lördag 16 december 2017

Idétorka? Varsågod! 8 bra tips på hållbara julklappar


Att avstå från konsumtion är i alla lägen det mest hållbara valet. Men så här i juletider kan det förstås vara svårt. Vi vill gärna glädja varandra med fina presenter. Inget fel i sig, men tänk gärna ett varv till innan du slentrianköper ännu en pryl som snart kommer bli liggande i en låda. Här får du åtta tips på hållbara julklappar. De kan naturligtvis ges till vem som helst, rubrikerna är bara en liten extra hjälp på vägen.

Till barnet

Böcker från second hand
Det är lätt att få tag på bra och fina barnböcker begagnat. Egentligen är det förstås beklämmande att det finns så många närmast olästa böcker, men det är positivt för oss som vill handla miljövänligt (och dessutom ibland löjligt billigt).

Till ungdomen

Fairtrade-märkt t-shirt
Snygga, unika och 100 % Fairtrade-certifierade t-shirts. Det är Tshirt Stores signum. Bättre kan det inte bli, om man ska köpa nytt.

Till henne

Prenumeration
En tidningsprenumeration är en present som håller länge. Det finns flera riktigt bra magasin om hållbar livsstil. Till exempel Kloka Hem, Camino och Sveriges Natur.

Till honom

Upplevelse
Underhållning och upplevelser är en smart form av hållbar konsumtion. Ge bort ett presentkort på teater, bio, fotbollsmatch, stadsvandring, gocart eller något annat roligt.

Till farmor

Ekologiskt fårskinn
Fårskinn är fina och kan användas till mycket. Men skippa de billiga varianterna importerade från andra sidan klotet. Ett bra fårskinn köper du från en gård i närheten av där du bor. Till exempel från min svärfar om du bor i Skaraborg med omnejd.

Till farfar

Jordens godaste julgodis
Aladdin i all ära, men vad slår hembakat julgodis? Kung Markatta har massor av recept på ekologiskt julgodis utöver det vanliga. Baka och ge bort.

Till mormor

Handgjord sjal
Leta upp din närmsta Världsbutik/Fair Trade Shop. Där finns det fina handgjorda produkter som ger fattiga människor försörjning. Eller beställ en unik etiopisk sjal.

Till morfar

En bit gammelskog
Naturarvet är en stiftelse som köper upp skyddsvärd skog för att skydda den för all framtid. Du kan välja på en karta vilken bit just du vill bevara.

fredag 8 december 2017

Julhandel i tomhetens välde

Black Friday slog nya försäljningsrekord och nu pågår julhandeln, som givetvis kommer öka även i år. För visst är det väl en naturlag att vår konsumtion hela tiden ökar? Ja i alla fall verkar Svensk Handel tro det. Så här svarade deras hållbarhetsansvarige i en intervju i Klotet i P1 på en fråga om hon trodde att konsumtionen kunde fortsätta öka samtidigt som miljön skyddas:
"Ja jag tror det. Om man köper bra saker [...] Då kan man öka konsumtionen. Om de här prylarna tillverkas på ett sådant sätt att de är resurseffektiva."
Det låter logiskt. Halvera resursåtgången så kan du producera dubbelt så mycket utan ökad miljöpåverkan. Men nu är ju verkligheten lite tristare. Det är knappast någon väl bevarad hemlighet att jordens resurser inte räcker till. Det borde rimligtvis en hållbarhetsansvarig person känna till. Vi lever på kommande generationers och fattiga människors bekostnad. Det skulle behövas 4,2 jordklot om alla på jorden skulle leva som vi i Sverige. Alltså räcker det inte att effektivisera tillverkningen. För effektiv är det inte sannolikt att den någonsin kan bli. Vi måste därför börja minska vår konsumtion. Men självklart inte utplåna den. Även i framtiden kommer vi att ha behov av nytillverkade saker. Men vi måste stanna på en hållbar nivå. Vi kan inte hela tiden öka. Vi måste återfinna förnöjsamheten. Att bara handla när vi faktiskt behöver det.

Det finns de som hävdar att klimatfrågan måste lösas av politiken, eftersom det jag som individ kan påverka är så minimalt att det är försumbart. Jag tror inte att det är sant, av två anledningar. För det första: Många bäckar små blir en stor å. Ordspråk är ordspråk av en anledning. De summerar uråldriga erfarenheter. Självklart spelar mina val roll. Om vi alla lever mer klimatsmart ger det tillsammans en enorm effekt. För det andra: Politiken är (plågsamt) långsam till sin natur. Visst vore det förträffligt med en BNP-korrelerande moms på ohållbara produkter till exempel. Ju mer vi handlar, ju högre blir momsen. I slutet av året, när "budgeten" för resursuttag och koldioxidutsläpp närmar sig taket är momsen så hög att det blir i stort sett omöjligt att köpa varor som inte är hållbara. Men den typen av politiska beslut kommer sannolikt aldrig att förverkligas, det måste man vara nykter nog att inse. För att kunna enas om behandling måste man först vara ense om diagnosen, och fortfarande är det inte alla som ens vill kännas vid symptomen. Tiden springer med andra ord ifrån politiken. Klimatkrisen är här och nu.

Allt skapat har lagts under tomhetens välde, står det i Bibeln. Deppigt kan tyckas, men också klargörande. Varför köper vi en massa saker som vi inte behöver? Det har till och med gått så långt att en del numera hyr externa lagringsutrymmen för att få plats med alla prylar (som de aldrig använder). Kan det vara så att vi försöker fylla en inre tomhet? Shopping som religion. Men hur stillas ett andligt behov? Knappast med en ny iPhone. Stycket i Romarbrevet fortsätter:
"...men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas." 
Ordet frälsa kommer från det gamla uttrycket frihalsa som betydde att en person med boja runt halsen fick den borttagen - befriades ur sitt slaveri. Gud vill alltså enligt bibelversen ovan frälsa inte bara oss människor utan faktiskt hela skapelsen. Allt för ofta har kyrkan glömt bort detta, även i vår tid. Fokus hamnar då enbart på människan - att människor ska komma till frälsning för att senare komma till himlen. Jorden tappar sitt värde. Men redan i Bibelns allra första kapitel konstateras det: "Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott." Jorden är alltså värdefull i Guds ögon. Människans uppgift är därför att förvalta skapelsen på bästa sätt. Där finns det minst sagt förbättringspotential.

När tomhetens välde tränger sig på får vi påminna oss om den frihet som Gud ger sina barn. Friheten i Kristus gäller inte bara i andlig mening. Det är också en befrielse från köptvång. Från att följa strömmen. Från jobbhets och otillräcklighet. Jesus bröt med sin tids normer. Vi kan bryta med vår. Välja en annan väg, där förnöjsamhet och förundran går hand i hand. Vägen mot hållbarhet.

torsdag 23 november 2017

Flyget är inte smidigt, egentligen

Att flyga kors och tvärs, både när och fjärran, har blivit vardag. Ingen höjer på ögonbrynen om man flyger till London över helgen ("Åh vad kul för dig, lite vardagslyx och rolig shopping är du värd"). Eller väljer att ta flyget till Stockholm ("Ja tåget kan man ju verkligen inte lita på nuförtiden så det är förnuftigt av dig"). Eller flyger på charterresa både sommar och vinter ("Det gör du helt rätt i, det är ju så trist väder här hemma").

Att flyga har blivit normaliserat. Inte konstigare än att ta bussen. Och snabbt har det gått. När jag åkte till alperna för 18 år sen var flyg inte över huvud taget något man övervägde. När jag åkte dit igen för 7 år sen var flyg det självklara alternativet.

Hur kommer det här sig? Svaret är förstås till stor del priset. Det har blivit ofantligt mycket billigare att flyga under det senaste decenniet. Som student på 00-talet var det helt enkelt tåg eller buss som gällde om man längtade efter vykortsvyer, gulaschsoppa och oslagbara pister. Och det funkade. Vi vill gärna intala oss att flyget är så otroligt mycket smidigare, men sanningen är att det är något av en illusion.

Att flyga är faktiskt inte så smidigt som vi gärna vill tro. Min teori är att vi omedvetet förskönar flygresandet eftersom vi ofta förknippar det med något positivt - ledighet, nöjen, äventyr. Generellt tenderar vi ju att med tiden glömma tråkigheter. Så vi minns inte alla de försenade flygen, de långa köerna vid säkerhetskontrollen, resväskorna som kommit bort eller den ohemult dyra lunchen i transithallen. Kvar i minnet har vi bara azurblå medelhavsdopp, pittoreska gränder, fantastiska middagar och en känsla av att detta är livet.

Flyget är inte pålitligt
Vi klagar gärna på tåget. Så fort det blivit något stopp i trafiken svämmar sociala medier över av frustrerade inlägg. Jag säger inte att det saknar grund, men är flyg då så mycket bättre? Jag har blivit tvungen att övernatta i Frankfurt, fått spendera tio timmar på Münchens flygplats, väntat i ovisshet i Innsbruck. Jag har blivit av med resväskan på väg till New York. Vid flera tillfällen har min väska gått sönder. Jag har sprungit genom Frankfurts enorma terminal för att hinna med ett byte (vid två tillfällen). Då har jag ändå inte flygt så hemskt många gånger i mitt liv, så nej, flyget är inte särskilt mycket bättre. Eller kanske är jag bara ovanligt otursförföljd? Poängen är i alla fall att vi sällan klagar på flyget på samma sätt som tåget, eftersom dessa incidenter händer under en i övrigt härlig semesterresa och därför snabbt glöms bort. Arbetspendling med tåg eller buss har inte samma air av glamour över sig.

Flyget är inte billigt
Den allmänna känslan är att flyget är billigare än tåget. Till och med löjligt mycket billigare ibland. Men frågan är om det är sant, för det är faktiskt svårare att jämföra tåg och flyg än man kan tro. Flygbolagens prissättning är notoriskt svår att förstå. Det var länge sen det fanns ett enkelt svar på vad en sträcka kostar. Priset beror på när du köper biljetten. Och vad du väljer för tillval. Och hur populär den valda linjen är vid det specifika tillfället. Det hela är ett exempel på den marknadsmässiga djungel som kallas yield management. Det är en metod som går ut på att genom avancerade datamodeller baserade på statistik och målgruppsanalyser förutspå efterfrågan. På så sätt kan man sätta ett så högt biljettpris som möjligt utan att riskera att biljetterna förblir osålda. När det gäller tåg är prissättningen fortfarande för det mesta mer traditionell, dvs. ett fast biljettpris som ökar med längden på resan. Men till exempel SJ har delvis anammat yield management, vilket gör att även tågpriserna blir allt mer svårförutsägbara. Med detta i åtanke - hur ska man kunna avgöra om tåget eller flyget faktiskt är billigast? Det är ju inte särskilt rättvisande att ställa den billigaste flygbiljetten mot en ordinarie tågbiljett. Trots det görs detta ofta. "Hur kan det kosta tusen kronor att ta tåget till Stockholm när det bara kostar tvåhundra spänn att flyga till London?" Ska jämförelsen blir rättvis måste man ta de totala intäkterna för alla biljetter på ett flyg respektive tåg och sen slå ut det per stol. Det är den faktiska kostnaden som går att jämföra. Men detta låter sig inte så lätt göras eftersom algoritmerna för prissättningen är hemliga. Det man i alla fall kan konstatera är att din billiga semesterresa i hög grad subventioneras av affärsmän i behov av att resa med kort varsel och vid en exakt tidpunkt och som därför är beredda att betala dyrt för detta. När det gäller inrikesresor är tåget i princip alltid billigare än flyget av just denna anledning. Det är främst tidspressade affärsmän som flyger. Har man tid kan man ta en expressbuss, det är det allra billigaste. Dessutom; prisnivån inne på en flygplats är inte av denna värld, medan järnvägsstationer befinner sig i verkligheten.

Flyget är inte smidigt
Flyg är givetvis oslagbart om man ska resa långt. Typ över Atlanten. Men på kortare resor, som inrikes eller inom Europa är inte flyg så snabbt som vi gärna vill tro. När flygbolagen anger restider anger de bara själva flygtiden, vilket gör att vi lätt vilseleds att tro att flyget är betydligt snabbare än det i själva verket är. Lägg till tid för incheckning, säkerhetskontroll, bagageutlämning och transfer så får du den verkliga restiden. Att jämföra den angivna restiden för flyg och tåg rakt av blir därför inte rättvisande. Ta en resa Stockholm-Göteborg som exempel. SAS flyger på en timme, medan SJ:s angivna restid är 3:16. Det verkar onekligen som om flyget är betydligt snabbare än tåget. Men i de allra flesta fall vill man ju till staden, inte flygplatsen. Alltså tillkommer tid för transfer. Arlanda Express tar 20 minuter. Flygbussen in till Göteborg tar 30 minuter. Enligt SAS måste man checka in senast 30 minuter före avgångstiden för att hinna passera genom säkerhetskontrollen, men de flesta vill kanske ha lite större marginal än så. När flyget landat tar det en stund att lämna planet, passera transithallen, hämta eventuellt bagage och gå ut till busshållplatsen. Allt som allt är vi nu uppe i närmare tre timmar. Alltså i princip samma restid som tåget, men istället för att resa direkt från A till B har vi passerat både C och D. Smidigt?

Så det finns anledningar att välja bort flyget. Och då har vi inte ens gläntat på locket till de klimatmässiga skälen. Gör man det är det över huvud taget ingen diskussion.

söndag 22 oktober 2017

Har du arbetslinjen på axeln?

Du har säkert hört uttrycket att ha Luther på axeln. En undermedveten röst som manar oss att göra rätt för oss. Att aldrig med gott samvete tillåta sig att bara ha kul. Den glädjelösa plikttrogenheten. Men det är inte Martin Luther som ger dig prestationsångest. Det är inte hans läror som gör livet tråkigt. Det hela är en märklig missuppfattning och uttrycket om att ha Luther på axeln dök upp så sent som på 1980-talet.

Svenskarna är i själva verket ensamma om att ha denna Luther-bild. Protestanter från andra länder ifrågasätter om svenskarna inte i själva verket är smygkatoliker, skriver Birgit Stolt i boken Luther själv. Grunden i luthersk teologi är att vägen till Gud går genom tron allena. Att vi får kallas Guds barn har inte det minsta med våra gärningar att göra. Gud älskar var och en av oss utan krav på motprestation.

Därför är det märkligt att Luther har kommit att förknippas med hårt slit. Själv var Luther inte främmande för livets glädjeämnen. Han var glad, skämtsam och sällskaplig. Han gillade öl och vin, mat och musik. Ett citat från Luther som visar på detta: "Jag frossar som en böhmare och super som en tysk, Gud vare tack! Amen!"

Men var kommer då denna Luthermyt ifrån? Kanske är det i grunden en missuppfattning av Luthers syn på kallelsen. Martin Luther menade att själva livet är ett kall. Det är inte bara präster som är kallade av Gud. Vi är alla kallade att tjäna Gud genom våra liv. Familj, arbete, samhällsengagemang - allt är ett kall. Genom att på ett radikalt sätt upphöja det vardagliga myndigförklarade Luther människor, vilket också gjorde dem mer tydligt ansvariga för sina liv. Om det är en Guds kallelse att vara bonde gäller det att ta arbetet på allvar. Annars vore det ju det samma som att vanhedra Guds plan. Det är här snedsteget lätt sker. Luther menade inte att vi därför ska slita i vårt anletes svett. Tvärtom menade han att varje insats, liten som stor, är lika värdefull.

Det handlar om inställningen till livet. Det är inte heligare att vara präst än att vara bonde. Alla är vi lika värdefulla i Guds ögon. Den ovillkorliga nåden i Luthers lära är en behövlig motvikt till vår tids krav på perfektion. Vi behöver inte ha en spikrak karriär, ett modernt stylat hem, klä oss enligt senaste mode, och få livspusslet att på ett närmast magiskt sätt gå ihop. Friheten i Kristus är större. Mitt i vår ostädade vardag vill Jesus finnas ibland oss. Vi får lägga av oss våra bördor hos honom och få ny kraft.

Så vem är det det du har på axeln? Snarare än Luther kanske det är någon av alla företrädare för den så kallade "arbetslinjen". De som propagerar för att de som inte jobbar (heltid) är osolidariska och parasiterar på välfärdssamhället. De som får oss att få dåligt samvete för att vi vill ha lite mer tid med våra barn. De som tycker att BNP är alltings rättesnöre. Bidrar du inte till tillväxten är du en dålig människa. De som tycker att konsumtion är bättre än bevarande. Aktivitet bättre än vila. Låt dig inte påverkas av dessa röster. Vårt värde ligger inte i vad vi presterar. Det är själva kärnan i Martin Luthers budskap.

tisdag 17 oktober 2017

Det finns inga självändamål, bara självmål

Varje tid har sina självklarheter. Det där som ingen diskuterar. Jag menar nu inte traditioner eller normer, utan någonting ännu större. Samhällets inriktning. Vägen som tas för given.

Ta till exempel imperialismen. Självklar på 1800-talet, skällsord idag. När Europas länder slogs om vem som kunde skapa det största imperiet var det få som ifrågasatte själva grundidén. Det viktiga var att lägga landmassor under sig. Varför man skulle göra det, eller om det var moraliskt riktigt att göra det, var inte frågor man gärna ställde sig. Om grannen har en platt-tv borde väl jag också ha en. Ungefär på samma sätt resonerade förmodligen Gustav III när han köpte ön Saint-Barthélemy från Frankrike 1784. Kolonier har ju alla. Man är väl inget framgångsrikt land om man inte har en koloni heller. Klart som korvspad att vi ska ha en koloni.

Nationalstaten är en annan självklarhet som inte är så självklar som man kan tro. Vi är svenskar och vi bor i Sverige. Detta är vårt land, och vi måste slå vakt om våra seder och bruk. Låter logiskt tycker nog en sverigedemokrat. Men fråga då samerna så får du se. Grundproblemet med alla former av nationalism är att folk och nation blandas ihop. Det finns drygt 200 nationer men tiotusentals folkgrupper i världen. Det säger sig självt att varje folk inte kan ha sin egen nation. Kan man tycka. Ändå är det en ständig anledning till krig och oroligheter. Fred i världen skulle lättare uppnås om mänskligheten inte var så besatt utav gränser. Om alla bara kunde inse att nationsgränser är något högst artificiellt (tanken går lätt till de linjaldragna gränserna i Afrika men egentligen är ju alla gränser lika konstgjorda). Sanningen är att det går alldeles utmärkt för olika folkslag att bo under samma flagg. Varför skulle det inte göra det?

En tankegång som hänger ihop med båda de ovanstående är den om civilisationens självklara utbredning. Denna tanke har följt mänskligheten genom alla tider men är egentligen långt ifrån självklar. Vi beter oss som om det vore en naturlag att människan breder ut sig. Att vildmarken är till för att tämjas. Vi glömmer, eller låtsas glömma, att planetens resurser är begränsade. Till slut kommer vi till en punkt när ingen mer mark finns att bebygga. När sista urskogen är fälld. När all betesmark har förvandlats till gigantiska monokulturer. Vill vi att vår jord ska överleva måste vi förr eller senare sätta stopp för människans utbredning. Vi måste enas om var mänsklighetens gräns går, och sen gemensamt hjälpas åt att hålla den.

I vår marknadsekonomiska tillvaro talas det inte sällan om ekonomisk tillväxt som om det vore ett självändamål. Vi får inte sluta konsumera, även om alla våra behov är tillfredsställda. Vi får inte jobba mindre, men gärna mer. Vår tids etik baseras på huruvida ett beteende skapar tillväxt eller inte. Sälja vapen är jättebra, det bidrar till BNP. Stora bensintörstiga stadsjeepar likaså. Men att cykelpendla, köpa begagnat istället för nytt, gå ner i arbetstid för att ägna sig åt en hobby, låta bli att flyga till Thailand - det är mycket suspekt. Rent av fundamentalistiskt. Men denna inställning som predikas för oss motiveras sällan. Det går inte att ha ett välfärdssamhälle utan tillväxt säger man bara. Hur skulle vi betala för allt? Och så blundar man för det faktum att vår tillväxt i hög grad baseras på ett för stort uttag av naturresurser. Vi lever på våra barns och barnbarns tillgångar. Vi måste börja utmana tanken om tillväxten som samhällets mål. Annars har vi snart ingen planet kvar. Men platta tv-skärmar och mobiler har vi högar av. Snacka om självmål.

onsdag 6 september 2017

Vad gör vi när klimatflyktingarna börjar knacka på dörren?

Vi har en invandringskris påstår somliga. Vi måste stoppa invandringen annars går vårt land åt helvete. Konstigt, jag trodde det var flyktingarna som var i kris, inte vi. Och att det var platser som Syrien, Somalia och Afganistan som var helvetet på jorden, inte Sverige.

Faktum är att de flyktingströmmar vi ser i världen idag bara är toppen på ett isberg. Ett gigantiskt och snabbt smältande isberg, kan tilläggas. Inom en snar framtid kommer flera platser på vår jord att bli obeboeliga för människor. Redan idag händer det att människor i mellanöstern dör av extremhetta. Detta problem kommer att radikalt förvärras på grund av klimatförändringarna. Prognoser visar att även områden i Indien, Pakistan och Bangladesh kommer att bli obeboeliga på grund av extremhetta. Som om inte det vore nog bidrar klimatförändringarna dessutom till extremare väder över hela klotet, med översvämningar, stormar, jordskred och torka som följd.

Det är inte svårt att räkna ut vad detta innebär för framtiden. Klimatflyktingarna kommer att öka kraftigt. Enligt en prognos från FN:s Institut för miljö och mänsklig säkerhet kommer det om trettio år att finnas 200 miljoner människor på flykt undan klimatförändringar. Sätt det i relation till att det i år har kommit knappt 130 000 migranter till Europa, det vill säga inte ens en promille av 200 miljoner. Det är synnerligen överdrivet att kalla nuvarande invandringssituation i Sverige för en kris. Däremot kommer vi definitivt att hamna i en i framtiden, om vi inte redan nu börjar planera för hur vi ska undvika det.

Det allra bästa är naturligtvis att försöka häva klimatförändringarna. Men detta tar tid, tid vi inte har. Det näst bästa är att klimatanpassa samhällen så att de klarar en större påfrestning. Bygga vallar mot havet, luftkonditionera husen, osv. Men detta kostar pengar, ofantliga summor förmodligen. Så vi kan inte räkna med att bygga bort hela den hotande flyktingkrisen. Åtminstone tror inte jag det.

Därför behöver vi förbereda oss. Vad gör vi när klimatflyktingarna står vid vår dörr?

En sak för regeringen att ta tag i redan nu är lagstiftningen. Vem är en klimatflykting? I nuläget är det förmodligen omöjligt att få asyl på grund av miljöhot. Egentligen är det förstås en global fråga, där särskilt ansvar vilar på världens välfärdsstater. Därför ska Sverige självklart gå i bräschen för att FN:s flyktingkonvention uppdateras på området. Och det kan vi göra genom att föregå med gott exempel genom vår egen lagstiftning.

Nästa steg är att planera för ett framtida samhälle där vi maximerar antalet flyktingar vi kan ta emot. Jag är inte naiv här, jag tror inte att någon nation mäktar med att ta emot hur många migranter som helst. Men i samhällsplaneringen kan vi utgå ifrån ett scenario där vi tar emot så många vi bara kan. Vi planerar redan utifrån antagna befolkningskurvor. Hur invånarantalet kommer öka, hur ålderspyramiden kommer se ut, och så vidare. Det är inte så svårt att här även lägga till ett antagande om ökande antal migranter. Gör vi inte det kommer vi att stå handfallna när stunden kommer, och återigen svamla om att vi inte kan ta emot fler. Att vi måste se till våra egna behov först. Men det är ingen giltig ursäkt. Om man vet att vintern kommer men inte hugger någon ved får man skylla sig själv om man sen fryser. Förbereder vi oss inte på massiva flyktingströmmar kommer vi att få enorma problem. Men om vi förbereder oss kan vi som nation istället bli en god kraft i en orolig tid. Åtmistone jag kommer att jobba för det sistnämnda.

torsdag 17 augusti 2017

Att äta hållbart är en njutning

Det finns ett motstånd mot att ändra vanor. Det blir särskilt tydligt när man till exempel diskuterar köttkonsumtion. Ändå ändrar vi våra matvanor omedvetet hela tiden. I lilla Ulricehamn där jag bor finns numera indiskt, kinesiskt, syriskt, japanskt (sushi), amerikanskt (McDonalds) och självklart flera thai-restauranger. Skulle du sagt till någon för femtio år sen att i framtiden kommer du kunna köpa all världens mat här skulle de bara skrattat. Förmodligen skulle de inte ens förstått poängen. Varför skulle vi vilja det?

Och nu sitter vi här och äter tacos varenda fredag, så att ändra matvanor kan uppenbarligen vara både enkelt och gå snabbt. När vi vill. Vad är då problemet med att äta mer hållbart? Lite mindre kött, lite mer ekologiskt. Varför blir somliga (exempelvis LRF) rosenrasande när en köttfri dag föreslås? Jag tror svaret ligger i en missuppfattad känsla av tvång. Ska vi inte få äta våra hederliga svenska köttbullar nu bara för nåt påstått klimathots skull?

Jag är övertygad om att piska fungerar mycket sämre än morot. Särskilt dåligt fungerar det när det inte ens är jag själv som råkar ut för piskan utan människor långt bort. Att klimatförändringarna kommer slå hårt mot folk i Afrika, eller mot kommande generationer, är inte ett tillräckligt starkt motiv för att äta färre hamburgare. För mig är det viktigt att arbetarna som odlar mitt kaffe eller min choklad inte utnyttjas och därför köper jag alltid Fairtrade-märkta varor. Men den krassa sanningen är att etiska argument inte räcker för att ändra matvanorna hos en hel befolkning. Alltså bör vi satsa på morot, kanske i dubbel bemärkelse.

När det gäller mat finns det ett argument som slår alla andra - att det smakar bättre. Alla vill ha god mat. Och de flesta är beredda att betala mer om de tror att produkten är bättre. Här kommer därför några argument för varför man ska äta klimatsmart utifrån smaken:

Välj matvaror efter säsong
Att följa säsongen är smart på många sätt, inte minst för smakens skull. När matvaror inte är i säsong här i Sverige fraktas de hit från avlägsna platser (äpplen från Kina, sparris från Peru osv). För att hålla sig fräscha ända fram till butiken måste de skördas tidigt och sen hållas kylda. Allt annat än solmoget. Ärligt talat, vad är poängen med att köpa tomater i december, när de smakar nästan ingenting?

Ekologisk mat är godare
Ja jag vet, det går inte att bevisa. Det finns alldeles för många faktorer att ta hänsyn till för att på ett trovärdigt sätt kunna jämföra konventionellt och ekologiskt odlade varors smak. Men ändå, de som regelbundet handlar ekologiskt gör det ofta lika mycket för smakens som för miljöns skull. Att grödor som växer långsammare kommer att få mer smak känns logiskt, även om det är svårt att bevisa. Det gäller för övrigt även kött. Hur köttet smakar beror på vad djuret ätit och hur det vuxit upp.

Det är roligt att pröva nya smaker
Vi svenskar älskar att pröva nya smaker. Därför använder många företag Sverige som testmarknad för nya produkter. Nu finns det allt fler vegetariska och veganska produkter i affärerna, vilket är roligt och hoppingivande. När något blir trendigt vill fler pröva. Inte för att man nödvändigtvis aktivt vill minska sin köttkonsumtion utan helt enkelt för att det är roligt att pröva något nytt.

Kvalitet är bättre än kvantitet
Har du någon gång lyckats äta på buffé utan att slänga mat? Grattis. Konceptet ät-så-mycket-du-orkar väcker annars hos de flesta en slags girighet. Ju mer jag äter ju billigare blir det, typ. Men mer än mätt behöver jag ju inte bli. Vad är det för poäng med att en pizzeria har stans största pizzor om man inte orkar äta upp dem? Det är bra både för hälsan och miljön att tänka kvalitet istället för kvantitet. Istället för att slänga en del av maten på tallriken, köp en mindre portion men av högre kvalitet. Istället för att slentrianmässigt äta kött vid varje måltid, ät vegetariskt ibland och lägg pengarna på bättre och godare kött (ekologiskt och närproducerat, allra helst naturbeteskött).

fredag 11 augusti 2017

Omställningen gäller varenda en av oss

Semestern är slut och man känner sig lite groggy. Det är en omställning att komma tillbaka till jobbet. Vad var det egentligen jag höll på med? Egentligen är det en sund känsla som innebär att man verkligen kopplat bort jobbet under ledigheten. Ett avbrott från det vanliga kan också leda till nya infallsvinklar och prioriteringar. Ge ny inspiration och kraft. Därför är ledighet inte bara något som gynnar arbetstagaren utan också arbetsgivaren. Värt att komma ihåg när man debatterar arbetstidsförkortning.

Samma groggy känsla kan man ha inför omställningsarbetet. Vad är det egentligen vi håller på med? Vad är det vi borde hålla på med? En sak är säker, vi borde inte hålla på med futtiga politiska prestige-diskussioner. De borgerliga partierna (för att inte tala om klimatförnekarna i Sd) ignorerar eller direkt motarbetar allt som oftast klimat- och miljöarbetet. Min tolkning är att de gör detta av ren prestige. Om klimathotet inte är så allvarligt som vissa (en i stort sett enad forskarkår) gastar om så kan ju inte Miljöpartiets roll i svensk politik heller vara så särskilt viktig. Logiskt, men totalt fel. Det går inte att göra klimatet och miljön till en vänster-höger-fråga. Istället för att försöka underminera regeringspartierna på detta sätt borde oppositionen göra allt för att bli bättre än dem. Ska det nödvändigtvis vara en prestigefråga, gör det i så fall till vem som har den skarpaste och bästa miljöpolitiken. Vem driver mest aktivt på för en snabb och smart omställning till ett hållbart samhälle?

För det är dags att ställa om till en hållbar livsstil, inte bara för några miljömuppar som tycker det är kul utan faktiskt för varenda en av oss. Men hur ska vi göra då? Här nedan är en bra sammanfattning som jag lånat av POW (Protect Our Winters). Börja med någon utav punkterna och beta av fler efter hand. Bli inte stressad. Förändring sker alltid gradvis. Alla steg i rätt riktning, hur små de än må vara, är bra.


På längre sikt kommer samhället behöva förändras radikalt, eftersom hela samhällsbygget vilar på falska premisser om en möjlig evig tillväxt. Men den diskussionen behöver vi inte ta precis nu, det är bättre att gå till handling och att vi har alla med oss. Vad väntar vi på?

torsdag 29 juni 2017

Minska konsumtionen - Agenda 2030-delegationens obekväma budskap

Har du någon gång lyckats hålla ett nyårslöfte? Att ändra vanor är svårt. Det är lätt att gå all-in när man just fått en ny insikt och känner sig inspirerad till förändring. Men alla goda intentioner till trots slutar det ofta med att man är tillbaka på ruta ett. Till exempel: Jag vill äta mindre kött. Det är lätt att ha inspiration till att leta upp och testa nya recept och matvaror i en månad, men sen kommer vardagen ikapp och man sitter där med falukorv i alla fall.

Konsumtionen är Sveriges största problem, slog Agenda 2030-delegationen fast i sin rapport som kom i början av juni. Det blev inga löpsedlar på den nyheten. Men det borde det blivit. Agenda 2030 är de globala mål som världens länder enats kring för att nå en global hållbar utveckling. För att utreda hur Sverige förhåller sig till de globala målen har regeringen tillsatt Agenda 2030-delegationen. Nyligen kom deras rapport och förslag till handlingsplan. Detta borde egentligen vara största möjliga nyhet. Agenda 2030-arbetet ska lägga grunden för allt annat arbete. Vara ramverket som alla andra politiska beslut grundas i. Ändå var det besynnerligt tyst i media. Det hjälpte inte ens att kronprinsessan Victoria närvarade vid presentationen. Är vår gemensamma framtid verkligen så ointressant? Eller var kanske budskapet som presenterades för obekvämt?

Det är lätt att få illusionen av att vi i Sverige fått bukt med alla våra miljöproblem. Det ser ju så fint ut här. Vi har ju verkligen jobbat med detta. Vi har lagar som skyddar naturen nu. Det är ordning och reda. Eller hur? Nja, i verkligheten har vi bara flyttat det mesta av vår påverkan till andra länder. Våra saker tillverkas ju inte längre i någon större utsträckning här i Sverige utan importeras från framförallt Asien. Då hamnar förstår den största miljöpåverkan där istället. Det är minst sagt problematiskt att dessa länder har svaga miljölagar och lägre hållbarhetskrav, inte bara för de som lever där utan faktiskt också för oss. Till exempel tillåter många länder kemikalier som varken är tillåtna i Sverige eller EU, vilket i praktiken innebär att vi får hit farliga ämnen genom importen. Det är därför vi rekommenderas att tvätta kläder innan vi använder dem första gången. Det är helt avgörande för framtiden att tillverkningsindustrin ställer om till mer hållbara metoder. I Borås är Viskan fortfarande förgiftad många decennier efter att textilindustrin lagt ner. Samma metoder som användes här förr i tiden används idag i Asien. Enda skillnaden är att vi nu inte ser miljöförstöringen så tydligt och därför invaggas i en falsk trygghet.

Kan jag som individ påverka detta? Det är lätt att känna sig maktlös men om många konsumenter tillsammans kräver av de svenska importörerna att de tar sitt ansvar så kommer det göra skillnad. Dåligt rykte vill inga företag ha, förutom möjligen några totalt skrupelfria undantag.

I dagsläget konsumerar vi i Sverige resurser motsvarande 4,2 jordklot. Det vill säga om alla på jorden levde som vi skulle naturresurserna snabbt ta slut. Att minska energi- och vattenförbrukningen inom produktionen är bra, ja helt nödvändigt. Men det hjälper inte om vi hela tiden ökar vår konsumtion. Läs gärna mitt inlägg om rekyleffekten för mer om detta dilemma.

Vi måste helt enkelt ändra vårt beteende. Vi måste konsumera mindre. Det är förstås inte en helt populär åsikt inom en tillväxtekonomi, men jag ser ingen direkt annan utväg. De konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser är höga, speciellt kopplat
till livsmedel, transport och boende. Att ändra vanor är som sagt jobbigt, men det går om man tar några steg i taget. Saker du kan göra redan idag: Kör mindre bil. Byt till miljömärkt el. Köp mindre prylar. Ät mindre kött. Börja med något av det så är du på god väg.

lördag 3 juni 2017

Vid vägs ände - Problemet med att leva i visionerna från 1950-talet

Samhällsbyggen tar tid. Den värld jag drömmer om kanske blir verklighet först för mina barnbarnsbarn. Jag skulle inte ha något problem med det om det var så att vi verkligen byggde på det hållbara samhället. Problemet är att vi fortfarande sitter fast i visioner från igår. Beslutade byggplaner ska bara genomföras, hur idiotiska de än ter sig i ljuset av ny kunskap. Till exempel motorvägsbyggena i Stockholm som beslutades i början av 1990-talet ("Dennispaketet"), långt innan det fanns något klimatavtal att ta hänsyn till. När vi nu står inför helt andra fakta än då - och därmed fått nya visioner om hur en attraktiv och hållbar stad bör byggas - envisas politiker (som gissningsvis har passerat sitt bäst-före-datum) ändå med att genomföra dessa projekt, exempelvis Förbifart Stockholm.

Donald Trump resonerar på precis samma sätt, när han nu bestämt sig för att lämna Parisavtalet. Han försöker bygga världen utifrån förlegade uppfattningar om vad som är önskvärt (den närmast heliga "american way of life"). Galenskaper naturligtvis, men vi kan trösta oss med att han kommer att vara en parentes i historien, han har i stort sett hela övriga världen emot sig.

Flygplatsen i Sälen är ett annat aktuellt exempel (ett på alla sätt vansinnesprojekt, som jag skrivit om tidigare). Även om man möjligen kan tycka att Alliansregeringen som beslutade om investeringen under förra mandatperioden redan då borde vetat bättre, är det ännu mer oförståeligt hur projektet kan få tillåtas att fortgå nu. Regeringen vill införa flygskatt för att minska flygandet, samtidigt ger man ett investeringsstöd på 250 miljoner till Sälens flygplats. Tydligen vet inte den ena handen vad den andra gör.

Det grundläggande problemet bakom detta är att stads- och samhällsplaner sällan uppdateras i takt med att ny vetenskap presenteras. Vi borde självklart bygga samhället utifrån vad forskningen säger om välbefinnande, miljö, kommunikationer, och så vidare. Men nu lever vi i visionerna från 1950-talet, bilismens guldålder. Det de såg som eftersträvansvärt då, den ultimata framtiden, har vi nu. Problemet med den visionen var bara att den var allt annat än hållbar. Tack för inget, alla gubbar från förr som trodde ni visste.

Framtidens samhälle kommer inte att kunna vara baserat på bilen, oavsett om den drivs av el eller något annat. Bilen kommer självklart att behövas ibland, särskilt i glesbebyggda områden, men i staden kommer den att ha spelat ut sin roll. Det räcker med att räkna ut den yta som bilar tar i anspråk (vägar, parkeringar) för att inse att vi omöjligt kan öka antalet bilar i samma utsträckning som antalet invånare. Alla kommuner vill växa, men att bygga monstervägnät som i till exempel Los Angeles hjälper föga. Dessutom behövs ju den tillgängliga ytan till nya bostäder. Sen har vi också den globala rättviseaspekten på det hela (som man gärna blundar för om man är bilfantast). Det vill säga, om alla i världen skulle leva som vi i Sverige och äga 1-2 bilar per hushåll, skulle de klimatmässiga konsekvenserna bli katastrofala. Kan vi då etiskt sett verkligen fortsätta på den inslagna banan?

Vi måste börja planera våra samhällen annorlunda. Vi måste tänka nytt. Hur kan vi till exempel göra kollektivtrafiken smart, snabb och smidig? I Köpenhamn finns fler cyklar än bilar. Över fyrtio procent av all pendling sker med cykel. Men köpenhamnarna har inte valt detta för att de är så fantastiskt mycket mer miljömedvetna än exempelvis göteborgare. Den främsta anledningen är helt enkelt för att det upplevs som det smidigaste sättet att ta sig fram. Det har det inte blivit av sig självt. Köpenhamns kommun har aktivt arbetat för att främja cyklandet under lång tid, till exempel genom att bygga ett nät av "cykelmotorvägar".

Samtidigt hemma hos oss verkar gubbarna på Trafikverket resonera ungefär som i inledningen av Liftarens guide till galaxen, när Arthur Dent upptäcker att en bulldozer är på väg att riva hans hus för att bana väg åt en motorled:
- Ni kommer att bli tvungen att acceptera detta, sa Mr Prosser och snurrade pälsmössan runt på sitt huvud, denna motorled måste byggas och den ska byggas!
- Första gången jag hör talas om den, sa Arthur, varför måste den byggas?
Mr Prosser hötte med fingret åt honom en stund. Sen slutade han och stoppade undan fingret.
- Vad menar ni med det? Varför den ska byggas? Det ska bli en motorled. Motorleder är till för att byggas!
Men ett vägbygge kan självklart aldrig vara ett självändamål.  En motorväg som helt abrupt tar slut kan bli en tydlig efterlämnad symbol till kommande generationer om att här nådde vi vägs ände.

Framtiden blir vad vi gör den till. Vi behöver politiker som vågar skrota tidigare beslutade projekt om de krockar med det vi nu vet om miljö och klimat. Politiker som vågar släppa sin prestige och vågar säga att de kommit till ny insikt. Politiker som inser att vi måste bygga samhället för en livsstil som är hållbar inte bara för oss i Sverige utan för hela världen. Så hur du lägger din röst i nästa val är i högsta grad väsentligt.

torsdag 18 maj 2017

Ondska, dumhet, lathet (liten förklaringsmodell)

När vi nu vet hur illa läget är för vårt jordklot varför händer det inte mer? Konsumentmakt i all ära men många av de avgörande besluten för vår framtid ligger utanför min kontroll. Vi skulle behöva en kriskommission. Järva politiker som stakar ut en ny bana. Maktens män (för det är fortfarande tyvärr mest män) måste ta sitt ansvar på allvar. Problemet är att de förmodligen redan tycker sig göra just detta. Styrelser tar ansvar gentemot sina aktieägare vars enda krav är hög avkastning. Fonder och banker gör detsamma. Politiker tittar kortsiktigt på innevarande mandatperiod. “Vi tar ansvar” säger de, men besluten tenderar att handla om vad som kan ge dem gillande här och nu, inte vad som är nödvändigt för ännu ofödda generationer.

Här är min egen lilla förklaringsmodell till varför omställningen går så trögt. Det finns garanterat fler aspekter, men denna uppdelning hjälper mig att förstå varför det ibland känns som att stångas mot en vägg. Att förstå vad och hur jag kan förändra är en förutsättning för att inte förr eller senare ge upp hoppet.

Ondska
Att det finns ondska i världen är ett odiskutabelt faktum. Vad den beror på kan man däremot debattera. Enligt kristen tro beror det ytterst sett på att mänskligheten vänt Gud ryggen. Därför får vi leva med ondskans följder tills dess att Gud återupprättar skapelsen vid tidens slut. Oavsett om man tror på detta eller inte kan perspektivet hjälpa oss att inte hoppas på det omöjliga. Ondska kommer alltid att finnas i denna värld. Vi har inte bevittnat den sista miljöskandalen. Människor kommer fortsätta att utnyttjas. Det vi kan göra är att kräva bättre lagar, och inte minst, att lagar efterlevs. Korruption är ett gigantiskt problem i sammanhanget. “Kärleken till pengar är roten till allt ont” står det i Bibeln. De internationella bolag som skövlar regnskog för att anlägga plantage, genom dagbrott förgiftar miljön för all framtid, direkt eller indirekt utnyttjar barnarbetare, oreflekterat överanvänder antibiotika, och så vidare, handlar förstås högst omoraliskt, men sanningen är den att de aldrig skulle kunna göra så om det inte fanns korrupta politiker och tjänstemän som valde att se mellan fingrarna.

Dumhet
Inkompetens är bland det värsta jag vet. När man förklarar ett problem noga och pedagogiskt men det är som att tala ut i tomma intet.
- Då gör vi så här, det blir bra.
- Eh, nej, det är just det jag har försökt förklara att det inte blir! Hallå!?
Ibland vill man bara ruska om folk, men min svenska försynthet hindrar mig.
Att politiker försummar sitt ansvar beror många gånger på att de helt enkelt inte förstår problematiken. Det kan bero på bristande kunskap, i så fall är det hyfsat lätt att åtgärda. Men ofta beror det på att de redan i förväg bestämt sig för vad som ska vara rätt. Är man moderat så är man för kärnkraft, så har det alltid varit. Jaha, och varför då? kan man undra. Det kan väl inte var en vänster-höger-fråga? Detsamma gäller alla miljöfrågor. Det är inte intellektuellt hederligt att först bestämma sig för paradigmet (“tillväxt framför allt”) och sen forma sina åsikter utifrån det (“slutar vi elda kol kanske tillväxten minskar, det kan vi inte tolerera”). Donald Trump är världsbäst på detta, men våra egna politiker är ofta lika goda kolsupare (Jag inför härmed en ny stavning på detta ord. Varför klanka ner på kål när det ju är kol som är boven i dramat). Klimatkrisen kommer oundvikligt leda till en förändrad syn på ekonomi och konsumtion, det måste den annars är vi körda. Men den sanningen är förstås svår att svälja om man redan bestämt sig för att marknaden ska lösa allt. Därför håller man för öronen och låtsas som om problemet inte finns.

Lathet
“Jag vet att det är dåligt för klimatet att köra bil, men äsch, jag gör det ändå”. Det finns gott om människor som varken kan kategoriseras som onda eller dumma, men ändå inte ändrar sitt beteende. Det sägs att nio av tio svenskar anser sig ha goda kunskaper i miljöfrågor. Ändå lever man som om det inte var så. Hur kan det komma sig? Jag tror en viktig förklaring ligger i människans inneboende lathet. Det är jobbigt att ändra sig. Det finns inget sämre argument men ändå så vanligt, som: “Så har vi aldrig gjort förut”. Det är svårt att bryta vanor. Det kräver engagemang. Därför är det viktigt att de som är unga inte fastnar i samma fällor som tidigare generationer. Jag vet av egen erfarenhet att det är lätt att klara sig utan bil om man aldrig haft någon bil, men så fort man skaffat sig en blir man nästan omedelbart betydligt latare. “Jag tar bilen till affären bara idag, nästa gång ska jag cykla igen.” Vad kan vi göra för att omställningen till en hållbar värld inte ska kännas som en uppoffring, ett hinder att övervinna? Jag tror att kulturen kan vara en nyckel. Det måste vara njutningsfullt, roligt, inspirerande, attraktivt och livsbejakande. Bara så kan man vinna över latheten.

Men nu består ondska, dumhet och lathet, dessa tre, och störst av dem är latheten.

torsdag 27 april 2017

Maten kan räcka till alla

Vi vill gärna tro att allting blir bättre och bättre. För varje generation har den materiella standarden i vårt land höjts. Vi har allt vi behöver. Vi har till och med råd att shoppa enbart för nöjes skull, och att resa på utlandssemester flera gånger per år. Men det är något som skaver.

Världens åtta rikaste män äger nu lika mycket som den fattigaste hälften av mänskligheten. Läs den meningen en gång till. Skillnaden mellan de rikaste och de fattigaste i världen är större än någonsin, och dessvärre fortsätter klyftorna att öka.

Den extrema ojämlikheten är en av vår tids största och viktigaste utmaningar. Varje dag saknar runt 800 miljoner människor möjlighet att äta sig mätta. Men det är inte brist på mat som orsakar hunger och undernäring. Det finns tillräckligt med mat för att försörja alla människor i världen. Den är bara djupt orättvist fördelad.

Ojämlikhet är inte enbart en etisk fråga, dess konsekvenser berör oss alla. Extrem ojämlikhet korrumperar politiker, hindrar ekonomisk tillväxt, orsakar brott och konflikter. Den undergräver själva grunden för vårt samhälle. Men kapitalismens baksidor är inte så lätta att få bukt med. Det kräver beslutsamma politiker världen över som ser till att överskottet i samhället fördelas rättvist, så att inte enbart några enstaka bolag och deras ägare gynnas av tillväxten.

Ett rejält krafttag måste göras mot skatteplanering - på global nivå. Utvecklingsländerna förlorar sju gånger mer i skatteflykt än vad biståndet ger. I Sverige betalade åtta av de tjugo största bolagen ingen bolagsskatt under 2014. Detta är tydliga exempel på hur bolagen maximerar sina vinster på vanliga medborgares bekostnad. Pengar som borde gått till sociala skyddsnät - i utvecklingsländerna handlar det om ren och skär överlevnad - hamnar istället på en handfull välmående mäns redan feta bankkonton.

Det politiska och ekonomiska systemet förändras plågsamt långsamt, men vi behöver ändå inte tappa modet. Det finns mycket vi kan göra under tiden. Kanske är det allra viktigaste att ge människor kunskaper och självförtroende att ta makt över sin egen situation. Till exempel kan fattiga bönder genom ny kunskap öka sina skördarna och stå emot klimatförändringarna. Hållbara jordbruksmetoder som att odla i terrasser och gödsla med kompost ökar mullhalten i jorden. Eftersom mullrik jord binder kol bidrar det till att minska koldioxidutsläppen från jordbruket. På det sättet motverkar jordbruket också klimatförändringarna. Ibland kan man höra att ekologisk produktion ger lägre skördar och därmed ökar svälten i världen. Det är en missuppfattning. Flera studier visar tvärt om att när mindre jordbruk i utvecklingsländer läggs om till ekologiskt så ökar skördarna redan efter några få år. Dessutom slipper bönderna de stora utgifterna för konstgödsel och bekämpningsmedel, vilket förbättrar marginalerna ytterligare.

Trädplantering är en annan bra sak. På kort sikt ger det höjt välbefinnande (frukt, skugga), på längre sikt inkomst (virke). På köpet är det bra för klimatet (binder kol). Tillgång till resurser är också något vi kan jobba för oavsett vad som händer på det politiska planet. Det kan till exempel handla om att säkerställa tillgången till rent vatten. Så deppa inte ihop. Skippa en utlandsresa och leta istället upp en hjälporganisation du litar på och bli månadsgivare. Så länge inte världens biljonärer förstått problemet får vi, som relativt sett ändå har det väldigt bra, gå före i kampen mot orättvisan.

fredag 31 mars 2017

Garbo ersätter Linné - en symbol för vår tid

Vi håller på att byta ut alla sedlar och mynt i Sverige, om det nu lyckats undgå någon. Jag vet inte vem som bestämde att motiven för de nya sedlarna skulle vara kulturpersonligheter från 1900-talet, och det spelar egentligen ingen roll, men det är ett intressant tecken i tiden.

Jag fick en gammal hundralapp häromdan. Utseendet är så hemvant att man vanligtvis inte reflekterar mycket över det. Framsidans porträtt av Carl von Linné är ikoniskt, men vad föreställer egentligen baksidan? Ett lila-grönt monster i något slags utomjordiskt landskap? Svaret är att det är en stiliserad närbild av ett honungsbi som suger nektar ur en midsommarblomster. På biets kropp har små pollenkorn fastnat. Varför just detta motiv kan man undra? Till skillnad från den nya hundralappens allmänt hållna Stockholmsmotiv är biet långt ifrån bara utsmycknad. Det är en symbol för något större. Linné hade denna kunskap. Frågan är hur många som har det idag.

En tredjedel av den mat vi äter är beroende av bins och humlors pollinering. Dör bina ut så dör vi ut, i princip. Bin är mycket känsliga och i vårt industrialiserade jordbruk mår de inte särskilt bra. På stora fält med en enda slags växtlighet (t.ex. ett vetefält eller en granodling) svälter bina. De behöver variation för att trivas, det som brukar kallas biologisk mångfald. På ett konventionellt besprutat fält finns inte minsta ogräs. Så om du värnar om binas överlevnad ska du handla ekologiskt.

Biologisk mångfald är ett nästan heligt begrepp för biologer och miljövänner. Det är det starkaste argumentet till varför natur ska skyddas, även om det förstås också kan finnas andra skäl som rekreation, skönhet och livskvalitet. Men utanför miljösfären är biologisk mångfald ett svårt argument att använda, eftersom många helt enkelt inte förstår vad det betyder, eller varför det skulle vara så viktigt. Vad spelar det för roll om vi har 30 000 insektsarter i Sverige eller bara 1000?

I vår familj tycker vi om att gå ut i skogen. När vi gör det är vi nästan alltid själva, vilket vittnar om att människor idag rör sig väldigt lite ute i naturen. Kanske solar man sig på en gräsmatta i en park, eller springer i ett motionsspår. Men kontakten med den riktiga naturen är väldigt svag hos väldigt många. Man vet inte att det man kallar skog egentligen är ett trädplantage. Eller att det man kallar åker egentligen är en onaturligt perfekt monokultur. Ett gigantiskt rapsfält gynnar kanske den ekonomiska tillväxten men i biologisk mening är det att betrakta som en öken. Ska man förstå varför det är så viktigt med ekologisk odling måste man också förstå varför det är så viktigt med biologisk mångfald. Eftersom det är svårt att kommunicera detta används oftare argument som att det gynnar ens hälsa eller att varorna smakar bättre. Men det är inte grundskälet till att ekologisk odling finns.

Om en vanlig storstadssvensk idag ställs mellan att behålla Netflix eller 10 000 insektsarter i skogen, vad tror du hen kommer välja? Det är oerhört viktigt att alla människor har kontakt med naturen, det är en ren ödesfråga. Film är roligt och kultur är viktigt, men ska vi ha ett beboeligt jordklot i framtiden måste vi lära våra barn att det normala inte är att sitta inne med paddan utan att vara ute vid en skogstjärn och titta på paddor.

måndag 13 mars 2017

Hållbart är hållbart (inte så enkelt som det låter)

Vissa saker håller upprörande dåligt, som moderna kläder till exempel. Jag är nu nere på att äga ett enda par byxor, efter att mitt andra par gått hål på. Där går helt klart gränsen för vad som är socialt acceptabelt och jag inser att klädbutikerna kallar på mig. Men det upprörande i sammanhanget är inte min oroväckande låga nivå på klädkonsumtion, utan att jag inte har ett enda plagg som hållit mer än fem år. Nu för tiden görs tyger medvetet så tunna som möjligt, så att de ska slitas snabbare. Jämför gammelmormors lakan med nyinköpta så märker du det direkt.

Andra saker håller längre än man tror. Jag har bara ägt ett par slalompjäxor i mitt liv. Jag fick dem när jag var typ femton och använder dem fortfarande. Vid det här laget har de blivit perfekt gjutna efter mina fötter, och de slits inte märkbart utav att användas ett par veckor om året. Detta scenario är självklart det eftersträvansvärda för alla som vill leva hållbart. Men för Salomon är det katastrofalt. Ett enda par pjäxor sålda på tjugo år, det blir ingen vidare business av det. Så om produkten är för bra får man helt enkelt övertyga konsumenterna att byta av andra skäl.

Det kan låta som en konspirationsteori men faktum är att vi luras att byta våra saker oftare än nödvändigt. Vår enda dator i hushållet är en gammal laptop som jag tog med hem från jobbet när den skulle slängas. Det är minst tre år sen. Då ansågs den vara orimligt gammal och redo att skrotas, men efter formatering och nytt operativsystem funkar den fortfarande fint. Det är inte så känt i Sverige men det finns en enorm global andrahandsmarknad för elektronik. Så när du byter ut din dator eller mobil fast det egentligen inte är nödvändigt går inte din gamla direkt till skrotning. Istället återställs den, fixas till och säljs i Kazakstan, Nigeria eller någon annanstans där priset är viktigare än modellen. För elektronikbranschen blir det här en ren extrainkomst - de säljer prylarna en gång till. I det ljuset är det inte särskilt förvånande att mobilföretagen uppmuntrar oss till att byta mobil varje år. “Nöj dig med mer” som Tele2 propagerar i sin senaste kampanj. Ur miljösynpunkt är det naturligtvis bättre att prylarna återanvänds än att de skrotas i förtid, men fenomenet belyser ändå ett allvarligt systemfel. För att tillväxten ska rulla på måste vi konsumera mer än vi egentligen behöver. Byta ut saker innan de gått sönder. Renovera köket för att vi tröttnat på färgen på kaklet.

Så hållbart är hållbart. Det är enkel logik. Ju längre vi använder våra saker ju mindre miljöbelastning. Tyvärr är det inte lika enkelt i praktiken. Mina skrytexempel ovan till trots så är det ärligt talat mer tur än skicklighet om man råkar göra ett lyckat inköp. Dyra Nike-skor produceras i samma kinesiska fabriker som billiga kopior (Abidas till exempel, som såldes på GeKås när jag var liten), så hur vet man att de är värda sitt pris? Faktum är att man inte vet det. Priset är ingen indikator för kvalitet. Det kan vara det, men det är ingen självklarhet. Istället betalar vi för en massa annat, som prestige, status och exklusivitet. Ska man ha någon chans i pryldjungeln får man läsa tester (typ Råd & Rön) och titta efter tillverkningsland. Är något gjort i Sverige borgar det för högre kvalitet, eftersom det är ett av få sätt som svenska produktionsföretag kan konkurrera med billig import. Men det är fortfarande inte självklart.

Att främja hållbara konsumtions- och produktionsmönster är FN:s globala mål nr 12. Ett oerhört viktigt mål om vi ska uppnå en hållbar global utveckling. En stor del av ansvaret ligger hos producenterna. De måste utveckla bättre, mer hållbara och miljövänliga produkter, och se över sin miljöbelastning i hela produktionskedjan. Men ett stort ansvar vilar också på oss konsumenter. När nya miljösmarta produkter lanseras måste vi vara beredda att betala ett högre pris för dessa. Det är enda sättet att minska konsumtionen utan att samtidigt minska företagens förtjänst. I framtiden kommer det bara att vara gamlingarna som letar extrapriser. För framtidens generationer är det hållbarhet som gäller. Allt annat är löjligt passé.

fredag 10 februari 2017

Så gör du för att maxa din klimatpåverkan!

Tio smarta tips för dig som vill skynda på jordens undergång.
  1. Ät mycket nötkött. Särskilt sydamerikanskt. Argentinskt ska vara mört har jag hört. Det blir väl det av den långa transporten. De brukar ha extrapris på brasiliansk biff på Ica. Passa på!
  2. Omge dig med mycket snittblommor. Det är nyttigt för själen. Särskilt vintertid är det nyttigt. Då kan man vara nästan säker på att de kommit hit med flyg.
  3. Vem behöver handväska när det finns ett utmärkt handskfack i bilen? Förvara dina viktigaste saker där så har du dem alltid nära till hands. För jag behöver väl inte påpeka det ypperliga i att ta bilen till allt?
  4. Unna dig! Det spelar inte så stor roll vad. Bara det är mycket och ofta. Ju mindre naturresurser vi får kvar desto bättre. Det betyder ju att ekonomin går riktigt riktigt bra. Landet med högst BNP när jorden går under vinner.
  5. Förr var det så smidigt att slänga sopor, man bara öppnade sopnedkastet i trapphuset och vips så var de borta. Nu måste man gå ut i kylan, hitta rätt nyckel till sophuset, och sen till råga på allt hitta rätt kärl. Skandal! Protestera mot komfortnedskärningarna genom att slänga alla sopor osorterade.
  6. Lämna aldrig något till second hand. Det gynnar bara en marknad som parasiterar på välfärdssamhället. Har du tröttnat på tröjan är det bättre att slänga den. Ju mindre som kommer ut på andrahandsmarknaden ju mer växer detaljhandeln och i sin tur den heliga tillväxten. Amen.
  7. Finns det inte sallad i affären för att det är vinter i Italien? Kräv att de importerar från Kina istället. Konsumentmakt kallas det!
  8. Bäst-före-datum är ingen garanti. Alla vet vi hur vedervärdigt äckligt sur mjölk luktar så för att undvika det och vara på den säkra sidan kan du med fördel slänga ut den någon dag tidigare.
  9. Tänk stort! Klart du ska ha en SUV. De är ju både säkra och rymliga. Och bra att ha när man ska dra upp båten en gång om året. Passa också på att bygga ut huset nu när det finns ROT-avdrag. Så får du mer plats för dina prylar. Och varför inte en pool när du ändå håller på. Tänk dig vad härligt att ha en uppvärmd utomhuspool på vintern!
  10. Nästa gång du bokar en semesterresa gå efter principen "sista chansen att se". Samoa eller någon annan Stillahavsö är självklart på måste-listan. Snacka om att det kommer imponera på dina framtida barnbarn. Lite som att berätta att man turistat på Atlantis.

torsdag 2 februari 2017

Rekyleffektens förbannelse - därför står vi och stampar

Nu har vi pratat om klimathotet länge och försöker, åtminstone på sina håll, ställa om till ett klimatsmart samhälle. Men hur går det då?

Ja i Naturvårdsverkets statistik för Sveriges klimatpåverkan 2015 kan man läsa att vi faktiskt minskat utsläppen med 1 % jämfört med 2014, och hela 25 % jämfört med 1990. Det är väl glädjande nyheter? Problemet är bara att samtidigt har svenskars utsläpp utomlands ökat med 50 %, vilket gör att de totala utsläppen förblir oförändrade. Asch då.

Här slits det med att göra en massa energieffektiviseringar och uppfinna nya biobränslen och lansera halv-vegetariska korvar, och så går svensken och konsumerar importerade prylar från Kina som om det inte fanns någon morgondag. Och det gör det ju i och för sig snart inte heller.

Boven i dramat, i alla fall en av dem, brukar kallas rekyleffekten. Kort sagt handlar det om att effektiviseringar och klimatsmarta val, som i sig förstås är positiva, lätt får oönskade bieffekter beroende på hur vi väljer att utnyttja den uppnådda vinsten. Ofta leder det till en omedveten, eller åtminstone oreflekterad, konsumtionsökning. Det innebär att den totala effekten av våra klimatsmarta val inte blir så stor som vi tror. Tyvärr är det hemskt lätt att bli offer för rekyleffekten. Vi alla är det nog lite till mans/kvinns:
"Nu när vi bytt ut alla lampor till LED är det inte så noga med att släcka när vi lämnar ett rum."
"Det gör inte så mycket om vi tar en extra tur till affären, vår nya miljöbil är ju ändå så bränslesnål."
"Med vårt nya snålspolande duschmunstycke kan vi unna oss att ta längre duschar."
Och så vidare. Du kan säkert hitta egna exempel. Sen finns det också en indirekt rekyleffekt, som i fallet med Naturvårdsverkets statistik ovan. Det vill säga pengarna vi sparat på att till exempel installera bergvärme, byta till ett energieffektivare kylskåp eller handla second hand spenderar vi på importerade produkter eller kanske ytterligare en semesterresa. Beroende på vad vi väljer att lägga pengarna på kan klimatnyttan i slutändan då till och med bli negativ.

Denna vetskap är inget nytt. Jag hittade en gammal miljöskrift hos min farmor utgiven av Göteborgs kommun år 1990. I den står det bland annat:
"Det finns risk för att katalysatorns och den blyfria bensinens positiva effekter kommer att "ätas upp" genom att biltrafiken totalt sett ökar. Vi måste helt enkelt åka mindre bil!"
Och:
"Bilindustriföreningen tror att det år 2010 kommer att finnas drygt 40 % fler bilar på de svenska vägarna. Om denna prognos slår in omintetgörs katalysatorns miljövinster. Vi måste alltså köra mindre, även om bilen har katalysator."
Nu har Bilindustriföreningens önskning i och för sig inte helt infriats. 2015 fanns det 30 % fler bilar än 1990, men detta är förstås illa nog. Och antalet bilar fortsätter att öka för varje år.

Att undvika rekyleffekter är en av de avgörande punkterna för att våra klimatsatsningar ska få önskad effekt. Så går det att bryta förbannelsen? Ja det tror jag, men det kräver en ganska radikal attitydförändring i hela samhället. Vi måste börja prata mycket mer om förnöjsamhet. Varken marknadskrafter eller politiker vill i dagens konsumtionssamhälle att vi ska vara nöjda. Vårt BNP bygger till stor del på ett odlat missnöje. Så kan vi inte fortsätta. Ett första steg vi alla kan hjälpas åt att ta är därför att börja definiera våra liv utifrån aktiviteter istället för konsumtion. Egentligen är det ganska självklart, men vi har gått vilse någonstans på vägen. Det viktiga är ju inte att du har de senaste löparskorna, det viktiga är hur mycket du springer. Det viktiga är inte att du har den senaste iPhonen, det viktiga är de sociala kontakterna du använder den till. Det viktiga är inte att du har ett häftigt kök, det viktiga är maten du lagar i det.

Ett annat steg vi kan ta är att öva oss i att uppmärksamma situationer där rekyleffekter kan uppstå. Det kan vara till exempel när du byter bil eller tvättmaskin. Ett exempel ur mitt eget liv:

Snart börjar jag ett nytt jobb vilket innebär att jag slipper busspendla och istället kan promenera till arbetet. Detta innebär en vinst både för miljön och plånboken. Men om miljövinsten inte ska naggas i kanten måste jag alltså överväga vad jag ska göra med de insparade pengarna, annars kan en indirekt rekyleffekt uppstå. Låt oss säga att jag sparar 1000 kr i månaden. Då behöver jag säkerställa att jag framöver inte lägger 1000 kr mer på konsumtion. Grön, miljövänlig, fin konsumtion då? kanske du invänder. Ja det är bättre, men en ökad konsumtion innebär alltid en ökad miljöpåverkan, även om det är i form av certifierade produkter. Spara pengarna då? Jovisst, men fonden jag placerar dem i kanske investerar i fossil energi, då kommer rekyleffekten där istället. Så det är inte helt enkelt. Vill man vara en riktig miljöhjälte lägger man alla sparade pengar på ett regelbundet givande till något klimatprojekt, till exempel trädplantering. Då får de klimatsmarta valen dubbel effekt. Känns det lite väl magstarkt kan man fokusera på tjänster och nöjen. Det vill säga konsumtion som inte genererar någon större produktion. Att gå på teater skövlar väldigt lite regnskog. Om de inte serverar kakor med palmolja i caféet förstås.

Ett tredje steg att på allvar överväga är att gå ner i arbetstid. Historiskt sett har ökad effektivitet främst tagits ut i form av höjda löner (och vinster). Visst har vi också fått kortare arbetsdagar och fler semesterveckor, men tittar man på de senaste femtio åren har lönerna tredubblats medan arbetandet endast minskat med en fjärdedel. Det finns alltså stort utrymme för att växla effektiviseringar mot mer ledighet istället för mot ökad konsumtion (konsekvensen av högre löner). Detta kan ge en massa positiva ringar på vattnet förutom den rena miljövinsten. Läs mer om det i mitt förra inlägg. I väntan på att en majoritet av våra politiker också inser det kloka i detta kan du gå före och frivilligt gå ner i tjänst. Många verkar tro att det är mer eller mindre en naturlag att 100 % är lika med 40 timmar. Men i Danmark betyder heltid 37 timmar och i Frankrike 35 timmar. Något att tänka på.

Om du vill fördjupa dig i frågan om rekyleffekten har Naturvårdsverket gett ut en mycket bra rapport i ämnet. Om våra politiker förstod det radikala budskapet i denna rapport skulle de antingen fatta helt andra beslut, alternativt lägga ner hela Naturvårdsverket och låtsas som om det regnar. Nyfiken? Ladda hem den här:
Rapport 5623: Rekyleffekten och effektivitetsfällan - att jaga sin egen svans i miljöpolitiken

onsdag 25 januari 2017

Ska vi ta och jobba lite mindre allihopa?

"Vad vill du bli när du blir stor?" frågade de när man var liten. "Välj utbildning efter vad du tycker är kul" sa de när man var i tonåren. Min generation har växt upp med en bild av att yrkeslivet går ut på att göra det man vill och ha roligt samtidigt. Men det är något som skaver.

Jag tillhör dem som enligt dessa kriterier har lyckats. Jag har ett roligt jobb som dessutom är inspirerande och känns meningsfullt. Jag skulle kunna jobba nästan hur mycket som helst, vilket också är ett vanligt skäl till att inte gå ner i arbetstid. Man har helt enkelt så roligt på jobbet. Det är självklart inget fel i detta, men samtidigt är det definitivt inget självskrivet. Det finns ju trots allt en massa tråkiga men helt nödvändiga jobb, vem ska göra dem? Ska vi outsourca dem till Indien? Medan vi självförverkligar oss får någon annan göra det verkliga jobbet.

Ett aktuellt exempel är regeringens traineejobb för unga. Jobben är tänkta främst inom omsorg i den offentliga sektorn och bristyrken inom privat sektor. Under 2016 hoppades man på 7000 traineejobb, resultatet blev 270. I Göteborgs kommun tog man fram flera hundra traineeplatser, bara två tillsattes. Ungdomarna var helt enkelt inte intresserade.

Förutom de rena rättviseaspekterna finns det också uppenbara risker med denna utveckling. Vad händer om jag identifierar mig allt för starkt med mitt yrke? I fattiga länder tvingas många ha två eller tre jobb för att överleva. Ändå är det i rika länder som Sverige som utmattningssyndrom ökar. Det är förstås en komplicerad diagnos, men jag tror en förklaring ligger i vilken roll arbetet har för vår identitet. Måste jag göra ett bra jobb för att känna mig tillfreds som människa? Vad händer i så fall om jag inte får förutsättningarna att göra ett bra jobb?

Ett annat problem med arbetets höga status är att hemmet och familjen nedvärderas. Visst kan det vara roligt att vara föräldraledig ett år eller två, men är man det längre är det väl ärligt talat lite suspekt? Det anses värdefullare att jobba, även om hushållet inte behöver inkomsten. Här finns en av vår tids blinda fläckar: De flesta av oss behöver faktiskt inte jobba så mycket som vi gör. Vi har inte problem med att få hushållsbudgeten att gå ihop, utan tvärt om med att veta vad pengarna ska spenderas på. Eftersom vi från många håll, genom både reklam och politiska resonemang, intalas att vi är solidariska medborgare när vi konsumerar, så gör vi just det. Köper prylar. Reser på solsemester. Inte en gång, för den idogt ihopsparade semesterkassan, utan gång på gång. I snitt reser svensken utomlands 1,4 gånger per år, men då är också de som inte gör några resor alls inräknade. Av de som reser utomlands gör 63 procent två eller fler resor under ett år! Jag älskar själv att resa och har full förståelse för detta, men det är ändå en oroande trend. Främst för klimatet och miljön, men också för våra lokalsamhällen.

Vad händer med vårt samhällsansvar när vi först lägger nästan all vaken tid på att jobba, och sen all ledig tid på att resa bort? Ingen gillar väl att butiker stänger, restauranger lägger ner, föreningar dör ut, och kriminaliteten på gatorna ökar. Men vi skjuter ifrån oss problemet: Varför ska jag ta ansvar för utvecklingen i min stad när jag ändå spenderar så lite tid där? Svaret finns i frågan. Skulle vi spendera mer tid i våra lokala sammanhang skulle vi automatiskt ta ansvar för utvecklingen. Och skulle vi jobba mindre skulle vi ha mer tid över till att engagera oss i föreningar och politiska rörelser. Och att gå på café och handla i den lokala butiken med för den delen.

Det vore spännande att se vad som skulle hända med samhället om alla gick ner lite i arbetstid. Jag är övertygad om att det skulle frigöra en massa kreativitet som skulle få våra byar och städer att blomma upp. Då blir det heller inte lika viktigt att ha ett roligt arbete, för man har ju så roligt efter jobbet.

torsdag 5 januari 2017

Kapitulerar (Välkommen 2017)

Alla goda viljor till trots verkar världen vara på väg utför. Det är lätt att vackla i sin framtidstro när världen brinner och motsättningarna ökar. När en blivande president tror att klimathotet är en kinesisk konspiration. När vi skickar tillbaka afghanska ungdomar till ett land dit vi själva avråds från att resa. När grupper som IS och Boko Haram begår bestialiska övergrepp. När världen styrs av män som Erdogan och Putin.

Vi lever i ett helvete. En fallen skapelse. En mardröm av själviskhet som systematiskt kväver alla framtida generationer. Ändå får vi aldrig ge upp.

Jag tror inte på utopier, jag tror inte att vi någonsin kommer få bukt med alla problem i denna världen. Ändå ger jag inte upp. Men jag kapitulerar.

Man kan nog säga att kapitulation är själva kärnan i den kristna tron. Ja kanske i alla religioner. Vi förmår inte allt. I djupet av människans själ ekar ett rop på hjälp. Kyrie eleison.

Välkommen 2017. Må du bli ett år av medmänsklighet, mod, skapelseansvar och massor av passion, kreativitet och glädje. Gud går med oss. Ingenting är omöjligt.