onsdag 28 augusti 2019

Klart det går (peppar peppar)

Att skriva en hoppfull blogg om framtiden känns ärligt talat svårt när Amazonas brinner, världens isar smälter allt fortare och den biologiska mångfalden är radikalt hotad.

Lösningen på klimathotet känns astronomiskt långt bort. Kanske är det redan för sent. Kanske har vi redan överskridit den gräns där utvecklingen fortsätter att eskalera oavsett vad vi gör. Och världen styrs av infantila män som Bolsonaro, Erdogan, Putin och Trump. Har vi någon chans?

Det är lätt att känna sig maktlös. Men kanske ändå att du och jag inte är så maktlösa som vi kan tro. Vi lever i en demokrati. Vad vi lägger vår röst på har faktiskt betydelse även globalt. Regeringens inställning i klimatfrågan spelar roll. Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) berättade i dagarna att man vill specialgranska AP-fondernas påverkan i Amazonas. Det är ett exempel på hur man kan utnyttja statens kapital för att påverka globalt. Om alla investeringar i Brasilien upphörde tror jag till och med Bolsonaro skulle förstå att det är kostsamt att förstöra miljön. Hårda fördömanden biter sällan, men slår det mot BNP då känns det. Och där kan du också göra en insats. Bojkotta alla brasilianska varor. Köp absolut inte brasilianskt kött. Det är inte bara dåligt för klimatet rent produktionsmässigt, det är dessutom en stor anledning till att regnskogen brinner just nu. Konsumentmakt är med andra ord viktigt. Fast ibland tycker jag att allt för stort ansvar läggs över på konsumenten. Varför pratas det inte om grossistmakt? Fanns det inga dåliga varor i butiken vore ju problemet löst.

Ett annat sätt att råda bot på känslan av maktlöshet är att fokusera på det vi faktiskt kan göra. Och det är inte lite. I Sverige har vi bestämt oss för att vara ett föregångsland inom klimatarbetet. Globalt har det ett väldigt viktigt symboliskt värde. Om inte vi med våra goda förutsättningar kan klara det, vem ska då klara det?

Så vad kan och ska vi göra? Ja det första vi måste göra är att sluta uppfinna hjulet gång på gång. Varje enskild kommun behöver inte sitta och fundera ut sina egna klimatåtgärder. Det jobbet har redan gjorts på många håll och med större resurser och kompetens än vad en medelstor svensk kommun någonsin kan få loss. Nej nu gäller det att skrida till verket. Och det snabbt. Jag är så outsägligt trött på alla utredningar och rapporter. De kan vara aldrig så välskrivna, förankrade och korrekta men vi måste ju göra något också. En stor del av det ansvaret ligger hos kommunerna. Det är därför jag har börjat engagera mig politiskt och utmana den lilla kommunens outtalade status quo.

I Västra Götaland, där jag bor, arbetar regionen aktivt med klimatfrågan och serverar i princip färdigt material till kommunerna. Exempelvis dokumentet Strategiska vägval där jag rekommenderar en titt på bilaga 3 - "Åtgärdsförslag". En bra och omfattande sammanställning. Börjar vi beta av den listan så har vi att göra i åtskilliga år.
"Arbete och prövningar förhindrar melankoli."
- Samuel Johnson, 1777

onsdag 31 juli 2019

Ode till en hållbar ekonomi

Jag var på Almedalsveckan tidigare i sommar. Jag tror knappt det fanns en enda arrangör som inte hade något om hållbarhet i sitt program. Bollen är i rullning. Och det saknas inte goda idéer och initiativ. Problemet är bara att innovationer aldrig kan lösa grundproblemet.
"Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande. Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet."
(Första Timoteusbrevet 6:7-11)
Det är nästan två tusen år sen Paulus skrev orden ovan, men poängen är fortfarande lika viktig. Girigheten gör att världen går under. Marknadsekonomin har skapat en kultur där vi aldrig får vara nöjda. Att det är positivt att ständigt vilja ha mer. Men det hållbara samhället kan inte byggas på sådana grunder. H&M:s affärsmodell kan aldrig bli hållbar så länge det ingår att de kontinuerligt måste bränna upp eller på andra sätt göra sig av med tonvis av osålda kläder. Vi måste tillbaka till att handel handlar om behov, inte lust. Och där är inte marknadsekonomin oss till någon hjälp. Hur mycket finns det inte i butikerna som vi skulle kunna klara oss utan. Hälften, kanske mer, av utbudet? Dessa dåraktiga begär leder till vår undergång, som Paulus skriver.

Det hållbara samhället kan aldrig förverkligas så länge det finns avgrundsdjupa orättvisor i världen. Vi ska sträva efter rättfärdighet, skriver Paulus. Inte lätt när vi är en del av ett kapitalistiskt system där klyftorna hela tiden ökar. De 26 rikaste personerna i världen äger nu lika mycket som de fattigaste 3,8 miljarderna. Det säger en hel del om bristerna i systemet.

Klimatkrisen måste lösas solidariskt. Det finns en överhängande risk att de rika köper sig fria (i bästa fall genom klimatkompensation, i sämsta fall genom att stänga in sig i guarded communities skyddade från klimatpåverkan) och att bördan lämpas över på de fattigaste. Upplever allt för många att inskränkningar görs i deras liv som är oproportionerligt stora kommer vi inte att lyckas. Då får vi protester i stil med gula västarna i Frankrike. Därför måste miljöpolitiken vara utjämnande.

Det finns en tydlig parallell mellan pengar och klimatpåverkan. Är du rik har du högre klimatavtryck, helt enkelt för att du konsumerar mer. Ska man komma åt detta kan miljöskatter inte vara platta. Skatt på till exempel bensin och el borde öka ju mer vi använder. Kanske även vara kopplat till inkomst. Någon kanske invänder att detta vore svårt att både administrera och kontrollera, men det är ditåt vi måste sträva. Annars kommer de som har det sämst alltid att motsätta sig klimatåtgärder och de som kan betala för sig bara att fortsätta som förut.

Sträva efter uthållighet, skriver Paulus. Såväl då som nu behöver vi en livsstil som håller i längden. Där förnöjsamhet och förundran är ledord. Där pengar används förnuftigt. Och där politiken skapar förutsättningar för ökad rättvisa.

onsdag 19 juni 2019

Och inled oss icke i frestelse (reklamens förbannelse)

Att fasa ut alla fossila bränslen kan tyckas tillräckligt utmanande, men tyvärr löser det bara en del av våra miljöproblem. Klimatkrisen är inte enbart en energikris. Den är symptomet på ett allvarligt systemfel. Den kapitalistiska världen som vi alla är en del av bygger på tanken om ekonomisk tillväxt som motor för samhällsutvecklingen. Denna teori funkar så länge resurserna räcker. Problemet är att vi för länge sen nått vägs ände, men ändå fortsätter som om inget hänt. Redan 1970 överskreds gränsen - sedan dess förbrukar vi mer resurser än planeten klarar av att återskapa. Vi är nu i full fart med att förbruka naturresurser som egentligen borde tillhöra framtida generationer. Skulle alla på jorden leva som vi i Sverige skulle det krävas drygt fyra jordklot.

Anledningen till att planetens gränser överskridits beror inte på att vi har blivit för många människor. Det beror på att somliga av oss (läs: de rika länderna) konsumerar mer än de egentligen behöver. Marknaden hetsar oss till överkonsumtion, och politiker berömmer oss för detta eftersom det gynnar tillväxten.

Reklambranschen är kapitalismens käraste vän. Hur får man folk att vilja köpa en produkt? Hur får man dem att köpa den igen och igen? Genom att odla ett missnöje. “Att vara nöjd är inte nog” som Tele2 skrev helt oförblommerat och utan ironi i en reklamkampanj för några år sen.

Just nu pågår en diskussion om spelreklam, vilket är välbehövligt. Annars pratas det alldeles för lite om den kommersiella reklamens baksidor. Många kanske har glömt att vi i Sverige förr tog frågan på stort allvar. De senaste decennierna har vi efter prövningar i domstol tvingats anpassa oss till EU och tillåter numera reklam för alkohol, tobak och spel. Visserligen med restriktioner, men ändå.

Debatten om reklam handlar dock aldrig om själva grundfenomenet. Alla kan nog hålla med om att vissa saker inte är lämpliga att göra reklam för. Men om man hårdrar det - vad är egentligen inte olämpligt? All konsumtion som är onödig bidrar ju till den pågående miljö- och klimatkrisen. Dessutom påverkar reklamen vår kultur och våra värderingar mer än vi kanske förstår. Vad är skönhet? Vad är lycka? Vad är framgång? Reklamen ger oss enkla svar på svåra frågor - såklart vi inte kan motstå det.

Våra hjärnor har en fantastisk förmåga att lära sig att sålla bort oväsentliga intryck. Därför har reklamen en tendens att eskalera över tid. Jag tänker på det varje gång jag ser Biltemas gigantiska skyltar som inte sällan är högre än all omgivande bebyggelse. Hur kan det komma sig att kommuner ger bygglov till sådana skyltar? I rädslan att gå miste om lite kommers öppnar man pandoras ask. Man kan ju bara tänka sig hur stadsmiljön kommer att se ut om några år när Biltemas konkurrenter svarar med samma mynt. Jag har svårt att tänka mig att några stadsarkitekter hoppar högt i glädje åt den utvecklingen. Detsamma gäller utomhusreklamen på stan. Förr hade vi anslagstavlor, sen fick vi eurosize-affischer i varje busskur. Och numera har vi vant oss vid att dessa jätteaffischer även sitter i helt fristående upplysta glasskåp lite överallt i centrum. Vad är nästa steg? Times Square är en häftig plats men man vill knappast ha det så överallt.

Kan man förbjuda reklam i stadsmiljön? Ja det finns faktiskt ett exempel på att det går. I São Paulo förbjöds all reklam i det offentliga rummet år 2006. Borgmästaren ville ha en stad "fri från visuella föroreningar". 15 000 affischtavlor togs ned (se bilden ovan). Initiativet hade stort stöd bland invånarna men för två år sedan togs reklamförbudet bort av en ny borgmästare. Många tycker kanske att en stad utan reklam skulle kännas kal och naken, men tänk på all estetik som en stad rymmer och som vi för det mesta missar. Bakom alla husfasader finns en arkitektonisk tanke. Att täcka huset med skyltar är som att sätta klistermärken på en Van Gogh.

Naturligtvis kan man inte dra all reklam över samma kam. Jag jobbar själv med kommunikation och det är en förutsättning att man kan marknadsföra verksamheten om den ska lyckas. Men den kommersiella reklamen - den som vill få oss att konsumera - måste regleras anser jag. Annars kommer marknaden bara fortsätta att skapa skenbara behov hos oss. Använt klokt kan däremot reklamen bli ett redskap för att inspirera och hjälpa människor att leva hållbara liv.

onsdag 8 maj 2019

En levande landsbygd - nyckelfaktorn för det hållbara samhället

Det pratas mycket om den hållbara staden. Så mycket att man ibland kan få känslan av att det räcker med att bara bo i en stad för att automatiskt leva hållbart. Så är det naturligtvis inte, men det finns en stark urban norm i vår tid som många är omedvetna om. Det avspeglas i skildringen av staden som ibland blir överdrivet positiv. Kollektivtrafik, cykelbanor och laddstolpar är kanonbra investeringar, men på landsbygden saknas det oftast förutsättningar för detta. Gör det att man därmed per definition är en miljöbov om man bor på landet?

Land och stad är beroende av varandra. Det borde egentligen inte behöva förklaras. Varifrån får stadsbor sin mat? Och varifrån ska man få sitt förnybara bränsle eller klimatsmarta byggmaterial? Sveriges försörjningsgrad när det gäller livsmedel ligger idag runt femtio procent, det vill säga vi är i hög grad beroende av import för att överleva. Samma situation gäller för staden, fast stadens försörjningsgrad är naturligtvis ännu mycket lägre. Ibland utmålas stadsodling som en lösning på detta men det är lite naivt om du frågar mig. I så fall måste varenda tak och grön plätt odlas upp. Bättre att låta proffsen på landet sköta den storskaliga matproduktionen. Däremot kan stadsodling ha andra goda effekter, inte minst socialt, och att människor får större kunskap om hur mat blir till.

En levande landsbygd är en avgörande framtidsfråga och en nyckelfaktor för att kunna skapa ett hållbart samhälle. För vi vill väl ha en inhemsk produktion av mat och förnybar energi i framtiden? Ska vi klara klimatomställningen måste fler unga vilja satsa på en karriär inom lantbruk och skogsbruk. Men vem kommer vilja bo och verka på landet om all samhällsservice läggs ner? Det måste vara attraktivt för unga familjer att bo på landet. Det önskar jag att alla politiker insåg.

Rent budgetmässigt går det alltid att försvara nedläggningen av en landsbygdsskola eller indragningen av en busslinje. Men på lång sikt blir sådana beslut kostsamma och förödande. På sikt tömmer det landsbygden - det blir oattraktivt, svårt och dyrt att bo där. Och då har vi skjutit oss själva i foten, för hur ska vi då kunna köpa till exempel närodlade varor, som så många politiker säger att de vill?

Alla kommuner vill växa men det kan inte vara ett självändamål att denna inflyttning sker till tätorten. Inflyttning bör främjas i hela kommunen. Den urbana normen gör att de flesta av oss inte reagerar på att det görs betydligt större investeringar för att främja inflyttning till städer än till landsbygder. I tätorter ingår ofta mark- och gatuarbeten och framdragning av vatten och avlopp i tomtpriset. Ska man bygga på landet får man stå för detta själv. En liknande satsning på landsbygden skulle kunna vara att man slopade alla avgifter (bygglov, enskilt avlopp, vattenanslutning, bredbandsanslutning etc.) för den som vill bygga hus på landet. Det finns kommuner som slopat bygglovsavgiften för miljöhus, det är en bra början!

En hållbar landsbygd kräver långsiktiga kommunala beslut. Ska nya familjer vilja bosätta sig på landet måste kommunen kunna lova att viktig samhällsservice inte helt plötsligt läggs ner för att årets budget inte går ihop. Det är av yttersta vikt att våra politiker och tjänstemän förstår stadens och landsbygdens ömsesidiga beroende och att de därför måste prioriteras lika i samhällsutvecklingsfrågor.

tisdag 9 april 2019

Myntet har trillat ner! Exempel på att omställningen är i full gång

Det är lätt att känna sig nedslagen när man läser om att klimatutsläppen fortfarande inte minskar, trots åratal av förhandlingar, utredningar och upplysningskampanjer. Men skam den som ger sig. Man måste komma ihåg att förändringar tar tid, och nu snackar vi om en samhällsförändring som saknar motstycke. En omställning som kommer att förändra samhället lika ingående som den industriella revolutionen en gång gjorde. Det är klart att det inte sker över en natt.

Klimathotet kräver ändrade livsstilar. Det finns inte "någon annan" som kommer lösa det åt oss. Så för att vi ska börja se drastiska förändringar av utsläppen måste människors beteenden förändras. Och nu ser jag tecken på att det händer! De råd och tips på hur man kan leva mer klimatsmart som spridits under ett decennium eller mer börjar nu äntligen slå rot. Här är några exempel:

Köttkonsumtionen i Sverige minskar
Svenskarnas konsumtion av kött minskar för andra året i rad. Inte sedan 2007 har vi ätit så lite kött som under förra året. Samtidigt ökar andelen svenskt kött. Jordbruksverket konstaterar att förändringarna kan kopplas till svenskarnas intresse för hållbarhetsfrågor.

Färre åker till Thailand - fler vill välja tåget
Var tredje svensk kommer ändra hur de reser utomlands på grund av miljön och en femtedel uppger att de tänker färdas med tåg 2019, enligt tidningen Vagabonds resebarometer.

Boom för vindkraften
Investeringarna slår alla rekord och 2019 väntas nyinstallerad vindkraft i Sverige öka med 210 procent. Ökningen motsvarar två kärnkraftsreaktorer. Den som påstår att kärnkraften har en framtid (hallå M, KD, SD) har inte koll på verkligheten. Energiomställningen går snabbt nu!

Flygresandet bromsar in - tåget ökar
Antalet personer som flög inrikes minskade med tre procent 2018. Samtidigt ökade antalet tågresor hos SJ med fem procent och man ser ett fortsatt växande bokningsläge.

Klimat/miljö viktigaste frågan inför EU-valet
Inför EU-valet den 26 maj har Novus undersökt vilka frågor som svenska folket anser är viktigast. Runt 20 procent, var femte väljare, anser att frågor om miljö, energi och klimat är de viktigaste frågorna i EU.

Detta var bara några spridda skurar från de senaste månadernas nyhetsrapporteringar. Helt klart kan man konstatera att klimatomställningen börjar få upp farten. Beteendeförändringar tar tid, men nu händer det! Aldrig så många griniga, nostalgiska bil- och kärnkraftskramande gubbar kan stoppa det. Framtiden är grön!

torsdag 28 februari 2019

Det räcker nu - argument mot klimatpolitiken

"Klimatpolitiken är extrem och ogenomtänkt"
Jag tycker mig allt oftare stöta på formuleringar av typen “Jag brinner för hållbarhetsfrågor, men…” Ett sätt att rättfärdiga en åsikt som inte är helt rumsren genom att appellera till något slags sunt förnuft. Det ekar olustigt likt “Jag är inte rasist, men…” Exempelvis: “Jag är inte emot bensinskatten, men det räcker nu.” Det glädjande i sammanhanget är att det uppenbarligen inte längre är politiskt gångbart att ignorera miljö- och klimatfrågan, men det innebär inte att alla för den skull tar den på allvar. Att påstå att nuvarande klimatpolitik är extrem och därmed kraftigt skära ner på satsningarna (M+KD:s budget) visar med all tänkbar tydlighet att man inte har förstått allvaret. Den som verkligen brinner för hållbarhetsfrågor vet att det är bråttom. Och att det vi gjort hittills inte räcker på långa banor. Naturvårdsverket släppte nyligen en rapport där man slår fast att Sveriges klimatmål inte kommer att nås med befintliga och beslutade styrmedel. Det kommer att krävas mycket hårdare tag - och det inom kort. Tycker du det är extremt nu? Det är en stilla vårbäck jämfört med den flodvåg av insatser vi kommer att behöva göra om tio år. Särskilt om vi inget gör nu. Ju längre vi väntar ju jobbigare kommer det bli.

Det är lätt att kritisera politiska beslut, men har vi verkligen några alternativ? Om det som görs är ogenomtänkt, vad är det vi borde göra istället? Jag saknar ett seriöst svar på den frågan. Moderaternas miljöpolitik verkar i huvudsak gå ut på att skjuta över ansvaret på kommande generationer. Det om något är ogenomtänkt.

"Det finns inga ekonomiskt realistiska alternativ till bensin och diesel"
Det verkar inte finnas någon fråga som retar upp folk lättare än höjd bensinskatt. Märkligt tycker jag eftersom det är en fråga som väldigt snart är historia. Om bara 11 år kommer försäljningen av nya bensin- och dieselbilar att förbjudas, enligt Januariöverenskommelsen. Det är inte bara i Sverige detta är på gång. Så vad innebär det? Jo det är en väldigt tydlig signal till bilbranschen åt vilket håll utvecklingen går, vilket innebär att tillverkningen och försäljningen av elbilar lär skjuta i höjden väldigt snart. Men redan idag kan du byta till en gasbil och på direkten sänka både dina drivmedelskostnader och din klimatpåverkan. Vi har kört gasbil i flera år och det funkar hur bra som helst. Visst, det finns vita fläckar på kartan över tankställen men det är inget man inte löser med lite planering. Att hävda att det inte finns några ekonomiskt realistiska alternativ till bensin och diesel är en ren lögn, och mest ett svepskäl för att slippa behöva ändra sig.

Men är det då någon vits med att höja bensinpriset om bensinen ändå är på väg bort? Ja i högsta grad, därför att klimatkrisen är akut. Som jag skrev ovan - kör vi på som vanligt i tio år till får vi det väldigt jobbigt sen. Om tio år måste utsläppen minska kraftigt, och i skrivande stund ökar de fortfarande. Höjda bränslepriser driver på utvecklingen av bränslesnålare motorer, vilket vi behöver här och nu. Och de bilar som säljs idag kommer ju att rulla i mer än tio år. Dessutom får det förhoppningsvis en del att börja cykla eller åka kollektivt, även om jag tror att smärtgränsen för vad man kan tänka sig att lägga på drivmedel är högre än vad många säger.

"Höjd bensinskatt är ett slag mot landsbygden"
Vi som bor på landet är beroende av bilen, det är helt sant. Men det är inte hela sanningen. Där vi bor har vi 5 km till barnens skola och 10 km till närmsta mataffär. Det är inga avstånd som nödvändigtvis kräver bil, men som tidigare göteborgare är vi nog de enda i trakten som ens överväger att cykla. Pratar vi glesbygd blir problematiken naturligtvis en helt annan. Men i de sammanhang där jag rör mig och bor finns ingen glesbygd, ändå anses höjd bensinskatt vara något som närmast hotar hela ens existens. För min del tycker jag mest det liknar en bekväm förevändning. “Vi har inget val” betyder faktiskt rätt ofta “Jag orkar inte”. Om göteborgaren kan pendla 10 km till jobbet med elcykel så kan naturligtvis landsbygdsbon det också. Men man har inte vanan. Sen kan det naturligtvis vara så att landsbygdsbor oftare pendlar längre sträckor än stadsbor (själv pendlar jag 60 km till Jönköping) men för de korta resorna är förutsättningarna såklart de samma.

Klimatomställningen måste självklart vara rättvis. Den får inte ske på bekostnad av möjligheten att leva i hela landet. Miljöpartiet presenterade därför nyligen förslag på en rad satsningar särskilt för landsbygden. Exempelvis vill man att intäkterna från vissa miljöskatter ska ge grön återbäring direkt till medborgarna, och att pengar ska återföras till de kommuner och regioner som producerar vind- och vattenkraft. Förslag av denna typ är viktiga för att skapa en rättvis klimatpolitik som alla kan acceptera. Annars riskerar omställningen att stanna vid en klick idealister som gör så gott de kan, och det räcker tyvärr inte. Alla måste med på tåget för att vi ska nå det hållbara samhället.

"Sveriges minskade koldioxidutsläpp är försumbara globalt sett"
Spelar det verkligen någon roll om vi i Sverige nollar våra utsläpp? Är det ändå inte försumbart i jämförelse med till exempel Kinas enorma utsläpp? Jag har hört denna retoriska fråga ställas många gånger och jag förstår poängen, men nej - det är inte försumbart. Det som är intressant att jämföra är naturligtvis utsläppen per person, inte utsläppen per nation. Om Kina delades upp i tusen små nationer skulle varje enskilt land enligt resonemanget ovan kunna hävda att deras utsläpp är så försumbara att de kan fortsätta som förut. Samma sak gäller förstår på individnivå. “Min insats är en droppe i havet” tänker du kanske. Spelar det någon som helst roll om jag äter en köttbit mindre i veckan? Svaret är ja! Det är summan av alla individuella val som utgör nationens totala påverkan. Det finns ingen annan att skylla på, vi måste ta vårt gemensamma ansvar. Globalt sett finns det här även en rättviseaspekt. Det blir orättvist att bara titta på dagens utsläppsnivåer, när det är vi i de så kallade industriländerna som har den stora historiska skulden. Men det finns ingen anledning att fastna i diskussioner om vem som borde göra mest. Nu måste vi alla göra allt vi kan. Tillsammans kan vi klara det!

måndag 7 januari 2019

Vem kör egentligen? Om politiker som tappat kontrollen och vad vi kan göra

Jag behöver inte mer pengar. Mitt nyårslöfte blir i år att donera den extra slant som M+KD+SD:s nya jobbskatteavdrag kommer ge till klimatsatsningar. Ärligt talat, vem kan vara nöjd med några hundralappar till i plånboken, när det bekostas genom stora nedskärningar hos Naturvårdsverket, Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och total nedläggning av Jämställdhetsmyndigheten? Är det inte just dessa fyra områden vi borde satsa extra mycket på?

Klimatet är vår absoluta ödesfråga. I dess kölvatten kommer flyktingströmmarna bara att öka, vilket gör Migrationsverkets arbete allt viktigare. Vi måste förbereda oss redan nu. Det är ingen hållbar lösning att deportera alla flyktingar till nån öde ö (som i Bangladesh) eller att skicka vidare asylsökande till läger i Afrika (som Danmark har på förslag). Klimatflyktingarna kommer att komma - väldigt snart. Med lite kreativitet och framförhållning kan vi lösa det, kanske rent av vända det till något positivt. En lösning för avfolkningsbygder, för rekryteringsproblemen i offentlig sektor, för den förskjutna ålderspyramiden, med mera.

Jämställdhet behöver väl knappast ens kommenteras. Finns det något viktigare än rättvisa och lika behandling av alla människor? Uppenbarligen tycker inte längre Moderaterna och Kristdemokraterna det, trots att det var Alliansens utredning som ledde fram till inrättandet av Jämställdhetsmyndigheten (Liberalerna har tidigare gärna tagit åt sig äran för inrättandet). En tydligare flört med Sverigedemokraterna får man leta efter. För Sverigedemokraterna är det ju en ideologisk förutsättning att alla människor INTE är lika mycket värda. Det står svart på vitt i deras partiprogram. Det finns olika typer av svenskar, och bara riktiga svenskar (hur nu det ska definieras?) ska få full tillgång till samhällets stöd och tjänster. Tycker man att det är rätt och riktigt att människor behandlas olika beroende på exempelvis deras ursprung så behövs ju ingen Jämställdhetsmyndighet. Fullt logiskt. Det läskiga är att Moderaterna och Kristdemokraterna nu köpt denna logik. De rör sig obehagligt snabbt åt höger. Jag saknar Alf Svenssons medmänskliga fokus så det värker. (För att ge lite ytterligare perspektiv på tillvaron kan jag avslöja att jag på den tiden röstade på Kd. Numera känner jag inte över huvud taget igen partiet.)

Politikerna har uppenbart inte läget under kontroll. De vill gärna invagga oss i tron att de har förnuftiga skäl till sina beslut, men sanningen är en annan. De är fast i gamla hjulspår och Moderaterna som i alla tider propagerat för sänkta skatter kan naturligtvis inte ändra sig. Det är givetvis naivt, på gränsen till vanvett, att tro sig veta bättre än världens samlade forskarkår. "Klimathot? Nej men vi fortsätter med ökad konsumtion (jobbskatteavdragets syfte). Det tror vi på."

Men men - in your face, Alliansen! Jag kommer lägga mina nya pengar på klimatet. Ingen ökad konsumtion här! Ju fler vi blir som gör detsamma, ju tydligare blir det. Sänkt skatt funkar inte. Vi som redan har det bra behöver inte mer. Vi längtar inte efter mer prylar utan snarare efter mer tid. Tid för de vi älskar och de intressen vi skulle vilja utveckla men sällan hinner med. Ge pengarna till dem med verkligt behov, istället för att skapa konstlade behov hos medelklassen, som städhjälp och helgresor till London.

När hela havet stormar är det nya normala, och politikerna inte fattar vad den verkliga krisen är (det är inte regeringsbildningen) är det läge att protestera. På allvar. Här är Greta Thunberg vår tids stora förebild. Det är inte läge att sitta still i båten längre, det är läge att gå på vatten. Vi behöver mirakel. Vi behöver uppvaknanden. Greta visar att det är möjligt. 2019 vänder det. Folkstormen blåser upp.