Hur hamnade jag här? Min väg mot en hållbar livsstil

Jag blev tillfrågad att skriva en text under rubriken "Hur hamnade jag här?" till Svenska kyrkan i Tidaholms tidning "Kyrkfönstret". Du kan ladda ner tidningen här eller läsa texten här nedan.

Hur hamnade jag här?

För ett år sen flyttade vi in i vårt torp i Klämmesbo. Vi hade då byggt ut det till mer än dubbla storleken. Det är tankeväckande att man för bara några generationer sedan klarade sig med så mycket mindre än vad vi anser är möjligt i dag. Ribban för vad som räknas som nödvändigt höjs hela tiden. I vissa avseenden är det naturligtvis positivt, i andra helt ohållbart. Marknadsekonomin har skapat en kultur där vi aldrig får vara nöjda. Att det är positivt att ständigt vilja ha mer. Men det hållbara samhället kan inte byggas på sådana grunder. I Sverige konsumerar vi årligen naturresurser motsvarande 4,2 jordklot. Tråkigt nog har vi bara ett.

Att ta ansvar för skapelsen är för mig en naturlig konsekvens av min tro. Jag blev miljömedveten redan som barn på åttio- och nittiotalet. Med influenser från flera håll, men inte minst från kyrkan. I kyrkans barngrupper var vi med och samlade in pengar till Lutherhjälpens fastekampanjer och sålde träd för att stoppa ökenspridning och rädda regnskog. Vi sålde fair trade-produkter innan begreppet ens fanns. Jag är stolt över att tillhöra en kyrka som varit, och är, banbrytare för global rättvisa och hållbarhet. Många saker som i dag är självklara, som att kunna köpa Fairtrade-bananer eller kaffe i mataffären, hade aldrig blivit möjliga utan Svenska kyrkans engagemang i frågan.

En fin sak med att växa upp i kyrkan är att det internationella perspektivet blir naturligt för en. Redan som barn förstod jag att vi tillhör de privilegierade i världen. Men också att det går att göra något åt orättvisan. Kyrkan protesterar inte bara, den har i alla tider gjort något åt problemen. Det var missionärernas arbete som lade grunden för det som i dag är svenskt bistånd.

För drygt tio år sen var jag och min fru Karoline volontärer i Etiopien under ett halvår. En sak som jag förvånades över var den livsglädje man kunde mötas av där. Hur kunde de vara så glada mitt i allt elände? Jag tror det handlar mycket om vilka förväntningar vi har. Förnöjsamhet och tacksamhet är två väldigt viktiga inställningar till livet som är lätta att glömma bort när man bor i ett rikt land.

När vi kom hem från Etiopien ville jag göra mig av med det mesta. Mina ägodelar hade tappat sitt värde. Men man kan inte ställa sig helt utanför det samhälle och den kultur man tillhör. Däremot kan man sträva efter en så hållbar livsstil som möjligt.

Vi glömmer ofta hur radikal Jesus undervisning om pengar är. “Sälj allt du har och ge åt de fattiga” - vem klarar av det? Inte konstigt att mannen i berättelsen gick därifrån bedrövad. Men poängen är inte att vi bokstavligen måste sälja allt. Poängen är att förstå vilken enorm orättvisa det finns i världen och att jag genom mina val kan bidra till att förändra det.

“Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?” (1 Joh 3:17)

Kristna har i alla tider strävat efter en enklare livsstil. Allra tydligast syns det i klosterväsendets fattigdomslöfte, men jag måste inte bli munk för att låta det avspeglas i mina värderingar. Med åren har parallellen mellan pengar och klimatpåverkan blivit allt tydligare för mig. Rika har högre klimatavtryck, helt enkelt för att de konsumerar mer. Så det mest klimatsmarta vi kan göra är kanske att gå ner i arbetstid. Tjäna lite mindre pengar men i gengäld få mer tid till att vårda våra relationer och vår planet. Jag har inte jobbat heltid på snart åtta år, inte Karoline heller.

Vi bodde elva år i Göteborg och tre år i Ulricehamn innan vi hamnade i vårt torp. Att det blev just Klämmesbo beror på att Karoline kommer härifrån. Men att vi flyttade från stan till landet berodde också på de tankegångar jag beskrivit. Vår längtan efter att leva närmare naturen. Att leva jordnära, med omsorg om naturen och varandra. Att följa årstidernas växlingar. Att kunna prioritera tid framför pengar.

Hållbarhet och livskvalitet går hand i hand. Och med Guds hjälp kan vi göra världen till en bättre plats.

Vilken lycka! Det goda livet är klimatsmart

Å vad jag önskar att jag var en klimatförnekare. Vad skönt om allting var en bluff, om jag slapp tänka på andra än mig själv, om jag inte behövde bekymra mig för framtiden.

Jag förstår lockelsen i att lyssna till klimatförnekarnas teorier. Klimatfrågan är genuint svår att förstå. Hur kan det jag gör ha någon påverkan, frågar sig många. Avståndet är långt mellan orsak och verkan - både i rum och tid. Det är det som gör det så förrädiskt. Vi lever i en del av världen där det (ännu) inte får några konsekvenser att ignorera klimathotet. Vi drabbas inte själva av våra utsläpp, det gör kommande generationer. Och andra länder. Därför är klimatfrågan i hög grad också en rättvisefråga. Fattiga länder i syd som bidragit minst till situationen riskerar att drabbas hårdast.

Det känns som att klimatförnekarna har blivit fler, eller åtminstone synligare. Men att så många hånar Greta Thunberg och raljerar över Miljöpartiet kanske på sätt och vis är något positivt. Det betyder att miljö- och klimatfrågorna inte längre bara engagerar en liten initierad klick, det angår alla människor. Det går inte längre att se det som en ickefråga - alla måste ta ställning. Den som krampaktigt håller fast vid sin livsstil och är rädd för all form av förändring hamnar förstås gärna i hat-träsket. Det är lättare att spy galla än att ta ansvar.

Jag tror motståndet många gånger bottnar i en uppfattning om att minskade växthusgasutsläpp kommer att medföra stora uppoffringar. Men tänk om det inte alls är sant? Jo, klimatförändringarna är sannolikt den största utmaningen som mänskligheten ställts inför. Men det betyder inte att livet i framtiden måste bli sämre. Bara annorlunda.

Forskning har visat att ökad konsumtion och välbefinnande bara går hand i hand fram till en viss punkt. Det är inte så att ju bättre vi får det materiellt, ju lyckligare blir vi. Tvärtom faktiskt. När vi nått en grundläggande konsumtionsnivå kan ytterligare konsumtionsökning leda till fallande tillfredsställelse. Att vi i ett av världens rikaste länder minskar vår konsumtion är med andra ord inget hot mot vår lycka. Forskare har också undersökt vilka aktiviteter som ger mest tillfredsställelse. Även där blir det tydligt att konsumtion av varor inte skapar någon bestående lycka. Mest tillfredsställande är det att ägna tid åt upplevelser, kultur, att umgås med andra människor. Ett glädjande resultat eftersom det även är klimatsmarta aktiviteter.

En hållbar livsstil innebär inte ett sämre liv. Tvärtom kan det ge ökad livskvalitet. Omställningen är inte ett nödvändigt ont. Det är ett nödvändigt gott!

För den som vill fördjupa sig i detta ämne finns en rapport från Naturvårdsverket. Den utgår ifrån frågan ifall ett större fokus på människors välbefinnande skulle kunna vara en drivkraft snarare än ett hinder för en hållbar utveckling. Ladda ner rapporten här.

 Jag har tidigare skrivit om vad som gör oss lyckliga i detta inlägg.

Ode till en hållbar ekonomi

Jag var på Almedalsveckan tidigare i sommar. Jag tror knappt det fanns en enda arrangör som inte hade något om hållbarhet i sitt program. Bollen är i rullning. Och det saknas inte goda idéer och initiativ. Problemet är bara att innovationer aldrig kan lösa grundproblemet.

"Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande. Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet."

(Första Timoteusbrevet 6:7-11)

Det är nästan två tusen år sen Paulus skrev orden ovan, men poängen är fortfarande lika viktig. Girigheten gör att världen går under. Marknadsekonomin har skapat en kultur där vi aldrig får vara nöjda. Att det är positivt att ständigt vilja ha mer. Men det hållbara samhället kan inte byggas på sådana grunder. H&M:s affärsmodell kan aldrig bli hållbar så länge det ingår att de kontinuerligt måste bränna upp eller på andra sätt göra sig av med tonvis av osålda kläder. Vi måste tillbaka till att handel handlar om behov, inte lust. Och där är inte marknadsekonomin oss till någon hjälp. Hur mycket finns det inte i butikerna som vi skulle kunna klara oss utan. Hälften, kanske mer, av utbudet? Dessa dåraktiga begär leder till vår undergång, som Paulus skriver.

Det hållbara samhället kan aldrig förverkligas så länge det finns avgrundsdjupa orättvisor i världen. Vi ska sträva efter rättfärdighet, skriver Paulus. Inte lätt när vi är en del av ett kapitalistiskt system där klyftorna hela tiden ökar. De 26 rikaste personerna i världen äger nu lika mycket som de fattigaste 3,8 miljarderna. Det säger en hel del om bristerna i systemet.

Klimatkrisen måste lösas solidariskt. Det finns en överhängande risk att de rika köper sig fria (i bästa fall genom klimatkompensation, i sämsta fall genom att stänga in sig i guarded communities skyddade från klimatpåverkan) och att bördan lämpas över på de fattigaste. Upplever allt för många att inskränkningar görs i deras liv som är oproportionerligt stora kommer vi inte att lyckas. Då får vi protester i stil med gula västarna i Frankrike. Därför måste miljöpolitiken vara utjämnande.

Det finns en tydlig parallell mellan pengar och klimatpåverkan. Är du rik har du högre klimatavtryck, helt enkelt för att du konsumerar mer. Ska man komma åt detta kan miljöskatter inte vara platta. Skatt på till exempel bensin och el borde öka ju mer vi använder. Kanske även vara kopplat till inkomst. Någon kanske invänder att detta vore svårt att både administrera och kontrollera, men det är ditåt vi måste sträva. Annars kommer de som har det sämst alltid att motsätta sig klimatåtgärder och de som kan betala för sig bara att fortsätta som förut.

Sträva efter uthållighet, skriver Paulus. Såväl då som nu behöver vi en livsstil som håller i längden. Där förnöjsamhet och förundran är ledord. Där pengar används förnuftigt. Och där politiken skapar förutsättningar för ökad rättvisa.

Och inled oss icke i frestelse (reklamens förbannelse)

Att fasa ut alla fossila bränslen kan tyckas tillräckligt utmanande, men tyvärr löser det bara en del av våra miljöproblem. Klimatkrisen är inte enbart en energikris. Den är symptomet på ett allvarligt systemfel. Den kapitalistiska världen som vi alla är en del av bygger på tanken om ekonomisk tillväxt som motor för samhällsutvecklingen. Denna teori funkar så länge resurserna räcker. Problemet är att vi för länge sen nått vägs ände, men ändå fortsätter som om inget hänt. Redan 1970 överskreds gränsen - sedan dess förbrukar vi mer resurser än planeten klarar av att återskapa. Vi är nu i full fart med att förbruka naturresurser som egentligen borde tillhöra framtida generationer. Skulle alla på jorden leva som vi i Sverige skulle det krävas drygt fyra jordklot.

Anledningen till att planetens gränser överskridits beror inte på att vi har blivit för många människor. Det beror på att somliga av oss (läs: de rika länderna) konsumerar mer än de egentligen behöver. Marknaden hetsar oss till överkonsumtion, och politiker berömmer oss för detta eftersom det gynnar tillväxten.

Reklambranschen är kapitalismens käraste vän. Hur får man folk att vilja köpa en produkt? Hur får man dem att köpa den igen och igen? Genom att odla ett missnöje. “Att vara nöjd är inte nog” som Tele2 skrev helt oförblommerat och utan ironi i en reklamkampanj för några år sen.

Just nu pågår en diskussion om spelreklam, vilket är välbehövligt. Annars pratas det alldeles för lite om den kommersiella reklamens baksidor. Många kanske har glömt att vi i Sverige förr tog frågan på stort allvar. De senaste decennierna har vi efter prövningar i domstol tvingats anpassa oss till EU och tillåter numera reklam för alkohol, tobak och spel. Visserligen med restriktioner, men ändå.

Debatten om reklam handlar dock aldrig om själva grundfenomenet. Alla kan nog hålla med om att vissa saker inte är lämpliga att göra reklam för. Men om man hårdrar det - vad är egentligen inte olämpligt? All konsumtion som är onödig bidrar ju till den pågående miljö- och klimatkrisen. Dessutom påverkar reklamen vår kultur och våra värderingar mer än vi kanske förstår. Vad är skönhet? Vad är lycka? Vad är framgång? Reklamen ger oss enkla svar på svåra frågor - såklart vi inte kan motstå det.

Våra hjärnor har en fantastisk förmåga att lära sig att sålla bort oväsentliga intryck. Därför har reklamen en tendens att eskalera över tid. Jag tänker på det varje gång jag ser Biltemas gigantiska skyltar som inte sällan är högre än all omgivande bebyggelse. Hur kan det komma sig att kommuner ger bygglov till sådana skyltar? I rädslan att gå miste om lite kommers öppnar man pandoras ask. Man kan ju bara tänka sig hur stadsmiljön kommer att se ut om några år när Biltemas konkurrenter svarar med samma mynt. Jag har svårt att tänka mig att några stadsarkitekter hoppar högt i glädje åt den utvecklingen. Detsamma gäller utomhusreklamen på stan. Förr hade vi anslagstavlor, sen fick vi eurosize-affischer i varje busskur. Och numera har vi vant oss vid att dessa jätteaffischer även sitter i helt fristående upplysta glasskåp lite överallt i centrum. Vad är nästa steg? Times Square är en häftig plats men man vill knappast ha det så överallt.

Kan man förbjuda reklam i stadsmiljön? Ja det finns faktiskt ett exempel på att det går. I São Paulo förbjöds all reklam i det offentliga rummet år 2006. Borgmästaren ville ha en stad "fri från visuella föroreningar". 15 000 affischtavlor togs ned (se bilden ovan). Initiativet hade stort stöd bland invånarna men för två år sedan togs reklamförbudet bort av en ny borgmästare. Många tycker kanske att en stad utan reklam skulle kännas kal och naken, men tänk på all estetik som en stad rymmer och som vi för det mesta missar. Bakom alla husfasader finns en arkitektonisk tanke. Att täcka huset med skyltar är som att sätta klistermärken på en Van Gogh.

Naturligtvis kan man inte dra all reklam över samma kam. Jag jobbar själv med kommunikation och det är en förutsättning att man kan marknadsföra verksamheten om den ska lyckas. Men den kommersiella reklamen - den som vill få oss att konsumera - måste regleras anser jag. Annars kommer marknaden bara fortsätta att skapa skenbara behov hos oss. Använt klokt kan däremot reklamen bli ett redskap för att inspirera och hjälpa människor att leva hållbara liv.

Jag köper därför finns jag? (några steg mot enkelheten)

En enklare livsstil. Det finns inget hållbarare sätt att leva, ändå pratar vi väldigt lite om det. I den politiska debatten framförs det aldrig som en lösning. Kanske för att det är svårt att vinna röster på att lova mindre istället för mer. Men förmodligen mest för att enkelheten så fundamentalt krockar med kapitalismen och avslöjar dess pinsamma ytlighet. Där tillväxten är alltings mätsnöre blir det närmast en dödssynd att inte konsumera. Att vara nöjd hotar hela ekonomin. Vi hör det sällan uttalat så oförblommerat men det skiner igenom överallt.

När man ska ta ett lån på banken tittar de bara på ens inkomst, inte på vilka utgifter man har. Även om man kan visa genom bankutdrag att man har väldigt låga omkostnader och därför kommer klara av att kunna betala lånet, är det inte skäl nog för att få ett lån. I vår tid har sparsam blivit synonymt med snål. Något negativt. Ett hot mot samhället snarare än en tillgång. Inte ens Sparbanken, namnet till trots, ger längre någon ränta på sina sparkonton. Spara och Slösa har ersatts med Låna och Slösa.

Kapitalismens dilemma är att den kräver ständigt ökad konsumtion vilket skapar en uppenbar målkonflikt. Ska vi konsumera mer för att få fart på tillväxten eller mindre för att rädda miljön? Vem ska vi lyssna på - ekonomerna eller ekologerna? Detta dilemma måste lösas, det finns ingen gyllene medelväg. På vissa politiker kan det låta som att om vi bara ställer om till grön tillväxt så har vi löst problemet. Så enkelt är det tyvärr inte. Det finns en gräns för hur snabbt biomassa förnyas och hur mycket naturresurser som kan utnyttjas utan att det får allvarliga konsekvenser. Alltså finns det en övre gräns för tillväxten. Någon gång (snart) måste vi ställa om till en jämviktsekonomi, annars hotar vi vår egen existens. Den som hävdar något annat än att vi måste konsumera mindre (både nu och i framtiden) lever tyvärr i en fantasivärld. Vi i Sverige konsumerar resurser som om vi hade 4,2 jordklot. Som bekant har vi inte det.

I ljuset av ovan är det för mig självklart att sträva efter en enklare livsstil. Det är inte alltid lätt, men definitivt inte tråkigt. Det handlar inte om att ha det torftigt eller knapert. Det handlar om att fokusera på det som är viktigt och meningsfullt. Många av livets största glädjeämnen är faktiskt helt gratis. De flesta av oss är nog inte medvetna om hur påverkade vi är av ett kapitalistiskt synsätt. Genom reklamen manipuleras vi till ett liv i otillfredsställelse. Vi är rent av misstänksamma mot människor som är allt för nöjda. De måste sakna ambition och drivkraft tänker vi kanske. I själva verket kan det vara precis tvärt om. Att leva i enkelhet i en konsumtionshysterisk samtid kräver övertygelse och målmedvetenhet.

Själv tycker jag det är svårt att veta vilken nivå man ska lägga sig på. Egentligen skulle jag vilja klara mig med bara det allra nödvändigaste. Men tvättmaskin måste man ju ha. Och dusch. Och wifi. Med varje generation ökar kraven på vad som är en acceptabel lägstanivå. Vi bor inte hela familjer i en enrumslägenhet längre. Frågan är var gränsen går. När har vi tillräckligt? Vi behöver skapa nya normer i samhället för när det är okej att köpa nytt. Tänk om butiksexpediten frågade dig vad du behöver idag, istället för vad du önskar idag. En sådan liten förändring kan ha större påverkan än man tror.

Jag har konstruerat en liten "köp-trappa" som man kan titta på innan man drar till shoppinggallerian. Fråga dig först hur ofta du kommer att använda saken du tänkt köpa. Måste du äga den själv? Om ja, gå vidare i listan och undersök om du kan lösa ditt behov på något annat sätt. Att köpa nytt ska vara sista utvägen och ett undantag. Ju fler vi blir som börjar tänka på detta sätt ju snabbare kommer konsumtionsnormen att förändras.

1. Låna, hyr eller äg tillsammans med andra.
2. Byt med någon.
3. Tillverka själv.
4. Köp begagnat.
5. Köp nytt (välj så miljövänligt som möjligt).

Att vara god gör dig gott

Tvärtemot vad vissa krafter vill intala oss är egoism kontraproduktivt. Forskaren Sonja Lyubomirsky har sammanfattat ett antal slutsatser om vad som skapar lycka. De egenskaper och beteenden som är vanligast hos människor med hög nivå av lycka är att:

• De ägnar mycket tid åt familj och vänner.
• De har lätt för att uttrycka tacksamhet över vad de har.
• De är ofta först att hjälpa kollegor eller förbipasserande.
• De har en optimistisk syn på framtiden.
• De njuter av livets glädjeämnen och försöker leva i nuet.
• De motionerar regelbundet.
• De är djupt engagerade i vissa livslånga mål och ambitioner.
  (Lyckans verktyg, 2008, s. 324)

Vi blir alltså inte lyckligare av att ha mycket pengar eller ägodelar, däremot av att ta hand om oss själva och andra. Jag tänker på andens frukter, de egenskaper som ska utmärka en kristen människa: Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning (Galaterbrevet 5:22-23). Är det inte just det det handlar om? Genom att träna oss i dessa egenskaper ökar vi både vår egen och omvärldens lycka.

Danmark brukar hamna högt i lyckorankningar, men i år är det istället Finland som toppar listan. Sverige kommer först på plats nio. Det finns ju inga större ekonomiska skillnader mellan de nordiska länderna, så vad beror skillnaden på? Attityden till livet kanske. Vi svenskar är ett ängsligt folk. Vi vill inte sticka ut för mycket. Hellre gör vi som våra grannar än som vi innerst inne vill. Jag tror vi borde följa trenden mindre, och vårt eget hjärta mer.

Att vara kristen handlar om att se världen med delvis andra ögon. Att förundras över livet och skapelsens komplexitet. Att ana glimtar av himmelriket redan här på jorden. Att i helig vrede fördöma och motarbeta orättvisor och förtryck. Att sträva efter att bli en bättre människa. Men hur motiverad man än är så tar förändringar emot. Det är därför Bibeln kallar det för andens frukter och inte mina frukter. Det är inte genom att träna mig i dessa egenskaper jag blir en kristen, utan det är genom dessa egenskaper det syns att jag är en kristen. De goda frukterna är en konsekvens inte av min egen ansträngning utan av Guds verk i mig.

Min tagline till det här bloggen summerar inställningen jag tycker vi bör ha till livet: Vi kan inte skapa ett himmelrike på jorden, men vi kan göra vårt bästa.

Ett annat namn för den heliga Anden är Hjälparen. Vår egen kraft är begränsad, men med Guds hjälp kan vi göra världen till en lyckligare plats.

Julhandel i tomhetens välde

Black Friday slog nya försäljningsrekord och nu pågår julhandeln, som givetvis kommer öka även i år. För visst är det väl en naturlag att vår konsumtion hela tiden ökar? Ja i alla fall verkar Svensk Handel tro det. Så här svarade deras hållbarhetsansvarige i en intervju i Klotet i P1 på en fråga om hon trodde att konsumtionen kunde fortsätta öka samtidigt som miljön skyddas:

"Ja jag tror det. Om man köper bra saker [...] Då kan man öka konsumtionen. Om de här prylarna tillverkas på ett sådant sätt att de är resurseffektiva."

Det låter logiskt. Halvera resursåtgången så kan du producera dubbelt så mycket utan ökad miljöpåverkan. Men nu är ju verkligheten lite tristare. Det är knappast någon väl bevarad hemlighet att jordens resurser inte räcker till. Det borde rimligtvis en hållbarhetsansvarig person känna till. Vi lever på kommande generationers och fattiga människors bekostnad. Det skulle behövas 4,2 jordklot om alla på jorden skulle leva som vi i Sverige. Alltså räcker det inte att effektivisera tillverkningen. För så effektiv är det inte sannolikt att den någonsin kan bli. Vi måste därför börja minska vår konsumtion. Men självklart inte utplåna den. Även i framtiden kommer vi att ha behov av nytillverkade saker. Men vi måste stanna på en hållbar nivå. Vi kan inte hela tiden öka. Vi måste återfinna förnöjsamheten. Att bara handla när vi faktiskt behöver det.

Det finns de som hävdar att klimatfrågan måste lösas av politiken, eftersom det jag som individ kan påverka är så minimalt att det är försumbart. Jag tror inte att det är sant, av två anledningar. För det första: Många bäckar små blir en stor å. Ordspråk är ordspråk av en anledning. De summerar uråldriga erfarenheter. Självklart spelar mina val roll. Om vi alla lever mer klimatsmart ger det tillsammans en enorm effekt. För det andra: Politiken är (plågsamt) långsam till sin natur. Visst vore det förträffligt med en BNP-korrelerande moms på ohållbara produkter till exempel. Ju mer vi handlar, ju högre blir momsen. I slutet av året, när "budgeten" för resursuttag och koldioxidutsläpp närmar sig taket är momsen så hög att det blir i stort sett omöjligt att köpa varor som inte är hållbara. Men den typen av politiska beslut kommer sannolikt aldrig att förverkligas, det måste man vara nykter nog att inse. För att kunna enas om behandling måste man först vara ense om diagnosen, och fortfarande är det inte alla som ens vill kännas vid symptomen. Tiden springer med andra ord ifrån politiken. Klimatkrisen är här och nu.

Allt skapat har lagts under tomhetens välde, står det i Bibeln. Deppigt kan tyckas, men också klargörande. Varför köper vi en massa saker som vi inte behöver? Det har till och med gått så långt att en del numera hyr externa lagringsutrymmen för att få plats med alla prylar (som de aldrig använder). Kan det vara så att vi försöker fylla en inre tomhet? Shopping som religion. Men hur stillas ett andligt behov? Knappast med en ny iPhone. Stycket i Romarbrevet fortsätter:

"...men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas." 

Ordet frälsa kommer från det gamla uttrycket frihalsa som betydde att en person med boja runt halsen fick den borttagen - befriades ur sitt slaveri. Gud vill alltså enligt bibelversen ovan frälsa inte bara oss människor utan faktiskt hela skapelsen. Allt för ofta har kyrkan glömt bort detta, även i vår tid. Fokus hamnar då enbart på människan - att människor ska komma till frälsning för att senare komma till himlen. Jorden tappar sitt värde. Men redan i Bibelns allra första kapitel konstateras det: "Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott." Jorden är alltså värdefull i Guds ögon. Människans uppgift är därför att förvalta skapelsen på bästa sätt. Där finns det minst sagt förbättringspotential.

När tomhetens välde tränger sig på får vi påminna oss om den frihet som Gud ger sina barn. Friheten i Kristus gäller inte bara i andlig mening. Det är också en befrielse från köptvång. Från att följa strömmen. Från jobbhets och otillräcklighet. Jesus bröt med sin tids normer. Vi kan bryta med vår. Välja en annan väg, där förnöjsamhet och förundran går hand i hand. Vägen mot hållbarhet.

Rekyleffektens förbannelse - därför står vi och stampar

Nu har vi pratat om klimathotet länge och försöker, åtminstone på sina håll, ställa om till ett klimatsmart samhälle. Men hur går det då?

Ja i Naturvårdsverkets statistik för Sveriges klimatpåverkan 2015 kan man läsa att vi faktiskt minskat utsläppen med 1 % jämfört med 2014, och hela 25 % jämfört med 1990. Det är väl glädjande nyheter? Problemet är bara att samtidigt har svenskars utsläpp utomlands ökat med 50 %, vilket gör att de totala utsläppen förblir oförändrade. Asch då.

Här slits det med att göra en massa energieffektiviseringar och uppfinna nya biobränslen och lansera halv-vegetariska korvar, och så går svensken och konsumerar importerade prylar från Kina som om det inte fanns någon morgondag. Och det gör det ju i och för sig snart inte heller.

Boven i dramat, i alla fall en av dem, brukar kallas rekyleffekten. Kort sagt handlar det om att effektiviseringar och klimatsmarta val, som i sig förstås är positiva, lätt får oönskade bieffekter beroende på hur vi väljer att utnyttja den uppnådda vinsten. Ofta leder det till en omedveten, eller åtminstone oreflekterad, konsumtionsökning. Det innebär att den totala effekten av våra klimatsmarta val inte blir så stor som vi tror. Tyvärr är det hemskt lätt att bli offer för rekyleffekten. Vi alla är det nog lite till mans/kvinns:

"Nu när vi bytt ut alla lampor till LED är det inte så noga med att släcka när vi lämnar ett rum."

"Det gör inte så mycket om vi tar en extra tur till affären, vår nya miljöbil är ju ändå så bränslesnål."

"Med vårt nya snålspolande duschmunstycke kan vi unna oss att ta längre duschar."

Och så vidare. Du kan säkert hitta egna exempel. Sen finns det också en indirekt rekyleffekt, som i fallet med Naturvårdsverkets statistik ovan. Det vill säga pengarna vi sparat på att till exempel installera bergvärme, byta till ett energieffektivare kylskåp eller handla second hand spenderar vi på importerade produkter eller kanske ytterligare en semesterresa. Beroende på vad vi väljer att lägga pengarna på kan klimatnyttan i slutändan då till och med bli negativ.

Denna vetskap är inget nytt. Jag hittade en gammal miljöskrift hos min farmor utgiven av Göteborgs kommun år 1990. I den står det bland annat:

"Det finns risk för att katalysatorns och den blyfria bensinens positiva effekter kommer att "ätas upp" genom att biltrafiken totalt sett ökar. Vi måste helt enkelt åka mindre bil!"

Och:

"Bilindustriföreningen tror att det år 2010 kommer att finnas drygt 40 % fler bilar på de svenska vägarna. Om denna prognos slår in omintetgörs katalysatorns miljövinster. Vi måste alltså köra mindre, även om bilen har katalysator."

Nu har Bilindustriföreningens önskning i och för sig inte helt infriats. 2015 fanns det 30 % fler bilar än 1990, men detta är förstås illa nog. Och antalet bilar fortsätter att öka för varje år.

Att undvika rekyleffekter är en av de avgörande punkterna för att våra klimatsatsningar ska få önskad effekt. Så går det att bryta förbannelsen? Ja det tror jag, men det kräver en ganska radikal attitydförändring i hela samhället. Vi måste börja prata mycket mer om förnöjsamhet. Varken marknadskrafter eller politiker vill i dagens konsumtionssamhälle att vi ska vara nöjda. Vårt BNP bygger till stor del på ett odlat missnöje. Så kan vi inte fortsätta. Ett första steg vi alla kan hjälpas åt att ta är därför att börja definiera våra liv utifrån aktiviteter istället för konsumtion. Egentligen är det ganska självklart, men vi har gått vilse någonstans på vägen. Det viktiga är ju inte att du har de senaste löparskorna, det viktiga är hur mycket du springer. Det viktiga är inte att du har den senaste iPhonen, det viktiga är de sociala kontakterna du använder den till. Det viktiga är inte att du har ett häftigt kök, det viktiga är maten du lagar i det.

Ett annat steg vi kan ta är att öva oss i att uppmärksamma situationer där rekyleffekter kan uppstå. Det kan vara till exempel när du byter bil eller tvättmaskin. Ett exempel ur mitt eget liv:

Snart börjar jag ett nytt jobb vilket innebär att jag slipper busspendla och istället kan promenera till arbetet. Detta innebär en vinst både för miljön och plånboken. Men om miljövinsten inte ska naggas i kanten måste jag alltså överväga vad jag ska göra med de insparade pengarna, annars kan en indirekt rekyleffekt uppstå. Låt oss säga att jag sparar 1000 kr i månaden. Då behöver jag säkerställa att jag framöver inte lägger 1000 kr mer på konsumtion. Grön, miljövänlig, fin konsumtion då? kanske du invänder. Ja det är bättre, men en ökad konsumtion innebär alltid en ökad miljöpåverkan, även om det är i form av certifierade produkter. Spara pengarna då? Jovisst, men fonden jag placerar dem i kanske investerar i fossil energi, då kommer rekyleffekten där istället. Så det är inte helt enkelt. Vill man vara en riktig miljöhjälte lägger man alla sparade pengar på ett regelbundet givande till något klimatprojekt, till exempel trädplantering. Då får de klimatsmarta valen dubbel effekt. Känns det lite väl magstarkt kan man fokusera på tjänster och nöjen. Det vill säga konsumtion som inte genererar någon större produktion. Att gå på teater skövlar väldigt lite regnskog. Om de inte serverar kakor med palmolja i caféet förstås.

Ett tredje steg att på allvar överväga är att gå ner i arbetstid. Historiskt sett har ökad effektivitet främst tagits ut i form av höjda löner (och vinster). Visst har vi också fått kortare arbetsdagar och fler semesterveckor, men tittar man på de senaste femtio åren har lönerna tredubblats medan arbetandet endast minskat med en fjärdedel. Det finns alltså stort utrymme för att växla effektiviseringar mot mer ledighet istället för mot ökad konsumtion (konsekvensen av högre löner). Detta kan ge en massa positiva ringar på vattnet förutom den rena miljövinsten. Läs mer om det i mitt förra inlägg. I väntan på att en majoritet av våra politiker också inser det kloka i detta kan du gå före och frivilligt gå ner i tjänst. Många verkar tro att det är mer eller mindre en naturlag att 100 % är lika med 40 timmar. Men i Danmark betyder heltid 37 timmar och i Frankrike 35 timmar. Något att tänka på.

Om du vill fördjupa dig i frågan om rekyleffekten har Naturvårdsverket gett ut en mycket bra rapport i ämnet. Om våra politiker förstod det radikala budskapet i denna rapport skulle de antingen fatta helt andra beslut, alternativt lägga ner hela Naturvårdsverket och låtsas som om det regnar. Nyfiken? Ladda hem den här:
Rapport 5623: Rekyleffekten och effektivitetsfällan - att jaga sin egen svans i miljöpolitiken

Förnöjsamhet kommer inifrån

"Det där var djupt", kan vi svara på någons reflektion över livet. Mellan raderna kanske vi menar att det är ett svårt ämne, eller att det rymmer ett stort mysterium. Som meningen med livet. Eller varför det blir som det blir.

Men att gå på djupet behöver inte vara något svårt. För mig handlar fördjupning snarare om att röra sig i en positiv riktning. Att få större kunskap, förståelse och perspektiv på livet och världen omkring mig. Att mogna.

I vår tid är vi väldigt fokuserade på det ytliga, så till den grad att vi kanske glömmer att det ens finns ett djup att utforska. Kläder, utseende och nöjen är inte oviktigt, men det vi ser på ytan är långt ifrån allt. För att nå friskt vatten måste man gräva djupt. Ytvattnet kanske är drickbart men inte hälsosamt i längden.

Vem är jag? Det borde väl vara en självklar sak att veta – ändå är det ju inte så. Att reflektera över sitt eget liv är också en form av fördjupning. Det är en sak att veta varifrån man kommer, vad man jobbar med, hur gammal man är. Men om all yta tas ifrån mig, vem är jag då? Längst där inne. Vem finns i djupet av min själ?

Alla människor har en andlig sida. Visst har vi materiella behov, men vi blir aldrig nöjda om vi inte också tillfredsställer vår andliga törst. Förnöjsamhet kommer inifrån, det är inget vi kan konsumera oss fram till.

Jesus sa: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv."

Johannesevangeliet 4:13-14

Återerövra förnöjsamheten

Att ställa om till en hållbar livsstil sker inte över en natt. Det är en process där nya insikter och kunskap skapar motivation till en gradvis förändring. För de flesta börjar det kanske inte särskilt medvetet. Det råkade vara extrapris på de ekologiska apelsinerna. Sedan växer andelen ekologiskt i varukorgen i takt med ökad kunskap.

Nästa steg nås vid insikten att om det finns varor som är bättre än andra så finns det rimligtvis också varor som är sämre än andra. Det gäller alltså inte bara att byta ut varor utan också att välja bort. Finns det inga Fairtrade-bananer så låter jag helt enkelt bli att köpa bananer.

Är målet då nått när allt i varukorgen är ekologiskt? Nej, eftersom en låg konsumtion alltid är bättre än en hög, finns det ytterligare steg att ta. Ett är att på allvar fundera över vilka varor vi verkligen behöver. Självklart ska man få unna sig saker ibland, men idag har lyxkonsumtion blivit vardagsmat. Frosseri är en av de sju dödssynderna, och utifrån miljösynpunkt är det lätt att förstå varför. Genom vår överkonsumtion förbrukas naturresurser som egentligen borde tillhöra framtida generationer.

Vill vi få fler miljömedvetna konsumenter gäller det att komma ihåg detta. Det är för det mesta lönlöst att börja med det tredje steget. Många älskar shopping. Propagerar man då för att folk drastiskt ska minska sin konsumtion blir resultatet förmodligen att de slår dövörat till. Dessutom finns det politiker och marknadskrafter som talar om konsumtion närmast som en plikt. Genom att konsumera mera bidrar vi till tillväxt och samhällsutveckling. Men så enkel ser ju inte verkligheten ut. Vi behöver prata om överkonsumtionens problem och det inbyggda dilemmat i att vår ekonomi idag är beroende av att vi förstör vår planet.

Vi behöver återerövra förnöjsamhet som ett positivt begrepp och som ett grundläggande förhållningssätt till livet. Då finns det hopp för framtiden.

Hur mogen är du?

Att växa som människa är något jag tror vi alla ständigt längtar efter. Vi går kvällskurser, åker på fortbildning, ser dokumentärfilmer, läser faktaböcker. Vi verkar ha ett djupt rotat behov av att utvecklas, att lära oss mer. Men om växten aldrig innebär att vi mognar är den väl knappast särskilt meningsfull?

Om vårt mål enbart är självförverkligande kommer vi aldrig att bära frukt. Att bära frukt innebär att mina kunskaper och färdigheter kommer andra människor till gagn. Men i vår tid kan det enorma informationsutbudet närmast dränka den tanken. Vårt konsumtionssamhälle vilar ju också på grundtanken att vi aldrig får bli nöjda. Vi ska inte mogna, vi ska ständigt växa vidare − då växer även ekonomin.

Men "växa" och "vila" går hand i hand. Jag tror det är viktigare än någonsin att vi i vår tid lär oss att kombinera dessa två till synes motsägelsefulla ord. Annars finns det en klar risk att vår längtan efter att växa istället blir till en stressfaktor − något som måste klaras av, istället för att njutas av.

Löken vilar länge i jorden innan den börjar gro. Skulle den börja växa i fel tid vore det ödesdigert. Vinterkylan kan komma och förstöra allt över en natt. Vi behöver också invänta rätt tid. Vi får inte vara rädda för vila och stillhet. Att kanske inte göra något annat än att lyssna in vad Gud vill. Genom meditation och bön kan vi inte bara växa, utan också få mogna.

Påvens miljö-encyklika - recension och "best of"

Under hösten har jag läst påve Franciskus omtalade encyklika om miljön och klimatet, "Laudato Si" ("Lovad vare du"). Det är en ambitiös och viktig skrift. På 180 sidor förklarar påven varför det är av högsta vikt att vi alla engagerar oss för en hållbar framtid. Här delar jag med mig utav några av mina reflektioner och favoritcitat.

En påvlig encyklika är en läroskrift riktad till den katolska kyrkan, men denna gång är målgruppen större än så. Grundat i den kloka insikten att miljöfrågorna angår oss alla riktar sig påven till hela världens befolkning. Han uppmanar till objektiva samtal, fria från politisk partiskhet och förutfattade meningar.

"A broad, responsible scientific and social debate needs to take place, one capable of considering all the available information and of calling things by their name. It sometimes happens that complete information is not put on the table; a selection is made on the basis of particular interests, be they politico-economic or ideological. This makes it difficult to reach a balanced and prudent judgement on different questions, one which takes into account all the pertinent variables." (s. 100).

"International negotiations cannot make significant progress due to positions taken by countries which place their national interests above the global common good. Those who will have to suffer the consequences of what we are trying to hide will not forget this failure of conscience and responsibility." (s. 125)

Det är självklart ingen slump att encyklikan kommer just i år. I december ska världens nationer fatta beslut om ett globalt klimatavtal på FN:s klimatkonferens i Paris. Men påven poängterar också vårt gemensamma ansvar för skapelsen. Du och jag är minst lika viktiga i omställningen till en hållbar värld som världsledare och politiker.

"While the existing world order proves powerless to assume its responsibilities, local individuals and groups can make a real difference. They are able to instil a greater sense of  responsibility, a strong sense of community, a readiness to protect others, a spirit of creativity and a deep love for the land." (s. 131)

Påve Franciskus ger en bred beskrivning av den global utvecklingens utmaningar, och motiverar utifrån aktuell forskning varför det är viktigt att vi tar klimatkrisen på största allvar. Men han gör mer än så. Han lägger en värdegrund för miljöengagemanget utifrån Bibeln och den kristna tron.

"In the Judaeo-Christian tradition, the word "creation" has a broader meaning than "nature" for it has to do with God’s loving plan in which every creature has its own value and significance. Nature is usually seen as a system which can be studied, understood and controlled, whereas creation can only be understood as a gift from the outstretched hand of  the Father of  all, and as a reality illuminated by the love which calls us together into universal communion." (s. 55)

"Living our vocation to be protectors of  God’s handiwork is essential to a life of  virtue; it is not an optional or a secondary aspect of  our Christian experience." (s. 159)

"We do not understand our superiority as a reason for personal glory or irresponsible dominion, but rather as a different capacity which, in its turn, entails a serious responsibility stemming from our faith." (s. 161)

Påve Franciskus tar stark ställning för världens fattiga och poängterar att miljökrisen också är en moralisk kris.

"Today we have to realize that a true ecological approach always becomes a social approach; it must integrate questions of justice in debates on the environment, so as to hear both the cry of the earth and the cry of the poor." (s. 35)

"We need to strengthen the conviction that we are one single human family. There are no frontiers or barriers, political or social, behind which we can hide, still less is there room for the globalization of indifference." (s. 39) 

Är man insatt i miljörörelsen är påvens budskap inget nytt. Men ur en politisk synvinkel är det på många sätt högst radikalt. Särskilt i USA, som påven besökte tidigare under hösten, där ordet "socialist" är det värsta en politiker kan bli beskylld för och ekonomisk tillväxt är allena saliggörande.

"Human beings and material objects no longer extend a friendly hand to one another; the relationship has become confrontational. This has made it easy to accept the idea of infinite or unlimited growth, which proves so attractive to economists, financiers and experts in technology. It is based on the lie that there is an infinite supply of  the earth’s goods, and this leads to the planet being squeezed dry beyond every limit." (s. 79)

"We fail to see the deepest roots of our present failures, which have to do with the direction, goals, meaning and social implications of  technological and economic growth." (s. 82)

"We know how unsustainable is the behaviour of  those who constantly consume and destroy, while others are not yet able to live in a way worthy of  their human dignity. That is why the time has come to accept decreased growth in some parts of  the world, in order to provide resources for other places to experience healthy growth." (s. 141)

"A strategy for real change calls for rethinking processes in their entirety, for it is not enough to include a few superficial ecological considerations while failing to question the logic which underlies present-day culture. A healthy politics needs to be able to take up this challenge." (s. 145)

Det jag tycker är en av påvens viktigaste poänger är att vi måste återuppväcka vår förundran över skapelsen. Att glädjas över en soluppgång, fågelsången en solig vårdag eller höstens färgexplosion kostar ingenting, har ingen miljöbelastning, men ger livsglädje och välbefinnande. Hand i hand går insikten att vi inte behöver en massa nya prylar för att vara lyckliga. Förnöjsamhet och enkelhet. Urgamla kristna värden - med framtiden för sig.

"By learning to see and appreciate beauty, we learn to reject self-interested pragmatism. If  someone has not learned to stop and admire something beautiful, we should not be surprised if  he or she treats everything as an object to be used and abused without scruple. If  we want to bring about deep change, we need to realize that certain mindsets really do influence our behaviour." (s. 157)

"A constant flood of  new consumer goods can baffle the heart and prevent us from cherishing each thing and each moment. To be serenely present to each reality, however small it may be, opens us to much greater horizons of  understanding and personal fulfilment. Christian spirituality proposes a growth marked by moderation and the capacity to be happy with little. It is a return to that simplicity which allows us to stop and appreciate the small things, to be grateful for the opportunities which life affords us, to be spiritually detached from what we possess, and not to succumb to sadness for what we lack." (s. 162)

Vill du läsa encyklikan finns den på engelska här: laudatosi.com
En svensk sammanfattning finns här

Tacksägelsedagen - framtidens storhelg?

På söndag är det Tacksägelsedagen. Jag vill gärna slå ett slag för denna lite bortglömda helgdag. Det är nämligen en helg som borde ha framtiden för sig. I alla fall om vi menar allvar med att skapa en hållbar värld.

Tacksamhet är viktigt. Kanske kan man rent av säga att det är själva grunden som hela hållbarhetsfrågan vilar på. Vi måste bryta med den rådande världsbilden där planetens resurser ses som ägodelar vi kan bruka som vi vill. Här har kyrkan ett försprång gentemot samhället i stort. Den kristna tron säger att skapelsen är en gåva att förvalta och vara tacksam över.

På söndag ska vi på skördegudstjänst med vår dotters förskola. Enligt fin gammal tradition inbjuds alla att ta med sig något som skörden gett - frukt, blommor eller kanske något hembakat. Detta kommer sedan att läggas på altaret och efteråt säljs det och pengarna går till något gott ändamål. Jag tycker om den tydliga symboliken i detta. Vi säger tack till Gud för allt hans skapelse ger oss, och delar samtidigt med oss till andra.

"Rikedom och ära kommer från dig, och du råder över allting. I din hand är kraft och styrka, allt har du makt att göra stort och starkt. Och nu, vår Gud, tackar vi dig och lovar ditt härliga namn. Ty vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand." (ur söndagens gammaltestamentliga läsning, Första Krönikeboken 29:12-14)

För mig som kristen har Tacksägelsedagen ett extra djup, men även icketroende tror jag skulle må bra av att fira dagen. I USA är Thanksgiving en av årets riktiga storhelger, och den firas av alla oavsett religiös övertygelse. I den ständigt pågående amerikaniseringen är det väl bara en tidsfråga innan detta firande importeras av hugade köpmän. Kanske vore det för en gångs skull inte helt fel. Kan marknaden hjälpa till att väcka liv i Tacksägelsedagen så är det ju bara bra. Så länge vi inte glömmer bort vad det egentligen är vi firar.

Tacksamhet gränsar till förnöjsamhet, och där någonstans finns vägen till en hållbar framtid.

Förväntningar in absurdum

När jag bodde i Etiopien förvånades jag ofta av den väldiga livsglädje man kunde mötas av där. Hur kunde de vara så glada mitt i allt elände? Jag tror det handlar mycket om vilka förväntningar vi har. Förnöjsamhet och tacksamhet är två väldigt viktiga inställningar till livet som vi nästan har glömt bort i vårt land.

Tage Erlander, Sveriges statsminister 1946-69, myntade på 1960-talet begreppet "förväntningarnas missnöje". Han menade att i det välfärdssamhälle som var under framväxt skulle beroendet och kraven på samhället öka allt mer. När man förväntar sig att få det allt bättre skapas ett missnöje som inte på samma sätt finns i en fattigt samhälle. Kanske lyssnade inte så många då, när tillväxten slog rekord efter rekord, men ser man det utifrån ett globalt perspektiv hade han helt rätt. I ett fattigt land räcker det att staten garanterar en låg grundtrygghet för att människor ska vara nöjda. Man kommer ju ifrån ett situation där man helt har fått lita på släkt och vänners hjälp vid behov. I ett rikt land däremot, har människor successivt vant sig vid en allt högre levnadsstandard, vilket innebär att vi har betydligt högre krav och förväntningar på vad staten ska garantera.

Detta är naturligtvis inget problem så länge staten kan infria sina löften, men vad händer om tillväxten i ekonomin avtar? Vi ser tecken på detta idag. När statens inkomster minskar tvingas man göra nedskärningar, till högljudda protester. I vissa fall är protesterna befogade, men oftast är det ett uttryck för just "förväntningarnas missnöje". Vi har glömt bort att förmån inte är synonymt med rättighet. Vi beter oss lite som bortskämda ungar, som vill att staten ger oss allt vi pekar på. Detta är en enorm utmaning inför framtiden. Vi kommer inte att kunna leva med ekonomiskt tillväxt i all oändlighet. Vi kommer säkert att behöva fatta en del otrevliga politiska beslut för att rädda vår planet. Ska vi lyckas med det utan att samhället kollapsar krävs det att vi som enskilda medborgare hittar tillbaka till en sundare livsinställning. Vi kan börja reda nu genom att lyfta blicken och inse att vi har det fruktansvärt bra. Allt är förstås inte bra, men vi lever trots allt i ett av världens rikaste länder. Frågan är bara, har vi livsglädje?

Utvecklingens mål

När klassiska praliner i Aladdin-asken pensioneras och ersätts med nya möts det med protester. Lyssnar Marabou på sina kunder och återinför chokladbitarna? Kanske, om försäljningen verkligen skulle störtdyka. I annat fall är protester närmast uteslutande positivt, och något som marknadsavdelningen säkert helt avsiktligt velat skapa. Marknadsekonomin kan nämligen summeras i denna korta mening: Nyhetsvärde är allt.

Det är därför Aladdin måste förändras, trots att det skulle kunna betraktas som en närmast fulländad blandning praliner. Det gamla vanliga är ju inget roligt att prata om. Det skapar inga rubriker i några tidningar: "Aladdin - fortfarande samma praliner som förut". Marabou förnekar givetvis att det skulle röra sig om en pr-kupp, men alla som jobbar med kommunikation vet att det är precis vad det är. Även om det förstås finns fler aspekter.

Exemplet med Aladdin är trivialt men ändå en bra bild för en av marknadsekonomins stora baksidor. Behovet, närmast besattheten, med att motarbeta all form av förnöjsamhet. Om en produkt närmar sig fulländning är den farlig med marknadens ögon sett. Tänk om mobilanvändaren är så nöjd att hon inte ser någon vits med att köpa nästa generations mobil? Tänk om kläderna håller så länge att man inte behöver köpa nya på flera år? Och tänk om konkurrenten lanserar en ny, mer spännande produkt? Det är också därför Aladdin måste förändras, för att vårt behov inte ska stillas. Vi får inte frestas att tänka: "Aladdin har jag ätit förr så den behöver jag inte köpa idag". Utan ska istället givetvis falla för tanken: "Undrar hur de nya Aladdin-pralinerna smakar?"

Fenomenet går igen överallt i vårt samhälle. Förändring trumfar alltid bevarande. Att vara nöjd är att vara bakåtsträvande. Detta är en högst ologisk, osund och inför framtidens utmaningar alldeles omöjlig hållning, som måste belysas och utmanas. Om vi fortsätter att trissa upp konsumtionen kommer vår planet att gå under. Det är enkel matematik: våra naturresurser räcker inte i oändlighet. Att vara nöjd är inte att vara emot utveckling, utan att inse när man nått utvecklingens mål.