför denna fråga. Vad är det för poäng med att handla ekologiskt och minska växthusutsläppen om Gud ändå kommer att skapa nya himlar och en ny jord? Kan vi inte rent av påskynda Jesus återkomst genom att skövla regnskogen? Nej, jag är övertygad om att vi är kallade att bry oss om vår värld så länge vi lever här. Och jag tror att det finns en mening med livet på jorden. I tvåtusen år har människor trott att Jesus snart kommer tillbaka. Varför skulle han dröja om livet här var meningslöst?

Men visst kan det te sig som en paradox, för samtidigt tror jag ju att livet kommer att bli mycket bättre i himlen. Även Paulus brottades med detta, som han skriver i Filipperbrevet 1:21-25: "Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning – såvida inte ett fortsatt liv här på jorden ger mig en vinst genom mitt arbete, för då vet jag inte vad jag skall välja. Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa. Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här, det är jag övertygad om, och jag vet att jag kommer att bli kvar och stanna hos er alla för att hjälpa er till framsteg och glädje i tron."

Det märkliga med den kristna tron är att trots att det talas om ett evigt liv efter döden, trots att en domedag kommer då all ondska ska förgöras för gott, så är den långt ifrån världsfrånvänd. "Om jag visste att världen gick under imorgon, skulle jag ändå plantera ett äppelträd idag" lär Martin Luther ha sagt. Vi ska alltså inte ge upp. Jorden har förvisso ett bäst före-datum, men det betyder inte att vi ska sluta leva redan nu.

Denna insikt ger oss kristna goda förutsättningar att på ett realistiskt sätt tackla världens problem. Vi är inte förblindade av utopiska visioner, vi vet att allt inte kommer att bli perfekt i denna värld. En blick på oss själva räcker för att konstatera detta faktum. Ingen av oss är perfekt. Vi bär alla på själviska baktankar, avundsjuka, vrede, tanklöshet, trolöshet. Och detta är egentligen själva kärnan i den kristna tron. Själva är vi inte tillräckliga. Inga samhällssystem, hur finurligt konstruerade de än må vara, kan någonsin lösa alla problem, eftersom de finns inom oss. Vi behöver befrias från våra inre brister. Vi behöver en befriare.

Som kristen tror jag att han heter Jesus Kristus. Han är den ende fullkomliga människa som någonsin levt, och tack vare honom finns det hopp om en framtid utan ondska, lidande och död.

En dag kommer vi att bli helt fria från våra brister och otillräckligheter, men genom Guds nåd kan vi påbörja vandringen mot fullkomligheten redan nu. Genom att följa Jesus exempel kan vi steg för steg göra världen till en bättre plats. Vi kan sprida kärlek till människorna runt oss. Vi kan ta hand om vår natur. Vi kan påminna varandra om vårt evighetshopp.

Det går inte att skapa ett himmelrike på jorden. Men jag kommer att göra mitt bästa så länge jag lever här.

Den stora hemlängtan

Var känner du dig som mest tillfreds, avslappnad och bekväm? Många skulle nog svara hemma. Ändå är vi svenskar ett oerhört resande folk. Förra året reste nära sju miljoner svenskar på semester utanför Norden.

Varför reser vi bort? Det finns naturligtvis många skäl – för att sola och bada, för att få lugn och ro eller för att träffa släktingar. Men den vanligaste orsaken är enligt en undersökning helt enkelt för att komma bort. Ett diffust svar, som väcker nya frågor. Vad är det som får oss att längta bort? Varför är vi inte nöjda där vi är?

Kanske är det en del av tidsandan. Ett konsumtionssamhälle bygger ju till stor del på en odlad oförnöjsamhet. Men kanske har människan i själen alltid varit en nomad. Nog borde det kunna finnas en bättre plats än denna? Nog borde det kunna finnas ett bättre liv än detta?

Vi har i alla tider sökt något bättre. Längtat efter frid och ro. Längtat bort från en värld som vi inte förstår. Jag tror att detta är tecken på den stora hemlängtan – längtan hem till Gud. Hos honom möts vi av en öppen famn som säger "Välkommen hem, mitt barn!". Bara där kan vi känna oss riktigt hemma.

Pedofiler, horor och jag

När Jesus vandrade på jorden umgicks han med många utstötta. Sådana som i samhällets ögon inte var värda någonting. Skatteindrivare, prostituerade, sjuka, fattiga. Och trots att Jesus snarare skärpte lagen än mildrade den drogs människor av alla sorter till honom. Hur kunde det komma sig?

Kanske är svaret en oemotståndlig kärlek till medmänniskan. Jesus såg dem som kanske ingen sett förut. Han återupprättade deras människovärde. Ändå skyggade inte Jesus för sanningen. Han kunde ibland vara besvärande uppriktig. Men han bemästrade den balansakt som vi så många gånger har svårt för – den mellan sanning och respekt.

Vi tenderar lätt att falla i det ena eller andra diket. Vi kanske värderar ett sätt att leva så högt att vi tappar bort all respekt för dem som inte når upp till våra höga ideal. Eller så är vi så rädda för att stöta oss med någon att vi ser mellan fingrarna med det mesta. I respekt för allas fria val glömmer vi bort vårt ansvar att hjälpa människor på rätt väg.

Men vår tröst är att Jesus har gått före! Med honom som föredöme kan vi ta oss an utmaningen att leva både i sanning och respekt. Och det är först när jag inser att jag inte är ett dugg bättre än någon annan som Gud kan använda mig fullt ut.

Trohet

Trohet är ett vackert men ack så skyggt ord - dess motsats otroheten stjäl allt som oftast uppmärksamheten. Löpsedlarna basunerar ut vilka kändisar som varit otrogna med vem. Veckotidningarna ger tips på hur du avslöjar om din partner är otrogen. Sällan ser man någon artikel om att vara trogen.

Man kan lätt få för sig att trohet är något förlegat. Något som vi moderna människor inte behöver engagera oss i. Eller att vi måste omdefiniera begreppet för att det ska passa vår tid. Men är det verkligen sant? Fråga vem som helst vad de tycker är viktigt i en relation och du kommer att få svar som: omtänksamhet, tillit, ärlighet, respekt. Egenskaper som har sin grund i troheten.

Det finns de som menar att äktenskapet har spelat ut sin roll. Att det är en förlegad institution. Vi är frigjorda människor nu och gör som vi vill. Ändå fortsätter väldigt många att fira denna institution med den största festen i sina liv! Troheten kanske inte är helt bortglömd ändå.

Om man nu inte finner särskilt mycket om trohet i vår tids media kanske man får söka sig till äldre källor. I Bibeln till exempel är troheten ett genomgående tema. I Gamla testamentet visar Gud ständigt sin trohet mot det judiska folket genom att aldrig lämna det, trots att det gång på gång låter bli att lyda honom och går sina egna vägar. När Gud sedan i Nya testamentet föds till vår värld fortsätter han att visa prov på denna trohet i Jesus.

Jesus var trogen sina lärjungar och lämnade dem inte, trots att de ofta hade svårt både med att förstå och att tro. Han hade kunnat säga till dem: "Ni förstår ingenting av vad jag egentligen vill ha sagt, och ni tror inte på att jag verkligen är den jag säger att jag är. Ni kvalificerar helt enkelt inte in som lärjungar till mig. Det är nog bäst om ni går tillbaka till era tidigare arbeten och glömmer det här". Men du hittar inte de orden i Bibeln. Istället är Jesus trogen dem ända in i döden.

När Jesus uppstått och Petrus åter träffar honom nämner Jesus inte det faktum att Petrus några dagar tidigare helt förnekat att han känner honom. Han frågar bara: "Älskar du mig?" Precis samma fråga ställer han till dig och mig. Gud bryr sig inte om hur teologiskt kunnig du är. Eller om du är skeptisk eller tvivlar. Han frågar bara: "Älskar du mig?"

Gud håller ut i sin trohet och låter oss söka honom i vår takt. Som det står i Bibeln: "Är vi trolösa förblir han ändå trogen" (2 Tim. 2:13).

Många ser Jesus främst som en stor morallärare och förebild. Någon vi kan ta efter i fråga om värderingar och etik. Men vi borde även låta oss inspireras av hans trohet. Det är kanske omodernt att skriva om i media, men därför inte mindre viktigt. Se dig omkring! Vem är beroende av din trohet? Det måste inte handla om en partner. Kanske har du en gammal mormor som sällan får besök. Eller en vän som inte har så många fler vänner än just dig. I vårt individualistiska samhälle är det lätt att en del människor glöms bort. Vi är så upptagna med att möta våra egna behov att vi inte har tid för någon mer. Därför är troheten så viktig. Den ”tvingar” oss att ta hand om varandra, fast vi helst kanske skulle vilja gå och göra något annat - något på mina vilkor och inte någon annans.

Troheten är utmanande. Att vara trogen någon i situationer då alla andra sviker eller ger upp är inte lätt. Men vi behöver inte misströsta. Gud har lovat att hjälpa oss genom den heliga Anden, ibland kallad just Hjälparen. Med Gud vid vår sida kan vi våga anta utmaningen att vara trogna ända in i döden!

Livet, kapitel ett

Döden är en oundviklig del av livet. Vi stöter alla på den förr eller senare, och med den följer en av livets stora frågor: Vad händer egentligen när vi dör?

Det sägs att döden är slutet, sen är ingenting någonting längre. Eller rättare sagt, det som var någonting är ingenting längre. Vetenskapens kyliga, opersonliga svar gör att vi helst skjuter upp alla tankar på döden. De kan man möjligen sysselsätta sig med när man blir äldre. Fast varför ska man ens då lägga tankemöda på något så trist och deprimerande?

Men döden låter sig inte ignoreras, och vår kunskap om att vi inte är odödliga påverkar oss. De välbekanta orden "man lever bara en gång" ligger ständigt och lurar i bakhuvudet. En slags omedveten stressfaktor som gör att allt i livet reduceras till saker man ska hinna med. Om jag bara lever en gång måste jag ju passa på. Det finns så mycket att prova på, så mycket att lära sig, så många platser att besöka, så många människor att lära känna, så många projekt att genomföra. Tiden tickar och den inre "att-göra-listan" verkar snarare växa än krympa för varje år.

Men det är något som inte stämmer. Min ambition, vilja och längtan verkar inte riktigt passa in i den portion liv som jag blivit tilldelad. På ett oförklarligt sätt känns det som om jag är ämnad för mer än detta enda liv. Det är en svindlande tanke. Kan det vara så att jag är en evighetsvarelse inspärrad i en dödlig kropp? Det låter som något hämtat ur en science fiction-bok - men kanske är jag skapad för att leva för evigt? Kanske döden inte alls är en del av livet - kanske döden egentligen är något onaturligt. Kanske döden inte är slutet, utan början på något nytt. Ett nytt kapitel i boken som jag bara precis har börjat skriva på.

Min tanke går till påsken, denna förunderliga högtid. Hur kommer det sig att vi firar någons död år efter år? Jesus blev korsfäst bredvid två förbrytare berättar Bibeln. Genom Lukas återberättelse får vi följa deras konversation under slutminuterna av deras liv. Den ene av förbrytarna smädade Jesus och sa: "Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss." Men då tillrättavisade den andre honom: "Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont." Sen sa han: "Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike."

Jesus svar är en av mina favoritversar i Bibeln: "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset." Varje gång jag läser den blir påskens innebörd levande på nytt. Döden är avväpnad. Livet har vunnit. Jag är fri. Och jag inser att livet inte är en samling upplevelser - livet är att finnas. Jag behöver inte stressa, bara vila i att finnas till. Jesus har krossat dödens makt och jag får gå i hans fotspår. Steg för steg på hans spännande väg mot kapitel två.

Lever anti-egoisten i dig?

"Jaha", tänker jag förstrött på sängkanten, "ännu en dag i detta livet. Fylld med det vi fyller livet med. Det gamla vanliga. Inget nytt under solen."

Är det så? Det är för tidigt för att jag ska orka fundera på det. Jag går upp och gör gröt istället. Står på hållplatsen och spanar på de andra. De som tillhör den där grå massan som bor här omkring men som jag inte känner. "Hur kan hon med att spotta ut sitt tuggummi rakt ner på marken? Man får faktiskt inte röka i väntkuren. Har han hörselproblem eller har han volymen så högt för att han frikostigt vill dela med sig av sin dåliga musiksmak? Varför är bussen aldrig i tid?" Regnet piskar ner i takt med mina irriterade tankar.

Anländer till jobbet. Sliter i mitt anletes svett för brödfödan fram till lunch. Är inte på humör för att vara social och äter därför djupt försjunken i en gratistidning, som jag plockat upp på vägen till jobbet. Den är inte i närheten av så intressant som det verkar på mig. "Varför ges sånt här ens ut?" tänker jag medan jag reser mig för att ta min disk till köket. Där står det redan en massa annan disk så jag sållar mitt till det övriga.

Går ut på ett ärende. Molnen har spruckit upp något och man kan ana solen där bakom någonstans. Funderar på om man ska hitta på något ikväll, men jag orkar nog inte. Någon annan får ta tag i det i så fall. En plötslig solstråle bländar mig och jag stannar till för ett ögonblick. Från ett grönområde bredvid kommer en liten flicka springande. "Har du någon flickvän?" frågar hon leende. Förvånad över det oväntade avbrottet i min vardagslunk får jag inte fram något svar.

"För då kan du ge de här blommorna till henne", fortsätter flickan och räcker fram en liten brokig bukett som hon uppenbart plockat själv. Fortfarande ganska förvånad finner jag mig något, ler och tar emot buketten. Flickan försvinner lika snabbt som hon dykt upp, men kvar lämnar hon mer än bara blommorna. En glädje stiger inom mig, och jag inser att jag har varit på helt fel spår. Jag har låtit egoisten i mig styra. Nu måste jag skynda mig att ge hjärt- och lungräddning åt anti-egoisten.

"Och Gud såg att det var gott". Orden från Bibelns första kapitel tränger sig in bland mina tankar. Jag ser mig omkring med nya ögon – med Guds, Skaparens, ögon. Och jag inser att Jesus ord om att behandla andra så som man själv vill bli behandlad inte bara handlar om vad jag gör – det berör min attityd också.

Jag fortsätter gatan fram. Jag är helt inne i tankarna och har glömt bort varför jag gick ut. Känner lite dåligt samvete för att jag har varit så självupptagen hela dagen. "Men det handlar inte om att ha ett påklistrat leende när man har en dålig dag" tänker jag, samtidigt som jag ler åt en något förvånad äldre man som passerar mig på trottoaren. "Poängen är inte att vi ska få dåligt samvete och känna oss odugliga" fortsätter mina tankar. "Men det dåliga samvetet kan få fungera som en påminnelse om att vi inte alltid klarar av att leva som vi skulle vilja. Att vi behöver Guds hjälp, inte bara i de stora livskriserna, utan minst lika mycket i de små vardagsbestyren."

Medan jag åter styr stegen mot jobbet tackar jag Gud för att han än en gång har vänt mitt fokus rätt. Om anti-egoisten i mig är en svag stackare som behöver hjärt- och lungräddning så får jag istället lita på Guds anti-egoist – den heliga Anden. Med den heliga Andens hjälp kan vi orka bry oss om varandra. Och bara så kan vår värld förvandlas.

Det äldsta är det nyaste

Det måste finnas något bättre. Något annat sätt att leva. Tanken har slagit många människor genom historien. Kanske även dig?

Vårt samhälle ter sig många gånger smått absurt. När man lyfter blicken verkar det mesta så meningslöst, orättvist, fåfängt. Politikerna är alla rörande överens om att jobben är det viktigaste som finns. Jag trodde det viktigaste var att må bra. Att trivas, ha roligt, använda sin fantasi. Men det där sista viskar jag bara lite tyst för mig själv.

Känslan att det måste finnas något bättre gör oss utvecklingsfixerade. Inom ekonomin vill vi ha ständig tillväxt. Inom tekniken avlöser den ena prylen den andra. I samhället genomförs ändlösa reformer. Resultatet är inte nödvändigtvis en faktisk förbättring – men det ger oss en känsla av framsteg. Av förnyelse och utveckling. Drar man det till sin yttersta spets hamnar man i revolutionens obarmhärtiga farvatten, där allt kan offras för en bättre framtid.

Men vårt handlande, våra traditioner, våra liv kan bara förstås i ljuset av historien. Istället för att vara förblindade av framtiden kanske vi behöver gå tillbaka till rötterna. Inte på ett mossigt sätt, muttrandes "det var bättre förr" fast vi inte har några belägg för det. Utan genom att söka vårt ursprung. Varför finns vi?

Trappistmunken Thomas Merton sa: "Det äldsta är det nyaste, för det är början". Med andra ord, sen livets uppkomst har allting bara blivit äldre. Genom att blicka tillbaka kan vi hitta en äkta förnyelse. Slippa uppfinna hjulet igen. Återvända till hur det en gång var tänkt. Ett träd kan se ut att ha stannat i växten. Man tror att det kanske är på väg att dö. Men så skjuter det oväntat i höjden och man förstår att det fram tills nu lagt all kraft på att växa neråt. Utan ett ordentligt rotsystem hade det inte kunnat nå så långt som det nu gör. Vill vi växa som människor behöver vi också växa på djupet. Hämta näring i livets källa.

Som kristen tror jag att den källan är Guds Ord – Bibeln. Men kan en förnuftig, modern människa verkligen vända sig till flera tusen år gamla texter och rätta sig efter dem? Är vi inte mer sofistikerade nu? Har vi inte en mer nyanserad bild av världen, och en större kunskap om livet, än människorna då, för länge sen?

Om Gud har skapat Jorden – vem vet då bättre hur man ska leva här än just han? Bibeln berättar att Jesus var Gud i mänsklig gestalt. Genom att läsa om Jesus liv och följa hans exempel kan livets frågor förvandlas till utmaningar. Att förstå mitt ursprung ger mig frimodighet att leva i nuet, samtidigt som jag kan hoppas på en bättre framtid. "Min framtidsdag är ljus och lång" för att citera en gammal psalm. Vågar du tro det?