I somras flyttade vi till landet. På många sätt är det lättare att leva hållbart här. Förut bodde vi i en hyreslägenhet. Då hade vi ingen makt över vårt boende. Nu kan vi själva styra över vår uppvärmning och elförbrukning (till exempel genom att köpa A+++ vitvaror). Vi kan sätta upp solceller och odla våra egna grönsaker. Den stora utmaningen är helt klart transporterna. I Ulricehamn klarade vi oss med en halv bil (vi delade den med mina föräldrar). Nu försöker vi desperat att få ihop pusslet med en bil och inser att vi troligtvis förr eller senare måste köpa en bil till. Alternativen är helt enkelt för krångliga. Men måste det vara så?
Protesterna mot höjda bensinpriser är oftast högst på landsbygden. Av förklarliga skäl förstås eftersom man där är mest beroende av bilen. Ändå är det en delvis missriktad kritik. Fossila bränslen är på väg bort. Och ska de fasas ut på marknadens villkor finns det inget annat sätt än att successivt höja skatten så att det blir mer lönsamt att istället satsa på hållbara alternativ. Därför borde kritiken istället riktas mot att dessa hållbara alternativ inte kommer landsbygden till dels. Laddstationer byggs i städerna, företrädesvis i centrum, jag har ännu inte sett någon på landet. Ändå är det ju just vi på landet som skulle behöva en bra infrastruktur för elbilar. I städer behövs bilen egentligen inte alls. Där borde man satsa allt på bra cykelbanor.
Men om vi helt plockar bort bilen ur kalkylen, går det att leva på landet då över huvud taget? När det pratas om kollektivtrafiklösningar för landsbygden tycker jag att ansvaret allt för ofta hamnar på individen. Samåkning framhålls ofta som lösningen. Det finns en mängd appar och tjänster för detta. Lovvärda initiativ i sig, men jag gillar inte riktigt den bakomliggande attityden. Det vill säga att det är upp till oss som bor på landet att fixa vår egen service. I ett klimatsmart samhälle måste man kunna klara sig utan bil. Då kan vi inte förlita oss på ett system som bygger på att grannarna är villiga att skjutsa. Kommunen måste se det som sin skyldighet att erbjuda attraktiv (eller åtminstone acceptabel) kollektivtrafik för alla.
Hur svårt kan det vara egentligen? Visst finns det en ekonomisk aspekt att ta hänsyn till, men i grunden borde det ändå inte behöva vara så krångligt. Själv väljer jag alla gånger att ta bussen framför bilen om bara några få grundkriterier är uppfyllda. Kollektivtrafiken måste passa med de tider jag vill resa. Det vill säga, jag måste kunna komma till jobbet i tid. Förvånansvärt ofta går busslinjer på alla möjliga konstiga tider. Men när det gäller skolbussar är ju detta inget konstigt - såklart barnen måste komma i tid till skolan - så varför inte planera övriga trafiken utifrån oss arbetspendlares behov? Mitt andra krav är att det inte få vara för många byten. I nuläget får jag byta två gånger för att resa till Jönköping. Det är inte hållbart i längden. Någon gång ibland kan man tänka sig att göra den resan, men inte varje dag. Hellre längre restid men sammanhållande. Mitt sista krav är att hållplatsen inte får ligga för långt bort från bostaden. Jag är fullt medveten om att jag bor där jag bor och förväntar mig inte att kunna stiga på bussen precis utanför huset, men det får inte vara så långt att man först måste ta bil. Jag tänker mig att man ganska lätt skulle kunna identifiera vissa knutpunkter dit man anlägger cykelväg, och vid hållplatsen bygger man cykelställ så att det går att låsa fast sin cykel. Självklart ska det även finnas väntkur, vilket saknas på i stort sett alla busshållplatser på landsbygden. Kanske för att ingen ändå förväntas ta bussen?
Okej så hur går vi vidare? Kolla om din kommun gjort någon resvaneundersökning. I annat fall: föreslå att de gör en! Det är en bra början, ja en förutsättning, att veta hur människor reser i närområdet. Sen kan man gå vidare och föreslå förändringar och förbättringar utifrån identifierade behov. Har vi råd att köra runt med nästan tomma bussar kan vi ju lika gärna se till att de går på tider och sträckor som passar invånarna. Rent av kommer bussarna då inte längre att vara tomma!