onsdag 21 oktober 2015

Framtiden är här! (reflektioner utifrån "Tillbaka till framtiden 2")

Idag är det den 21 oktober 2015, det datum Marty McFly (spelad av Michael J Fox) reser till i filmen Tillbaka till framtiden 2. Vilken framtid tänkte man sig 1989 när filmen gjordes? Är vi där nu? Jag har sett om filmen och konstaterar att filmskaparna fick både rätt och fel.


Till skillnad från många science fiction-filmer är världen som målas upp i Tillbaka till framtiden-filmerna inte någon mörk dystopi. Tvärtom är det en lekfull och rolig framtid där inga större bekymmer finns. Framtidsvisionen speglar tydligt den tid då filmerna gjordes. 1980-talet präglades av optimistisk kapitalism. I Tillbaka till framtiden skildras ett konsumtionssamhälle där det mesta har blivit bättre och smartare. På många sätt stämmer detta med vår tid. Vi har massor med teknik som 1989 bokstavligen var ren science fiction. Filmen förutspår bland annat videosamtal, platt-tv, fingeravtrycksavläsning och 3D-filmer. Samtidigt stämmer det inte, för vi vet nu att överkonsumtion leder till allvarliga problem för vår miljö och att vi måste ställa om till en hållbarare livsstil.

Den värld som målas upp är på många sett den illusion av utveckling som många även i vår tid tror att kapitalismen oundvikligt leder till. I verkligheten har det visat sig att det finns många baksidor med ett starkt individualiserat och konsumtionsinriktat samhälle. Vår planet subventionerar ständigt konsumtionen genom skövlad regnskog, förgiftade floder, klimatförändringar osv. De verkliga kostnaderna för vår konsumtion tas inte med i kapitalisternas glädjekalkyler utan läggs på framtida generationer.

Nu ska dock inte filmen klandras för att den saknar hållbara framtidsvisioner, dess syfte är förstås inte att vara verklighetsförankrad utan underhållande. En hoppfull aspekt är ändå att människans kreativitet skildras som något självklart även i framtiden. Lustiga uppfinningar (skor med automatisk låsning), tokigt mode (dubbla slipsar), ironiska anspelningar på samtiden ("Hajen 19" på bio) är några exempel. Den kreativiteten kan vi se många exempel på även i verklighetens 2015, och det är grunden för all framtidstro. Vill vi bara, så kan vi.

torsdag 15 oktober 2015

Min väg från EU-motståndare till världsmedborgare

I ett tidigare inlägg skällde jag på våra politiker och sa att de inte tar klimatkrisen på tillräckligt stort allvar, och att utvecklingen mot ett hållbart samhälle går alldeles för långsamt. Det är förvisso sant men nu tänker jag balansera bilden lite genom att berätta om min ändrade inställning till EU.

Jag var 15 år när Sverige folkomröstade om EU. Vi hade heta diskussioner på SO-lektionerna. Vi var irriterade över att inte få vara med och rösta om vår egna framtid, men försökte påverka genom att bära pins där det stod "Ja till Europa" eller "Nej till EU". Jag tillhörde den fanatiskt övertygade nej-falangen. Idag tänker jag helt annorlunda.

Då tänkte jag bara utifrån Sverige. Vad hade vi att vinna på ett medlemskap? Inte mycket. Vi skulle få betala mer i avgift än vi fick tillbaka, bara en sådan sak. Vi skulle ge upp vår suveränitet när det gällde lagstiftning. Och släppte vi kontrollen över tullarna skulle det börja välla in billiga produkter som på sikt skulle kunna slå ut vår inhemska produktion. Allt detta har visat sig stämma, ändå är jag idag positivt inställd till EU.

Förklaringen kan egentligen sammanfattas i ett enda ord - samarbete. Efter att ha bott i Österrike, USA och Etiopien har jag fått en förändrad och fördjupad bild av hur världen ser ut och fungerar. När jag var 15 år insåg jag inte att allting hänger ihop. Vår jordbrukspolitik påverkar bönder i Afrika. En finanskrasch i Kina påverkar Stockholmsbörsen. Det jag väljer att köpa påverkar någons chans till överlevnad i en helt annan del av världen. Därför måste vi samarbeta. Vi kan inte isolera oss bakom stängda gränser och tro att vi klarar oss själva.

Detta är kanske den största bristen i Sverigedemokraternas politik, förutom den totala avsaknaden av medmänsklighet. Vi kan inte stänga gränserna och skapa ett Sverige som det var förr, för världen ser inte ut som den gjorde förr. Vi har en global marknad där världsmarknadspriserna på råvaror påverkar böndernas situation i såväl Sverige som i Qatar och Kongo (världens rikaste respektive fattigaste land). Men marknaden är långt ifrån rättvis. Ska vi utrota fattigdomen i världen räcker det inte med att skramla pengar på någon stödgala då och då, de globala spelreglerna måste förändras. Där fyller EU en jätteviktig roll. Vi kan inte driva igenom globala förändringar på egen hand, hur gärna vi än vill. EU har makt som en enskild pyttenation som Sverige aldrig kan få.

Vi står också inför enorma globala utmaningar som enbart kan lösas gemensamt. För att nå tvågradersmålet kommer det krävas styrmedel, sa Johan Rockström i en intervju nyligen. Jag håller helt med. Marknadskrafterna ser bara till egennyttan, inte till planetens bästa. Därför måste det bli olönsamt att investera i fossil teknik, och det blir det snabbast och enklast genom politiska beslut. I detta har jag en stark förhoppning om att EU kan visa vägen för övriga världen. Beslutet om att fasa ut de traditionella glödlamporna är ett exempel på det. EU:s målsättning om förbud mot plastpåsar är ett annat.

EU har många brister, på samma sätt som även FN har brister, men samarbete trumfar alltid isolering. Jag ser mig inte i första hand som svensk, utan som världsmedborgare. Tillsammans skapar vi en bättre värld!

fredag 9 oktober 2015

Tacksägelsedagen - framtidens storhelg?

På söndag är det Tacksägelsedagen. Jag vill gärna slå ett slag för denna lite bortglömda helgdag. Det är nämligen en helg som borde ha framtiden för sig. I alla fall om vi menar allvar med att skapa en hållbar värld.

Tacksamhet är viktigt. Kanske kan man rent av säga att det är själva grunden som hela hållbarhetsfrågan vilar på. Vi måste bryta med den rådande världsbilden där planetens resurser ses som ägodelar vi kan bruka som vi vill. Här har kyrkan ett försprång gentemot samhället i stort. Den kristna tron säger att skapelsen är en gåva att förvalta och vara tacksam över.

På söndag ska vi på skördegudstjänst med vår dotters förskola. Enligt fin gammal tradition inbjuds alla att ta med sig något som skörden gett - frukt, blommor eller kanske något hembakat. Detta kommer sedan att läggas på altaret och efteråt säljs det och pengarna går till något gott ändamål. Jag tycker om den tydliga symboliken i detta. Vi säger tack till Gud för allt hans skapelse ger oss, och delar samtidigt med oss till andra.
"Rikedom och ära kommer från dig, och du råder över allting. I din hand är kraft och styrka, allt har du makt att göra stort och starkt. Och nu, vår Gud, tackar vi dig och lovar ditt härliga namn. Ty vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand." (ur söndagens gammaltestamentliga läsning, Första Krönikeboken 29:12-14)
För mig som kristen har Tacksägelsedagen ett extra djup, men även icketroende tror jag skulle må bra av att fira dagen. I USA är Thanksgiving en av årets riktiga storhelger, och den firas av alla oavsett religiös övertygelse. I den ständigt pågående amerikaniseringen är det väl bara en tidsfråga innan detta firande importeras av hugade köpmän. Kanske vore det för en gångs skull inte helt fel. Kan marknaden hjälpa till att väcka liv i Tacksägelsedagen så är det ju bara bra. Så länge vi inte glömmer bort vad det egentligen är vi firar.

Tacksamhet gränsar till förnöjsamhet, och där någonstans finns vägen till en hållbar framtid.

onsdag 7 oktober 2015

Insändare: Inför skidbussar i Ulricehamn

Igår publicerade Ulricehamns Tidning en insändare av mig. Den handlar om att införa skidbussar vintertid. Du kan läsa den på denna länken eller här nedanför. Bakgrunden till insändaren var att jag i vintras ville ta bussen till längdskidspåren och då kollade upp om det gick. Jovisst, endast 5 minuter från oss till Lassalyckan! Vilken glädje. Men min lycka förbyttes snart i irritation när jag kollade hemvägen - 55 minuter! Det är ju helt enkelt inte OK. En busslinje som skulle kunnat vara fantastiskt smidig har i händerna på någon inkompetent trafikplanerare blivit fullständigt oanvändbar.

Insändaren är kanske inte så intressant om du bor utanför Ulricehamn, men den kan i alla fall utgöra ett exempel på hur man kan försöka påverka sin närmiljö i rätt riktning.

Inför skidbussar under vintersäsongen
Att Ulricehamn får arrangera världscupen i längdskidor är fantastiskt, närmast overkligt, men det stämmer även till viss eftertanke. Ulricehamn är södra Sveriges kanske största skidort. Vi har en populär skidbacke och Lassalyckan är certifierat Vasaloppscenter med längdskidspår i världsklass. Att vi får arrangera världscupen är inte helt oförtjänt, men det saknas en viktig pusselbit - skidbussar. Det finns idag inget sätt att ta sig till skidåkningen om man saknar bil. Om alla tusentals besökare vid världscuptävlingarna ska ta bilen till Lassalyckan, kommer det att bli fullständigt kaos.

Mitt förslag är att införa en busslinje som vintertid kör skytteltrafik mellan Vist och Lassalyckan, via busstationen. Denna skidbuss bör införas redan i år, så att vi hinner testa och utvärdera den innan det blir skarpt läge 2017. Men även utan världscuptävlingar vore en reguljär skidbuss en smart investering som gynnar turismen. Tänk vad schysst om ungdomar kunde ta bussen från Göteborg eller Jönköping, hoppa av vid stationen och direkt byta till en skidbuss som tar dem till backen. Eller för ett sällskap där några vill åka utför och några längd. De kan parkera vid Vist och sen dela upp sig som de vill. Dessutom vore det bra för miljön, då vi som bor i Ulricehamn också drar nytta av detta och slipper ta bilen.

Skidbussar som knyter samman området finns på alla skidorter av rang. Det borde inte vara någon omöjlighet att på prov köra en skidbuss exempelvis en gång i halvtimmen under december till februari. Kommunen och Västtrafik bör omgående utreda detta inför vintern. Att göra skidåkningen mer tillgänglig vinner vi alla på.