torsdag 18 maj 2017

Ondska, dumhet, lathet (liten förklaringsmodell)

När vi nu vet hur illa läget är för vårt jordklot varför händer det inte mer? Konsumentmakt i all ära men många av de avgörande besluten för vår framtid ligger utanför min kontroll. Vi skulle behöva en kriskommission. Järva politiker som stakar ut en ny bana. Maktens män (för det är fortfarande tyvärr mest män) måste ta sitt ansvar på allvar. Problemet är att de förmodligen redan tycker sig göra just detta. Styrelser tar ansvar gentemot sina aktieägare vars enda krav är hög avkastning. Fonder och banker gör detsamma. Politiker tittar kortsiktigt på innevarande mandatperiod. “Vi tar ansvar” säger de, men besluten tenderar att handla om vad som kan ge dem gillande här och nu, inte vad som är nödvändigt för ännu ofödda generationer.

Här är min egen lilla förklaringsmodell till varför omställningen går så trögt. Det finns garanterat fler aspekter, men denna uppdelning hjälper mig att förstå varför det ibland känns som att stångas mot en vägg. Att förstå vad och hur jag kan förändra är en förutsättning för att inte förr eller senare ge upp hoppet.

Ondska
Att det finns ondska i världen är ett odiskutabelt faktum. Vad den beror på kan man däremot debattera. Enligt kristen tro beror det ytterst sett på att mänskligheten vänt Gud ryggen. Därför får vi leva med ondskans följder tills dess att Gud återupprättar skapelsen vid tidens slut. Oavsett om man tror på detta eller inte kan perspektivet hjälpa oss att inte hoppas på det omöjliga. Ondska kommer alltid att finnas i denna värld. Vi har inte bevittnat den sista miljöskandalen. Människor kommer fortsätta att utnyttjas. Det vi kan göra är att kräva bättre lagar, och inte minst, att lagar efterlevs. Korruption är ett gigantiskt problem i sammanhanget. “Kärleken till pengar är roten till allt ont” står det i Bibeln. De internationella bolag som skövlar regnskog för att anlägga plantage, genom dagbrott förgiftar miljön för all framtid, direkt eller indirekt utnyttjar barnarbetare, oreflekterat överanvänder antibiotika, och så vidare, handlar förstås högst omoraliskt, men sanningen är den att de aldrig skulle kunna göra så om det inte fanns korrupta politiker och tjänstemän som valde att se mellan fingrarna.

Dumhet
Inkompetens är bland det värsta jag vet. När man förklarar ett problem noga och pedagogiskt men det är som att tala ut i tomma intet.
- Då gör vi så här, det blir bra.
- Eh, nej, det är just det jag har försökt förklara att det inte blir! Hallå!?
Ibland vill man bara ruska om folk, men min svenska försynthet hindrar mig.
Att politiker försummar sitt ansvar beror många gånger på att de helt enkelt inte förstår problematiken. Det kan bero på bristande kunskap, i så fall är det hyfsat lätt att åtgärda. Men ofta beror det på att de redan i förväg bestämt sig för vad som ska vara rätt. Är man moderat så är man för kärnkraft, så har det alltid varit. Jaha, och varför då? kan man undra. Det kan väl inte var en vänster-höger-fråga? Detsamma gäller alla miljöfrågor. Det är inte intellektuellt hederligt att först bestämma sig för paradigmet (“tillväxt framför allt”) och sen forma sina åsikter utifrån det (“slutar vi elda kol kanske tillväxten minskar, det kan vi inte tolerera”). Donald Trump är världsbäst på detta, men våra egna politiker är ofta lika goda kolsupare (Jag inför härmed en ny stavning på detta ord. Varför klanka ner på kål när det ju är kol som är boven i dramat). Klimatkrisen kommer oundvikligt leda till en förändrad syn på ekonomi och konsumtion, det måste den annars är vi körda. Men den sanningen är förstås svår att svälja om man redan bestämt sig för att marknaden ska lösa allt. Därför håller man för öronen och låtsas som om problemet inte finns.

Lathet
“Jag vet att det är dåligt för klimatet att köra bil, men äsch, jag gör det ändå”. Det finns gott om människor som varken kan kategoriseras som onda eller dumma, men ändå inte ändrar sitt beteende. Det sägs att nio av tio svenskar anser sig ha goda kunskaper i miljöfrågor. Ändå lever man som om det inte var så. Hur kan det komma sig? Jag tror en viktig förklaring ligger i människans inneboende lathet. Det är jobbigt att ändra sig. Det finns inget sämre argument men ändå så vanligt, som: “Så har vi aldrig gjort förut”. Det är svårt att bryta vanor. Det kräver engagemang. Därför är det viktigt att de som är unga inte fastnar i samma fällor som tidigare generationer. Jag vet av egen erfarenhet att det är lätt att klara sig utan bil om man aldrig haft någon bil, men så fort man skaffat sig en blir man nästan omedelbart betydligt latare. “Jag tar bilen till affären bara idag, nästa gång ska jag cykla igen.” Vad kan vi göra för att omställningen till en hållbar värld inte ska kännas som en uppoffring, ett hinder att övervinna? Jag tror att kulturen kan vara en nyckel. Det måste vara njutningsfullt, roligt, inspirerande, attraktivt och livsbejakande. Bara så kan man vinna över latheten.

Men nu består ondska, dumhet och lathet, dessa tre, och störst av dem är latheten.

torsdag 27 april 2017

Maten kan räcka till alla

Vi vill gärna tro att allting blir bättre och bättre. För varje generation har den materiella standarden i vårt land höjts. Vi har allt vi behöver. Vi har till och med råd att shoppa enbart för nöjes skull, och att resa på utlandssemester flera gånger per år. Men det är något som skaver.

Världens åtta rikaste män äger nu lika mycket som den fattigaste hälften av mänskligheten. Läs den meningen en gång till. Skillnaden mellan de rikaste och de fattigaste i världen är större än någonsin, och dessvärre fortsätter klyftorna att öka.

Den extrema ojämlikheten är en av vår tids största och viktigaste utmaningar. Varje dag saknar runt 800 miljoner människor möjlighet att äta sig mätta. Men det är inte brist på mat som orsakar hunger och undernäring. Det finns tillräckligt med mat för att försörja alla människor i världen. Den är bara djupt orättvist fördelad.

Ojämlikhet är inte enbart en etisk fråga, dess konsekvenser berör oss alla. Extrem ojämlikhet korrumperar politiker, hindrar ekonomisk tillväxt, orsakar brott och konflikter. Den undergräver själva grunden för vårt samhälle. Men kapitalismens baksidor är inte så lätta att få bukt med. Det kräver beslutsamma politiker världen över som ser till att överskottet i samhället fördelas rättvist, så att inte enbart några enstaka bolag och deras ägare gynnas av tillväxten.

Ett rejält krafttag måste göras mot skatteplanering - på global nivå. Utvecklingsländerna förlorar sju gånger mer i skatteflykt än vad biståndet ger. I Sverige betalade åtta av de tjugo största bolagen ingen bolagsskatt under 2014. Detta är tydliga exempel på hur bolagen maximerar sina vinster på vanliga medborgares bekostnad. Pengar som borde gått till sociala skyddsnät - i utvecklingsländerna handlar det om ren och skär överlevnad - hamnar istället på en handfull välmående mäns redan feta bankkonton.

Det politiska och ekonomiska systemet förändras plågsamt långsamt, men vi behöver ändå inte tappa modet. Det finns mycket vi kan göra under tiden. Kanske är det allra viktigaste att ge människor kunskaper och självförtroende att ta makt över sin egen situation. Till exempel kan fattiga bönder genom ny kunskap öka sina skördarna och stå emot klimatförändringarna. Hållbara jordbruksmetoder som att odla i terrasser och gödsla med kompost ökar mullhalten i jorden. Eftersom mullrik jord binder kol bidrar det till att minska koldioxidutsläppen från jordbruket. På det sättet motverkar jordbruket också klimatförändringarna. Ibland kan man höra att ekologisk produktion ger lägre skördar och därmed ökar svälten i världen. Det är en missuppfattning. Flera studier visar tvärt om att när mindre jordbruk i utvecklingsländer läggs om till ekologiskt så ökar skördarna redan efter några få år. Dessutom slipper bönderna de stora utgifterna för konstgödsel och bekämpningsmedel, vilket förbättrar marginalerna ytterligare.

Trädplantering är en annan bra sak. På kort sikt ger det höjt välbefinnande (frukt, skugga), på längre sikt inkomst (virke). På köpet är det bra för klimatet (binder kol). Tillgång till resurser är också något vi kan jobba för oavsett vad som händer på det politiska planet. Det kan till exempel handla om att säkerställa tillgången till rent vatten. Så deppa inte ihop. Skippa en utlandsresa och leta istället upp en hjälporganisation du litar på och bli månadsgivare. Så länge inte världens biljonärer förstått problemet får vi, som relativt sett ändå har det väldigt bra, gå före i kampen mot orättvisan.

fredag 31 mars 2017

Garbo ersätter Linné - en symbol för vår tid

Vi håller på att byta ut alla sedlar och mynt i Sverige, om det nu lyckats undgå någon. Jag vet inte vem som bestämde att motiven för de nya sedlarna skulle vara kulturpersonligheter från 1900-talet, och det spelar egentligen ingen roll, men det är ett intressant tecken i tiden.

Jag fick en gammal hundralapp häromdan. Utseendet är så hemvant att man vanligtvis inte reflekterar mycket över det. Framsidans porträtt av Carl von Linné är ikoniskt, men vad föreställer egentligen baksidan? Ett lila-grönt monster i något slags utomjordiskt landskap? Svaret är att det är en stiliserad närbild av ett honungsbi som suger nektar ur en midsommarblomster. På biets kropp har små pollenkorn fastnat. Varför just detta motiv kan man undra? Till skillnad från den nya hundralappens allmänt hållna Stockholmsmotiv är biet långt ifrån bara utsmycknad. Det är en symbol för något större. Linné hade denna kunskap. Frågan är hur många som har det idag.

En tredjedel av den mat vi äter är beroende av bins och humlors pollinering. Dör bina ut så dör vi ut, i princip. Bin är mycket känsliga och i vårt industrialiserade jordbruk mår de inte särskilt bra. På stora fält med en enda slags växtlighet (t.ex. ett vetefält eller en granodling) svälter bina. De behöver variation för att trivas, det som brukar kallas biologisk mångfald. På ett konventionellt besprutat fält finns inte minsta ogräs. Så om du värnar om binas överlevnad ska du handla ekologiskt.

Biologisk mångfald är ett nästan heligt begrepp för biologer och miljövänner. Det är det starkaste argumentet till varför natur ska skyddas, även om det förstås också kan finnas andra skäl som rekreation, skönhet och livskvalitet. Men utanför miljösfären är biologisk mångfald ett svårt argument att använda, eftersom många helt enkelt inte förstår vad det betyder, eller varför det skulle vara så viktigt. Vad spelar det för roll om vi har 30 000 insektsarter i Sverige eller bara 1000?

I vår familj tycker vi om att gå ut i skogen. När vi gör det är vi nästan alltid själva, vilket vittnar om att människor idag rör sig väldigt lite ute i naturen. Kanske solar man sig på en gräsmatta i en park, eller springer i ett motionsspår. Men kontakten med den riktiga naturen är väldigt svag hos väldigt många. Man vet inte att det man kallar skog egentligen är ett trädplantage. Eller att det man kallar åker egentligen är en onaturligt perfekt monokultur. Ett gigantiskt rapsfält gynnar kanske den ekonomiska tillväxten men i biologisk mening är det att betrakta som en öken. Ska man förstå varför det är så viktigt med ekologisk odling måste man också förstå varför det är så viktigt med biologisk mångfald. Eftersom det är svårt att kommunicera detta används oftare argument som att det gynnar ens hälsa eller att varorna smakar bättre. Men det är inte grundskälet till att ekologisk odling finns.

Om en vanlig storstadssvensk idag ställs mellan att behålla Netflix eller 10 000 insektsarter i skogen, vad tror du hen kommer välja? Det är oerhört viktigt att alla människor har kontakt med naturen, det är en ren ödesfråga. Film är roligt och kultur är viktigt, men ska vi ha ett beboeligt jordklot i framtiden måste vi lära våra barn att det normala inte är att sitta inne med paddan utan att vara ute vid en skogstjärn och titta på paddor.

måndag 13 mars 2017

Hållbart är hållbart (inte så enkelt som det låter)

Vissa saker håller upprörande dåligt, som moderna kläder till exempel. Jag är nu nere på att äga ett enda par byxor, efter att mitt andra par gått hål på. Där går helt klart gränsen för vad som är socialt acceptabelt och jag inser att klädbutikerna kallar på mig. Men det upprörande i sammanhanget är inte min oroväckande låga nivå på klädkonsumtion, utan att jag inte har ett enda plagg som hållit mer än fem år. Nu för tiden görs tyger medvetet så tunna som möjligt, så att de ska slitas snabbare. Jämför gammelmormors lakan med nyinköpta så märker du det direkt.

Andra saker håller längre än man tror. Jag har bara ägt ett par slalompjäxor i mitt liv. Jag fick dem när jag var typ femton och använder dem fortfarande. Vid det här laget har de blivit perfekt gjutna efter mina fötter, och de slits inte märkbart utav att användas ett par veckor om året. Detta scenario är självklart det eftersträvansvärda för alla som vill leva hållbart. Men för Salomon är det katastrofalt. Ett enda par pjäxor sålda på tjugo år, det blir ingen vidare business av det. Så om produkten är för bra får man helt enkelt övertyga konsumenterna att byta av andra skäl.

Det kan låta som en konspirationsteori men faktum är att vi luras att byta våra saker oftare än nödvändigt. Vår enda dator i hushållet är en gammal laptop som jag tog med hem från jobbet när den skulle slängas. Det är minst tre år sen. Då ansågs den vara orimligt gammal och redo att skrotas, men efter formatering och nytt operativsystem funkar den fortfarande fint. Det är inte så känt i Sverige men det finns en enorm global andrahandsmarknad för elektronik. Så när du byter ut din dator eller mobil fast det egentligen inte är nödvändigt går inte din gamla direkt till skrotning. Istället återställs den, fixas till och säljs i Kazakstan, Nigeria eller någon annanstans där priset är viktigare än modellen. För elektronikbranschen blir det här en ren extrainkomst - de säljer prylarna en gång till. I det ljuset är det inte särskilt förvånande att mobilföretagen uppmuntrar oss till att byta mobil varje år. “Nöj dig med mer” som Tele2 propagerar i sin senaste kampanj. Ur miljösynpunkt är det naturligtvis bättre att prylarna återanvänds än att de skrotas i förtid, men fenomenet belyser ändå ett allvarligt systemfel. För att tillväxten ska rulla på måste vi konsumera mer än vi egentligen behöver. Byta ut saker innan de gått sönder. Renovera köket för att vi tröttnat på färgen på kaklet.

Så hållbart är hållbart. Det är enkel logik. Ju längre vi använder våra saker ju mindre miljöbelastning. Tyvärr är det inte lika enkelt i praktiken. Mina skrytexempel ovan till trots så är det ärligt talat mer tur än skicklighet om man råkar göra ett lyckat inköp. Dyra Nike-skor produceras i samma kinesiska fabriker som billiga kopior (Abidas till exempel, som såldes på GeKås när jag var liten), så hur vet man att de är värda sitt pris? Faktum är att man inte vet det. Priset är ingen indikator för kvalitet. Det kan vara det, men det är ingen självklarhet. Istället betalar vi för en massa annat, som prestige, status och exklusivitet. Ska man ha någon chans i pryldjungeln får man läsa tester (typ Råd & Rön) och titta efter tillverkningsland. Är något gjort i Sverige borgar det för högre kvalitet, eftersom det är ett av få sätt som svenska produktionsföretag kan konkurrera med billig import. Men det är fortfarande inte självklart.

Att främja hållbara konsumtions- och produktionsmönster är FN:s globala mål nr 12. Ett oerhört viktigt mål om vi ska uppnå en hållbar global utveckling. En stor del av ansvaret ligger hos producenterna. De måste utveckla bättre, mer hållbara och miljövänliga produkter, och se över sin miljöbelastning i hela produktionskedjan. Men ett stort ansvar vilar också på oss konsumenter. När nya miljösmarta produkter lanseras måste vi vara beredda att betala ett högre pris för dessa. Det är enda sättet att minska konsumtionen utan att samtidigt minska företagens förtjänst. I framtiden kommer det bara att vara gamlingarna som letar extrapriser. För framtidens generationer är det hållbarhet som gäller. Allt annat är löjligt passé.

fredag 10 februari 2017

Så gör du för att maxa din klimatpåverkan!

Tio smarta tips för dig som vill skynda på jordens undergång.
  1. Ät mycket nötkött. Särskilt sydamerikanskt. Argentinskt ska vara mört har jag hört. Det blir väl det av den långa transporten. De brukar ha extrapris på brasiliansk biff på Ica. Passa på!
  2. Omge dig med mycket snittblommor. Det är nyttigt för själen. Särskilt vintertid är det nyttigt. Då kan man vara nästan säker på att de kommit hit med flyg.
  3. Vem behöver handväska när det finns ett utmärkt handskfack i bilen? Förvara dina viktigaste saker där så har du dem alltid nära till hands. För jag behöver väl inte påpeka det ypperliga i att ta bilen till allt?
  4. Unna dig! Det spelar inte så stor roll vad. Bara det är mycket och ofta. Ju mindre naturresurser vi får kvar desto bättre. Det betyder ju att ekonomin går riktigt riktigt bra. Landet med högst BNP när jorden går under vinner.
  5. Förr var det så smidigt att slänga sopor, man bara öppnade sopnedkastet i trapphuset och vips så var de borta. Nu måste man gå ut i kylan, hitta rätt nyckel till sophuset, och sen till råga på allt hitta rätt kärl. Skandal! Protestera mot komfortnedskärningarna genom att slänga alla sopor osorterade.
  6. Lämna aldrig något till second hand. Det gynnar bara en marknad som parasiterar på välfärdssamhället. Har du tröttnat på tröjan är det bättre att slänga den. Ju mindre som kommer ut på andrahandsmarknaden ju mer växer detaljhandeln och i sin tur den heliga tillväxten. Amen.
  7. Finns det inte sallad i affären för att det är vinter i Italien? Kräv att de importerar från Kina istället. Konsumentmakt kallas det!
  8. Bäst-före-datum är ingen garanti. Alla vet vi hur vedervärdigt äckligt sur mjölk luktar så för att undvika det och vara på den säkra sidan kan du med fördel slänga ut den någon dag tidigare.
  9. Tänk stort! Klart du ska ha en SUV. De är ju både säkra och rymliga. Och bra att ha när man ska dra upp båten en gång om året. Passa också på att bygga ut huset nu när det finns ROT-avdrag. Så får du mer plats för dina prylar. Och varför inte en pool när du ändå håller på. Tänk dig vad härligt att ha en uppvärmd utomhuspool på vintern!
  10. Nästa gång du bokar en semesterresa gå efter principen "sista chansen att se". Samoa eller någon annan Stillahavsö är självklart på måste-listan. Snacka om att det kommer imponera på dina framtida barnbarn. Lite som att berätta att man turistat på Atlantis.

torsdag 2 februari 2017

Rekyleffektens förbannelse - därför står vi och stampar

Nu har vi pratat om klimathotet länge och försöker, åtminstone på sina håll, ställa om till ett klimatsmart samhälle. Men hur går det då?

Ja i Naturvårdsverkets statistik för Sveriges klimatpåverkan 2015 kan man läsa att vi faktiskt minskat utsläppen med 1 % jämfört med 2014, och hela 25 % jämfört med 1990. Det är väl glädjande nyheter? Problemet är bara att samtidigt har svenskars utsläpp utomlands ökat med 50 %, vilket gör att de totala utsläppen förblir oförändrade. Asch då.

Här slits det med att göra en massa energieffektiviseringar och uppfinna nya biobränslen och lansera halv-vegetariska korvar, och så går svensken och konsumerar importerade prylar från Kina som om det inte fanns någon morgondag. Och det gör det ju i och för sig snart inte heller.

Boven i dramat, i alla fall en av dem, brukar kallas rekyleffekten. Kort sagt handlar det om att effektiviseringar och klimatsmarta val, som i sig förstås är positiva, lätt får oönskade bieffekter beroende på hur vi väljer att utnyttja den uppnådda vinsten. Ofta leder det till en omedveten, eller åtminstone oreflekterad, konsumtionsökning. Det innebär att den totala effekten av våra klimatsmarta val inte blir så stor som vi tror. Tyvärr är det hemskt lätt att bli offer för rekyleffekten. Vi alla är det nog lite till mans/kvinns:
"Nu när vi bytt ut alla lampor till LED är det inte så noga med att släcka när vi lämnar ett rum."
"Det gör inte så mycket om vi tar en extra tur till affären, vår nya miljöbil är ju ändå så bränslesnål."
"Med vårt nya snålspolande duschmunstycke kan vi unna oss att ta längre duschar."
Och så vidare. Du kan säkert hitta egna exempel. Sen finns det också en indirekt rekyleffekt, som i fallet med Naturvårdsverkets statistik ovan. Det vill säga pengarna vi sparat på att till exempel installera bergvärme, byta till ett energieffektivare kylskåp eller handla second hand spenderar vi på importerade produkter eller kanske ytterligare en semesterresa. Beroende på vad vi väljer att lägga pengarna på kan klimatnyttan i slutändan då till och med bli negativ.

Denna vetskap är inget nytt. Jag hittade en gammal miljöskrift hos min farmor utgiven av Göteborgs kommun år 1990. I den står det bland annat:
"Det finns risk för att katalysatorns och den blyfria bensinens positiva effekter kommer att "ätas upp" genom att biltrafiken totalt sett ökar. Vi måste helt enkelt åka mindre bil!"
Och:
"Bilindustriföreningen tror att det år 2010 kommer att finnas drygt 40 % fler bilar på de svenska vägarna. Om denna prognos slår in omintetgörs katalysatorns miljövinster. Vi måste alltså köra mindre, även om bilen har katalysator."
Nu har Bilindustriföreningens önskning i och för sig inte helt infriats. 2015 fanns det 30 % fler bilar än 1990, men detta är förstås illa nog. Och antalet bilar fortsätter att öka för varje år.

Att undvika rekyleffekter är en av de avgörande punkterna för att våra klimatsatsningar ska få önskad effekt. Så går det att bryta förbannelsen? Ja det tror jag, men det kräver en ganska radikal attitydförändring i hela samhället. Vi måste börja prata mycket mer om förnöjsamhet. Varken marknadskrafter eller politiker vill i dagens konsumtionssamhälle att vi ska vara nöjda. Vårt BNP bygger till stor del på ett odlat missnöje. Så kan vi inte fortsätta. Ett första steg vi alla kan hjälpas åt att ta är därför att börja definiera våra liv utifrån aktiviteter istället för konsumtion. Egentligen är det ganska självklart, men vi har gått vilse någonstans på vägen. Det viktiga är ju inte att du har de senaste löparskorna, det viktiga är hur mycket du springer. Det viktiga är inte att du har den senaste iPhonen, det viktiga är de sociala kontakterna du använder den till. Det viktiga är inte att du har ett häftigt kök, det viktiga är maten du lagar i det.

Ett annat steg vi kan ta är att öva oss i att uppmärksamma situationer där rekyleffekter kan uppstå. Det kan vara till exempel när du byter bil eller tvättmaskin. Ett exempel ur mitt eget liv:

Snart börjar jag ett nytt jobb vilket innebär att jag slipper busspendla och istället kan promenera till arbetet. Detta innebär en vinst både för miljön och plånboken. Men om miljövinsten inte ska naggas i kanten måste jag alltså överväga vad jag ska göra med de insparade pengarna, annars kan en indirekt rekyleffekt uppstå. Låt oss säga att jag sparar 1000 kr i månaden. Då behöver jag säkerställa att jag framöver inte lägger 1000 kr mer på konsumtion. Grön, miljövänlig, fin konsumtion då? kanske du invänder. Ja det är bättre, men en ökad konsumtion innebär alltid en ökad miljöpåverkan, även om det är i form av certifierade produkter. Spara pengarna då? Jovisst, men fonden jag placerar dem i kanske investerar i fossil energi, då kommer rekyleffekten där istället. Så det är inte helt enkelt. Vill man vara en riktig miljöhjälte lägger man alla sparade pengar på ett regelbundet givande till något klimatprojekt, till exempel trädplantering. Då får de klimatsmarta valen dubbel effekt. Känns det lite väl magstarkt kan man fokusera på tjänster och nöjen. Det vill säga konsumtion som inte genererar någon större produktion. Att gå på teater skövlar väldigt lite regnskog. Om de inte serverar kakor med palmolja i caféet förstås.

Ett tredje steg att på allvar överväga är att gå ner i arbetstid. Historiskt sett har ökad effektivitet främst tagits ut i form av höjda löner (och vinster). Visst har vi också fått kortare arbetsdagar och fler semesterveckor, men tittar man på de senaste femtio åren har lönerna tredubblats medan arbetandet endast minskat med en fjärdedel. Det finns alltså stort utrymme för att växla effektiviseringar mot mer ledighet istället för mot ökad konsumtion (konsekvensen av högre löner). Detta kan ge en massa positiva ringar på vattnet förutom den rena miljövinsten. Läs mer om det i mitt förra inlägg. I väntan på att en majoritet av våra politiker också inser det kloka i detta kan du gå före och frivilligt gå ner i tjänst. Många verkar tro att det är mer eller mindre en naturlag att 100 % är lika med 40 timmar. Men i Danmark betyder heltid 37 timmar och i Frankrike 35 timmar. Något att tänka på.

Om du vill fördjupa dig i frågan om rekyleffekten har Naturvårdsverket gett ut en mycket bra rapport i ämnet. Om våra politiker förstod det radikala budskapet i denna rapport skulle de antingen fatta helt andra beslut, alternativt lägga ner hela Naturvårdsverket och låtsas som om det regnar. Nyfiken? Ladda hem den här:
Rapport 5623: Rekyleffekten och effektivitetsfällan - att jaga sin egen svans i miljöpolitiken

onsdag 25 januari 2017

Ska vi ta och jobba lite mindre allihopa?

"Vad vill du bli när du blir stor?" frågade de när man var liten. "Välj utbildning efter vad du tycker är kul" sa de när man var i tonåren. Min generation har växt upp med en bild av att yrkeslivet går ut på att göra det man vill och ha roligt samtidigt. Men det är något som skaver.

Jag tillhör dem som enligt dessa kriterier har lyckats. Jag har ett roligt jobb som dessutom är inspirerande och känns meningsfullt. Jag skulle kunna jobba nästan hur mycket som helst, vilket också är ett vanligt skäl till att inte gå ner i arbetstid. Man har helt enkelt så roligt på jobbet. Det är självklart inget fel i detta, men samtidigt är det definitivt inget självskrivet. Det finns ju trots allt en massa tråkiga men helt nödvändiga jobb, vem ska göra dem? Ska vi outsourca dem till Indien? Medan vi självförverkligar oss får någon annan göra det verkliga jobbet.

Ett aktuellt exempel är regeringens traineejobb för unga. Jobben är tänkta främst inom omsorg i den offentliga sektorn och bristyrken inom privat sektor. Under 2016 hoppades man på 7000 traineejobb, resultatet blev 270. I Göteborgs kommun tog man fram flera hundra traineeplatser, bara två tillsattes. Ungdomarna var helt enkelt inte intresserade.

Förutom de rena rättviseaspekterna finns det också uppenbara risker med denna utveckling. Vad händer om jag identifierar mig allt för starkt med mitt yrke? I fattiga länder tvingas många ha två eller tre jobb för att överleva. Ändå är det i rika länder som Sverige som utmattningssyndrom ökar. Det är förstås en komplicerad diagnos, men jag tror en förklaring ligger i vilken roll arbetet har för vår identitet. Måste jag göra ett bra jobb för att känna mig tillfreds som människa? Vad händer i så fall om jag inte får förutsättningarna att göra ett bra jobb?

Ett annat problem med arbetets höga status är att hemmet och familjen nedvärderas. Visst kan det vara roligt att vara föräldraledig ett år eller två, men är man det längre är det väl ärligt talat lite suspekt? Det anses värdefullare att jobba, även om hushållet inte behöver inkomsten. Här finns en av vår tids blinda fläckar: De flesta av oss behöver faktiskt inte jobba så mycket som vi gör. Vi har inte problem med att få hushållsbudgeten att gå ihop, utan tvärt om med att veta vad pengarna ska spenderas på. Eftersom vi från många håll, genom både reklam och politiska resonemang, intalas att vi är solidariska medborgare när vi konsumerar, så gör vi just det. Köper prylar. Reser på solsemester. Inte en gång, för den idogt ihopsparade semesterkassan, utan gång på gång. I snitt reser svensken utomlands 1,4 gånger per år, men då är också de som inte gör några resor alls inräknade. Av de som reser utomlands gör 63 procent två eller fler resor under ett år! Jag älskar själv att resa och har full förståelse för detta, men det är ändå en oroande trend. Främst för klimatet och miljön, men också för våra lokalsamhällen.

Vad händer med vårt samhällsansvar när vi först lägger nästan all vaken tid på att jobba, och sen all ledig tid på att resa bort? Ingen gillar väl att butiker stänger, restauranger lägger ner, föreningar dör ut, och kriminaliteten på gatorna ökar. Men vi skjuter ifrån oss problemet: Varför ska jag ta ansvar för utvecklingen i min stad när jag ändå spenderar så lite tid där? Svaret finns i frågan. Skulle vi spendera mer tid i våra lokala sammanhang skulle vi automatiskt ta ansvar för utvecklingen. Och skulle vi jobba mindre skulle vi ha mer tid över till att engagera oss i föreningar och politiska rörelser. Och att gå på café och handla i den lokala butiken med för den delen.

Det vore spännande att se vad som skulle hända med samhället om alla gick ner lite i arbetstid. Jag är övertygad om att det skulle frigöra en massa kreativitet som skulle få våra byar och städer att blomma upp. Då blir det heller inte lika viktigt att ha ett roligt arbete, för man har ju så roligt efter jobbet.