onsdag 6 september 2017

Vad gör vi när klimatflyktingarna börjar knacka på dörren?

Vi har en invandringskris påstår somliga. Vi måste stoppa invandringen annars går vårt land åt helvete. Konstigt, jag trodde det var flyktingarna som var i kris, inte vi. Och att det var platser som Syrien, Somalia och Afganistan som var helvetet på jorden, inte Sverige.

Faktum är att de flyktingströmmar vi ser i världen idag bara är toppen på ett isberg. Ett gigantiskt och snabbt smältande isberg, kan tilläggas. Inom en snar framtid kommer flera platser på vår jord att bli obeboeliga för människor. Redan idag händer det att människor i mellanöstern dör av extremhetta. Detta problem kommer att radikalt förvärras på grund av klimatförändringarna. Prognoser visar att även områden i Indien, Pakistan och Bangladesh kommer att bli obeboeliga på grund av extremhetta. Som om inte det vore nog bidrar klimatförändringarna dessutom till extremare väder över hela klotet, med översvämningar, stormar, jordskred och torka som följd.

Det är inte svårt att räkna ut vad detta innebär för framtiden. Klimatflyktingarna kommer att öka kraftigt. Enligt en prognos från FN:s Institut för miljö och mänsklig säkerhet kommer det om trettio år att finnas 200 miljoner människor på flykt undan klimatförändringar. Sätt det i relation till att det i år har kommit knappt 130 000 migranter till Europa, det vill säga inte ens en promille av 200 miljoner. Det är synnerligen överdrivet att kalla nuvarande invandringssituation i Sverige för en kris. Däremot kommer vi definitivt att hamna i en i framtiden, om vi inte redan nu börjar planera för hur vi ska undvika det.

Det allra bästa är naturligtvis att försöka häva klimatförändringarna. Men detta tar tid, tid vi inte har. Det näst bästa är att klimatanpassa samhällen så att de klarar en större påfrestning. Bygga vallar mot havet, luftkonditionera husen, osv. Men detta kostar pengar, ofantliga summor förmodligen. Så vi kan inte räkna med att bygga bort hela den hotande flyktingkrisen. Åtminstone tror inte jag det.

Därför behöver vi förbereda oss. Vad gör vi när klimatflyktingarna står vid vår dörr?

En sak för regeringen att ta tag i redan nu är lagstiftningen. Vem är en klimatflykting? I nuläget är det förmodligen omöjligt att få asyl på grund av miljöhot. Egentligen är det förstås en global fråga, där särskilt ansvar vilar på världens välfärdsstater. Därför ska Sverige självklart gå i bräschen för att FN:s flyktingkonvention uppdateras på området. Och det kan vi göra genom att föregå med gott exempel genom vår egen lagstiftning.

Nästa steg är att planera för ett framtida samhälle där vi maximerar antalet flyktingar vi kan ta emot. Jag är inte naiv här, jag tror inte att någon nation mäktar med att ta emot hur många migranter som helst. Men i samhällsplaneringen kan vi utgå ifrån ett scenario där vi tar emot så många vi bara kan. Vi planerar redan utifrån antagna befolkningskurvor. Hur invånarantalet kommer öka, hur ålderspyramiden kommer se ut, och så vidare. Det är inte så svårt att här även lägga till ett antagande om ökande antal migranter. Gör vi inte det kommer vi att stå handfallna när stunden kommer, och återigen svamla om att vi inte kan ta emot fler. Att vi måste se till våra egna behov först. Men det är ingen giltig ursäkt. Om man vet att vintern kommer men inte hugger någon ved får man skylla sig själv om man sen fryser. Förbereder vi oss inte på massiva flyktingströmmar kommer vi att få enorma problem. Men om vi förbereder oss kan vi som nation istället bli en god kraft i en orolig tid. Åtmistone jag kommer att jobba för det sistnämnda.

torsdag 17 augusti 2017

Att äta hållbart är en njutning

Det finns ett motstånd mot att ändra vanor. Det blir särskilt tydligt när man till exempel diskuterar köttkonsumtion. Ändå ändrar vi våra matvanor omedvetet hela tiden. I lilla Ulricehamn där jag bor finns numera indiskt, kinesiskt, syriskt, japanskt (sushi), amerikanskt (McDonalds) och självklart flera thai-restauranger. Skulle du sagt till någon för femtio år sen att i framtiden kommer du kunna köpa all världens mat här skulle de bara skrattat. Förmodligen skulle de inte ens förstått poängen. Varför skulle vi vilja det?

Och nu sitter vi här och äter tacos varenda fredag, så att ändra matvanor kan uppenbarligen vara både enkelt och gå snabbt. När vi vill. Vad är då problemet med att äta mer hållbart? Lite mindre kött, lite mer ekologiskt. Varför blir somliga (exempelvis LRF) rosenrasande när en köttfri dag föreslås? Jag tror svaret ligger i en missuppfattad känsla av tvång. Ska vi inte få äta våra hederliga svenska köttbullar nu bara för nåt påstått klimathots skull?

Jag är övertygad om att piska fungerar mycket sämre än morot. Särskilt dåligt fungerar det när det inte ens är jag själv som råkar ut för piskan utan människor långt bort. Att klimatförändringarna kommer slå hårt mot folk i Afrika, eller mot kommande generationer, är inte ett tillräckligt starkt motiv för att äta färre hamburgare. För mig är det viktigt att arbetarna som odlar mitt kaffe eller min choklad inte utnyttjas och därför köper jag alltid Fairtrade-märkta varor. Men den krassa sanningen är att etiska argument inte räcker för att ändra matvanorna hos en hel befolkning. Alltså bör vi satsa på morot, kanske i dubbel bemärkelse.

När det gäller mat finns det ett argument som slår alla andra - att det smakar bättre. Alla vill ha god mat. Och de flesta är beredda att betala mer om de tror att produkten är bättre. Här kommer därför några argument för varför man ska äta klimatsmart utifrån smaken:

Välj matvaror efter säsong
Att följa säsongen är smart på många sätt, inte minst för smakens skull. När matvaror inte är i säsong här i Sverige fraktas de hit från avlägsna platser (äpplen från Kina, sparris från Peru osv). För att hålla sig fräscha ända fram till butiken måste de skördas tidigt och sen hållas kylda. Allt annat än solmoget. Ärligt talat, vad är poängen med att köpa tomater i december, när de smakar nästan ingenting?

Ekologisk mat är godare
Ja jag vet, det går inte att bevisa. Det finns alldeles för många faktorer att ta hänsyn till för att på ett trovärdigt sätt kunna jämföra konventionellt och ekologiskt odlade varors smak. Men ändå, de som regelbundet handlar ekologiskt gör det ofta lika mycket för smakens som för miljöns skull. Att grödor som växer långsammare kommer att få mer smak känns logiskt, även om det är svårt att bevisa. Det gäller för övrigt även kött. Hur köttet smakar beror på vad djuret ätit och hur det vuxit upp.

Det är roligt att pröva nya smaker
Vi svenskar älskar att pröva nya smaker. Därför använder många företag Sverige som testmarknad för nya produkter. Nu finns det allt fler vegetariska och veganska produkter i affärerna, vilket är roligt och hoppingivande. När något blir trendigt vill fler pröva. Inte för att man nödvändigtvis aktivt vill minska sin köttkonsumtion utan helt enkelt för att det är roligt att pröva något nytt.

Kvalitet är bättre än kvantitet
Har du någon gång lyckats äta på buffé utan att slänga mat? Grattis. Konceptet ät-så-mycket-du-orkar väcker annars hos de flesta en slags girighet. Ju mer jag äter ju billigare blir det, typ. Men mer än mätt behöver jag ju inte bli. Vad är det för poäng med att en pizzeria har stans största pizzor om man inte orkar äta upp dem? Det är bra både för hälsan och miljön att tänka kvalitet istället för kvantitet. Istället för att slänga en del av maten på tallriken, köp en mindre portion men av högre kvalitet. Istället för att slentrianmässigt äta kött vid varje måltid, ät vegetariskt ibland och lägg pengarna på bättre och godare kött (ekologiskt och närproducerat, allra helst naturbeteskött).

fredag 11 augusti 2017

Omställningen gäller varenda en av oss

Semestern är slut och man känner sig lite groggy. Det är en omställning att komma tillbaka till jobbet. Vad var det egentligen jag höll på med? Egentligen är det en sund känsla som innebär att man verkligen kopplat bort jobbet under ledigheten. Ett avbrott från det vanliga kan också leda till nya infallsvinklar och prioriteringar. Ge ny inspiration och kraft. Därför är ledighet inte bara något som gynnar arbetstagaren utan också arbetsgivaren. Värt att komma ihåg när man debatterar arbetstidsförkortning.

Samma groggy känsla kan man ha inför omställningsarbetet. Vad är det egentligen vi håller på med? Vad är det vi borde hålla på med? En sak är säker, vi borde inte hålla på med futtiga politiska prestige-diskussioner. De borgerliga partierna (för att inte tala om klimatförnekarna i Sd) ignorerar eller direkt motarbetar allt som oftast klimat- och miljöarbetet. Min tolkning är att de gör detta av ren prestige. Om klimathotet inte är så allvarligt som vissa (en i stort sett enad forskarkår) gastar om så kan ju inte Miljöpartiets roll i svensk politik heller vara så särskilt viktig. Logiskt, men totalt fel. Det går inte att göra klimatet och miljön till en vänster-höger-fråga. Istället för att försöka underminera regeringspartierna på detta sätt borde oppositionen göra allt för att bli bättre än dem. Ska det nödvändigtvis vara en prestigefråga, gör det i så fall till vem som har den skarpaste och bästa miljöpolitiken. Vem driver mest aktivt på för en snabb och smart omställning till ett hållbart samhälle?

För det är dags att ställa om till en hållbar livsstil, inte bara för några miljömuppar som tycker det är kul utan faktiskt för varenda en av oss. Men hur ska vi göra då? Här nedan är en bra sammanfattning som jag lånat av POW (Protect Our Winters). Börja med någon utav punkterna och beta av fler efter hand. Bli inte stressad. Förändring sker alltid gradvis. Alla steg i rätt riktning, hur små de än må vara, är bra.


På längre sikt kommer samhället behöva förändras radikalt, eftersom hela samhällsbygget vilar på falska premisser om en möjlig evig tillväxt. Men den diskussionen behöver vi inte ta precis nu, det är bättre att gå till handling och att vi har alla med oss. Vad väntar vi på?

torsdag 29 juni 2017

Minska konsumtionen - Agenda 2030-delegationens obekväma budskap

Har du någon gång lyckats hålla ett nyårslöfte? Att ändra vanor är svårt. Det är lätt att gå all-in när man just fått en ny insikt och känner sig inspirerad till förändring. Men alla goda intentioner till trots slutar det ofta med att man är tillbaka på ruta ett. Till exempel: Jag vill äta mindre kött. Det är lätt att ha inspiration till att leta upp och testa nya recept och matvaror i en månad, men sen kommer vardagen ikapp och man sitter där med falukorv i alla fall.

Konsumtionen är Sveriges största problem, slog Agenda 2030-delegationen fast i sin rapport som kom i början av juni. Det blev inga löpsedlar på den nyheten. Men det borde det blivit. Agenda 2030 är de globala mål som världens länder enats kring för att nå en global hållbar utveckling. För att utreda hur Sverige förhåller sig till de globala målen har regeringen tillsatt Agenda 2030-delegationen. Nyligen kom deras rapport och förslag till handlingsplan. Detta borde egentligen vara största möjliga nyhet. Agenda 2030-arbetet ska lägga grunden för allt annat arbete. Vara ramverket som alla andra politiska beslut grundas i. Ändå var det besynnerligt tyst i media. Det hjälpte inte ens att kronprinsessan Victoria närvarade vid presentationen. Är vår gemensamma framtid verkligen så ointressant? Eller var kanske budskapet som presenterades för obekvämt?

Det är lätt att få illusionen av att vi i Sverige fått bukt med alla våra miljöproblem. Det ser ju så fint ut här. Vi har ju verkligen jobbat med detta. Vi har lagar som skyddar naturen nu. Det är ordning och reda. Eller hur? Nja, i verkligheten har vi bara flyttat det mesta av vår påverkan till andra länder. Våra saker tillverkas ju inte längre i någon större utsträckning här i Sverige utan importeras från framförallt Asien. Då hamnar förstår den största miljöpåverkan där istället. Det är minst sagt problematiskt att dessa länder har svaga miljölagar och lägre hållbarhetskrav, inte bara för de som lever där utan faktiskt också för oss. Till exempel tillåter många länder kemikalier som varken är tillåtna i Sverige eller EU, vilket i praktiken innebär att vi får hit farliga ämnen genom importen. Det är därför vi rekommenderas att tvätta kläder innan vi använder dem första gången. Det är helt avgörande för framtiden att tillverkningsindustrin ställer om till mer hållbara metoder. I Borås är Viskan fortfarande förgiftad många decennier efter att textilindustrin lagt ner. Samma metoder som användes här förr i tiden används idag i Asien. Enda skillnaden är att vi nu inte ser miljöförstöringen så tydligt och därför invaggas i en falsk trygghet.

Kan jag som individ påverka detta? Det är lätt att känna sig maktlös men om många konsumenter tillsammans kräver av de svenska importörerna att de tar sitt ansvar så kommer det göra skillnad. Dåligt rykte vill inga företag ha, förutom möjligen några totalt skrupelfria undantag.

I dagsläget konsumerar vi i Sverige resurser motsvarande 4,2 jordklot. Det vill säga om alla på jorden levde som vi skulle naturresurserna snabbt ta slut. Att minska energi- och vattenförbrukningen inom produktionen är bra, ja helt nödvändigt. Men det hjälper inte om vi hela tiden ökar vår konsumtion. Läs gärna mitt inlägg om rekyleffekten för mer om detta dilemma.

Vi måste helt enkelt ändra vårt beteende. Vi måste konsumera mindre. Det är förstås inte en helt populär åsikt inom en tillväxtekonomi, men jag ser ingen direkt annan utväg. De konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser är höga, speciellt kopplat
till livsmedel, transport och boende. Att ändra vanor är som sagt jobbigt, men det går om man tar några steg i taget. Saker du kan göra redan idag: Kör mindre bil. Byt till miljömärkt el. Köp mindre prylar. Ät mindre kött. Börja med något av det så är du på god väg.

lördag 3 juni 2017

Vid vägs ände - Problemet med att leva i visionerna från 1950-talet

Samhällsbyggen tar tid. Den värld jag drömmer om kanske blir verklighet först för mina barnbarnsbarn. Jag skulle inte ha något problem med det om det var så att vi verkligen byggde på det hållbara samhället. Problemet är att vi fortfarande sitter fast i visioner från igår. Beslutade byggplaner ska bara genomföras, hur idiotiska de än ter sig i ljuset av ny kunskap. Till exempel motorvägsbyggena i Stockholm som beslutades i början av 1990-talet ("Dennispaketet"), långt innan det fanns något klimatavtal att ta hänsyn till. När vi nu står inför helt andra fakta än då - och därmed fått nya visioner om hur en attraktiv och hållbar stad bör byggas - envisas politiker (som gissningsvis har passerat sitt bäst-före-datum) ändå med att genomföra dessa projekt, exempelvis Förbifart Stockholm.

Donald Trump resonerar på precis samma sätt, när han nu bestämt sig för att lämna Parisavtalet. Han försöker bygga världen utifrån förlegade uppfattningar om vad som är önskvärt (den närmast heliga "american way of life"). Galenskaper naturligtvis, men vi kan trösta oss med att han kommer att vara en parentes i historien, han har i stort sett hela övriga världen emot sig.

Flygplatsen i Sälen är ett annat aktuellt exempel (ett på alla sätt vansinnesprojekt, som jag skrivit om tidigare). Även om man möjligen kan tycka att Alliansregeringen som beslutade om investeringen under förra mandatperioden redan då borde vetat bättre, är det ännu mer oförståeligt hur projektet kan få tillåtas att fortgå nu. Regeringen vill införa flygskatt för att minska flygandet, samtidigt ger man ett investeringsstöd på 250 miljoner till Sälens flygplats. Tydligen vet inte den ena handen vad den andra gör.

Det grundläggande problemet bakom detta är att stads- och samhällsplaner sällan uppdateras i takt med att ny vetenskap presenteras. Vi borde självklart bygga samhället utifrån vad forskningen säger om välbefinnande, miljö, kommunikationer, och så vidare. Men nu lever vi i visionerna från 1950-talet, bilismens guldålder. Det de såg som eftersträvansvärt då, den ultimata framtiden, har vi nu. Problemet med den visionen var bara att den var allt annat än hållbar. Tack för inget, alla gubbar från förr som trodde ni visste.

Framtidens samhälle kommer inte att kunna vara baserat på bilen, oavsett om den drivs av el eller något annat. Bilen kommer självklart att behövas ibland, särskilt i glesbebyggda områden, men i staden kommer den att ha spelat ut sin roll. Det räcker med att räkna ut den yta som bilar tar i anspråk (vägar, parkeringar) för att inse att vi omöjligt kan öka antalet bilar i samma utsträckning som antalet invånare. Alla kommuner vill växa, men att bygga monstervägnät som i till exempel Los Angeles hjälper föga. Dessutom behövs ju den tillgängliga ytan till nya bostäder. Sen har vi också den globala rättviseaspekten på det hela (som man gärna blundar för om man är bilfantast). Det vill säga, om alla i världen skulle leva som vi i Sverige och äga 1-2 bilar per hushåll, skulle de klimatmässiga konsekvenserna bli katastrofala. Kan vi då etiskt sett verkligen fortsätta på den inslagna banan?

Vi måste börja planera våra samhällen annorlunda. Vi måste tänka nytt. Hur kan vi till exempel göra kollektivtrafiken smart, snabb och smidig? I Köpenhamn finns fler cyklar än bilar. Över fyrtio procent av all pendling sker med cykel. Men köpenhamnarna har inte valt detta för att de är så fantastiskt mycket mer miljömedvetna än exempelvis göteborgare. Den främsta anledningen är helt enkelt för att det upplevs som det smidigaste sättet att ta sig fram. Det har det inte blivit av sig självt. Köpenhamns kommun har aktivt arbetat för att främja cyklandet under lång tid, till exempel genom att bygga ett nät av "cykelmotorvägar".

Samtidigt hemma hos oss verkar gubbarna på Trafikverket resonera ungefär som i inledningen av Liftarens guide till galaxen, när Arthur Dent upptäcker att en bulldozer är på väg att riva hans hus för att bana väg åt en motorled:
- Ni kommer att bli tvungen att acceptera detta, sa Mr Prosser och snurrade pälsmössan runt på sitt huvud, denna motorled måste byggas och den ska byggas!
- Första gången jag hör talas om den, sa Arthur, varför måste den byggas?
Mr Prosser hötte med fingret åt honom en stund. Sen slutade han och stoppade undan fingret.
- Vad menar ni med det? Varför den ska byggas? Det ska bli en motorled. Motorleder är till för att byggas!
Men ett vägbygge kan självklart aldrig vara ett självändamål.  En motorväg som helt abrupt tar slut kan bli en tydlig efterlämnad symbol till kommande generationer om att här nådde vi vägs ände.

Framtiden blir vad vi gör den till. Vi behöver politiker som vågar skrota tidigare beslutade projekt om de krockar med det vi nu vet om miljö och klimat. Politiker som vågar släppa sin prestige och vågar säga att de kommit till ny insikt. Politiker som inser att vi måste bygga samhället för en livsstil som är hållbar inte bara för oss i Sverige utan för hela världen. Så hur du lägger din röst i nästa val är i högsta grad väsentligt.

torsdag 18 maj 2017

Ondska, dumhet, lathet (liten förklaringsmodell)

När vi nu vet hur illa läget är för vårt jordklot varför händer det inte mer? Konsumentmakt i all ära men många av de avgörande besluten för vår framtid ligger utanför min kontroll. Vi skulle behöva en kriskommission. Järva politiker som stakar ut en ny bana. Maktens män (för det är fortfarande tyvärr mest män) måste ta sitt ansvar på allvar. Problemet är att de förmodligen redan tycker sig göra just detta. Styrelser tar ansvar gentemot sina aktieägare vars enda krav är hög avkastning. Fonder och banker gör detsamma. Politiker tittar kortsiktigt på innevarande mandatperiod. “Vi tar ansvar” säger de, men besluten tenderar att handla om vad som kan ge dem gillande här och nu, inte vad som är nödvändigt för ännu ofödda generationer.

Här är min egen lilla förklaringsmodell till varför omställningen går så trögt. Det finns garanterat fler aspekter, men denna uppdelning hjälper mig att förstå varför det ibland känns som att stångas mot en vägg. Att förstå vad och hur jag kan förändra är en förutsättning för att inte förr eller senare ge upp hoppet.

Ondska
Att det finns ondska i världen är ett odiskutabelt faktum. Vad den beror på kan man däremot debattera. Enligt kristen tro beror det ytterst sett på att mänskligheten vänt Gud ryggen. Därför får vi leva med ondskans följder tills dess att Gud återupprättar skapelsen vid tidens slut. Oavsett om man tror på detta eller inte kan perspektivet hjälpa oss att inte hoppas på det omöjliga. Ondska kommer alltid att finnas i denna värld. Vi har inte bevittnat den sista miljöskandalen. Människor kommer fortsätta att utnyttjas. Det vi kan göra är att kräva bättre lagar, och inte minst, att lagar efterlevs. Korruption är ett gigantiskt problem i sammanhanget. “Kärleken till pengar är roten till allt ont” står det i Bibeln. De internationella bolag som skövlar regnskog för att anlägga plantage, genom dagbrott förgiftar miljön för all framtid, direkt eller indirekt utnyttjar barnarbetare, oreflekterat överanvänder antibiotika, och så vidare, handlar förstås högst omoraliskt, men sanningen är den att de aldrig skulle kunna göra så om det inte fanns korrupta politiker och tjänstemän som valde att se mellan fingrarna.

Dumhet
Inkompetens är bland det värsta jag vet. När man förklarar ett problem noga och pedagogiskt men det är som att tala ut i tomma intet.
- Då gör vi så här, det blir bra.
- Eh, nej, det är just det jag har försökt förklara att det inte blir! Hallå!?
Ibland vill man bara ruska om folk, men min svenska försynthet hindrar mig.
Att politiker försummar sitt ansvar beror många gånger på att de helt enkelt inte förstår problematiken. Det kan bero på bristande kunskap, i så fall är det hyfsat lätt att åtgärda. Men ofta beror det på att de redan i förväg bestämt sig för vad som ska vara rätt. Är man moderat så är man för kärnkraft, så har det alltid varit. Jaha, och varför då? kan man undra. Det kan väl inte var en vänster-höger-fråga? Detsamma gäller alla miljöfrågor. Det är inte intellektuellt hederligt att först bestämma sig för paradigmet (“tillväxt framför allt”) och sen forma sina åsikter utifrån det (“slutar vi elda kol kanske tillväxten minskar, det kan vi inte tolerera”). Donald Trump är världsbäst på detta, men våra egna politiker är ofta lika goda kolsupare (Jag inför härmed en ny stavning på detta ord. Varför klanka ner på kål när det ju är kol som är boven i dramat). Klimatkrisen kommer oundvikligt leda till en förändrad syn på ekonomi och konsumtion, det måste den annars är vi körda. Men den sanningen är förstås svår att svälja om man redan bestämt sig för att marknaden ska lösa allt. Därför håller man för öronen och låtsas som om problemet inte finns.

Lathet
“Jag vet att det är dåligt för klimatet att köra bil, men äsch, jag gör det ändå”. Det finns gott om människor som varken kan kategoriseras som onda eller dumma, men ändå inte ändrar sitt beteende. Det sägs att nio av tio svenskar anser sig ha goda kunskaper i miljöfrågor. Ändå lever man som om det inte var så. Hur kan det komma sig? Jag tror en viktig förklaring ligger i människans inneboende lathet. Det är jobbigt att ändra sig. Det finns inget sämre argument men ändå så vanligt, som: “Så har vi aldrig gjort förut”. Det är svårt att bryta vanor. Det kräver engagemang. Därför är det viktigt att de som är unga inte fastnar i samma fällor som tidigare generationer. Jag vet av egen erfarenhet att det är lätt att klara sig utan bil om man aldrig haft någon bil, men så fort man skaffat sig en blir man nästan omedelbart betydligt latare. “Jag tar bilen till affären bara idag, nästa gång ska jag cykla igen.” Vad kan vi göra för att omställningen till en hållbar värld inte ska kännas som en uppoffring, ett hinder att övervinna? Jag tror att kulturen kan vara en nyckel. Det måste vara njutningsfullt, roligt, inspirerande, attraktivt och livsbejakande. Bara så kan man vinna över latheten.

Men nu består ondska, dumhet och lathet, dessa tre, och störst av dem är latheten.

torsdag 27 april 2017

Maten kan räcka till alla

Vi vill gärna tro att allting blir bättre och bättre. För varje generation har den materiella standarden i vårt land höjts. Vi har allt vi behöver. Vi har till och med råd att shoppa enbart för nöjes skull, och att resa på utlandssemester flera gånger per år. Men det är något som skaver.

Världens åtta rikaste män äger nu lika mycket som den fattigaste hälften av mänskligheten. Läs den meningen en gång till. Skillnaden mellan de rikaste och de fattigaste i världen är större än någonsin, och dessvärre fortsätter klyftorna att öka.

Den extrema ojämlikheten är en av vår tids största och viktigaste utmaningar. Varje dag saknar runt 800 miljoner människor möjlighet att äta sig mätta. Men det är inte brist på mat som orsakar hunger och undernäring. Det finns tillräckligt med mat för att försörja alla människor i världen. Den är bara djupt orättvist fördelad.

Ojämlikhet är inte enbart en etisk fråga, dess konsekvenser berör oss alla. Extrem ojämlikhet korrumperar politiker, hindrar ekonomisk tillväxt, orsakar brott och konflikter. Den undergräver själva grunden för vårt samhälle. Men kapitalismens baksidor är inte så lätta att få bukt med. Det kräver beslutsamma politiker världen över som ser till att överskottet i samhället fördelas rättvist, så att inte enbart några enstaka bolag och deras ägare gynnas av tillväxten.

Ett rejält krafttag måste göras mot skatteplanering - på global nivå. Utvecklingsländerna förlorar sju gånger mer i skatteflykt än vad biståndet ger. I Sverige betalade åtta av de tjugo största bolagen ingen bolagsskatt under 2014. Detta är tydliga exempel på hur bolagen maximerar sina vinster på vanliga medborgares bekostnad. Pengar som borde gått till sociala skyddsnät - i utvecklingsländerna handlar det om ren och skär överlevnad - hamnar istället på en handfull välmående mäns redan feta bankkonton.

Det politiska och ekonomiska systemet förändras plågsamt långsamt, men vi behöver ändå inte tappa modet. Det finns mycket vi kan göra under tiden. Kanske är det allra viktigaste att ge människor kunskaper och självförtroende att ta makt över sin egen situation. Till exempel kan fattiga bönder genom ny kunskap öka sina skördarna och stå emot klimatförändringarna. Hållbara jordbruksmetoder som att odla i terrasser och gödsla med kompost ökar mullhalten i jorden. Eftersom mullrik jord binder kol bidrar det till att minska koldioxidutsläppen från jordbruket. På det sättet motverkar jordbruket också klimatförändringarna. Ibland kan man höra att ekologisk produktion ger lägre skördar och därmed ökar svälten i världen. Det är en missuppfattning. Flera studier visar tvärt om att när mindre jordbruk i utvecklingsländer läggs om till ekologiskt så ökar skördarna redan efter några få år. Dessutom slipper bönderna de stora utgifterna för konstgödsel och bekämpningsmedel, vilket förbättrar marginalerna ytterligare.

Trädplantering är en annan bra sak. På kort sikt ger det höjt välbefinnande (frukt, skugga), på längre sikt inkomst (virke). På köpet är det bra för klimatet (binder kol). Tillgång till resurser är också något vi kan jobba för oavsett vad som händer på det politiska planet. Det kan till exempel handla om att säkerställa tillgången till rent vatten. Så deppa inte ihop. Skippa en utlandsresa och leta istället upp en hjälporganisation du litar på och bli månadsgivare. Så länge inte världens biljonärer förstått problemet får vi, som relativt sett ändå har det väldigt bra, gå före i kampen mot orättvisan.