Du har säkert hört uttrycket att ha Luther på axeln. En undermedveten röst som manar oss att göra rätt för oss. Att aldrig med gott samvete tillåta sig att bara ha kul. Den glädjelösa plikttrogenheten. Men det är inte Martin Luther som ger dig prestationsångest. Det är inte hans läror som gör livet tråkigt. Det hela är en märklig missuppfattning och uttrycket om att ha Luther på axeln dök upp så sent som på 1980-talet.
Svenskarna är i själva verket ensamma om att ha denna Luther-bild. Protestanter från andra länder ifrågasätter om svenskarna inte i själva verket är smygkatoliker, skriver Birgit Stolt i boken Luther själv. Grunden i luthersk teologi är att vägen till Gud går genom tron allena. Att vi får kallas Guds barn har inte det minsta med våra gärningar att göra. Gud älskar var och en av oss utan krav på motprestation.
Därför är det märkligt att Luther har kommit att förknippas med hårt slit. Själv var Luther inte främmande för livets glädjeämnen. Han var glad, skämtsam och sällskaplig. Han gillade öl och vin, mat och musik. Ett citat från Luther som visar på detta: "Jag frossar som en böhmare och super som en tysk, Gud vare tack! Amen!"
Men var kommer då denna Luthermyt ifrån? Kanske är det i grunden en missuppfattning av Luthers syn på kallelsen. Martin Luther menade att själva livet är ett kall. Det är inte bara präster som är kallade av Gud. Vi är alla kallade att tjäna Gud genom våra liv. Familj, arbete, samhällsengagemang - allt är ett kall. Genom att på ett radikalt sätt upphöja det vardagliga myndigförklarade Luther människor, vilket också gjorde dem mer tydligt ansvariga för sina liv. Om det är en Guds kallelse att vara bonde gäller det att ta arbetet på allvar. Annars vore det ju det samma som att vanhedra Guds plan. Det är här snedsteget lätt sker. Luther menade inte att vi därför ska slita i vårt anletes svett. Tvärtom menade han att varje insats, liten som stor, är lika värdefull.
Det handlar om inställningen till livet. Det är inte heligare att vara präst än att vara bonde. Alla är vi lika värdefulla i Guds ögon. Den ovillkorliga nåden i Luthers lära är en behövlig motvikt till vår tids krav på perfektion. Vi behöver inte ha en spikrak karriär, ett modernt stylat hem, klä oss enligt senaste mode, och få livspusslet att på ett närmast magiskt sätt gå ihop. Friheten i Kristus är större. Mitt i vår ostädade vardag vill Jesus finnas ibland oss. Vi får lägga av oss våra bördor hos honom och få ny kraft.
Så vem är det det du har på axeln? Snarare än Luther kanske det är någon av alla företrädare för den så kallade "arbetslinjen". De som propagerar för att de som inte jobbar (heltid) är osolidariska och parasiterar på välfärdssamhället. De som får oss att få dåligt samvete för att vi vill ha lite mer tid med våra barn. De som tycker att BNP är alltings rättesnöre. Bidrar du inte till tillväxten är du en dålig människa. De som tycker att konsumtion är bättre än bevarande. Aktivitet bättre än vila. Låt dig inte påverkas av dessa röster. Vårt värde ligger inte i vad vi presterar. Det är själva kärnan i Martin Luthers budskap.
söndag 22 oktober 2017
tisdag 17 oktober 2017
Det finns inga självändamål, bara självmål
Varje tid har sina självklarheter. Det där som ingen diskuterar. Jag menar nu inte traditioner eller normer, utan någonting ännu större. Samhällets inriktning. Vägen som tas för given.
Ta till exempel imperialismen. Självklar på 1800-talet, skällsord idag. När Europas länder slogs om vem som kunde skapa det största imperiet var det få som ifrågasatte själva grundidén. Det viktiga var att lägga landmassor under sig. Varför man skulle göra det, eller om det var moraliskt riktigt att göra det, var inte frågor man gärna ställde sig. Om grannen har en platt-tv borde väl jag också ha en. Ungefär på samma sätt resonerade förmodligen Gustav III när han köpte ön Saint-Barthélemy från Frankrike 1784. Kolonier har ju alla. Man är väl inget framgångsrikt land om man inte har en koloni heller. Klart som korvspad att vi ska ha en koloni.
Nationalstaten är en annan självklarhet som inte är så självklar som man kan tro. Vi är svenskar och vi bor i Sverige. Detta är vårt land, och vi måste slå vakt om våra seder och bruk. Låter logiskt tycker nog en sverigedemokrat. Men fråga då samerna så får du se. Grundproblemet med alla former av nationalism är att folk och nation blandas ihop. Det finns drygt 200 nationer men tiotusentals folkgrupper i världen. Det säger sig självt att varje folk inte kan ha sin egen nation. Kan man tycka. Ändå är det en ständig anledning till krig och oroligheter. Fred i världen skulle lättare uppnås om mänskligheten inte var så besatt utav gränser. Om alla bara kunde inse att nationsgränser är något högst artificiellt (tanken går lätt till de linjaldragna gränserna i Afrika men egentligen är ju alla gränser lika konstgjorda). Sanningen är att det går alldeles utmärkt för olika folkslag att bo under samma flagg. Varför skulle det inte göra det?
En tankegång som hänger ihop med båda de ovanstående är den om civilisationens självklara utbredning. Denna tanke har följt mänskligheten genom alla tider men är egentligen långt ifrån självklar. Vi beter oss som om det vore en naturlag att människan breder ut sig. Att vildmarken är till för att tämjas. Vi glömmer, eller låtsas glömma, att planetens resurser är begränsade. Till slut kommer vi till en punkt när ingen mer mark finns att bebygga. När sista urskogen är fälld. När all betesmark har förvandlats till gigantiska monokulturer. Vill vi att vår jord ska överleva måste vi förr eller senare sätta stopp för människans utbredning. Vi måste enas om var mänsklighetens gräns går, och sen gemensamt hjälpas åt att hålla den.
I vår marknadsekonomiska tillvaro talas det inte sällan om ekonomisk tillväxt som om det vore ett självändamål. Vi får inte sluta konsumera, även om alla våra behov är tillfredsställda. Vi får inte jobba mindre, men gärna mer. Vår tids etik baseras på huruvida ett beteende skapar tillväxt eller inte. Sälja vapen är jättebra, det bidrar till BNP. Stora bensintörstiga stadsjeepar likaså. Men att cykelpendla, köpa begagnat istället för nytt, gå ner i arbetstid för att ägna sig åt en hobby, låta bli att flyga till Thailand - det är mycket suspekt. Rent av fundamentalistiskt. Men denna inställning som predikas för oss motiveras sällan. Det går inte att ha ett välfärdssamhälle utan tillväxt säger man bara. Hur skulle vi betala för allt? Och så blundar man för det faktum att vår tillväxt i hög grad baseras på ett för stort uttag av naturresurser. Vi lever på våra barns och barnbarns tillgångar. Vi måste börja utmana tanken om tillväxten som samhällets mål. Annars har vi snart ingen planet kvar. Men platta tv-skärmar och mobiler har vi högar av. Snacka om självmål.
Ta till exempel imperialismen. Självklar på 1800-talet, skällsord idag. När Europas länder slogs om vem som kunde skapa det största imperiet var det få som ifrågasatte själva grundidén. Det viktiga var att lägga landmassor under sig. Varför man skulle göra det, eller om det var moraliskt riktigt att göra det, var inte frågor man gärna ställde sig. Om grannen har en platt-tv borde väl jag också ha en. Ungefär på samma sätt resonerade förmodligen Gustav III när han köpte ön Saint-Barthélemy från Frankrike 1784. Kolonier har ju alla. Man är väl inget framgångsrikt land om man inte har en koloni heller. Klart som korvspad att vi ska ha en koloni.
Nationalstaten är en annan självklarhet som inte är så självklar som man kan tro. Vi är svenskar och vi bor i Sverige. Detta är vårt land, och vi måste slå vakt om våra seder och bruk. Låter logiskt tycker nog en sverigedemokrat. Men fråga då samerna så får du se. Grundproblemet med alla former av nationalism är att folk och nation blandas ihop. Det finns drygt 200 nationer men tiotusentals folkgrupper i världen. Det säger sig självt att varje folk inte kan ha sin egen nation. Kan man tycka. Ändå är det en ständig anledning till krig och oroligheter. Fred i världen skulle lättare uppnås om mänskligheten inte var så besatt utav gränser. Om alla bara kunde inse att nationsgränser är något högst artificiellt (tanken går lätt till de linjaldragna gränserna i Afrika men egentligen är ju alla gränser lika konstgjorda). Sanningen är att det går alldeles utmärkt för olika folkslag att bo under samma flagg. Varför skulle det inte göra det?
En tankegång som hänger ihop med båda de ovanstående är den om civilisationens självklara utbredning. Denna tanke har följt mänskligheten genom alla tider men är egentligen långt ifrån självklar. Vi beter oss som om det vore en naturlag att människan breder ut sig. Att vildmarken är till för att tämjas. Vi glömmer, eller låtsas glömma, att planetens resurser är begränsade. Till slut kommer vi till en punkt när ingen mer mark finns att bebygga. När sista urskogen är fälld. När all betesmark har förvandlats till gigantiska monokulturer. Vill vi att vår jord ska överleva måste vi förr eller senare sätta stopp för människans utbredning. Vi måste enas om var mänsklighetens gräns går, och sen gemensamt hjälpas åt att hålla den.
I vår marknadsekonomiska tillvaro talas det inte sällan om ekonomisk tillväxt som om det vore ett självändamål. Vi får inte sluta konsumera, även om alla våra behov är tillfredsställda. Vi får inte jobba mindre, men gärna mer. Vår tids etik baseras på huruvida ett beteende skapar tillväxt eller inte. Sälja vapen är jättebra, det bidrar till BNP. Stora bensintörstiga stadsjeepar likaså. Men att cykelpendla, köpa begagnat istället för nytt, gå ner i arbetstid för att ägna sig åt en hobby, låta bli att flyga till Thailand - det är mycket suspekt. Rent av fundamentalistiskt. Men denna inställning som predikas för oss motiveras sällan. Det går inte att ha ett välfärdssamhälle utan tillväxt säger man bara. Hur skulle vi betala för allt? Och så blundar man för det faktum att vår tillväxt i hög grad baseras på ett för stort uttag av naturresurser. Vi lever på våra barns och barnbarns tillgångar. Vi måste börja utmana tanken om tillväxten som samhällets mål. Annars har vi snart ingen planet kvar. Men platta tv-skärmar och mobiler har vi högar av. Snacka om självmål.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)