Många som påstår att vi inte har råd med invandringen utgår ifrån en felaktig bild av hur ekonomin fungerar. I ens egen privatekonomi har man en begränsad inkomst att hushålla med, vilket för det mesta innebär att man måste göra prioriteringar. Man kan inte ha råd med allt. Många verkar tro att nationen fungerar likadant. Lägger vi pengar på invandring blir något annat lidande. Här kan man argumentsmässigt välja och vraka beroende på vem man är och vad man själv tycker är viktigt. Pensionerna blir lidande, jobben hotas, sjukvården går på knäna, och så vidare. Allt på grund av invandringen. Men en nationell ekonomi (eller global för den delen) är inget nollsummespel på detta sätt. Ekonomin är dynamisk, den påverkas av hur många som arbetar, hur vi investerar, hur konsumtionen ser ut, med mera. Den växer i en högkonjunktur och den växer med befolkningsmängden. Vad vi har råd med är alltså en svår fråga att svara på. Politik handlar därför snarare om vad vi vill ha råd med - vilka värderingar vill vi ska styra samhällets utveckling?
Man får heller inte glömma att motsatsen till en generös migrationspolitik också kostar pengar. Kanske minst lika mycket? Vad jag vet finns det ingen som räknat ordentligt på detta, men denna ledartext i ETC belyser frågan på ett bra sätt. Förbud, böter, tvångsutvisningar, språktester med mera måste ju administreras och utföras av någon. Vad kostar det? Varför är det så märkligt tyst kring “hårdare tag”-politikens prislapp?
Invandringens kostnad är en svår, för att inte säga omöjlig, diskussion att föra. Intressantare, och betydligt viktigare på längre sikt, är frågan om invandringens samhällsekonomiska konsekvenser. Som Annie Hellquist skriver i ledartexten ovan: Sverige går en dyster demografisk framtid till mötes om vi inte någonstans får ett tillskott på människor i arbetsför ålder.
Vi svenskar lever allt längre. 40-talisterna går nu i pension vilket innebär att den arbetsföra delen av befolkningen minskar. Färre måste försörja fler. Hur löser vi det? Ja antingen genom höjda skatter eller genom höjd pensionsålder. Förmodligen både och. Denna utveckling kan dock lindras om vi kan få in personer i arbetsför ålder utifrån. Med andra ord, för oss förvärvsarbetande är invandringen något riktigt riktigt bra. Den innebär att vi kanske slipper finna oss i sämre arbetsvillkor än vad våra far- och morföräldrar haft.
Jag har tidigare skrivit om regeringens satsning på traineejobb för unga. Jobben var tänkta främst inom omsorg i den offentliga sektorn och bristyrken inom privat sektor. Denna satsning blev ett rejält magplask. Inte för att det var en dålig idé, utan för att ungdomarna helt enkelt inte var intresserade. Det togs fram hundratals jobb men nästan ingen sökte dem. Om våra unga inte söker sig till dessa yrken, vem tänker vi oss då ska hjälpa oss när vi blir sjuka eller gamla? Jag tror du kan gissa mitt svar.
Självklart kan vi inte ha en helt oreglerad invandring, men det finns det heller inte många som förespråkar. Tyvärr är det inte sannolikt att flyktingströmmarna kommer att avta i framtiden, tvärtom. Läs gärna mitt inlägg om klimatflyktingar för en längre utläggning om det. Så ett klokt samhälle gör bäst i att förbereda sig. Redan nu behöver vi bygga upp en struktur som klarar av en ökande invandring. Vi har plats (till och med orter där husen står tomma och väntar) och vi har ett uppenbart arbetskraftsbehov, så vad hindrar oss?