Hur hamnade jag här? Min väg mot en hållbar livsstil

Jag blev tillfrågad att skriva en text under rubriken "Hur hamnade jag här?" till Svenska kyrkan i Tidaholms tidning "Kyrkfönstret". Du kan ladda ner tidningen här eller läsa texten här nedan.

Hur hamnade jag här?

För ett år sen flyttade vi in i vårt torp i Klämmesbo. Vi hade då byggt ut det till mer än dubbla storleken. Det är tankeväckande att man för bara några generationer sedan klarade sig med så mycket mindre än vad vi anser är möjligt i dag. Ribban för vad som räknas som nödvändigt höjs hela tiden. I vissa avseenden är det naturligtvis positivt, i andra helt ohållbart. Marknadsekonomin har skapat en kultur där vi aldrig får vara nöjda. Att det är positivt att ständigt vilja ha mer. Men det hållbara samhället kan inte byggas på sådana grunder. I Sverige konsumerar vi årligen naturresurser motsvarande 4,2 jordklot. Tråkigt nog har vi bara ett.

Att ta ansvar för skapelsen är för mig en naturlig konsekvens av min tro. Jag blev miljömedveten redan som barn på åttio- och nittiotalet. Med influenser från flera håll, men inte minst från kyrkan. I kyrkans barngrupper var vi med och samlade in pengar till Lutherhjälpens fastekampanjer och sålde träd för att stoppa ökenspridning och rädda regnskog. Vi sålde fair trade-produkter innan begreppet ens fanns. Jag är stolt över att tillhöra en kyrka som varit, och är, banbrytare för global rättvisa och hållbarhet. Många saker som i dag är självklara, som att kunna köpa Fairtrade-bananer eller kaffe i mataffären, hade aldrig blivit möjliga utan Svenska kyrkans engagemang i frågan.

En fin sak med att växa upp i kyrkan är att det internationella perspektivet blir naturligt för en. Redan som barn förstod jag att vi tillhör de privilegierade i världen. Men också att det går att göra något åt orättvisan. Kyrkan protesterar inte bara, den har i alla tider gjort något åt problemen. Det var missionärernas arbete som lade grunden för det som i dag är svenskt bistånd.

För drygt tio år sen var jag och min fru Karoline volontärer i Etiopien under ett halvår. En sak som jag förvånades över var den livsglädje man kunde mötas av där. Hur kunde de vara så glada mitt i allt elände? Jag tror det handlar mycket om vilka förväntningar vi har. Förnöjsamhet och tacksamhet är två väldigt viktiga inställningar till livet som är lätta att glömma bort när man bor i ett rikt land.

När vi kom hem från Etiopien ville jag göra mig av med det mesta. Mina ägodelar hade tappat sitt värde. Men man kan inte ställa sig helt utanför det samhälle och den kultur man tillhör. Däremot kan man sträva efter en så hållbar livsstil som möjligt.

Vi glömmer ofta hur radikal Jesus undervisning om pengar är. “Sälj allt du har och ge åt de fattiga” - vem klarar av det? Inte konstigt att mannen i berättelsen gick därifrån bedrövad. Men poängen är inte att vi bokstavligen måste sälja allt. Poängen är att förstå vilken enorm orättvisa det finns i världen och att jag genom mina val kan bidra till att förändra det.

“Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?” (1 Joh 3:17)

Kristna har i alla tider strävat efter en enklare livsstil. Allra tydligast syns det i klosterväsendets fattigdomslöfte, men jag måste inte bli munk för att låta det avspeglas i mina värderingar. Med åren har parallellen mellan pengar och klimatpåverkan blivit allt tydligare för mig. Rika har högre klimatavtryck, helt enkelt för att de konsumerar mer. Så det mest klimatsmarta vi kan göra är kanske att gå ner i arbetstid. Tjäna lite mindre pengar men i gengäld få mer tid till att vårda våra relationer och vår planet. Jag har inte jobbat heltid på snart åtta år, inte Karoline heller.

Vi bodde elva år i Göteborg och tre år i Ulricehamn innan vi hamnade i vårt torp. Att det blev just Klämmesbo beror på att Karoline kommer härifrån. Men att vi flyttade från stan till landet berodde också på de tankegångar jag beskrivit. Vår längtan efter att leva närmare naturen. Att leva jordnära, med omsorg om naturen och varandra. Att följa årstidernas växlingar. Att kunna prioritera tid framför pengar.

Hållbarhet och livskvalitet går hand i hand. Och med Guds hjälp kan vi göra världen till en bättre plats.

Världen blir aldrig sig lik - låt oss göra den bättre

Det stora problemet med klimatkrisen är att den inte upplevs som någon kris. Trots att den globala uppvärmningen pågått under decennier upplever vi fortfarande inte några stora konsekvenser utav den. Därför är motivationen till den enorma omställning som krävs låg. Jo vi hör vad forskarna säger, att vår ohållbara livsstil kommer leda till en katastrof av apokalyptiska mått, men här och nu har vi mer pressande behov. Som att hålla budgeten i balans. Och ekorrhjulen snurrande. Men allt det där har nu ställts på ända.

Coronapandemin drabbar alla, oavsett om man blir smittad eller inte. Företag går i konkurs på löpande band. Arbetslösheten skjuter i höjden. Samhällskonsekvenserna på både kort och lång sikt är oöverskådliga. Självklart önskar alla att vi så fort som möjligt kan återgå till det normala. Men jag tror inte att vi någonsin kommer dit. Det normala efter Coronakrisen kommer att vara något annat. Vi kommer aldrig att återvända till det korthus som konsumtionssamhället visat sig vara.

Ekonomiskt är Coronakrisen redan värre än finanskrisen 2008. Det kommer att krävas aldrig tidigare skådade ekonomiska satsningar för att vända utvecklingen. Allt fler inser nu att här finns en potential win-win-situation. Ingen, absolut ingen, önskade att detta skulle hända. Men nu när vi står där vi står, låt oss göra det bästa av situationen. Alla dessa miljarder och åter miljarder som kommer att investeras världen över – låt de samtidigt göra klimatnytta. Många har sagt att klimatomställningen blir alldeles för dyr. Nationer bråkar om vem som ska betala. Här finns nu pengar. Massor av pengar. Investera dem klokt så kan vi inte bara återställa världen, utan också göra den bättre.

En ”grön återhämtning” är vad som krävs. Det är också rubriken på ett öppet brev signerat av 180 bolagschefer, fackföreningsledare, EU-ledamöter med flera. Däribland vd:arna för H&M, IKEA och Volvo. Budskapet i brevet är att kärnan i den ekonomiska strategin i efterdyningarna av covid-19 ska vara kampen mot klimatförändringar. Att det är näringslivet, och inte miljörörelsen, som står bakom denna skrivning ger mig hopp.

Ett annat hoppfullt tecken är det sjunkande oljepriset. Motsägelsefullt kan tyckas, kommer inte folk att köra mer bil när bensinen är billigare än på decennier? Men nu när oljepriset till och med är negativt innebär det att det är bättre för bolagen att låta oljan vara kvar i marken. Upp-och-nervända världen helt klart. Det som miljörörelsen krävt länge, och som har ansetts omåttligt naivt, kanske nu sker av sig självt. Ingen vill ta upp olja om man förlorar på det. Men den avgörande frågan är hur vi kommer att bete oss när Coronakrisen är över. Återgår vi till våra tidigare konsumtionsnivåer? Eller har vi insett att framtiden kan byggas på ett annat sätt?

Det går an att klaga (slår ett slag för politiken)

Jag hörde en aktivist inom Extinction Rebellion säga att hon lämnat Miljöpartiet för att politiken bara genomförde förändringar i marginalen medan klimatkrisen kräver så mycket mer. Jag instämmer i hennes frustration men har samtidigt gjort den omvända resan. Från att ha tyckt att politiker bara bråkar om petitesser och sätter egen prestige och maktbegär högre än vilka beslut som faktiskt tas, till att inse att det demokratiska systemet är något värdefullt och det enda sätt vi har för att tillsammans styra den allmäna utvecklingen.

Det politiska systemet har många baksidor, inte minst den inneboende trögheten, men hur skulle vi någonsin få till en gemensam samhällsutveckling utan demokrati? Demonstrationer förutsätter att det finns yttrandefrihet, annars kan de lätt ta en ände med förskräckelse. Och om det ska vara någon poäng med en manifestation, oavsett om den sker lagligt eller i form av civil olydnad, måste det finnas någon som lyssnar. Vem är det som ska stå för den där förändringen man kräver? De stora multinationella företagen (som är de stora utsläpparna) är inte precis några idealister. De gör bara precis det som åläggs dem, inte ett uns mer. Det spelar ingen roll för oljebolagen om de tillfälligt får lite dålig press eller arga inlägg i sociala medier, deras vinst minskar inte nämnvärt för det. Så det enda sättet att komma åt dem är att stifta hårdare lagar. Och vem är det som gör det?

Sen håller jag inte med om att de politiska besluten enbart sker i marginalen. Det kanske kan se ut så om man enbart tittar på enskilda frågor, exempelvis skatt på plastpåsar eller förbud för engångsartiklar i plast. Sådana beslut har inte så stor påverkan på klimatet här och nu, men det gäller att se på miljö- och klimatfrågorna från flera håll. I detta fallet handlar det ju om att plast inte bryts ner och därför ansamlas i naturen (inte minst i haven) men också att den tillverkas av olja. I Sverige är vi bra på att sortera vårt avfall och man kan hävda att plast därför inte är något miljöproblem. Men att elda plast (enda sättet att bli av med den) är det samma som att elda olja. Med andra ord är det långt ifrån någon fossilfri aktivitet att elda sopor. Och därmed är plastförbud också en klimatåtgärd även om det kan verka futtigt vid en första anblick. (Strax efter att jag skrivit detta släppte Vetenskapsradion detta avsnitt).

Parisavtalet har sina brister men det visar på en väldigt viktig sak. Att det på demokratisk väg går att enas om en gemensam agenda för jordens utveckling. Nu gäller det att visa att det även på demokratisk väg går att genomföra den stora omställning som Parisavtalet innebär. Det arbetet pågår nu för fullt på alla politiska nivåer - det kan jag personligen intyga. Att det går för långsamt kan jag också intyga. Men då behöver man också förstå att det som nu pågår är inget mindre än en total systemförändring. Och det måste få ta tid. Alternativet skulle vara kaos. I grunden handlar allt om ekonomi och gör man för stora förändringar för snabbt kan det få oanade och oönskade effekter. Man skulle exempelvis kunna införa en hög koldioxidskatt så att alla företag som idag förlitar sig på billig fossil energi på kort tid skulle gå i konkurs. Det vore kanonbra för klimatet men samtidigt skulle vi få global massarbetslöshet med åtföljande ekonomisk kris. I vår iver att lösa klimatkrisen får vi inte riskera att välfärden samtidigt kollapsar. Då får vi andra svårlösta problem i dess ställe.

Att Greta Thunberg, och hundratusentals ungdomar med henne, protesterar mot att vuxenvärlden inte tar klimathotet på tillräckligt stort allvar är helt rätt. Men att vuxna sällar sig till denna proteströrelse är mer tveksamt. Ungdomar kan inte påverka utvecklingen på något annat sätt än genom att göra sin röst hörd. Är du däremot myndig vilar ansvaret på dig. Tycker du inte att politikerna gör sitt jobb? Byt ut dem i nästa val! Eller ännu hellre - bli en politiker själv!

Klart det går (peppar peppar)

Att skriva en hoppfull blogg om framtiden känns ärligt talat svårt när Amazonas brinner, världens isar smälter allt fortare och den biologiska mångfalden är radikalt hotad.

Lösningen på klimathotet känns astronomiskt långt bort. Kanske är det redan för sent. Kanske har vi redan överskridit den gräns där utvecklingen fortsätter att eskalera oavsett vad vi gör. Och världen styrs av infantila män som Bolsonaro, Erdogan, Putin och Trump. Har vi någon chans?

Det är lätt att känna sig maktlös. Men kanske ändå att du och jag inte är så maktlösa som vi kan tro. Vi lever i en demokrati. Vad vi lägger vår röst på har faktiskt betydelse även globalt. Regeringens inställning i klimatfrågan spelar roll. Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) berättade i dagarna att man vill specialgranska AP-fondernas påverkan i Amazonas. Det är ett exempel på hur man kan utnyttja statens kapital för att påverka globalt. Om alla investeringar i Brasilien upphörde tror jag till och med Bolsonaro skulle förstå att det är kostsamt att förstöra miljön. Hårda fördömanden biter sällan, men slår det mot BNP då känns det. Och där kan du också göra en insats. Bojkotta alla brasilianska varor. Köp absolut inte brasilianskt kött. Det är inte bara dåligt för klimatet rent produktionsmässigt, det är dessutom en stor anledning till att regnskogen brinner just nu. Konsumentmakt är med andra ord viktigt. Fast ibland tycker jag att allt för stort ansvar läggs över på konsumenten. Varför pratas det inte om grossistmakt? Fanns det inga dåliga varor i butiken vore ju problemet löst.

Ett annat sätt att råda bot på känslan av maktlöshet är att fokusera på det vi faktiskt kan göra. Och det är inte lite. I Sverige har vi bestämt oss för att vara ett föregångsland inom klimatarbetet. Globalt har det ett väldigt viktigt symboliskt värde. Om inte vi med våra goda förutsättningar kan klara det, vem ska då klara det?

Så vad kan och ska vi göra? Ja det första vi måste göra är att sluta uppfinna hjulet gång på gång. Varje enskild kommun behöver inte sitta och fundera ut sina egna klimatåtgärder. Det jobbet har redan gjorts på många håll och med större resurser och kompetens än vad en medelstor svensk kommun någonsin kan få loss. Nej nu gäller det att skrida till verket. Och det snabbt. Jag är så outsägligt trött på alla utredningar och rapporter. De kan vara aldrig så välskrivna, förankrade och korrekta men vi måste ju göra något också. En stor del av det ansvaret ligger hos kommunerna. Det är därför jag har börjat engagera mig politiskt och utmana den lilla kommunens outtalade status quo.

I Västra Götaland, där jag bor, arbetar regionen aktivt med klimatfrågan och serverar i princip färdigt material till kommunerna. Exempelvis dokumentet Strategiska vägval där jag rekommenderar en titt på bilaga 3 - "Åtgärdsförslag". En bra och omfattande sammanställning. Börjar vi beta av den listan så har vi att göra i åtskilliga år.

"Arbete och prövningar förhindrar melankoli."
- Samuel Johnson, 1777

Det räcker nu - argument mot klimatpolitiken

"Klimatpolitiken är extrem och ogenomtänkt"
Jag tycker mig allt oftare stöta på formuleringar av typen “Jag brinner för hållbarhetsfrågor, men…” Ett sätt att rättfärdiga en åsikt som inte är helt rumsren genom att appellera till något slags sunt förnuft. Det ekar olustigt likt “Jag är inte rasist, men…” Exempelvis: “Jag är inte emot bensinskatten, men det räcker nu.” Det glädjande i sammanhanget är att det uppenbarligen inte längre är politiskt gångbart att ignorera miljö- och klimatfrågan, men det innebär inte att alla för den skull tar den på allvar. Att påstå att nuvarande klimatpolitik är extrem och därmed kraftigt skära ner på satsningarna (M+KD:s budget) visar med all tänkbar tydlighet att man inte har förstått allvaret. Den som verkligen brinner för hållbarhetsfrågor vet att det är bråttom. Och att det vi gjort hittills inte räcker på långa banor. Naturvårdsverket släppte nyligen en rapport där man slår fast att Sveriges klimatmål inte kommer att nås med befintliga och beslutade styrmedel. Det kommer att krävas mycket hårdare tag - och det inom kort. Tycker du det är extremt nu? Det är en stilla vårbäck jämfört med den flodvåg av insatser vi kommer att behöva göra om tio år. Särskilt om vi inget gör nu. Ju längre vi väntar ju jobbigare kommer det bli.

Det är lätt att kritisera politiska beslut, men har vi verkligen några alternativ? Om det som görs är ogenomtänkt, vad är det vi borde göra istället? Jag saknar ett seriöst svar på den frågan. Moderaternas miljöpolitik verkar i huvudsak gå ut på att skjuta över ansvaret på kommande generationer. Det om något är ogenomtänkt.

"Det finns inga ekonomiskt realistiska alternativ till bensin och diesel"
Det verkar inte finnas någon fråga som retar upp folk lättare än höjd bensinskatt. Märkligt tycker jag eftersom det är en fråga som väldigt snart är historia. Om bara 11 år kommer försäljningen av nya bensin- och dieselbilar att förbjudas, enligt Januariöverenskommelsen. Det är inte bara i Sverige detta är på gång. Så vad innebär det? Jo det är en väldigt tydlig signal till bilbranschen åt vilket håll utvecklingen går, vilket innebär att tillverkningen och försäljningen av elbilar lär skjuta i höjden väldigt snart. Men redan idag kan du byta till en gasbil och på direkten sänka både dina drivmedelskostnader och din klimatpåverkan. Vi har kört gasbil i flera år och det funkar hur bra som helst. Visst, det finns vita fläckar på kartan över tankställen men det är inget man inte löser med lite planering. Att hävda att det inte finns några ekonomiskt realistiska alternativ till bensin och diesel är en ren lögn, och mest ett svepskäl för att slippa behöva ändra sig.

Men är det då någon vits med att höja bensinpriset om bensinen ändå är på väg bort? Ja i högsta grad, därför att klimatkrisen är akut. Som jag skrev ovan - kör vi på som vanligt i tio år till får vi det väldigt jobbigt sen. Om tio år måste utsläppen minska kraftigt, och i skrivande stund ökar de fortfarande. Höjda bränslepriser driver på utvecklingen av bränslesnålare motorer, vilket vi behöver här och nu. Och de bilar som säljs idag kommer ju att rulla i mer än tio år. Dessutom får det förhoppningsvis en del att börja cykla eller åka kollektivt, även om jag tror att smärtgränsen för vad man kan tänka sig att lägga på drivmedel är högre än vad många säger.

"Höjd bensinskatt är ett slag mot landsbygden"
Vi som bor på landet är beroende av bilen, det är helt sant. Men det är inte hela sanningen. Där vi bor har vi 5 km till barnens skola och 10 km till närmsta mataffär. Det är inga avstånd som nödvändigtvis kräver bil, men som tidigare göteborgare är vi nog de enda i trakten som ens överväger att cykla. Pratar vi glesbygd blir problematiken naturligtvis en helt annan. Men i de sammanhang där jag rör mig och bor finns ingen glesbygd, ändå anses höjd bensinskatt vara något som närmast hotar hela ens existens. För min del tycker jag mest det liknar en bekväm förevändning. “Vi har inget val” betyder faktiskt rätt ofta “Jag orkar inte”. Om göteborgaren kan pendla 10 km till jobbet med elcykel så kan naturligtvis landsbygdsbon det också. Men man har inte vanan. Sen kan det naturligtvis vara så att landsbygdsbor oftare pendlar längre sträckor än stadsbor (själv pendlar jag 60 km till Jönköping) men för de korta resorna är förutsättningarna såklart de samma.

Klimatomställningen måste självklart vara rättvis. Den får inte ske på bekostnad av möjligheten att leva i hela landet. Miljöpartiet presenterade därför nyligen förslag på en rad satsningar särskilt för landsbygden. Exempelvis vill man att intäkterna från vissa miljöskatter ska ge grön återbäring direkt till medborgarna, och att pengar ska återföras till de kommuner och regioner som producerar vind- och vattenkraft. Förslag av denna typ är viktiga för att skapa en rättvis klimatpolitik som alla kan acceptera. Annars riskerar omställningen att stanna vid en klick idealister som gör så gott de kan, och det räcker tyvärr inte. Alla måste med på tåget för att vi ska nå det hållbara samhället.

"Sveriges minskade koldioxidutsläpp är försumbara globalt sett"
Spelar det verkligen någon roll om vi i Sverige nollar våra utsläpp? Är det ändå inte försumbart i jämförelse med till exempel Kinas enorma utsläpp? Jag har hört denna retoriska fråga ställas många gånger och jag förstår poängen, men nej - det är inte försumbart. Det som är intressant att jämföra är naturligtvis utsläppen per person, inte utsläppen per nation. Om Kina delades upp i tusen små nationer skulle varje enskilt land enligt resonemanget ovan kunna hävda att deras utsläpp är så försumbara att de kan fortsätta som förut. Samma sak gäller förstår på individnivå. “Min insats är en droppe i havet” tänker du kanske. Spelar det någon som helst roll om jag äter en köttbit mindre i veckan? Svaret är ja! Det är summan av alla individuella val som utgör nationens totala påverkan. Det finns ingen annan att skylla på, vi måste ta vårt gemensamma ansvar. Globalt sett finns det här även en rättviseaspekt. Det blir orättvist att bara titta på dagens utsläppsnivåer, när det är vi i de så kallade industriländerna som har den stora historiska skulden. Men det finns ingen anledning att fastna i diskussioner om vem som borde göra mest. Nu måste vi alla göra allt vi kan. Tillsammans kan vi klara det!

Handlingsförlamning med en touch av hopp

Klimathotet blir bara allt mer akut men jag vet inte längre vad jag ska göra åt det. Vad jag kan göra åt det. Jag vill gärna vara optimist men det blir allt svårare. Hur många positiva blogginlägg om omställningens fantastiska möjligheter kan man skriva och samtidigt ta del av nyheter om att utsläppen fortfarande inte minskar, utan att förlora hoppet? Jag rör mig med snabba steg mot handlingsförlamning.

Uppenbarligen räcker det inte med att inspirera människor med visioner om en bättre framtid. Det är många som har försökt sig på det, såväl myndigheter som miljöorganisationer, med tanken att skrämsel bara paralyserar och inte leder till något konstruktivt. Men nej, nu tror jag det är dags för krigsrubriker. Krishantering i global skala. Mänskligheten behöver skakas om i själen. Det hade varit så trevligt om vi hade kunnat lösa omställningen på ett kreativt och roligt sätt. Men vi är förbi det stadiet nu. Nu krävs extraordinära handlingar. Förbud, skatter, åtstramningar. Tråkigheter som vi ville slippa, som vi gjort allt för att undvika. Men finns det ärligt talat något val nu? Vi har TVÅ år på oss att vända kurvan, men den pekar fortfarande uppåt. Jorden går under medan vi ser på. Våra barn får ärva en plundrad öken.

Medan koldioxidutsläppen slår nya rekord valde värdnationen Polen att låta FN:s pågående klimatmöte sponsras av kolindustrin. Ett skämt bara det, men att dessutom inreda konferenslokalen med kol - seriöst, har vi inte kommit längre? Skrattet fastnar i halsen.

Ja egentligen är det väl Trump & co man vill ryta åt. Men det hjälper föga. Vi måste hitta lösningar som funkar trots att världen är full av infantila despoter. Jag tänker mig att en grön kapprustning skulle kunna vara en väg. När Kina kör om USA med råge i antal solcellsanläggningar borde ett frö av irritation sås även hos en sån som Trump. Jag föreslår att vi - hela världens befolkning - sätter igång och retar Trump något alldeles oerhört för att USA är så dåliga på klimatfrågan. Påtala hur oduglig hans regering är på klimatomställning. Hur omöjligt det skulle vara för honom att ställa om energipolitiken. Hur oerhört långt före i utvecklingen andra länder ligger. Låt oss se om vi inte kan få honom att i ren trots satsa på klimatet bara för att bevisa motsatsen. Alla vet att omvänd psykologi funkar på barn så utan tvekan borde det funka på Trump. Sen kan vi trigga Putin på samma sätt. Och så är den gröna kapprustningen igång!

Men skämt åsido. Här och nu då? Vad ska jag göra? Det är som sagt lätt att drabbas av handlingsförlamning. Spelar mina val någon som helst roll? Kanske är det viktigaste just nu inte hur mycket vi minskar våra personliga klimatutsläpp utan att vi höjer vår röst! Där är Greta Thunberg - 15-åringen som började skolstrejka för klimatet och därigenom startade en global rörelse - just nu min största hjälte och förebild. Hennes klokhet överstiger de flesta av världens politiker. I sitt tal på FN:s klimatmöte sa hon bland annat: “Eftersom våra ledare uppför sig som barn, måste vi ta ansvaret som de skulle ha tagit för länge sedan”. Spot on.

I förra veckan, den 30 november, skedde manifestationer till stöd för Gretas klimatstrejk #FridaysForFuture i över 100 svenska städer. Jag var med och arrangerade manifestationen i Tidaholm. Vi var ett tjugotal som samlades på torget. Meningslöst kan tyckas, var det ens några beslutsfattare som märkte av manifestationen? Kanske inte, men ändå ingav den hopp. Vi har börjat höja vår röst! Det är nog nu! Förändringens tid är inne! Inser du inte det är dina dagar vid makten räknade.

Empati och anständighet - äkta svenska ideal

Tänk om du varje dag när du gick till jobbet inte visste om du skulle komma fram. Om du varje dag när du skickade dina barn till skolan inte visste om de skulle komma hem igen. Om du varje natt hörde bomber falla och du inte visste om ditt hus och ditt kvarter skulle stå kvar vid gryningen. Skulle du inte göra allt för att sätta dig själv och din familj i säkerhet? Och om du knappt hade några pengar, skulle du inte försaka allt annat för att åtminstone kunna skicka iväg din äldste son? Så att i alla fall någon i din familj var i säkerhet. Kunde växa upp i trygghet. Ja överhuvudtaget överleva.

Hela samhällsdebatten i dag lider av en hjärtskärande brist på empati. Visst medför invandringen utmaningar, det finns ingen som påstår något annat. Men det är utmaningar värda att ta tag i. Utmaningar värda att lägga tid, engagemang och kreativitet på. För det handlar om människor av kött och blod. Precis sådana som du och jag. Driftiga, kloka, goda människor, som bara haft oturen att födas i fattiga och konfliktsdrabbade länder. Visst, vi kan låtsas som att de inte finns. Stänga in oss i en nationell "gated community". Men då ska vi inte kalla oss goda. Då ska vi inte klappa oss på axeln och kalla Sverige för världens bästa land. För då är "svenskt" ingenting att ha. Då är svenska värderingar det samma som själviskhet, inskränkthet, inkrökthet. Är det de svenska värderingarna vi vill värna? I så fall vill jag inte kalla mig svensk.

En äkta svensk står på de svagas sida. En äkta svensk kallar aldrig, aldrig någonsin, en annan människa för en parasit. En äkta svensk är generös, öppen, förstående. En äkta svensk är stolt över sitt ursprung, över vad vi åstadkommit, att vi förvaltat våra talenter väl. Men en äkta svensk vet också att allt beror på en lycklig slump.

För det finns inget A- och B-lag. Vi har inte förtjänat vår rikedom. Fattiga människor är inte fattiga av lathet eller brist på kreativitet. De är fattiga för att hela systemet är korrupt. För att de i århundraden har utnyttjats av västvärlden. Vi har bara rört oss några millimeter bort ifrån kolonialsamhället. Till stor del är de fortfarande våra slavar, som tillverkar allt vårt krimskrams till nästan inga löner alls och under omänskliga förhållanden. Medan vi låtsas som om det regnar.

Till dig som tycker att det är viktigt med svenska värderingar kommer här en hemläxa: Läs liknelsen om den barmhärtige samariern (Lukasevangeliet 10:25-37) och betänk följande: Samarier var ett hatat folkslag, ändå var det just samariern i Jesus berättelse som visade barmhärtighet mot den misshandlade mannen. Han gjorde till och med mycket mer än vad som kunde begäras. Vad tror du Jesus ville säga med det? Vad innebär det i ditt eget liv och för de val du står inför? Vad innebär det för Sveriges roll i världen? Samtala gärna med en vän. Och tänk på detta: Det vi menar med svenska värderingar är i stort sett det samma som kristna värderingar. Så vill du vara en äkta svensk, lyssna på Jesus och låt medmänskligheten styra dina val. Även riksdagsval.

Var riktigt riktigt glad över invandringen!

Många som påstår att vi inte har råd med invandringen utgår ifrån en felaktig bild av hur ekonomin fungerar. I ens egen privatekonomi har man en begränsad inkomst att hushålla med, vilket för det mesta innebär att man måste göra prioriteringar. Man kan inte ha råd med allt. Många verkar tro att nationen fungerar likadant. Lägger vi pengar på invandring blir något annat lidande. Här kan man argumentsmässigt välja och vraka beroende på vem man är och vad man själv tycker är viktigt. Pensionerna blir lidande, jobben hotas, sjukvården går på knäna, och så vidare. Allt på grund av invandringen. Men en nationell ekonomi (eller global för den delen) är inget nollsummespel på detta sätt. Ekonomin är dynamisk, den påverkas av hur många som arbetar, hur vi investerar, hur konsumtionen ser ut, med mera. Den växer i en högkonjunktur och den växer med befolkningsmängden. Vad vi har råd med är alltså en svår fråga att svara på. Politik handlar därför snarare om vad vi vill ha råd med - vilka värderingar vill vi ska styra samhällets utveckling?

Man får heller inte glömma att motsatsen till en generös migrationspolitik också kostar pengar. Kanske minst lika mycket? Vad jag vet finns det ingen som räknat ordentligt på detta, men denna ledartext i ETC belyser frågan på ett bra sätt. Förbud, böter, tvångsutvisningar, språktester med mera måste ju administreras och utföras av någon. Vad kostar det? Varför är det så märkligt tyst kring “hårdare tag”-politikens prislapp?

Invandringens kostnad är en svår, för att inte säga omöjlig, diskussion att föra. Intressantare, och betydligt viktigare på längre sikt, är frågan om invandringens samhällsekonomiska konsekvenser. Som Annie Hellquist skriver i ledartexten ovan: Sverige går en dyster demografisk framtid till mötes om vi inte någonstans får ett tillskott på människor i arbetsför ålder.

Vi svenskar lever allt längre. 40-talisterna går nu i pension vilket innebär att den arbetsföra delen av befolkningen minskar. Färre måste försörja fler. Hur löser vi det? Ja antingen genom höjda skatter eller genom höjd pensionsålder. Förmodligen både och. Denna utveckling kan dock lindras om vi kan få in personer i arbetsför ålder utifrån. Med andra ord, för oss förvärvsarbetande är invandringen något riktigt riktigt bra. Den innebär att vi kanske slipper finna oss i sämre arbetsvillkor än vad våra far- och morföräldrar haft.

Jag har tidigare skrivit om regeringens satsning på traineejobb för unga. Jobben var tänkta främst inom omsorg i den offentliga sektorn och bristyrken inom privat sektor. Denna satsning blev ett rejält magplask. Inte för att det var en dålig idé, utan för att ungdomarna helt enkelt inte var intresserade. Det togs fram hundratals jobb men nästan ingen sökte dem. Om våra unga inte söker sig till dessa yrken, vem tänker vi oss då ska hjälpa oss när vi blir sjuka eller gamla? Jag tror du kan gissa mitt svar.

Självklart kan vi inte ha en helt oreglerad invandring, men det finns det heller inte många som förespråkar. Tyvärr är det inte sannolikt att flyktingströmmarna kommer att avta i framtiden, tvärtom. Läs gärna mitt inlägg om klimatflyktingar för en längre utläggning om det. Så ett klokt samhälle gör bäst i att förbereda sig. Redan nu behöver vi bygga upp en struktur som klarar av en ökande invandring. Vi har plats (till och med orter där husen står tomma och väntar) och vi har ett uppenbart arbetskraftsbehov, så vad hindrar oss?

Det är vårt fel (eller: klimathotet är en klassfråga)

Alla skyller på någon annan i klimatfrågan. Numera är det få som förnekar den globala uppvärmningen som sådan, däremot sin egen inblandning.

Flygbranschen protesterar högljutt över införandet av en flygskatt. De tycker den är orättvis eftersom flyget "bara" står för 2-3 procent av de totala utsläppen. LRF skriker som en stucken gris varje gång någon får den hutlösa idén att servera mat utan kött (nu senast i Vasaloppet). Bilindustrin anser att miljözoner inte är samhällsekonomiskt försvarbara (som om luften vi andas kan reduceras till en ekonomisk fråga). Detaljhandeln tycker inte att de kan ställas till svars för vilka varor de säljer. De skulle inte sälja brasiliansk oxfilé om inte kunderna efterfrågade det, menar de.

Det hela blir pinsamt och löjligt genomskinligt. Det är uppenbart att de alla talar i egen sak. Och att de egentligen förstår att världen inte är så där svartvit. Att det inte finns någon ultimat syndabock att peka ut. Alla vet sanningen, men ingen vill riktigt erkänna den för sig själv. Sanningen att alla branscher och alla led i kedjan är lika skyldiga. Det är meningslöst att försöka utröna vem som är mest skyldig. Alla måste ställa om. Alla måste bli hållbara. Det hade varit klädsamt om branschorganisationerna hade erkänt detta, istället för att skylla ifrån sig.

Däremot kan det konstateras att utifrån ett globalt perspektiv bär världens länder olika stort ansvar. Statistik över ekologiska fotavtryck, det vill säga länders resursförbrukning, visar att de mest hållbara länderna i världen är Eritrea, Haiti och Afghanistan. Men hur hållbart är livet i dessa länder på riktigt? Inte särskilt. De låga siffrorna beror förstås på utbredd fattigdom, vilket innebär närmast obefintlig konsumtion och därmed mycket liten miljöpåverkan. Samma statistik visar med besvärande tydlighet vårt eget ansvar. Sverige ligger på en inte särskilt hedrande femteplats, efter Australien, Förenade arabemiraten, USA och Kanada.

Min slutsats av detta är enkel. Det är vi i de rika länderna som, både nu och historiskt, är ansvariga för största delen av världens miljö- och klimatpåverkan. Då ligger också det största ansvaret för att lösa miljö- och klimatfrågorna på oss. Extra orättvist är det eftersom de värsta effekterna av klimatförändringarna förväntas drabba fattiga länder.

Klimatfrågan är alltså egentligen i grunden en klassfråga som, åtminstone till viss del, gäller även här på hemmaplan. Det finns inget som är bättre för klimatet än att inte konsumera alls. Detta är så självklart att vi nästan glömmer bort det i vår iver att försöka utröna vilken slags konsumtion som är bäst (vegetariskt, ekologiskt, svenskt, fairtrade, återbruk och så vidare). Kontentan är att de med låga inkomster i princip per automatik också har låga klimatavtryck eftersom de konsumerar mindre. Nu är inte detta någon absolut sanning, eftersom man naturligtvis kan använda sina pengar mer eller mindre klokt. En höginkomsttagare skulle ju kunna köpa samma antal saker men mer hållbara och dyrare (inte heller det är någon absolut sanning, även om kvalitet måste få kosta). Som en grundprincip måste det ändå anses rimligt att anta att de rika bär ett större klimatansvar än de fattiga, även lokalt.

Hur ansvarsbördan ska fördelas rättvist har debatterats under de internationella klimatmötena under decennier och har varit en avgörande anledning till att det varit så svårt att enas kring ett globalt klimatavtal. Det är därför Parisavtalet är historiskt. Alla länder har enats om en färdplan (utom USA/Donald Trump som inte förstår varför rika skulle behöva ta mer ansvar). Enligt Parisavtalet ska rika länder bland annat bidra med finansiering till FN:s gröna klimatfond, för att underlätta fattiga länders omställning.

Men klimaträttvisa är inte bara en fråga på global politisk nivå. Du kan göra skillnad du med! Ge en gåva till en biståndsorganisation som jobbar med förebyggande klimatanpassningsprojekt. Gör medvetna val för att minska din egen klimatpåverkan. Rösta på politiker som tar klimatfrågan på allvar. Utredningar och avtal i all ära - nu är det dags för handling!

Vad gör vi när klimatflyktingarna börjar knacka på dörren?

Vi har en invandringskris påstår somliga. Vi måste stoppa invandringen annars går vårt land åt helvete. Konstigt, jag trodde det var flyktingarna som var i kris, inte vi. Och att det var platser som Syrien, Somalia och Afganistan som var helvetet på jorden, inte Sverige.

Faktum är att de flyktingströmmar vi ser i världen idag bara är toppen på ett isberg. Ett gigantiskt och snabbt smältande isberg, kan tilläggas. Inom en snar framtid kommer flera platser på vår jord att bli obeboeliga för människor. Redan idag händer det att människor i mellanöstern dör av extremhetta. Detta problem kommer att radikalt förvärras på grund av klimatförändringarna. Prognoser visar att även områden i Indien, Pakistan och Bangladesh kommer att bli obeboeliga på grund av extremhetta. Som om inte det vore nog bidrar klimatförändringarna dessutom till extremare väder över hela klotet, med översvämningar, stormar, jordskred och torka som följd.

Det är inte svårt att räkna ut vad detta innebär för framtiden. Klimatflyktingarna kommer att öka kraftigt. Enligt en prognos från FN:s Institut för miljö och mänsklig säkerhet kommer det om trettio år att finnas 200 miljoner människor på flykt undan klimatförändringar. Sätt det i relation till att det i år har kommit knappt 130 000 migranter till Europa, det vill säga inte ens en promille av 200 miljoner. Det är synnerligen överdrivet att kalla nuvarande invandringssituation i Sverige för en kris. Däremot kommer vi definitivt att hamna i en i framtiden, om vi inte redan nu börjar planera för hur vi ska undvika det.

Det allra bästa är naturligtvis att försöka häva klimatförändringarna. Men detta tar tid, tid vi inte har. Det näst bästa är att klimatanpassa samhällen så att de klarar en större påfrestning. Bygga vallar mot havet, luftkonditionera husen, osv. Men detta kostar pengar, ofantliga summor förmodligen. Så vi kan inte räkna med att bygga bort hela den hotande flyktingkrisen. Åtminstone tror inte jag det.

Därför behöver vi förbereda oss. Vad gör vi när klimatflyktingarna står vid vår dörr?

En sak för regeringen att ta tag i redan nu är lagstiftningen. Vem är en klimatflykting? I nuläget är det förmodligen omöjligt att få asyl på grund av miljöhot. Egentligen är det förstås en global fråga, där särskilt ansvar vilar på världens välfärdsstater. Därför ska Sverige självklart gå i bräschen för att FN:s flyktingkonvention uppdateras på området. Och det kan vi göra genom att föregå med gott exempel genom vår egen lagstiftning.

Nästa steg är att planera för ett framtida samhälle där vi maximerar antalet flyktingar vi kan ta emot. Jag är inte naiv här, jag tror inte att någon nation mäktar med att ta emot hur många migranter som helst. Men i samhällsplaneringen kan vi utgå ifrån ett scenario där vi tar emot så många vi bara kan. Vi planerar redan utifrån antagna befolkningskurvor. Hur invånarantalet kommer öka, hur ålderspyramiden kommer se ut, och så vidare. Det är inte så svårt att här även lägga till ett antagande om ökande antal migranter. Gör vi inte det kommer vi att stå handfallna när stunden kommer, och återigen svamla om att vi inte kan ta emot fler. Att vi måste se till våra egna behov först. Men det är ingen giltig ursäkt. Om man vet att vintern kommer men inte hugger någon ved får man skylla sig själv om man sen fryser. Förbereder vi oss inte på massiva flyktingströmmar kommer vi att få enorma problem. Men om vi förbereder oss kan vi som nation istället bli en god kraft i en orolig tid. Åtmistone jag kommer att jobba för det sistnämnda.

Vid vägs ände - Problemet med att leva i visionerna från 1950-talet

Samhällsbyggen tar tid. Den värld jag drömmer om kanske blir verklighet först för mina barnbarnsbarn. Jag skulle inte ha något problem med det om det var så att vi verkligen byggde på det hållbara samhället. Problemet är att vi fortfarande sitter fast i visioner från igår. Beslutade byggplaner ska bara genomföras, hur idiotiska de än ter sig i ljuset av ny kunskap. Till exempel motorvägsbyggena i Stockholm som beslutades i början av 1990-talet ("Dennispaketet"), långt innan det fanns något klimatavtal att ta hänsyn till. När vi nu står inför helt andra fakta än då - och därmed fått nya visioner om hur en attraktiv och hållbar stad bör byggas - envisas politiker (som gissningsvis har passerat sitt bäst-före-datum) ändå med att genomföra dessa projekt, exempelvis Förbifart Stockholm.

Donald Trump resonerar på precis samma sätt, när han nu bestämt sig för att lämna Parisavtalet. Han försöker bygga världen utifrån förlegade uppfattningar om vad som är önskvärt (den närmast heliga "american way of life"). Galenskaper naturligtvis, men vi kan trösta oss med att han kommer att vara en parentes i historien, han har i stort sett hela övriga världen emot sig.

Flygplatsen i Sälen är ett annat aktuellt exempel (ett på alla sätt vansinnesprojekt, som jag skrivit om tidigare). Även om man möjligen kan tycka att Alliansregeringen som beslutade om investeringen under förra mandatperioden redan då borde vetat bättre, är det ännu mer oförståeligt hur projektet kan få tillåtas att fortgå nu. Regeringen vill införa flygskatt för att minska flygandet, samtidigt ger man ett investeringsstöd på 250 miljoner till Sälens flygplats. Tydligen vet inte den ena handen vad den andra gör.

Det grundläggande problemet bakom detta är att stads- och samhällsplaner sällan uppdateras i takt med att ny vetenskap presenteras. Vi borde självklart bygga samhället utifrån vad forskningen säger om välbefinnande, miljö, kommunikationer, och så vidare. Men nu lever vi i visionerna från 1950-talet, bilismens guldålder. Det de såg som eftersträvansvärt då, den ultimata framtiden, har vi nu. Problemet med den visionen var bara att den var allt annat än hållbar. Tack för inget, alla gubbar från förr som trodde ni visste.

Framtidens samhälle kommer inte att kunna vara baserat på bilen, oavsett om den drivs av el eller något annat. Bilen kommer självklart att behövas ibland, särskilt i glesbebyggda områden, men i staden kommer den att ha spelat ut sin roll. Det räcker med att räkna ut den yta som bilar tar i anspråk (vägar, parkeringar) för att inse att vi omöjligt kan öka antalet bilar i samma utsträckning som antalet invånare. Alla kommuner vill växa, men att bygga monstervägnät som i till exempel Los Angeles hjälper föga. Dessutom behövs ju den tillgängliga ytan till nya bostäder. Sen har vi också den globala rättviseaspekten på det hela (som man gärna blundar för om man är bilfantast). Det vill säga, om alla i världen skulle leva som vi i Sverige och äga 1-2 bilar per hushåll, skulle de klimatmässiga konsekvenserna bli katastrofala. Kan vi då etiskt sett verkligen fortsätta på den inslagna banan?

Vi måste börja planera våra samhällen annorlunda. Vi måste tänka nytt. Hur kan vi till exempel göra kollektivtrafiken smart, snabb och smidig? I Köpenhamn finns fler cyklar än bilar. Över fyrtio procent av all pendling sker med cykel. Men köpenhamnarna har inte valt detta för att de är så fantastiskt mycket mer miljömedvetna än exempelvis göteborgare. Den främsta anledningen är helt enkelt för att det upplevs som det smidigaste sättet att ta sig fram. Det har det inte blivit av sig självt. Köpenhamns kommun har aktivt arbetat för att främja cyklandet under lång tid, till exempel genom att bygga ett nät av "cykelmotorvägar".

Samtidigt hemma hos oss verkar gubbarna på Trafikverket resonera ungefär som i inledningen av Liftarens guide till galaxen, när Arthur Dent upptäcker att en bulldozer är på väg att riva hans hus för att bana väg åt en motorled:

- Ni kommer att bli tvungen att acceptera detta, sa Mr Prosser och snurrade pälsmössan runt på sitt huvud, denna motorled måste byggas och den ska byggas!
- Första gången jag hör talas om den, sa Arthur, varför måste den byggas?
Mr Prosser hötte med fingret åt honom en stund. Sen slutade han och stoppade undan fingret.
- Vad menar ni med det? Varför den ska byggas? Det ska bli en motorled. Motorleder är till för att byggas!

Men ett vägbygge kan självklart aldrig vara ett självändamål.  En motorväg som helt abrupt tar slut kan bli en tydlig efterlämnad symbol till kommande generationer om att här nådde vi vägs ände.

Framtiden blir vad vi gör den till. Vi behöver politiker som vågar skrota tidigare beslutade projekt om de krockar med det vi nu vet om miljö och klimat. Politiker som vågar släppa sin prestige och vågar säga att de kommit till ny insikt. Politiker som inser att vi måste bygga samhället för en livsstil som är hållbar inte bara för oss i Sverige utan för hela världen. Så hur du lägger din röst i nästa val är i högsta grad väsentligt.

Maten kan räcka till alla

Vi vill gärna tro att allting blir bättre och bättre. För varje generation har den materiella standarden i vårt land höjts. Vi har allt vi behöver. Vi har till och med råd att shoppa enbart för nöjes skull, och att resa på utlandssemester flera gånger per år. Men det är något som skaver.

Världens åtta rikaste män äger nu lika mycket som den fattigaste hälften av mänskligheten. Läs den meningen en gång till. Skillnaden mellan de rikaste och de fattigaste i världen är större än någonsin, och dessvärre fortsätter klyftorna att öka.

Den extrema ojämlikheten är en av vår tids största och viktigaste utmaningar. Varje dag saknar runt 800 miljoner människor möjlighet att äta sig mätta. Men det är inte brist på mat som orsakar hunger och undernäring. Det finns tillräckligt med mat för att försörja alla människor i världen. Den är bara djupt orättvist fördelad.

Ojämlikhet är inte enbart en etisk fråga, dess konsekvenser berör oss alla. Extrem ojämlikhet korrumperar politiker, hindrar ekonomisk tillväxt, orsakar brott och konflikter. Den undergräver själva grunden för vårt samhälle. Men kapitalismens baksidor är inte så lätta att få bukt med. Det kräver beslutsamma politiker världen över som ser till att överskottet i samhället fördelas rättvist, så att inte enbart några enstaka bolag och deras ägare gynnas av tillväxten.

Ett rejält krafttag måste göras mot skatteplanering - på global nivå. Utvecklingsländerna förlorar sju gånger mer i skatteflykt än vad biståndet ger. I Sverige betalade åtta av de tjugo största bolagen ingen bolagsskatt under 2014. Detta är tydliga exempel på hur bolagen maximerar sina vinster på vanliga medborgares bekostnad. Pengar som borde gått till sociala skyddsnät - i utvecklingsländerna handlar det om ren och skär överlevnad - hamnar istället på en handfull välmående mäns redan feta bankkonton.

Det politiska och ekonomiska systemet förändras plågsamt långsamt, men vi behöver ändå inte tappa modet. Det finns mycket vi kan göra under tiden. Kanske är det allra viktigaste att ge människor kunskaper och självförtroende att ta makt över sin egen situation. Till exempel kan fattiga bönder genom ny kunskap öka sina skördarna och stå emot klimatförändringarna. Hållbara jordbruksmetoder som att odla i terrasser och gödsla med kompost ökar mullhalten i jorden. Eftersom mullrik jord binder kol bidrar det till att minska koldioxidutsläppen från jordbruket. På det sättet motverkar jordbruket också klimatförändringarna. Ibland kan man höra att ekologisk produktion ger lägre skördar och därmed ökar svälten i världen. Det är en missuppfattning. Flera studier visar tvärt om att när mindre jordbruk i utvecklingsländer läggs om till ekologiskt så ökar skördarna redan efter några få år. Dessutom slipper bönderna de stora utgifterna för konstgödsel och bekämpningsmedel, vilket förbättrar marginalerna ytterligare.

Trädplantering är en annan bra sak. På kort sikt ger det höjt välbefinnande (frukt, skugga), på längre sikt inkomst (virke). På köpet är det bra för klimatet (binder kol). Tillgång till resurser är också något vi kan jobba för oavsett vad som händer på det politiska planet. Det kan till exempel handla om att säkerställa tillgången till rent vatten. Så deppa inte ihop. Skippa en utlandsresa och leta istället upp en hjälporganisation du litar på och bli månadsgivare. Så länge inte världens biljonärer förstått problemet får vi, som relativt sett ändå har det väldigt bra, gå före i kampen mot orättvisan.

Hållbart är hållbart (inte så enkelt som det låter)

Vissa saker håller upprörande dåligt, som moderna kläder till exempel. Jag är nu nere på att äga ett enda par byxor, efter att mitt andra par gått hål på. Där går helt klart gränsen för vad som är socialt acceptabelt och jag inser att klädbutikerna kallar på mig. Men det upprörande i sammanhanget är inte min oroväckande låga nivå på klädkonsumtion, utan att jag inte har ett enda plagg som hållit mer än fem år. Nu för tiden görs tyger medvetet så tunna som möjligt, så att de ska slitas snabbare. Jämför gammelmormors lakan med nyinköpta så märker du det direkt.

Andra saker håller längre än man tror. Jag har bara ägt ett par slalompjäxor i mitt liv. Jag fick dem när jag var typ femton och använder dem fortfarande. Vid det här laget har de blivit perfekt gjutna efter mina fötter, och de slits inte märkbart utav att användas ett par veckor om året. Detta scenario är självklart det eftersträvansvärda för alla som vill leva hållbart. Men för Salomon är det katastrofalt. Ett enda par pjäxor sålda på tjugo år, det blir ingen vidare business av det. Så om produkten är för bra får man helt enkelt övertyga konsumenterna att byta av andra skäl.

Det kan låta som en konspirationsteori men faktum är att vi luras att byta våra saker oftare än nödvändigt. Vår enda dator i hushållet är en gammal laptop som jag tog med hem från jobbet när den skulle slängas. Det är minst tre år sen. Då ansågs den vara orimligt gammal och redo att skrotas, men efter formatering och nytt operativsystem funkar den fortfarande fint. Det är inte så känt i Sverige men det finns en enorm global andrahandsmarknad för elektronik. Så när du byter ut din dator eller mobil fast det egentligen inte är nödvändigt går inte din gamla direkt till skrotning. Istället återställs den, fixas till och säljs i Kazakstan, Nigeria eller någon annanstans där priset är viktigare än modellen. För elektronikbranschen blir det här en ren extrainkomst - de säljer prylarna en gång till. I det ljuset är det inte särskilt förvånande att mobilföretagen uppmuntrar oss till att byta mobil varje år. “Nöj dig med mer” som Tele2 propagerar i sin senaste kampanj. Ur miljösynpunkt är det naturligtvis bättre att prylarna återanvänds än att de skrotas i förtid, men fenomenet belyser ändå ett allvarligt systemfel. För att tillväxten ska rulla på måste vi konsumera mer än vi egentligen behöver. Byta ut saker innan de gått sönder. Renovera köket för att vi tröttnat på färgen på kaklet.

Så hållbart är hållbart. Det är enkel logik. Ju längre vi använder våra saker ju mindre miljöbelastning. Tyvärr är det inte lika enkelt i praktiken. Mina skrytexempel ovan till trots så är det ärligt talat mer tur än skicklighet om man råkar göra ett lyckat inköp. Dyra Nike-skor produceras i samma kinesiska fabriker som billiga kopior (Abidas till exempel, som såldes på GeKås när jag var liten), så hur vet man att de är värda sitt pris? Faktum är att man inte vet det. Priset är ingen indikator för kvalitet. Det kan vara det, men det är ingen självklarhet. Istället betalar vi för en massa annat, som prestige, status och exklusivitet. Ska man ha någon chans i pryldjungeln får man läsa tester (typ Råd & Rön) och titta efter tillverkningsland. Är något gjort i Sverige borgar det för högre kvalitet, eftersom det är ett av få sätt som svenska produktionsföretag kan konkurrera med billig import. Men det är fortfarande inte självklart.

Att främja hållbara konsumtions- och produktionsmönster är FN:s globala mål nr 12. Ett oerhört viktigt mål om vi ska uppnå en hållbar global utveckling. En stor del av ansvaret ligger hos producenterna. De måste utveckla bättre, mer hållbara och miljövänliga produkter, och se över sin miljöbelastning i hela produktionskedjan. Men ett stort ansvar vilar också på oss konsumenter. När nya miljösmarta produkter lanseras måste vi vara beredda att betala ett högre pris för dessa. Det är enda sättet att minska konsumtionen utan att samtidigt minska företagens förtjänst. I framtiden kommer det bara att vara gamlingarna som letar extrapriser. För framtidens generationer är det hållbarhet som gäller. Allt annat är löjligt passé.

Kapitulerar (Välkommen 2017)

Alla goda viljor till trots verkar världen vara på väg utför. Det är lätt att vackla i sin framtidstro när världen brinner och motsättningarna ökar. När en blivande president tror att klimathotet är en kinesisk konspiration. När vi skickar tillbaka afghanska ungdomar till ett land dit vi själva avråds från att resa. När grupper som IS och Boko Haram begår bestialiska övergrepp. När världen styrs av män som Erdogan och Putin.

Vi lever i ett helvete. En fallen skapelse. En mardröm av själviskhet som systematiskt kväver alla framtida generationer. Ändå får vi aldrig ge upp.

Jag tror inte på utopier, jag tror inte att vi någonsin kommer få bukt med alla problem i denna världen. Ändå ger jag inte upp. Men jag kapitulerar.

Man kan nog säga att kapitulation är själva kärnan i den kristna tron. Ja kanske i alla religioner. Vi förmår inte allt. I djupet av människans själ ekar ett rop på hjälp. Kyrie eleison.

Välkommen 2017. Må du bli ett år av medmänsklighet, mod, skapelseansvar och massor av passion, kreativitet och glädje. Gud går med oss. Ingenting är omöjligt.

Vi är alla Sackaios

Denna söndags tema är "Samhällsansvar". Runt om i Sveriges kyrkor läser man berättelsen om Sackaios. Du kanske minns den. Sackaios var tullindrivaren som systematiskt hade utnyttjat sin position för egen vinning, men som i mötet med Jesus kom till ny självinsikt:

"Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt."
Lukasevangeliet 19:8

Okej, så en brottsling omvände sig.  Vad är det för poäng med att läsa den här texten två tusen år senare? Den omedelbara kopplingen mellan ekobrott och ditt eget liv kanske inte känns självklar. Ändå är det så.

Det finns avgrundsdjupa orättvisor i världen. Medan somliga blir sjuka av att äta för mycket, svälter andra ihjäl. Sambanden är komplexa och svåra att förstå. Inte kan väl mitt handlande spela säkert stor roll för de fattigas situation i Afrika? En gör så gott en kan. Eller som den danske tecknaren Robert Storm Petersen uttryckte det: "Alla andra tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig".

Sackaios verkade inte riktigt ha förstått konsekvenserna av sina handlingar. "Och har jag pressat ut pengar av någon..." På samma sätt är du kanske omedveten om vad det innebär när du köper en t-shirt tillverkad i Bangladesh (slavliknande arbetsvillkor) eller kött från Polen (oetisk djurhållning) eller kyckling från Thailand (massiv användning av antibiotika vilket skapar ökad antibiotikaresistens) eller kakao från Elfenbenskusten (barnarbete). Du ville ju bara spara lite pengar.

Att bli en medveten konsument är väldigt bra, men ändå otillräckligt. Ekonomin idag är global. Allting hänger ihop. Och det är konstruerat så att det i första hand gynnar västvärlden. Genom handelsavtal, tullar och en kartelliknande uppdelning av världsmarknaden missgynnas konsekvent de fattigaste länderna. Detta är vi alla en del av vare sig vi är medvetna om det eller inte. Som det uttrycks i en av högmässans syndabekännelser: "Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår".

Det är lätt att bli uppgiven. Missmodig. Förkrossad. Men så stiger Jesus fram. Och hans svar till Sackaios är ett eko även till vår tid: "I dag har räddningen nått detta hus".

Vad ryms inte i din världsbild?

Vi satt på ett café i Addis Abeba. En etiopisk kille som var bekant med någon i sällskapet var med. Samtalet kom in på religion, inte helt ovanligt här till skillnad från i Sverige.
- Vad tror svenskar på? frågade han.
Vårt svar blev famlande.
- Jaa, alltså traditionellt är det ju ett kristet land, men nu tror nog de flesta inte på nåt.
Killen blev tyst. Verkade ha lite svårt att ta in det vi sagt. Men efter ett tag sken han upp, som om myntet hade trillat ner.
- Jaha så de tillber solen och naturen då, som våra traditionella religioner.
Att man kan välja att inte tillhöra någon religion alls fanns inte i killens världsbild. Antingen är man det ena eller det andra. Så är man varken muslim eller kristen så måste det ju innebära att man tillber naturgudar.

Den här händelsen utspelade sig för flera år sen men den har stannat kvar i mitt minne. Jag återvänder till den då och då, för den säger något viktigt om oss människor. Omedvetet formas vi av det samhälle vi lever i. Det vi tycker är självklart kan för någon från en annan kultur framstå som naivt, skrattretande eller helt enkelt otänkbart. Detta leder till en utmanande men spännande följdfråga: Vad finns det som inte ryms i vår världsbild?

Tillväxtens gräns är ett sådant ämne. Att utveckling kan vara något negativt är ett annat. Västvärldens ekonomi (som genom globaliseringen allt mer blir hela världens ekonomi) bygger på ett antal antaganden som sällan, eller aldrig, ifrågasätts. Vi har exempelvis ett pensionssystem i Sverige som bygger på att ekonomin kommer fortsätta att växa och växa i mer eller mindre samma takt under överskådlig tid. Det samma gäller de flesta framtidsprognoser, budgetar och investeringar. Att det finns en gräns för tillväxten verkar vara lika obegripligt för styrande politiker och ekonomer, som konceptet ateism var för den etiopiske killen. Trots att resonemanget egentligen är enkelt för alla att förstå - tillväxt kräver resurser och jordens tillgångar är begränsade, alltså kan vi inte ha evig tillväxt - blir det en omöjlighet. Det kan väl inte vara så att hela ens världsbild, och alla ekonomiska modeller, byggts upp kring en falsk idé? Nej det är en allt för jobbig tanke, då är det lättare att inte låtsats om saken. Så blir frågan ett tabu och nåde den som vågar nämna något om det.

Sen var det det här med utvecklingen. Är all utveckling positiv? Ja med marknadsekonomiska glasögon kan det lätt se så ut. Utan utveckling skulle ju inga nya investeringar göras, ingen ökad försäljning ske, inga nya arbetstillfällen skapas, omsättningen skulle stangera. Vi ser det som självklart att nytt alltid är bättre än gammalt, att en stad alltid ska växa, att vi ständigt ska få det lite bättre. Men ämnet tangerar det ovan. Finns det ingen gräns? När har vi utvecklats klart, vuxit upp, blivit färdiga? Frågan skulle behöva diskuteras mycket oftare. Den är kanske själva grunden varpå alla politiska partier borde bygga sina partiprogram. Vad är det vi egentligen vill uppnå? Vartåt ska utvecklingen leda? Och inte minst, när kan vi vara nöjda? Ställer vi inte dessa frågor är jag övertygad om att utvecklingen i allt högre grad riskerar att leda till oväntade negativa effekter, inte minst i form av miljöförstöring och klimatförändringar. Vi ser det kanske inte så tydligt här i Sverige än, men jag fick en tydlig påminnelse om det när jag besökte en kommun i Italien inom ett EU-projekt som jag jobbar med. Vi hade gått upp för en liten höjd och blickade ut över dalgången. Där fanns industriområden, stadsbebyggelse, och här och där små gröna rutor av jordbruksmark.
- Härifrån kan vi se hur urbaniseringen år för år sväljer allt mer utav de gröna områdena. Fortsätter utvecklingen kommer dalgången vara helt bebyggd inom 10 år, berättade de.
Ur ekonomisk synvinkel knappast något problem, snarare den väntade utvecklingen. Ur miljösynpunkt däremot en katastrof. Den biologiska mångfalden, den lokala matförsörjningen, den för människan så viktiga kontakten med naturen. Allt det försvinner. Men inte nog med det, dessutom hotas vattenförsörjningen i och med att regnet bara träffar hårda ytor och därmed inte kan fylla på grundvattnet. När de berättade detta blev det så tydligt för mig att även utvecklingen har en gräns.

Vi måste våga utmana vår världsbild om jorden ska han någon chans. Det är receptet för en hållbar framtid. Glädjande nog blir vi fler och fler som gör denna upptäckt.

Saker vi borde lärt oss av att spela monopol

Världen är ett Monopol-spel och vi befinner oss mitt i en spelomgång som pågått i så där en två hundra år. Alla vill vi få det bättre, alla vill vi bli vinnare. Men den som någon gång spelat Monopol vet vartåt det barkar. Tillväxten sker inte jämnt fördelad. När marknaden börjar bli mättad (alla tomter köpta och bebyggda) börjar utslagningen. En ekonomisk tillväxt kan i det läget bara ske på någon annans bekostnad.

Det stora problemet med kapitalismen är att det är en blind kraft. Det är inte som nyliberaler försöker intala oss (och sig själva) att marknaden automatiskt skulle styra samhällsutvecklingen mot allt större jämlikhet. Tvärt om blir världens rikedomar allt mer koncentrerade för varje år. Världens 85 rikaste individer äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning tillsammans. Och den rikaste en procenten av världens befolkning äger mer än resten tillsammans. Precis som i Monopol.

Monopol är baserat på ett spel utvecklat av Elizabeth Magie Phillips 1904 kallat "The landlord’s game". Spelet konstruerades förmodligen för att illustrera kapitalismens baksidor. Vid spelets slut finns bara en spelare kvar som äger alla tomter och alla hus. Vill vi ha en sådan utveckling i samhället?

Det är dock inte helt lätt att veta hur vi ska kunna ändra på utvecklingen i den globala ekonomi vi lever i. Det är svårt att ens förstå hur allt hänger ihop. Men en sak är säker, vad världen behöver är inte mer frihandel utan mer rättvis handel.

Med rätt dos av fantasi är jag övertygad om att vi kan hitta nya betydligt bättre sätt att styra samhället och dess utveckling. Som när vår fyraåring lekte häromdan och jag skulle handla i hennes affär: "Nej det kostar inget för i det här landet finns inga pengar".

Vi väljer vad vi har råd med

Julhandeln i år väntas uppgå till ca 75 miljarder. Det är ett svindlande stort belopp. Som jämförelse är Sveriges samlade biståndsbudget ca 40 miljarder. Om vi konsumerade mindre och istället skänkte pengarna skulle vi alltså kunna fördubbla utvecklingsarbetet!

Tänk er det. Dubbelt så många brunnar borrade. Dubbelt så många barn som får skolgång. Dubbelt så många platser för asylsökande flyktingar.

Det påstås från en del håll att vi inte har råd att ta emot så många flyktingar som vi gjort under det senaste året. Det är en sanning med modifikation. Minst sagt. Med tanke på att de flesta av oss dagligen ägnar oss åt lyxkonsumtion är det enkelt att konstatera att en liten skattehöjning till förmån för de allra mest utsatta inte skulle drabba oss särskilt hårt. Några presenter färre i jul eller skicka tillbaka flyktingar till ett bokstavligt rent helvete. Vad väljer du?

Min väg från EU-motståndare till världsmedborgare

I ett tidigare inlägg skällde jag på våra politiker och sa att de inte tar klimatkrisen på tillräckligt stort allvar, och att utvecklingen mot ett hållbart samhälle går alldeles för långsamt. Det är förvisso sant men nu tänker jag balansera bilden lite genom att berätta om min ändrade inställning till EU.

Jag var 15 år när Sverige folkomröstade om EU. Vi hade heta diskussioner på SO-lektionerna. Vi var irriterade över att inte få vara med och rösta om vår egna framtid, men försökte påverka genom att bära pins där det stod "Ja till Europa" eller "Nej till EU". Jag tillhörde den fanatiskt övertygade nej-falangen. Idag tänker jag helt annorlunda.

Då tänkte jag bara utifrån Sverige. Vad hade vi att vinna på ett medlemskap? Inte mycket. Vi skulle få betala mer i avgift än vi fick tillbaka, bara en sådan sak. Vi skulle ge upp vår suveränitet när det gällde lagstiftning. Och släppte vi kontrollen över tullarna skulle det börja välla in billiga produkter som på sikt skulle kunna slå ut vår inhemska produktion. Allt detta har visat sig stämma, ändå är jag idag positivt inställd till EU.

Förklaringen kan egentligen sammanfattas i ett enda ord - samarbete. Efter att ha bott i Österrike, USA och Etiopien har jag fått en förändrad och fördjupad bild av hur världen ser ut och fungerar. När jag var 15 år insåg jag inte att allting hänger ihop. Vår jordbrukspolitik påverkar bönder i Afrika. En finanskrasch i Kina påverkar Stockholmsbörsen. Det jag väljer att köpa påverkar någons chans till överlevnad i en helt annan del av världen. Därför måste vi samarbeta. Vi kan inte isolera oss bakom stängda gränser och tro att vi klarar oss själva.

Detta är kanske den största bristen i Sverigedemokraternas politik, förutom den totala avsaknaden av medmänsklighet. Vi kan inte stänga gränserna och skapa ett Sverige som det var förr, för världen ser inte ut som den gjorde förr. Vi har en global marknad där världsmarknadspriserna på råvaror påverkar böndernas situation i såväl Sverige som i Qatar och Kongo (världens rikaste respektive fattigaste land). Men marknaden är långt ifrån rättvis. Ska vi utrota fattigdomen i världen räcker det inte med att skramla pengar på någon stödgala då och då, de globala spelreglerna måste förändras. Där fyller EU en jätteviktig roll. Vi kan inte driva igenom globala förändringar på egen hand, hur gärna vi än vill. EU har makt som en enskild pyttenation som Sverige aldrig kan få.

Vi står också inför enorma globala utmaningar som enbart kan lösas gemensamt. För att nå tvågradersmålet kommer det krävas styrmedel, sa Johan Rockström i en intervju nyligen. Jag håller helt med. Marknadskrafterna ser bara till egennyttan, inte till planetens bästa. Därför måste det bli olönsamt att investera i fossil teknik, och det blir det snabbast och enklast genom politiska beslut. I detta har jag en stark förhoppning om att EU kan visa vägen för övriga världen. Beslutet om att fasa ut de traditionella glödlamporna är ett exempel på det. EU:s målsättning om förbud mot plastpåsar är ett annat.

EU har många brister, på samma sätt som även FN har brister, men samarbete trumfar alltid isolering. Jag ser mig inte i första hand som svensk, utan som världsmedborgare. Tillsammans skapar vi en bättre värld!