Deltid som norm - hur vi orkar jobba ända in i kaklet

Nyligen höjdes riktåldern för pension till 67 år, vilket ska gälla från och med 2027. Med tanke på den demografiska utvecklingen är det med stor sannolikhet inte sista gången pensionsåldern höjs. Samtidigt pågår i många kommuner ett arbete med att införa heltid som norm. Jag tycker det är någonting som skavar i detta.

Heltid som norm är i grunden en jämställdhetsfråga och på pappret ter det sig logiskt. Kvinnor jobbar i högre utsträckning deltid, vilket innebär att de får sämre löneutveckling och sämre pension. Om dessa kvinnor istället jobbade heltid skulle skillnaden mot männen minska, och därmed jämställdheten öka. Nu är ju dock verkligheten sällan så enkel som teorin.

För det första måste man ställa sig frågan varför såpass många väljer att jobba deltid. För det måste ändå betraktas som ett val, jag har svårt att tro att många jobbar deltid mot sin vilja. Gör man det finns ju alltid möjligheten att ta ett jobb till, för att komma upp i en sammanlagd heltid. Jag kombinerade själv under några år två deltidsanställningar så jag vet att det går, även om det inte alltid är optimalt. Nåväl, varför jobbar man deltid? Det finns naturligtvis många svar. En del gör det för att få livspusslet att gå ihop. Andra för att man har ett tungt jobb och hälsan inte tillåter att man jobbar mer. Ytterligare andra för att man väljer tid framför pengar. Helt enkelt handlar det om prioriteringar. Att man värderar tid, familj och hälsa högre än arbete och inkomst.

Jag har inget problem med kommunala heltidsprojekt där de som önskar gå upp i arbetstid får göra det. Det gynnar alla, så länge det inte blir en ökad kostnad för kommunen. Däremot är jag starkt emot att skapa en heltidsnorm och därigenom avveckla alla deltidsanställningar. Livet handlar om så mycket mer än lönearbete. Jag är övertygad om att samhället har massor att vinna på att fler vågade ta steget och gå ner i arbetstid.

Själv har jag inte jobbat heltid sedan vårt första barn föddes för nio år sedan. Den lagstadgade rätten att gå ner i arbetstid som förälder är en riktigt fin förmån som borde utvidgas till att gälla alla medborgare, inte bara småbarnsföräldrar. Sak samma vad du tänker använda din extra tid till, jag är övertygad om att det vore samhällsekonomiskt försvarbart oavsett. Inte minst i minskade sjukförsäkringskostnader men också i form av ideella insatser. Så mycket i vårt samhälle bygger på frivilligt engagemang, t.ex. politiken, föreningarna, kyrkorna, kulturen. Fråga vilken förening som helst, alla brottas med att få tillräckligt många medlemmar för att kunna hålla liv i verksamheten. Vad händer om ingen längre orkar engagera sig? Det är en utveckling som måste vändas.

Stress och utbrändhet är idag på alarmerande höga nivåer. Hur ska det bli när vi måste jobba ännu längre innan pensionen? Och hur ska de med tunga jobb orka? Lösningen på hur vi skapar ett långsiktigt hållbart arbetsliv kan inte stavas heltid. Det är alldeles för fyrkantigt och tar inte hänsyn till alla aspekter. Visst kan alla anställningar i grunden vara heltidsanställningar, men det ska i så fall kombineras med en obestridlig rätt att gå ner i arbetstid.

Landsbygdsskolorna bygger ett tryggt samhälle

Frågan om landsbygdsskolornas framtid är ett tydligt exempel på politikens viktiga roll att se till helheten. Det finns ingen nämnd som har landsbygdens utveckling som sitt särskilda ansvar. Eller tätortens utveckling heller för den delen. Men som politiker är det viktigt att jag även tar i beaktan strategiska frågor som ligger utanför min nämnds uppdrag.

Tjänstepersoners expertutlåtande är en självklar förutsättning för nämndernas arbete. Men förvaltningarna har sina specifika ansvarsområden och därför utgör deras utlåtanden sällan hela bilden. Att låta en konsult utreda en fråga är inget konstigt i sig. Däremot är det väldigt konstigt att förutsätta att det skulle innebära att politiken per automatik ska gå på konsultens linje. Detta är en inställning jag sett i en del partier i min kommun, ofta klätt i orden "visa tillit". Men nej, håller man inte med utredningens förslag så röstar man så klart emot det. Det betyder inte att man inte har förstått eller respekterar utredningen. Det betyder bara att det finns fler aspekter att ta hänsyn till.

Frågan om landsbygdsskolornas framtid är just en sådan fråga där det finns många viktiga aspekter utöver det som rör den enskilda nämnden. Som jag ser det måste vi vända på frågan. Skolorna är en förutsättning för landsbygdens utveckling. Därför är frågan inte om vi ska ha dem, utan på vilket sätt de ska utvecklas.

Det finns de som skulle hävda att det inte är för barnens bästa man argumenterar på detta sätt. Jag håller inte med. Kanske är det ett gammaldags sätt att se det, men jag tror att det lokala sammanhanget, tryggheten i att tillhöra en bygemenskap, att känna sina grannar, att vara del i en gemensam historia (gammelmorfar gick i samma skola, farmor konfirmerades i samma kyrka osv.) är oerhört viktiga aspekter i ett barns utveckling. En skola kan ha aldrig så duktiga lärare men om man inte känner sig hemma, vad är det då värt?

Det är en sorglig utveckling vi har sett under flera decennier nu, där människor blir allt mer främmande för varandra. Individualismen har sina fördelar men i dess spår ökar hela tiden ensamheten, rotlösheten, otryggheten och misstänkliggörandet av andra. Den som förr var en medmänniska är nu ett hot. Min känsla är att denna utveckling inte gått lika långt på landsbygden, och det kan man se i diskussionen om landsbygdsskolorna. De som bor på landet framhåller värden som trygghet och lokal identitet. De som bor i stan framhåller kvalitet och likvärdighet. Det är två fundamentalt olika sätt att se på saken, men egentligen inga motsatser. Båda delarna behövs, men skulle man vara tvungen att välja är jag övertygad om att trygghet är bland det viktigaste som finns för ett samhälle. Annars har vi till slut inget samhälle kvar värt namnet.

Hat är ingen bra affärsidé (fast många verkar tro det)

Jag är knappast ensam om att tycka att tonläget på Twitter och Facebook har spårat ur. Inga normala människor orkar i längden med alla vanvettiga kommentarstrådar. I ett första skede är det frestande att gå i klinch med hatmobben. Ofta har man ju argumenten, rent av sanningen, på sin sida, men snabbt inser man det meningslösa i att försöka övertala någon som inte över huvud taget är intresserad av att lyssna. Så man lägger ner och går någon annanstans. Bara hatarna blir kvar, i sin egen bubbla.

Denna trend syns tydligt i den årliga undersökningen Svenskarna och internet. Användandet av Twitter minskar år för år, och bara en fjärdedel använder numera Facebook i dess ursprungliga syfte - att göra inlägg, lägga upp material och dela länkar. Bland studerande är siffran så låg som tio procent. De delar av Facebook som verkligen används är istället Messenger och grupper. Man kommunicerar alltså gärna direkt med vänner (Messenger) och med människor med gemensamma intressen (grupper), men att göra inlägg som riskerar att invaderas av nättroll, eller att ge sig in i fruktlösa diskussioner med främlingar lockar inte. Ett annat exempel på samma trend är att Instagram nu flera år i rad har varit den plattform som ökar mest i användande. Det är svårt att trigga igång någon hatstorm med bilder på fina upplevelser, barn och husdjur. Dessutom väljer många att ha ett privat konto vars innehåll man bara delar med sina vänner.

Med andra ord, när man besöker sociala medier vill man inte bli arg, man vill bli glad. Jag tror det är därför sociala medier på sistone har börjat försöka rensa upp i sina träsk. De inser att hatet håller på att bli deras undergång. Visst drog Donald Trump mycket trafik till Twitter men det är vi vanliga människor som är intressanta för annonsörer. Utan oss går skutan på grund, och vi är som synes redan på väg bort. I det ljuset är det lätt att förstå varför Twitter stängde av Trump eller varför Facebook köpte upp Instagram. De har insett att det inte går att bygga en framtid grundad på hat.

Tonläget i politiken har också skruvats upp de senaste åren. Att uttrycka sig så som till exempel Hanif Bali (M), Sara Skyttedal (Kd) och var och varannan sverigedemokrat gör hade varit otänkbart för inte särskilt länge sen. Det är en sak att bli fly förbannad över en företeelse eller ett systemfel - det ska politiker bli. En helt annan att ösa galla över sina politiska motståndare. Trots att jag är politiskt engagerad så ser jag nästan aldrig på TV-debatter. Pajkastning av det slaget är för mig närmast outhärdligt. I den politiska vardagen däremot kan en debatt vara givande och rent av avgörande. Det är inte helt ovanligt att ett beslut i en lokal nämnd påverkas av att det framkommer aspekter i diskussionen som gör att ett annat beslut fattas än det som hade föreslagits. Kloka politiker kan ändra sig, baserat på nya fakta och synvinklar man inte hade tänkt på. De som inte kan det utan hellre ser till sin egen (eller partiets) prestige, måste man se upp med. Och absolut inte ge sin röst i nästa val.

Att ändra sig är inte lätt - men det kan lösa klimatkrisen

"Vill man så går det" är ett talesätt jag ofta har i bakhuvudet i min roll som politiker. Jag har sett åtskilliga gånger hur såväl tjänstepersoner som politiker har struntat i att ta till sig relevanta invändningar eller förslag till åtgärder, helt enkelt för att man inte vill. Man har redan bestämt sig och det finns inga argument i världen som kan rubba det. Sånt kan göra mig rasande.

Man måste kunna ändra sig. Prestige får inte gå före sunt förnuft, men tyvärr gör det ofta det. Så ska beslut kunna hävas eller en ny kurs stakas ut krävs det ofta i realiteten att man hittar någon oberoende yttre omständighet att skylla på. Då kan alla behålla sina ansikten och ingen kan pekas ut som förlorare. I pandemins kölvatten har vi kunna se många exempel på detta. Beslut ändras med hänvisning till den rådande pandemin. Ibland fullt logiskt, men inte sällan som ett uppenbart svepskäl. Omoget kan tyckas, men nåväl, om det nu är så här politiken fungerar så låt oss utnyttja det.

Preem angav coronakrisen som anledning för att dra tillbaka sin ansökan om att bygga ut Preemraff i Lysekil. Naturligtvis var det inte det primära skälet, men är man ett oljebolag kan det vara lite svårt att erkänna högt att oljan inte har någon framtid. Fler kan följa i deras spår. Alla som vet att de borde ställa om sin verksamhet av klimathänsyn men av olika skäl inte kunnat har nu chansen. Här finns tidernas svepskäl. "På grund av minskad efterfrågan med anledning av pandemin slutar vi med..."

För den som tror att klimatomställningen kommer att bli alldeles för dyr och därför är omöjlig är det också dags att tänka om. Nya beräkningar visar att det räcker med en mindre del av de pengar som nu satsas för att få igång ekonomin efter coronakrisen för att nå utsläppsmålen i Parisavtalet. Med andra ord, tar makthavarna bara klimatkrisen på allvar så har vi råd att hantera den.

Framtiden i sikte - klimatet kräver mer än ord

"Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro." (Jakobsbrevet 2:18)

Jag har alltid gillat hur Jakobsbrevet i Nya testamentet ställer saker på sin spets. Jakob predikar om att en tro utan gärningar är död. Med andra ord, har det du tror på någon konkret påverkan på ditt liv? Detta är relevant oavsett om man är troende eller ej. Att leva som man lär, helt enkelt.

Vi befinner oss mitt i en historiskt avgörande epok. Planetens framtid hänger på hur vi lyckas tackla klimatkrisen. Det är numera ytterst få som tvivlar på om klimathotet är verkligt. Ändå propagerar Moderaterna fortfarande för sänkt bensinskatt och Socialdemokraterna i Lysekil var gladeligen beredda att offra Parisavtalet för ett antal hundra nya arbetstillfällen på Preemraff.

Det är lätt att ha höga målsättningar. Svårare om man faktiskt ska försöka sig på att uppnå dem. Ska vi nå FN:s hållbarhetsmål till år 2030 kommer det att kräva stora förändringar. Som vid alla paradigmskiften kommer det att finnas både vinnare och förlorare. Vissa branscher kommer obönhörligt att gå i graven. Samtidigt kommer nya gröna branscher att uppstå.

I Tidaholms kommun där jag är politiskt aktiv har vi fått hjälp från Chalmers att utarbeta en hållbarhetsstrategi som beskriver hur kommunen bör prioritera mellan olika klimatåtgärder. I topp finns att ta fram en koldioxidbudget och att ställa miljökrav vid upphandlingar. Alltså ytterligare ett antal styrdokument, kan man invända. Var finns de konkreta åtgärderna? Som jag ser det finns det bara ett sätt att ta sig an klimatfrågan och det är att göra det i alla sammanhang, överallt. Alla nämnder, alla företag, alla invånare. Hela samhället måste bli hållbart. Det handlar inte om att vidta ett antal åtgärder och sen är man klar, utan ALLA beslut överallt måste fattas utifrån hållbarhetsaspekter, oavsett vad det gäller. Och för att veta att vi rör oss åt rätt håll måste vi har verktyg för det. En upphandlingspolicy hjälper oss att göra rätt val, en koldioxidbudget hjälper oss att mäta hur vi ligger till i arbetet mot ett klimatneutralt samhälle.

Ibland har kristendomen i en del sammanhang fått slagsida åt det andliga - det som betyder något är själens frälsning. Men varför skulle Gud brytt sig om att skapa Jorden om det fysiska inte spelar någon roll? På samma sätt kan politiken många gånger få slagsida åt det teoretiska - det som betyder något är att ha välformulerade strategier och visioner. Självklart är styrdokument viktiga för mig som politiker, ja helt nödvändiga. På samma sätt som Bibeln är viktig för mig som kristen. Men det får inte stanna där. Om jag kan aldrig så många bibelverser utantill men inte låter det få någon konsekvens i mitt liv är min tro inte mycket värd. Detsamma gäller inom politiken. Vi kan skriva många fina ord i kommunens vision men lever vi upp till dem när det gäller?

"Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste."
(Jakobsbrevet 1:22)

Hur hamnade jag här? Min väg mot en hållbar livsstil

Jag blev tillfrågad att skriva en text under rubriken "Hur hamnade jag här?" till Svenska kyrkan i Tidaholms tidning "Kyrkfönstret". Du kan ladda ner tidningen här eller läsa texten här nedan.

Hur hamnade jag här?

För ett år sen flyttade vi in i vårt torp i Klämmesbo. Vi hade då byggt ut det till mer än dubbla storleken. Det är tankeväckande att man för bara några generationer sedan klarade sig med så mycket mindre än vad vi anser är möjligt i dag. Ribban för vad som räknas som nödvändigt höjs hela tiden. I vissa avseenden är det naturligtvis positivt, i andra helt ohållbart. Marknadsekonomin har skapat en kultur där vi aldrig får vara nöjda. Att det är positivt att ständigt vilja ha mer. Men det hållbara samhället kan inte byggas på sådana grunder. I Sverige konsumerar vi årligen naturresurser motsvarande 4,2 jordklot. Tråkigt nog har vi bara ett.

Att ta ansvar för skapelsen är för mig en naturlig konsekvens av min tro. Jag blev miljömedveten redan som barn på åttio- och nittiotalet. Med influenser från flera håll, men inte minst från kyrkan. I kyrkans barngrupper var vi med och samlade in pengar till Lutherhjälpens fastekampanjer och sålde träd för att stoppa ökenspridning och rädda regnskog. Vi sålde fair trade-produkter innan begreppet ens fanns. Jag är stolt över att tillhöra en kyrka som varit, och är, banbrytare för global rättvisa och hållbarhet. Många saker som i dag är självklara, som att kunna köpa Fairtrade-bananer eller kaffe i mataffären, hade aldrig blivit möjliga utan Svenska kyrkans engagemang i frågan.

En fin sak med att växa upp i kyrkan är att det internationella perspektivet blir naturligt för en. Redan som barn förstod jag att vi tillhör de privilegierade i världen. Men också att det går att göra något åt orättvisan. Kyrkan protesterar inte bara, den har i alla tider gjort något åt problemen. Det var missionärernas arbete som lade grunden för det som i dag är svenskt bistånd.

För drygt tio år sen var jag och min fru Karoline volontärer i Etiopien under ett halvår. En sak som jag förvånades över var den livsglädje man kunde mötas av där. Hur kunde de vara så glada mitt i allt elände? Jag tror det handlar mycket om vilka förväntningar vi har. Förnöjsamhet och tacksamhet är två väldigt viktiga inställningar till livet som är lätta att glömma bort när man bor i ett rikt land.

När vi kom hem från Etiopien ville jag göra mig av med det mesta. Mina ägodelar hade tappat sitt värde. Men man kan inte ställa sig helt utanför det samhälle och den kultur man tillhör. Däremot kan man sträva efter en så hållbar livsstil som möjligt.

Vi glömmer ofta hur radikal Jesus undervisning om pengar är. “Sälj allt du har och ge åt de fattiga” - vem klarar av det? Inte konstigt att mannen i berättelsen gick därifrån bedrövad. Men poängen är inte att vi bokstavligen måste sälja allt. Poängen är att förstå vilken enorm orättvisa det finns i världen och att jag genom mina val kan bidra till att förändra det.

“Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?” (1 Joh 3:17)

Kristna har i alla tider strävat efter en enklare livsstil. Allra tydligast syns det i klosterväsendets fattigdomslöfte, men jag måste inte bli munk för att låta det avspeglas i mina värderingar. Med åren har parallellen mellan pengar och klimatpåverkan blivit allt tydligare för mig. Rika har högre klimatavtryck, helt enkelt för att de konsumerar mer. Så det mest klimatsmarta vi kan göra är kanske att gå ner i arbetstid. Tjäna lite mindre pengar men i gengäld få mer tid till att vårda våra relationer och vår planet. Jag har inte jobbat heltid på snart åtta år, inte Karoline heller.

Vi bodde elva år i Göteborg och tre år i Ulricehamn innan vi hamnade i vårt torp. Att det blev just Klämmesbo beror på att Karoline kommer härifrån. Men att vi flyttade från stan till landet berodde också på de tankegångar jag beskrivit. Vår längtan efter att leva närmare naturen. Att leva jordnära, med omsorg om naturen och varandra. Att följa årstidernas växlingar. Att kunna prioritera tid framför pengar.

Hållbarhet och livskvalitet går hand i hand. Och med Guds hjälp kan vi göra världen till en bättre plats.

Hjälp mig att tro

Hur kan det komma sig att så många människor – ja de allra flesta på vår jord faktiskt – tror på Gud? Jag är en person som gärna vill hitta rationella förklaringar till saker, men det är svårt att bortförklara religionens existens. Tron verkar vara ett djupt rotat behov hos människan. För mig blir andra människors tro ett Gudsbevis som hjälper mig att våga tro jag med.

Varje människas resa med Gud är unik. För en del sker konfrontationen med Gud plötsligt och överraskande, men för många är det en process. En vandring allt närmare livets djupaste mening. För mig har tron varit ett slags mognande. Jag föddes i ett kristet hem och på samma sätt som man växer upp och blir en egen individ har jag vuxit upp och fått en egen tro. Men det har inte skett automatiskt. På vägen har det funnits tvivel och frustration. Frågor och funderingar.

En man kom till Jesus med sin son som var stum. Konversationen avslöjar att han inte verkar ha mycket hopp. Han greppar efter ett sista halmstrå. När Jesus säger att allt är möjligt för den som tror uttalar mannen några ord som jag ofta har gjort till mina: "Jag tror. Hjälp min otro!"

Så enkelt kan det uttryckas, ändå är det ofta så svårt. Men allt vi egentligen behöver göra är att säga vårt ja till Guds inbjudan och be om hans hjälp. Vi behöver inte prestera något, inte förstå allting eller ha upplevt fantastiska mirakel. Vi får be till Gud: "Hjälp mig att tro". Sedan ligger resten i Guds händer.

När världen är uppochner och framtidsbilden grumlig ger detta mig tröst. En ro mitt i stormen.