onsdag 22 april 2020

Världen blir aldrig sig lik - låt oss göra den bättre

Det stora problemet med klimatkrisen är att den inte upplevs som någon kris. Trots att den globala uppvärmningen pågått under decennier upplever vi fortfarande inte några stora konsekvenser utav den. Därför är motivationen till den enorma omställning som krävs låg. Jo vi hör vad forskarna säger, att vår ohållbara livsstil kommer leda till en katastrof av apokalyptiska mått, men här och nu har vi mer pressande behov. Som att hålla budgeten i balans. Och ekorrhjulen snurrande. Men allt det där har nu ställts på ända.

Coronapandemin drabbar alla, oavsett om man blir smittad eller inte. Företag går i konkurs på löpande band. Arbetslösheten skjuter i höjden. Samhällskonsekvenserna på både kort och lång sikt är oöverskådliga. Självklart önskar alla att vi så fort som möjligt kan återgå till det normala. Men jag tror inte att vi någonsin kommer dit. Det normala efter Coronakrisen kommer att vara något annat. Vi kommer aldrig att återvända till det korthus som konsumtionssamhället visat sig vara.

Ekonomiskt är Coronakrisen redan värre än finanskrisen 2008. Det kommer att krävas aldrig tidigare skådade ekonomiska satsningar för att vända utvecklingen. Allt fler inser nu att här finns en potential win-win-situation. Ingen, absolut ingen, önskade att detta skulle hända. Men nu när vi står där vi står, låt oss göra det bästa av situationen. Alla dessa miljarder och åter miljarder som kommer att investeras världen över – låt de samtidigt göra klimatnytta. Många har sagt att klimatomställningen blir alldeles för dyr. Nationer bråkar om vem som ska betala. Här finns nu pengar. Massor av pengar. Investera dem klokt så kan vi inte bara återställa världen, utan också göra den bättre.

En ”grön återhämtning” är vad som krävs. Det är också rubriken på ett öppet brev signerat av 180 bolagschefer, fackföreningsledare, EU-ledamöter med flera. Däribland vd:arna för H&M, IKEA och Volvo. Budskapet i brevet är att kärnan i den ekonomiska strategin i efterdyningarna av covid-19 ska vara kampen mot klimatförändringar. Att det är näringslivet, och inte miljörörelsen, som står bakom denna skrivning ger mig hopp.

Ett annat hoppfullt tecken är det sjunkande oljepriset. Motsägelsefullt kan tyckas, kommer inte folk att köra mer bil när bensinen är billigare än på decennier? Men nu när oljepriset till och med är negativt innebär det att det är bättre för bolagen att låta oljan vara kvar i marken. Upp-och-nervända världen helt klart. Det som miljörörelsen krävt länge, och som har ansetts omåttligt naivt, kanske nu sker av sig självt. Ingen vill ta upp olja om man förlorar på det. Men den avgörande frågan är hur vi kommer att bete oss när Coronakrisen är över. Återgår vi till våra tidigare konsumtionsnivåer? Eller har vi insett att framtiden kan byggas på ett annat sätt?

måndag 9 mars 2020

Det går an att klaga (slår ett slag för politiken)

Jag hörde en aktivist inom Extinction Rebellion säga att hon lämnat Miljöpartiet för att politiken bara genomförde förändringar i marginalen medan klimatkrisen kräver så mycket mer. Jag instämmer i hennes frustration men har samtidigt gjort den omvända resan. Från att ha tyckt att politiker bara bråkar om petitesser och sätter egen prestige och maktbegär högre än vilka beslut som faktiskt tas, till att inse att det demokratiska systemet är något värdefullt och det enda sätt vi har för att tillsammans styra den allmäna utvecklingen.

Det politiska systemet har många baksidor, inte minst den inneboende trögheten, men hur skulle vi någonsin få till en gemensam samhällsutveckling utan demokrati? Demonstrationer förutsätter att det finns yttrandefrihet, annars kan de lätt ta en ände med förskräckelse. Och om det ska vara någon poäng med en manifestation, oavsett om den sker lagligt eller i form av civil olydnad, måste det finnas någon som lyssnar. Vem är det som ska stå för den där förändringen man kräver? De stora multinationella företagen (som är de stora utsläpparna) är inte precis några idealister. De gör bara precis det som åläggs dem, inte ett uns mer. Det spelar ingen roll för oljebolagen om de tillfälligt får lite dålig press eller arga inlägg i sociala medier, deras vinst minskar inte nämnvärt för det. Så det enda sättet att komma åt dem är att stifta hårdare lagar. Och vem är det som gör det?

Sen håller jag inte med om att de politiska besluten enbart sker i marginalen. Det kanske kan se ut så om man enbart tittar på enskilda frågor, exempelvis skatt på plastpåsar eller förbud för engångsartiklar i plast. Sådana beslut har inte så stor påverkan på klimatet här och nu, men det gäller att se på miljö- och klimatfrågorna från flera håll. I detta fallet handlar det ju om att plast inte bryts ner och därför ansamlas i naturen (inte minst i haven) men också att den tillverkas av olja. I Sverige är vi bra på att sortera vårt avfall och man kan hävda att plast därför inte är något miljöproblem. Men att elda plast (enda sättet att bli av med den) är det samma som att elda olja. Med andra ord är det långt ifrån någon fossilfri aktivitet att elda sopor. Och därmed är plastförbud också en klimatåtgärd även om det kan verka futtigt vid en första anblick. (Strax efter att jag skrivit detta släppte Vetenskapsradion detta avsnitt).

Parisavtalet har sina brister men det visar på en väldigt viktig sak. Att det på demokratisk väg går att enas om en gemensam agenda för jordens utveckling. Nu gäller det att visa att det även på demokratisk väg går att genomföra den stora omställning som Parisavtalet innebär. Det arbetet pågår nu för fullt på alla politiska nivåer - det kan jag personligen intyga. Att det går för långsamt kan jag också intyga. Men då behöver man också förstå att det som nu pågår är inget mindre än en total systemförändring. Och det måste få ta tid. Alternativet skulle vara kaos. I grunden handlar allt om ekonomi och gör man för stora förändringar för snabbt kan det få oanade och oönskade effekter. Man skulle exempelvis kunna införa en hög koldioxidskatt så att alla företag som idag förlitar sig på billig fossil energi på kort tid skulle gå i konkurs. Det vore kanonbra för klimatet men samtidigt skulle vi få global massarbetslöshet med åtföljande ekonomisk kris. I vår iver att lösa klimatkrisen får vi inte riskera att välfärden samtidigt kollapsar. Då får vi andra svårlösta problem i dess ställe.

Att Greta Thunberg, och hundratusentals ungdomar med henne, protesterar mot att vuxenvärlden inte tar klimathotet på tillräckligt stort allvar är helt rätt. Men att vuxna sällar sig till denna proteströrelse är mer tveksamt. Ungdomar kan inte påverka utvecklingen på något annat sätt än genom att göra sin röst hörd. Är du däremot myndig vilar ansvaret på dig. Tycker du inte att politikerna gör sitt jobb? Byt ut dem i nästa val! Eller ännu hellre - bli en politiker själv!

måndag 20 januari 2020

Vilken lycka! Det goda livet är klimatsmart

Å vad jag önskar att jag var en klimatförnekare. Vad skönt om allting var en bluff, om jag slapp tänka på andra än mig själv, om jag inte behövde bekymra mig för framtiden.

Jag förstår lockelsen i att lyssna till klimatförnekarnas teorier. Klimatfrågan är genuint svår att förstå. Hur kan det jag gör ha någon påverkan, frågar sig många. Avståndet är långt mellan orsak och verkan - både i rum och tid. Det är det som gör det så förrädiskt. Vi lever i en del av världen där det (ännu) inte får några konsekvenser att ignorera klimathotet. Vi drabbas inte själva av våra utsläpp, det gör kommande generationer. Och andra länder. Därför är klimatfrågan i hög grad också en rättvisefråga. Fattiga länder i syd som bidragit minst till situationen riskerar att drabbas hårdast.

Det känns som att klimatförnekarna har blivit fler, eller åtminstone synligare. Men att så många hånar Greta Thunberg och raljerar över Miljöpartiet kanske på sätt och vis är något positivt. Det betyder att miljö- och klimatfrågorna inte längre bara engagerar en liten initierad klick, det angår alla människor. Det går inte längre att se det som en ickefråga - alla måste ta ställning. Den som krampaktigt håller fast vid sin livsstil och är rädd för all form av förändring hamnar förstås gärna i hat-träsket. Det är lättare att spy galla än att ta ansvar.

Jag tror motståndet många gånger bottnar i en uppfattning om att minskade växthusgasutsläpp kommer att medföra stora uppoffringar. Men tänk om det inte alls är sant? Jo, klimatförändringarna är sannolikt den största utmaningen som mänskligheten ställts inför. Men det betyder inte att livet i framtiden måste bli sämre. Bara annorlunda.

Forskning har visat att ökad konsumtion och välbefinnande bara går hand i hand fram till en viss punkt. Det är inte så att ju bättre vi får det materiellt, ju lyckligare blir vi. Tvärtom faktiskt. När vi nått en grundläggande konsumtionsnivå kan ytterligare konsumtionsökning leda till fallande tillfredsställelse. Att vi i ett av världens rikaste länder minskar vår konsumtion är med andra ord inget hot mot vår lycka. Forskare har också undersökt vilka aktiviteter som ger mest tillfredsställelse. Även där blir det tydligt att konsumtion av varor inte skapar någon bestående lycka. Mest tillfredsställande är det att ägna tid åt upplevelser, kultur, att umgås med andra människor. Ett glädjande resultat eftersom det även är klimatsmarta aktiviteter.

En hållbar livsstil innebär inte ett sämre liv. Tvärtom kan det ge ökad livskvalitet. Omställningen är inte ett nödvändigt ont. Det är ett nödvändigt gott!

För den som vill fördjupa sig i detta ämne finns en rapport från Naturvårdsverket. Den utgår ifrån frågan ifall ett större fokus på människors välbefinnande skulle kunna vara en drivkraft snarare än ett hinder för en hållbar utveckling. Ladda ner rapporten här.

 Jag har tidigare skrivit om vad som gör oss lyckliga i detta inlägg.

måndag 21 oktober 2019

Klimatkrisens alkemi (eller varför avlatsbrev aldrig är en bra idé)

Vi famlar desperat efter lösningar på klimatkrisen. Vi vill fortsätta att leva som vi gör - men hållbart såklart. Vi vill att vårt välstånd fortsätter att växa - men inte på planetens bekostnad såklart. Vi vill ha kakan men äta den.

Tanken på grön tillväxt framstår alltmer som alkemi. Under medeltiden trodde alkemisterna att man skulle kunna framställa guld på konstgjord väg. Oändlig rikedom - vilken lockande tanke. Samma tanke lockar än i dag. Hela vår ekonomi är uppbyggd kring tanken att vi kan skapa tillväxt. Men det är en illusion. Tillväxt kan inte skapas ur intet lika lite som guld. Bakom all tillväxt finns uttag av naturresurser. Även det vi kanske tänker på som immateriellt - som att googla eller använda gps:en - kräver stora mängder energi.

Forskare har nu lagt fram empiriska bevis för att grön tillväxt inte är möjlig i stor skala. Sveriges kanske mest kände klimatprofil Johan Rockström skrev i Svenska Dagbladet att han utifrån de nya forskningsresultaten ändrat åsikt och inte längre tror på en frikoppling mellan tillväxt och resursutnyttjande. “Planeten betalar den rika världens välfärdsnota” skrev han bland annat. Frågan är om det finns några politiker som vågar ändra sig. Det må låta alarmistiskt men alternativet är global katastrof. Så vem blir först med vallöften om ekonomisk nedgång?

En annan favoritlösning hos både beslutsfattare och näringsliv enligt modellen “business as usual” är klimatkompensation. Även detta påminner om ett medeltida fenomen - avlatsbrev. I katolska kyrkan innebär avlat att man efterskänks den botgöring man egentligen är skyldig. Detta urartade på 1500-talet i en utbredd försäljning av avlatsbrev som påven utnyttjade för att finansiera byggandet av Peterskyrkan i Rom. På samma sätt som medeltidens människor lockades av avlatsbrevens enkla lösning på sin skuld, lockas företag och organisationer i dag av klimatkompenseringens smidighet. Man erkänner sin skuld (sitt ekologiska fotavtryck) men vill slippa den botgöring som är nödvändig (omställning till klimatneutralitet). Vad smidigt att man då kan betala sig ur dilemmat. Problemet är bara att det inte fungerar något vidare. Forskare ifrågasätter nu effekten av klimatkompensation. Vare sig det handlar om utsläppshandel eller trädplantering så är det omöjligt att säkerställa att det verkligen innebär ett extra bidrag till klimatarbetet.

Precis som Martin Luther protesterade emot försäljningen med avlatsbrev, vilket blev upprinnelsen till reformationen, behöver vi protestera mot det skenbara klimatarbetet och kräva verklig omställning. Det är bara faktiska utsläppsminskningar som har betydelse. Det är bara om vi omgående ställer om vårt sätt att leva som vi har en chans.

onsdag 28 augusti 2019

Klart det går (peppar peppar)

Att skriva en hoppfull blogg om framtiden känns ärligt talat svårt när Amazonas brinner, världens isar smälter allt fortare och den biologiska mångfalden är radikalt hotad.

Lösningen på klimathotet känns astronomiskt långt bort. Kanske är det redan för sent. Kanske har vi redan överskridit den gräns där utvecklingen fortsätter att eskalera oavsett vad vi gör. Och världen styrs av infantila män som Bolsonaro, Erdogan, Putin och Trump. Har vi någon chans?

Det är lätt att känna sig maktlös. Men kanske ändå att du och jag inte är så maktlösa som vi kan tro. Vi lever i en demokrati. Vad vi lägger vår röst på har faktiskt betydelse även globalt. Regeringens inställning i klimatfrågan spelar roll. Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) berättade i dagarna att man vill specialgranska AP-fondernas påverkan i Amazonas. Det är ett exempel på hur man kan utnyttja statens kapital för att påverka globalt. Om alla investeringar i Brasilien upphörde tror jag till och med Bolsonaro skulle förstå att det är kostsamt att förstöra miljön. Hårda fördömanden biter sällan, men slår det mot BNP då känns det. Och där kan du också göra en insats. Bojkotta alla brasilianska varor. Köp absolut inte brasilianskt kött. Det är inte bara dåligt för klimatet rent produktionsmässigt, det är dessutom en stor anledning till att regnskogen brinner just nu. Konsumentmakt är med andra ord viktigt. Fast ibland tycker jag att allt för stort ansvar läggs över på konsumenten. Varför pratas det inte om grossistmakt? Fanns det inga dåliga varor i butiken vore ju problemet löst.

Ett annat sätt att råda bot på känslan av maktlöshet är att fokusera på det vi faktiskt kan göra. Och det är inte lite. I Sverige har vi bestämt oss för att vara ett föregångsland inom klimatarbetet. Globalt har det ett väldigt viktigt symboliskt värde. Om inte vi med våra goda förutsättningar kan klara det, vem ska då klara det?

Så vad kan och ska vi göra? Ja det första vi måste göra är att sluta uppfinna hjulet gång på gång. Varje enskild kommun behöver inte sitta och fundera ut sina egna klimatåtgärder. Det jobbet har redan gjorts på många håll och med större resurser och kompetens än vad en medelstor svensk kommun någonsin kan få loss. Nej nu gäller det att skrida till verket. Och det snabbt. Jag är så outsägligt trött på alla utredningar och rapporter. De kan vara aldrig så välskrivna, förankrade och korrekta men vi måste ju göra något också. En stor del av det ansvaret ligger hos kommunerna. Det är därför jag har börjat engagera mig politiskt och utmana den lilla kommunens outtalade status quo.

I Västra Götaland, där jag bor, arbetar regionen aktivt med klimatfrågan och serverar i princip färdigt material till kommunerna. Exempelvis dokumentet Strategiska vägval där jag rekommenderar en titt på bilaga 3 - "Åtgärdsförslag". En bra och omfattande sammanställning. Börjar vi beta av den listan så har vi att göra i åtskilliga år.
"Arbete och prövningar förhindrar melankoli."
- Samuel Johnson, 1777

onsdag 31 juli 2019

Ode till en hållbar ekonomi

Jag var på Almedalsveckan tidigare i sommar. Jag tror knappt det fanns en enda arrangör som inte hade något om hållbarhet i sitt program. Bollen är i rullning. Och det saknas inte goda idéer och initiativ. Problemet är bara att innovationer aldrig kan lösa grundproblemet.
"Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande. Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet."
(Första Timoteusbrevet 6:7-11)
Det är nästan två tusen år sen Paulus skrev orden ovan, men poängen är fortfarande lika viktig. Girigheten gör att världen går under. Marknadsekonomin har skapat en kultur där vi aldrig får vara nöjda. Att det är positivt att ständigt vilja ha mer. Men det hållbara samhället kan inte byggas på sådana grunder. H&M:s affärsmodell kan aldrig bli hållbar så länge det ingår att de kontinuerligt måste bränna upp eller på andra sätt göra sig av med tonvis av osålda kläder. Vi måste tillbaka till att handel handlar om behov, inte lust. Och där är inte marknadsekonomin oss till någon hjälp. Hur mycket finns det inte i butikerna som vi skulle kunna klara oss utan. Hälften, kanske mer, av utbudet? Dessa dåraktiga begär leder till vår undergång, som Paulus skriver.

Det hållbara samhället kan aldrig förverkligas så länge det finns avgrundsdjupa orättvisor i världen. Vi ska sträva efter rättfärdighet, skriver Paulus. Inte lätt när vi är en del av ett kapitalistiskt system där klyftorna hela tiden ökar. De 26 rikaste personerna i världen äger nu lika mycket som de fattigaste 3,8 miljarderna. Det säger en hel del om bristerna i systemet.

Klimatkrisen måste lösas solidariskt. Det finns en överhängande risk att de rika köper sig fria (i bästa fall genom klimatkompensation, i sämsta fall genom att stänga in sig i guarded communities skyddade från klimatpåverkan) och att bördan lämpas över på de fattigaste. Upplever allt för många att inskränkningar görs i deras liv som är oproportionerligt stora kommer vi inte att lyckas. Då får vi protester i stil med gula västarna i Frankrike. Därför måste miljöpolitiken vara utjämnande.

Det finns en tydlig parallell mellan pengar och klimatpåverkan. Är du rik har du högre klimatavtryck, helt enkelt för att du konsumerar mer. Ska man komma åt detta kan miljöskatter inte vara platta. Skatt på till exempel bensin och el borde öka ju mer vi använder. Kanske även vara kopplat till inkomst. Någon kanske invänder att detta vore svårt att både administrera och kontrollera, men det är ditåt vi måste sträva. Annars kommer de som har det sämst alltid att motsätta sig klimatåtgärder och de som kan betala för sig bara att fortsätta som förut.

Sträva efter uthållighet, skriver Paulus. Såväl då som nu behöver vi en livsstil som håller i längden. Där förnöjsamhet och förundran är ledord. Där pengar används förnuftigt. Och där politiken skapar förutsättningar för ökad rättvisa.

onsdag 19 juni 2019

Och inled oss icke i frestelse (reklamens förbannelse)

Att fasa ut alla fossila bränslen kan tyckas tillräckligt utmanande, men tyvärr löser det bara en del av våra miljöproblem. Klimatkrisen är inte enbart en energikris. Den är symptomet på ett allvarligt systemfel. Den kapitalistiska världen som vi alla är en del av bygger på tanken om ekonomisk tillväxt som motor för samhällsutvecklingen. Denna teori funkar så länge resurserna räcker. Problemet är att vi för länge sen nått vägs ände, men ändå fortsätter som om inget hänt. Redan 1970 överskreds gränsen - sedan dess förbrukar vi mer resurser än planeten klarar av att återskapa. Vi är nu i full fart med att förbruka naturresurser som egentligen borde tillhöra framtida generationer. Skulle alla på jorden leva som vi i Sverige skulle det krävas drygt fyra jordklot.

Anledningen till att planetens gränser överskridits beror inte på att vi har blivit för många människor. Det beror på att somliga av oss (läs: de rika länderna) konsumerar mer än de egentligen behöver. Marknaden hetsar oss till överkonsumtion, och politiker berömmer oss för detta eftersom det gynnar tillväxten.

Reklambranschen är kapitalismens käraste vän. Hur får man folk att vilja köpa en produkt? Hur får man dem att köpa den igen och igen? Genom att odla ett missnöje. “Att vara nöjd är inte nog” som Tele2 skrev helt oförblommerat och utan ironi i en reklamkampanj för några år sen.

Just nu pågår en diskussion om spelreklam, vilket är välbehövligt. Annars pratas det alldeles för lite om den kommersiella reklamens baksidor. Många kanske har glömt att vi i Sverige förr tog frågan på stort allvar. De senaste decennierna har vi efter prövningar i domstol tvingats anpassa oss till EU och tillåter numera reklam för alkohol, tobak och spel. Visserligen med restriktioner, men ändå.

Debatten om reklam handlar dock aldrig om själva grundfenomenet. Alla kan nog hålla med om att vissa saker inte är lämpliga att göra reklam för. Men om man hårdrar det - vad är egentligen inte olämpligt? All konsumtion som är onödig bidrar ju till den pågående miljö- och klimatkrisen. Dessutom påverkar reklamen vår kultur och våra värderingar mer än vi kanske förstår. Vad är skönhet? Vad är lycka? Vad är framgång? Reklamen ger oss enkla svar på svåra frågor - såklart vi inte kan motstå det.

Våra hjärnor har en fantastisk förmåga att lära sig att sålla bort oväsentliga intryck. Därför har reklamen en tendens att eskalera över tid. Jag tänker på det varje gång jag ser Biltemas gigantiska skyltar som inte sällan är högre än all omgivande bebyggelse. Hur kan det komma sig att kommuner ger bygglov till sådana skyltar? I rädslan att gå miste om lite kommers öppnar man pandoras ask. Man kan ju bara tänka sig hur stadsmiljön kommer att se ut om några år när Biltemas konkurrenter svarar med samma mynt. Jag har svårt att tänka mig att några stadsarkitekter hoppar högt i glädje åt den utvecklingen. Detsamma gäller utomhusreklamen på stan. Förr hade vi anslagstavlor, sen fick vi eurosize-affischer i varje busskur. Och numera har vi vant oss vid att dessa jätteaffischer även sitter i helt fristående upplysta glasskåp lite överallt i centrum. Vad är nästa steg? Times Square är en häftig plats men man vill knappast ha det så överallt.

Kan man förbjuda reklam i stadsmiljön? Ja det finns faktiskt ett exempel på att det går. I São Paulo förbjöds all reklam i det offentliga rummet år 2006. Borgmästaren ville ha en stad "fri från visuella föroreningar". 15 000 affischtavlor togs ned (se bilden ovan). Initiativet hade stort stöd bland invånarna men för två år sedan togs reklamförbudet bort av en ny borgmästare. Många tycker kanske att en stad utan reklam skulle kännas kal och naken, men tänk på all estetik som en stad rymmer och som vi för det mesta missar. Bakom alla husfasader finns en arkitektonisk tanke. Att täcka huset med skyltar är som att sätta klistermärken på en Van Gogh.

Naturligtvis kan man inte dra all reklam över samma kam. Jag jobbar själv med kommunikation och det är en förutsättning att man kan marknadsföra verksamheten om den ska lyckas. Men den kommersiella reklamen - den som vill få oss att konsumera - måste regleras anser jag. Annars kommer marknaden bara fortsätta att skapa skenbara behov hos oss. Använt klokt kan däremot reklamen bli ett redskap för att inspirera och hjälpa människor att leva hållbara liv.