I ett tidigare inlägg skällde jag på våra politiker och sa att de inte tar klimatkrisen på tillräckligt stort allvar, och att utvecklingen mot ett hållbart samhälle går alldeles för långsamt. Det är förvisso sant men nu tänker jag balansera bilden lite genom att berätta om min ändrade inställning till EU.
Jag var 15 år när Sverige folkomröstade om EU. Vi hade heta diskussioner på SO-lektionerna. Vi var irriterade över att inte få vara med och rösta om vår egna framtid, men försökte påverka genom att bära pins där det stod "Ja till Europa" eller "Nej till EU". Jag tillhörde den fanatiskt övertygade nej-falangen. Idag tänker jag helt annorlunda.
Då tänkte jag bara utifrån Sverige. Vad hade vi att vinna på ett medlemskap? Inte mycket. Vi skulle få betala mer i avgift än vi fick tillbaka, bara en sådan sak. Vi skulle ge upp vår suveränitet när det gällde lagstiftning. Och släppte vi kontrollen över tullarna skulle det börja välla in billiga produkter som på sikt skulle kunna slå ut vår inhemska produktion. Allt detta har visat sig stämma, ändå är jag idag positivt inställd till EU.
Förklaringen kan egentligen sammanfattas i ett enda ord - samarbete. Efter att ha bott i Österrike, USA och Etiopien har jag fått en förändrad och fördjupad bild av hur världen ser ut och fungerar. När jag var 15 år insåg jag inte att allting hänger ihop. Vår jordbrukspolitik påverkar bönder i Afrika. En finanskrasch i Kina påverkar Stockholmsbörsen. Det jag väljer att köpa påverkar någons chans till överlevnad i en helt annan del av världen. Därför måste vi samarbeta. Vi kan inte isolera oss bakom stängda gränser och tro att vi klarar oss själva.
Detta är kanske den största bristen i Sverigedemokraternas politik, förutom den totala avsaknaden av medmänsklighet. Vi kan inte stänga gränserna och skapa ett Sverige som det var förr, för världen ser inte ut som den gjorde förr. Vi har en global marknad där världsmarknadspriserna på råvaror påverkar böndernas situation i såväl Sverige som i Qatar och Kongo (världens rikaste respektive fattigaste land). Men marknaden är långt ifrån rättvis. Ska vi utrota fattigdomen i världen räcker det inte med att skramla pengar på någon stödgala då och då, de globala spelreglerna måste förändras. Där fyller EU en jätteviktig roll. Vi kan inte driva igenom globala förändringar på egen hand, hur gärna vi än vill. EU har makt som en enskild pyttenation som Sverige aldrig kan få.
Vi står också inför enorma globala utmaningar som enbart kan lösas gemensamt. För att nå tvågradersmålet kommer det krävas styrmedel, sa Johan Rockström i en intervju nyligen. Jag håller helt med. Marknadskrafterna ser bara till egennyttan, inte till planetens bästa. Därför måste det bli olönsamt att investera i fossil teknik, och det blir det snabbast och enklast genom politiska beslut. I detta har jag en stark förhoppning om att EU kan visa vägen för övriga världen. Beslutet om att fasa ut de traditionella glödlamporna är ett exempel på det. EU:s målsättning om förbud mot plastpåsar är ett annat.
EU har många brister, på samma sätt som även FN har brister, men samarbete trumfar alltid isolering. Jag ser mig inte i första hand som svensk, utan som världsmedborgare. Tillsammans skapar vi en bättre värld!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar