Myntet har trillat ner! Exempel på att omställningen är i full gång

Det är lätt att känna sig nedslagen när man läser om att klimatutsläppen fortfarande inte minskar, trots åratal av förhandlingar, utredningar och upplysningskampanjer. Men skam den som ger sig. Man måste komma ihåg att förändringar tar tid, och nu snackar vi om en samhällsförändring som saknar motstycke. En omställning som kommer att förändra samhället lika ingående som den industriella revolutionen en gång gjorde. Det är klart att det inte sker över en natt.

Klimathotet kräver ändrade livsstilar. Det finns inte "någon annan" som kommer lösa det åt oss. Så för att vi ska börja se drastiska förändringar av utsläppen måste människors beteenden förändras. Och nu ser jag tecken på att det händer! De råd och tips på hur man kan leva mer klimatsmart som spridits under ett decennium eller mer börjar nu äntligen slå rot. Här är några exempel:

Köttkonsumtionen i Sverige minskar
Svenskarnas konsumtion av kött minskar för andra året i rad. Inte sedan 2007 har vi ätit så lite kött som under förra året. Samtidigt ökar andelen svenskt kött. Jordbruksverket konstaterar att förändringarna kan kopplas till svenskarnas intresse för hållbarhetsfrågor.

Färre åker till Thailand - fler vill välja tåget
Var tredje svensk kommer ändra hur de reser utomlands på grund av miljön och en femtedel uppger att de tänker färdas med tåg 2019, enligt tidningen Vagabonds resebarometer.

Boom för vindkraften
Investeringarna slår alla rekord och 2019 väntas nyinstallerad vindkraft i Sverige öka med 210 procent. Ökningen motsvarar två kärnkraftsreaktorer. Den som påstår att kärnkraften har en framtid (hallå M, KD, SD) har inte koll på verkligheten. Energiomställningen går snabbt nu!

Flygresandet bromsar in - tåget ökar
Antalet personer som flög inrikes minskade med tre procent 2018. Samtidigt ökade antalet tågresor hos SJ med fem procent och man ser ett fortsatt växande bokningsläge.

Klimat/miljö viktigaste frågan inför EU-valet
Inför EU-valet den 26 maj har Novus undersökt vilka frågor som svenska folket anser är viktigast. Runt 20 procent, var femte väljare, anser att frågor om miljö, energi och klimat är de viktigaste frågorna i EU.

Detta var bara några spridda skurar från de senaste månadernas nyhetsrapporteringar. Helt klart kan man konstatera att klimatomställningen börjar få upp farten. Beteendeförändringar tar tid, men nu händer det! Aldrig så många griniga, nostalgiska bil- och kärnkraftskramande gubbar kan stoppa det. Framtiden är grön!

Jag köper därför finns jag? (några steg mot enkelheten)

En enklare livsstil. Det finns inget hållbarare sätt att leva, ändå pratar vi väldigt lite om det. I den politiska debatten framförs det aldrig som en lösning. Kanske för att det är svårt att vinna röster på att lova mindre istället för mer. Men förmodligen mest för att enkelheten så fundamentalt krockar med kapitalismen och avslöjar dess pinsamma ytlighet. Där tillväxten är alltings mätsnöre blir det närmast en dödssynd att inte konsumera. Att vara nöjd hotar hela ekonomin. Vi hör det sällan uttalat så oförblommerat men det skiner igenom överallt.

När man ska ta ett lån på banken tittar de bara på ens inkomst, inte på vilka utgifter man har. Även om man kan visa genom bankutdrag att man har väldigt låga omkostnader och därför kommer klara av att kunna betala lånet, är det inte skäl nog för att få ett lån. I vår tid har sparsam blivit synonymt med snål. Något negativt. Ett hot mot samhället snarare än en tillgång. Inte ens Sparbanken, namnet till trots, ger längre någon ränta på sina sparkonton. Spara och Slösa har ersatts med Låna och Slösa.

Kapitalismens dilemma är att den kräver ständigt ökad konsumtion vilket skapar en uppenbar målkonflikt. Ska vi konsumera mer för att få fart på tillväxten eller mindre för att rädda miljön? Vem ska vi lyssna på - ekonomerna eller ekologerna? Detta dilemma måste lösas, det finns ingen gyllene medelväg. På vissa politiker kan det låta som att om vi bara ställer om till grön tillväxt så har vi löst problemet. Så enkelt är det tyvärr inte. Det finns en gräns för hur snabbt biomassa förnyas och hur mycket naturresurser som kan utnyttjas utan att det får allvarliga konsekvenser. Alltså finns det en övre gräns för tillväxten. Någon gång (snart) måste vi ställa om till en jämviktsekonomi, annars hotar vi vår egen existens. Den som hävdar något annat än att vi måste konsumera mindre (både nu och i framtiden) lever tyvärr i en fantasivärld. Vi i Sverige konsumerar resurser som om vi hade 4,2 jordklot. Som bekant har vi inte det.

I ljuset av ovan är det för mig självklart att sträva efter en enklare livsstil. Det är inte alltid lätt, men definitivt inte tråkigt. Det handlar inte om att ha det torftigt eller knapert. Det handlar om att fokusera på det som är viktigt och meningsfullt. Många av livets största glädjeämnen är faktiskt helt gratis. De flesta av oss är nog inte medvetna om hur påverkade vi är av ett kapitalistiskt synsätt. Genom reklamen manipuleras vi till ett liv i otillfredsställelse. Vi är rent av misstänksamma mot människor som är allt för nöjda. De måste sakna ambition och drivkraft tänker vi kanske. I själva verket kan det vara precis tvärt om. Att leva i enkelhet i en konsumtionshysterisk samtid kräver övertygelse och målmedvetenhet.

Själv tycker jag det är svårt att veta vilken nivå man ska lägga sig på. Egentligen skulle jag vilja klara mig med bara det allra nödvändigaste. Men tvättmaskin måste man ju ha. Och dusch. Och wifi. Med varje generation ökar kraven på vad som är en acceptabel lägstanivå. Vi bor inte hela familjer i en enrumslägenhet längre. Frågan är var gränsen går. När har vi tillräckligt? Vi behöver skapa nya normer i samhället för när det är okej att köpa nytt. Tänk om butiksexpediten frågade dig vad du behöver idag, istället för vad du önskar idag. En sådan liten förändring kan ha större påverkan än man tror.

Jag har konstruerat en liten "köp-trappa" som man kan titta på innan man drar till shoppinggallerian. Fråga dig först hur ofta du kommer att använda saken du tänkt köpa. Måste du äga den själv? Om ja, gå vidare i listan och undersök om du kan lösa ditt behov på något annat sätt. Att köpa nytt ska vara sista utvägen och ett undantag. Ju fler vi blir som börjar tänka på detta sätt ju snabbare kommer konsumtionsnormen att förändras.

1. Låna, hyr eller äg tillsammans med andra.
2. Byt med någon.
3. Tillverka själv.
4. Köp begagnat.
5. Köp nytt (välj så miljövänligt som möjligt).

Kan man leva utan bil på landet?

När jag skriver detta sitter jag på bussen mellan Mullsjö och Tidaholm. Vi är fyra personer, i en buss för 50. Tydligare kan det inte bli att det är något fel på systemet. Varför körs det omkring med en massa mer eller mindre tomma bussar? Det korta svaret är att kollektivtrafiken helt enkelt inte är tillräckligt attraktiv. Det långa svaret är mer komplext.

I somras flyttade vi till landet. På många sätt är det lättare att leva hållbart här. Förut bodde vi i en hyreslägenhet. Då hade vi ingen makt över vårt boende. Nu kan vi själva styra över vår uppvärmning och elförbrukning (till exempel genom att köpa A+++ vitvaror). Vi kan sätta upp solceller och odla våra egna grönsaker. Den stora utmaningen är helt klart transporterna. I Ulricehamn klarade vi oss med en halv bil (vi delade den med mina föräldrar). Nu försöker vi desperat att få ihop pusslet med en bil och inser att vi troligtvis förr eller senare måste köpa en bil till. Alternativen är helt enkelt för krångliga. Men måste det vara så?

Protesterna mot höjda bensinpriser är oftast högst på landsbygden. Av förklarliga skäl förstås eftersom man där är mest beroende av bilen. Ändå är det en delvis missriktad kritik. Fossila bränslen är på väg bort. Och ska de fasas ut på marknadens villkor finns det inget annat sätt än att successivt höja skatten så att det blir mer lönsamt att istället satsa på hållbara alternativ. Därför borde kritiken istället riktas mot att dessa hållbara alternativ inte kommer landsbygden till dels. Laddstationer byggs i städerna, företrädesvis i centrum, jag har ännu inte sett någon på landet. Ändå är det ju just vi på landet som skulle behöva en bra infrastruktur för elbilar. I städer behövs bilen egentligen inte alls. Där borde man satsa allt på bra cykelbanor.

Men om vi helt plockar bort bilen ur kalkylen, går det att leva på landet då över huvud taget? När det pratas om kollektivtrafiklösningar för landsbygden tycker jag att ansvaret allt för ofta hamnar på individen. Samåkning framhålls ofta som lösningen. Det finns en mängd appar och tjänster för detta. Lovvärda initiativ i sig, men jag gillar inte riktigt den bakomliggande attityden. Det vill säga att det är upp till oss som bor på landet att fixa vår egen service. I ett klimatsmart samhälle måste man kunna klara sig utan bil. Då kan vi inte förlita oss på ett system som bygger på att grannarna är villiga att skjutsa. Kommunen måste se det som sin skyldighet att erbjuda attraktiv (eller åtminstone acceptabel) kollektivtrafik för alla.

Hur svårt kan det vara egentligen? Visst finns det en ekonomisk aspekt att ta hänsyn till, men i grunden borde det ändå inte behöva vara så krångligt. Själv väljer jag alla gånger att ta bussen framför bilen om bara några få grundkriterier är uppfyllda. Kollektivtrafiken måste passa med de tider jag vill resa. Det vill säga, jag måste kunna komma till jobbet i tid. Förvånansvärt ofta går busslinjer på alla möjliga konstiga tider. Men när det gäller skolbussar är ju detta inget konstigt - såklart barnen måste komma i tid till skolan - så varför inte planera övriga trafiken utifrån oss arbetspendlares behov? Mitt andra krav är att det inte få vara för många byten. I nuläget får jag byta två gånger för att resa till Jönköping. Det är inte hållbart i längden. Någon gång ibland kan man tänka sig att göra den resan, men inte varje dag. Hellre längre restid men sammanhållande. Mitt sista krav är att hållplatsen inte får ligga för långt bort från bostaden. Jag är fullt medveten om att jag bor där jag bor och förväntar mig inte att kunna stiga på bussen precis utanför huset, men det får inte vara så långt att man först måste ta bil. Jag tänker mig att man ganska lätt skulle kunna identifiera vissa knutpunkter dit man anlägger cykelväg, och vid hållplatsen bygger man cykelställ så att det går att låsa fast sin cykel. Självklart ska det även finnas väntkur, vilket saknas på i stort sett alla busshållplatser på landsbygden. Kanske för att ingen ändå förväntas ta bussen?

Okej så hur går vi vidare? Kolla om din kommun gjort någon resvaneundersökning. I annat fall: föreslå att de gör en! Det är en bra början, ja en förutsättning, att veta hur människor reser i närområdet. Sen kan man gå vidare och föreslå förändringar och förbättringar utifrån identifierade behov. Har vi råd att köra runt med nästan tomma bussar kan vi ju lika gärna se till att de går på tider och sträckor som passar invånarna. Rent av kommer bussarna då inte längre att vara tomma!

Det goda livet - ett slags valmanifest

Vi ställs dagligen inför en rad valsituationer. Det kan handla om små vardagsval i matbutiken eller stora livsavgörande val som att söka till en utbildning eller flytta till en ny ort. Att få välja fritt efter vår egen vilja är så självklart för oss att vi lätt glömmer att det långt ifrån är så för alla människor. Men vi är en lyckligt lottad minoritet av jordens befolkning. De allra flesta föds fortfarande in i sammanhang som de inte kan påverka i någon större utsträckning. Miljöer där samhällsstrukturer, traditioner, klass, kön, ekonomi och andra faktorer starkt begränsar friheten.

Vi är så vana vid att leva i en fungerande demokrati att jag tror att vi inte längre riktigt värdesätter vad det faktiskt innebär. Ibland har jag på frågan "varför ska jag rösta?" hört svaret att det är min plikt som medborgare. Men om mitt främsta skäl till att rösta är att det är min plikt så måste väl något av demokratins grundtanke försvunnit på vägen? Personligen röstar jag därför att jag tror att min åsikt spelar roll. Att det jag värdesätter och tror på kan gagna även andra människor. Jag röstar inte för att själv få det bra, utan att för att vi tillsammans ska skapa något bra.

Den stora avigsidan i vår demokrati är kortsyntheten. Politiker tänker ofta i mandatperioder. För att behålla makten gäller det att leverera något konkret inom fyra år. Men ett hållbart och välmående samhälle tar tid att bygga upp. Och kräver ständig utveckling. När vårt första barn föddes började vi göra en fotobok över bebistiden. Den är fortfarande inte klar och nu är hon redan sex år. Du har säkert liknande exempel från ditt liv. Tiden går fort. Därför är det helt orimligt att ställa politiker till svars för en så kort period som fyra år. Jag tycker att vi borde fokusera mindre på vad politiker åstadkommit (även om det naturligtvis är väsentligt i sinom tid) och mer på vad de faktiskt vill. Mer visioner åt folket! En politiker måste drivas av något annat är maktbegär, och fokusera på något mer än nuet. Det råder en förbluffande brist på framtidsvisioner i valdebatten. Nästan allt fokus läggs på vilka problem som finns här och nu, och vad som måste göras för att det inte ska bli värre. Apokalypsen anas runt hörnet.

Denna samhällsbild stämmer inte med min. Tvärtom faktiskt. Vi befinner oss ju nu mitt i en omställning av samhället som inte bara kommer rädda planeten utan också samtidigt ge oss ett bättre liv. Mer njutning, bättre hälsa, högre välbefinnande. Låt oss inte låtsas som om vi redan lever i paradiset. Genom kapitalismen kunde vi bygga upp ett välfärdssamhälle, men det finns baksidor med allt. Kapitalismen födde också ett köp- och slängsamhälle som skapat avgrundsdjupa miljöproblem. Klimathotet är mycket värre än många ännu insett. Hela planetens framtid avgörs av hur vi agerar de närmsta decennierna. Men däri ligger också möjligheterna. Nu - äntligen - kan vi bryta oss fria från köphets, jobbstress, osunda livsstilar, ekonomiska orättvisor, missbruk och rovdrift. Full fart framåt mot det hållbara livet!

För att lösa klimatkrisen kommer beteendeförändringar krävas, jag tror det är naivt att tro något annat. Men att ändra sin livsstil ger inte per automatik försämrad livskvalitet. Ibland låter det så i debatten. Nej det finns otroligt mycket vi kan göra som skapar rena win-win-situationer. Cykla till jobbet istället för att ta bilen till exempel. Du räddar klimatet samtidigt som du får bättre hälsa och sparar pengar. Eller gå ner i arbetstid. Du får ökat välbefinnande (mer tid för familjen och dina intressen, mindre stress) samtidigt som du sannolikt kommer minska din konsumtion till följd av minskad inkomst. Ät bättre men mindre kött. Du får lägre klimatavtryck, gynnar svenska bönder och minskar din risk att drabbas av tjocktarmscancer.

Det goda livet. Hur når vi dit? Kanske är det det all politik i grunden handlar om - eller borde handla om. De borgerliga partierna säger "jobba mer". Vi måste ta i från tårna, så att tillväxten fortsätter och skatteintäkterna bibehålls. Det är det enda sättet att lösa framtidsutmaningarna menar de. Men livet är mer än BNP. Just därför har den nuvarande regeringen infört nya mått på välstånd. Det är ett ramverk av femton indikatorer för ekonomiska, miljömässiga och sociala aspekter av livskvalitet. Det låter kanske torrt, men jag lovar - det är kanonbra! Allt för länge har vi stirrat oss blinda på tillväxten som alltings överordnade mål. Med dessa nya mått är det nu lika viktigt för staten att vi minskar utsläppen av växthusgaser, skyddar natur, minskar fattigdomen, främjar god hälsa och att medborgarna är allmänt nöjda med livet, som att BNP ökar.

I den ekonomiska tillväxtens kölvatten uppstår många absurditeter. När man låter marknaden styra kan det extremt märkliga uppstå att "avveckling" blir synonymt med "utveckling". Om en verksamhet inte går med vinst kan den lika gärna läggas ner. Fyller den sin funktion? Ger den människor en bättre vardag, hopp om framtiden, gemenskap eller något annat ekonomiskt svårbedömt? Det är helt och hållet ointressant när marknaden får ha sista ordet. Därför är det livsfarligt när den offentliga eller ideella sektorn smittas av allt för mycket marknadstänk. Det är naturligtvis eftersträvansvärt att en verksamhet bär sina egna kostnader. Men om så inte är fallet, kan man verkligen säga att den saknar existensberättigande?  Med marknadens logik som riktmärke kan man aldrig nå den djupare insikten, att en ekonomiskt helt värdelös verksamhet kan vara helt och hållet ovärderlig. Med de nya måtten på välstånd kan detta förhoppningsvis bättre synliggöras, och leda till nödvändiga regleringar.

Ett förbud mot vinster i välfärden är för mig en självklarhet. Inte för att jag är emot konkurrens eller valfrihet, utan för att det helt enkelt finns andra värden än pengar. Ett exempel: En liten skola på landet är värd oerhört mycket mer för sin bygd än vad den genererar i intäkter. Även om den skulle gå med förlust år ut och år in så hävdar jag att det är samhällsekonomiskt försvarbart att behålla den. Vill vi ha en levande landsbygd måste ju någon vilja bo där. En skola innebär att nya familjer ser möjligheten i att flytta till trakten. Utan en grundläggande service avfolkas landsbygderna förr eller senare. Och det vore katastrofalt, eftersom landsbygden spelar en central roll i omställningen till det hållbara samhället. När alla fossila bränslen och material nu ska fasas ut kommer behovet och efterfrågan på biomassa att öka lavinartat. Rätt hanterat kan det innebära ett uppsving för landsbygden där nya affärsmöjligheter öppnar sig. Förnybara råvaror från skogen, jorden och havet är det nya svarta guldet. Lägg därtill värdet av en hållbar matproduktion, bevarad kulturmiljö, naturen som en plats för rekreation och njutning, och det blir uppenbart att landsbygden är själva förutsättningen för det goda livet. Just därför måste skolor, äldreboenden, bibliotek med mera få kosta mer i drift på landet än i stan. För att kunna finansiera det måste de offentliga verksamheter som går med plus subventionera de som går med minus. Om vinsten istället försvinner i form av avkastning till privata aktieägare kraschar hela systemet. Oundvikligt kommer då den offentliga servicen i byar och förorter att förtvina.

En ibland bortprioriterad men enligt mig avgörande förutsättning för det goda livet är kulturen. Kulturens nytta går inte att mäta i pengar. Kulturupplevelser ger glädje och välbefinnande samtidigt som det är en typ av konsumtion med låg klimatpåverkan. Kultur skapar stolthet bland invånarna och gör kommunen attraktiv. Se bara på Borås som numera är en växande kulturstad istället för en avdankad industristad. Ska en kommun växa räcker det med andra ord inte med ett attraktivt företagsklimat, man måste också vilja bo där. Förr var arbetet den avgörande faktorn för vart man valde att flytta, numera väger kultur och kulturmiljö tyngre. En kommun som vill växa måste därför kunna erbjuda ett rikt utbud av kultur, attraktioner och upplevelser.

Snart går vi till valurnorna. Vad handlar valet om för dig? Våga tänk steget längre. Hur vill du att världen ska se ut när dina barnbarnsbarn vuxit upp? Hur skapar vi det goda livet?

Fotnot: Jag driver ingen aktiv personvalskampanj men om du bor i Tidaholms kommun och vill rösta på mig så finns jag på kommunlistan för Miljöpartiet.

Att äta hållbart är en njutning

Det finns ett motstånd mot att ändra vanor. Det blir särskilt tydligt när man till exempel diskuterar köttkonsumtion. Ändå ändrar vi våra matvanor omedvetet hela tiden. I lilla Ulricehamn där jag bor finns numera indiskt, kinesiskt, syriskt, japanskt (sushi), amerikanskt (McDonalds) och självklart flera thai-restauranger. Skulle du sagt till någon för femtio år sen att i framtiden kommer du kunna köpa all världens mat här skulle de bara skrattat. Förmodligen skulle de inte ens förstått poängen. Varför skulle vi vilja det?

Och nu sitter vi här och äter tacos varenda fredag, så att ändra matvanor kan uppenbarligen vara både enkelt och gå snabbt. När vi vill. Vad är då problemet med att äta mer hållbart? Lite mindre kött, lite mer ekologiskt. Varför blir somliga (exempelvis LRF) rosenrasande när en köttfri dag föreslås? Jag tror svaret ligger i en missuppfattad känsla av tvång. Ska vi inte få äta våra hederliga svenska köttbullar nu bara för nåt påstått klimathots skull?

Jag är övertygad om att piska fungerar mycket sämre än morot. Särskilt dåligt fungerar det när det inte ens är jag själv som råkar ut för piskan utan människor långt bort. Att klimatförändringarna kommer slå hårt mot folk i Afrika, eller mot kommande generationer, är inte ett tillräckligt starkt motiv för att äta färre hamburgare. För mig är det viktigt att arbetarna som odlar mitt kaffe eller min choklad inte utnyttjas och därför köper jag alltid Fairtrade-märkta varor. Men den krassa sanningen är att etiska argument inte räcker för att ändra matvanorna hos en hel befolkning. Alltså bör vi satsa på morot, kanske i dubbel bemärkelse.

När det gäller mat finns det ett argument som slår alla andra - att det smakar bättre. Alla vill ha god mat. Och de flesta är beredda att betala mer om de tror att produkten är bättre. Här kommer därför några argument för varför man ska äta klimatsmart utifrån smaken:

Välj matvaror efter säsong

Att följa säsongen är smart på många sätt, inte minst för smakens skull. När matvaror inte är i säsong här i Sverige fraktas de hit från avlägsna platser (äpplen från Kina, sparris från Peru osv). För att hålla sig fräscha ända fram till butiken måste de skördas tidigt och sen hållas kylda. Allt annat än solmoget. Ärligt talat, vad är poängen med att köpa tomater i december, när de smakar nästan ingenting?

Ekologisk mat är godare

Ja jag vet, det går inte att bevisa. Det finns alldeles för många faktorer att ta hänsyn till för att på ett trovärdigt sätt kunna jämföra konventionellt och ekologiskt odlade varors smak. Men ändå, de som regelbundet handlar ekologiskt gör det ofta lika mycket för smakens som för miljöns skull. Att grödor som växer långsammare kommer att få mer smak känns logiskt, även om det är svårt att bevisa. Det gäller för övrigt även kött. Hur köttet smakar beror på vad djuret ätit och hur det vuxit upp.

Det är roligt att pröva nya smaker

Vi svenskar älskar att pröva nya smaker. Därför använder många företag Sverige som testmarknad för nya produkter. Nu finns det allt fler vegetariska och veganska produkter i affärerna, vilket är roligt och hoppingivande. När något blir trendigt vill fler pröva. Inte för att man nödvändigtvis aktivt vill minska sin köttkonsumtion utan helt enkelt för att det är roligt att pröva något nytt.

Kvalitet är bättre än kvantitet

Har du någon gång lyckats äta på buffé utan att slänga mat? Grattis. Konceptet ät-så-mycket-du-orkar väcker annars hos de flesta en slags girighet. Ju mer jag äter ju billigare blir det, typ. Men mer än mätt behöver jag ju inte bli. Vad är det för poäng med att en pizzeria har stans största pizzor om man inte orkar äta upp dem? Det är bra både för hälsan och miljön att tänka kvalitet istället för kvantitet. Istället för att slänga en del av maten på tallriken, köp en mindre portion men av högre kvalitet. Istället för att slentrianmässigt äta kött vid varje måltid, ät vegetariskt ibland och lägg pengarna på bättre och godare kött (ekologiskt och närproducerat, allra helst naturbeteskött).

Minska konsumtionen - Agenda 2030-delegationens obekväma budskap

Har du någon gång lyckats hålla ett nyårslöfte? Att ändra vanor är svårt. Det är lätt att gå all-in när man just fått en ny insikt och känner sig inspirerad till förändring. Men alla goda intentioner till trots slutar det ofta med att man är tillbaka på ruta ett. Till exempel: Jag vill äta mindre kött. Det är lätt att ha inspiration till att leta upp och testa nya recept och matvaror i en månad, men sen kommer vardagen ikapp och man sitter där med falukorv i alla fall.

Konsumtionen är Sveriges största problem, slog Agenda 2030-delegationen fast i sin rapport som kom i början av juni. Det blev inga löpsedlar på den nyheten. Men det borde det blivit. Agenda 2030 är de globala mål som världens länder enats kring för att nå en global hållbar utveckling. För att utreda hur Sverige förhåller sig till de globala målen har regeringen tillsatt Agenda 2030-delegationen. Nyligen kom deras rapport och förslag till handlingsplan. Detta borde egentligen vara största möjliga nyhet. Agenda 2030-arbetet ska lägga grunden för allt annat arbete. Vara ramverket som alla andra politiska beslut grundas i. Ändå var det besynnerligt tyst i media. Det hjälpte inte ens att kronprinsessan Victoria närvarade vid presentationen. Är vår gemensamma framtid verkligen så ointressant? Eller var kanske budskapet som presenterades för obekvämt?

Det är lätt att få illusionen av att vi i Sverige fått bukt med alla våra miljöproblem. Det ser ju så fint ut här. Vi har ju verkligen jobbat med detta. Vi har lagar som skyddar naturen nu. Det är ordning och reda. Eller hur? Nja, i verkligheten har vi bara flyttat det mesta av vår påverkan till andra länder. Våra saker tillverkas ju inte längre i någon större utsträckning här i Sverige utan importeras från framförallt Asien. Då hamnar förstår den största miljöpåverkan där istället. Det är minst sagt problematiskt att dessa länder har svaga miljölagar och lägre hållbarhetskrav, inte bara för de som lever där utan faktiskt också för oss. Till exempel tillåter många länder kemikalier som varken är tillåtna i Sverige eller EU, vilket i praktiken innebär att vi får hit farliga ämnen genom importen. Det är därför vi rekommenderas att tvätta kläder innan vi använder dem första gången. Det är helt avgörande för framtiden att tillverkningsindustrin ställer om till mer hållbara metoder. I Borås är Viskan fortfarande förgiftad många decennier efter att textilindustrin lagt ner. Samma metoder som användes här förr i tiden används idag i Asien. Enda skillnaden är att vi nu inte ser miljöförstöringen så tydligt och därför invaggas i en falsk trygghet.

Kan jag som individ påverka detta? Det är lätt att känna sig maktlös men om många konsumenter tillsammans kräver av de svenska importörerna att de tar sitt ansvar så kommer det göra skillnad. Dåligt rykte vill inga företag ha, förutom möjligen några totalt skrupelfria undantag.

I dagsläget konsumerar vi i Sverige resurser motsvarande 4,2 jordklot. Det vill säga om alla på jorden levde som vi skulle naturresurserna snabbt ta slut. Att minska energi- och vattenförbrukningen inom produktionen är bra, ja helt nödvändigt. Men det hjälper inte om vi hela tiden ökar vår konsumtion. Läs gärna mitt inlägg om rekyleffekten för mer om detta dilemma.

Vi måste helt enkelt ändra vårt beteende. Vi måste konsumera mindre. Det är förstås inte en helt populär åsikt inom en tillväxtekonomi, men jag ser ingen direkt annan utväg. De konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser är höga, speciellt kopplat
till livsmedel, transport och boende. Att ändra vanor är som sagt jobbigt, men det går om man tar några steg i taget. Saker du kan göra redan idag: Kör mindre bil. Byt till miljömärkt el. Köp mindre prylar. Ät mindre kött. Börja med något av det så är du på god väg.

Ondska, dumhet, lathet (liten förklaringsmodell)

När vi nu vet hur illa läget är för vårt jordklot varför händer det inte mer? Konsumentmakt i all ära men många av de avgörande besluten för vår framtid ligger utanför min kontroll. Vi skulle behöva en kriskommission. Järva politiker som stakar ut en ny bana. Maktens män (för det är fortfarande tyvärr mest män) måste ta sitt ansvar på allvar. Problemet är att de förmodligen redan tycker sig göra just detta. Styrelser tar ansvar gentemot sina aktieägare vars enda krav är hög avkastning. Fonder och banker gör detsamma. Politiker tittar kortsiktigt på innevarande mandatperiod. “Vi tar ansvar” säger de, men besluten tenderar att handla om vad som kan ge dem gillande här och nu, inte vad som är nödvändigt för ännu ofödda generationer.

Här är min egen lilla förklaringsmodell till varför omställningen går så trögt. Det finns garanterat fler aspekter, men denna uppdelning hjälper mig att förstå varför det ibland känns som att stångas mot en vägg. Att förstå vad och hur jag kan förändra är en förutsättning för att inte förr eller senare ge upp hoppet.

Ondska
Att det finns ondska i världen är ett odiskutabelt faktum. Vad den beror på kan man däremot debattera. Enligt kristen tro beror det ytterst sett på att mänskligheten vänt Gud ryggen. Därför får vi leva med ondskans följder tills dess att Gud återupprättar skapelsen vid tidens slut. Oavsett om man tror på detta eller inte kan perspektivet hjälpa oss att inte hoppas på det omöjliga. Ondska kommer alltid att finnas i denna värld. Vi har inte bevittnat den sista miljöskandalen. Människor kommer fortsätta att utnyttjas. Det vi kan göra är att kräva bättre lagar, och inte minst, att lagar efterlevs. Korruption är ett gigantiskt problem i sammanhanget. “Kärleken till pengar är roten till allt ont” står det i Bibeln. De internationella bolag som skövlar regnskog för att anlägga plantage, genom dagbrott förgiftar miljön för all framtid, direkt eller indirekt utnyttjar barnarbetare, oreflekterat överanvänder antibiotika, och så vidare, handlar förstås högst omoraliskt, men sanningen är den att de aldrig skulle kunna göra så om det inte fanns korrupta politiker och tjänstemän som valde att se mellan fingrarna.

Dumhet
Inkompetens är bland det värsta jag vet. När man förklarar ett problem noga och pedagogiskt men det är som att tala ut i tomma intet.
- Då gör vi så här, det blir bra.
- Eh, nej, det är just det jag har försökt förklara att det inte blir! Hallå!?
Ibland vill man bara ruska om folk, men min svenska försynthet hindrar mig.
Att politiker försummar sitt ansvar beror många gånger på att de helt enkelt inte förstår problematiken. Det kan bero på bristande kunskap, i så fall är det hyfsat lätt att åtgärda. Men ofta beror det på att de redan i förväg bestämt sig för vad som ska vara rätt. Är man moderat så är man för kärnkraft, så har det alltid varit. Jaha, och varför då? kan man undra. Det kan väl inte var en vänster-höger-fråga? Detsamma gäller alla miljöfrågor. Det är inte intellektuellt hederligt att först bestämma sig för paradigmet (“tillväxt framför allt”) och sen forma sina åsikter utifrån det (“slutar vi elda kol kanske tillväxten minskar, det kan vi inte tolerera”). Donald Trump är världsbäst på detta, men våra egna politiker är ofta lika goda kolsupare (Jag inför härmed en ny stavning på detta ord. Varför klanka ner på kål när det ju är kol som är boven i dramat). Klimatkrisen kommer oundvikligt leda till en förändrad syn på ekonomi och konsumtion, det måste den annars är vi körda. Men den sanningen är förstås svår att svälja om man redan bestämt sig för att marknaden ska lösa allt. Därför håller man för öronen och låtsas som om problemet inte finns.

Lathet
“Jag vet att det är dåligt för klimatet att köra bil, men äsch, jag gör det ändå”. Det finns gott om människor som varken kan kategoriseras som onda eller dumma, men ändå inte ändrar sitt beteende. Det sägs att nio av tio svenskar anser sig ha goda kunskaper i miljöfrågor. Ändå lever man som om det inte var så. Hur kan det komma sig? Jag tror en viktig förklaring ligger i människans inneboende lathet. Det är jobbigt att ändra sig. Det finns inget sämre argument men ändå så vanligt, som: “Så har vi aldrig gjort förut”. Det är svårt att bryta vanor. Det kräver engagemang. Därför är det viktigt att de som är unga inte fastnar i samma fällor som tidigare generationer. Jag vet av egen erfarenhet att det är lätt att klara sig utan bil om man aldrig haft någon bil, men så fort man skaffat sig en blir man nästan omedelbart betydligt latare. “Jag tar bilen till affären bara idag, nästa gång ska jag cykla igen.” Vad kan vi göra för att omställningen till en hållbar värld inte ska kännas som en uppoffring, ett hinder att övervinna? Jag tror att kulturen kan vara en nyckel. Det måste vara njutningsfullt, roligt, inspirerande, attraktivt och livsbejakande. Bara så kan man vinna över latheten.

Men nu består ondska, dumhet och lathet, dessa tre, och störst av dem är latheten.

Hållbart är hållbart (inte så enkelt som det låter)

Vissa saker håller upprörande dåligt, som moderna kläder till exempel. Jag är nu nere på att äga ett enda par byxor, efter att mitt andra par gått hål på. Där går helt klart gränsen för vad som är socialt acceptabelt och jag inser att klädbutikerna kallar på mig. Men det upprörande i sammanhanget är inte min oroväckande låga nivå på klädkonsumtion, utan att jag inte har ett enda plagg som hållit mer än fem år. Nu för tiden görs tyger medvetet så tunna som möjligt, så att de ska slitas snabbare. Jämför gammelmormors lakan med nyinköpta så märker du det direkt.

Andra saker håller längre än man tror. Jag har bara ägt ett par slalompjäxor i mitt liv. Jag fick dem när jag var typ femton och använder dem fortfarande. Vid det här laget har de blivit perfekt gjutna efter mina fötter, och de slits inte märkbart utav att användas ett par veckor om året. Detta scenario är självklart det eftersträvansvärda för alla som vill leva hållbart. Men för Salomon är det katastrofalt. Ett enda par pjäxor sålda på tjugo år, det blir ingen vidare business av det. Så om produkten är för bra får man helt enkelt övertyga konsumenterna att byta av andra skäl.

Det kan låta som en konspirationsteori men faktum är att vi luras att byta våra saker oftare än nödvändigt. Vår enda dator i hushållet är en gammal laptop som jag tog med hem från jobbet när den skulle slängas. Det är minst tre år sen. Då ansågs den vara orimligt gammal och redo att skrotas, men efter formatering och nytt operativsystem funkar den fortfarande fint. Det är inte så känt i Sverige men det finns en enorm global andrahandsmarknad för elektronik. Så när du byter ut din dator eller mobil fast det egentligen inte är nödvändigt går inte din gamla direkt till skrotning. Istället återställs den, fixas till och säljs i Kazakstan, Nigeria eller någon annanstans där priset är viktigare än modellen. För elektronikbranschen blir det här en ren extrainkomst - de säljer prylarna en gång till. I det ljuset är det inte särskilt förvånande att mobilföretagen uppmuntrar oss till att byta mobil varje år. “Nöj dig med mer” som Tele2 propagerar i sin senaste kampanj. Ur miljösynpunkt är det naturligtvis bättre att prylarna återanvänds än att de skrotas i förtid, men fenomenet belyser ändå ett allvarligt systemfel. För att tillväxten ska rulla på måste vi konsumera mer än vi egentligen behöver. Byta ut saker innan de gått sönder. Renovera köket för att vi tröttnat på färgen på kaklet.

Så hållbart är hållbart. Det är enkel logik. Ju längre vi använder våra saker ju mindre miljöbelastning. Tyvärr är det inte lika enkelt i praktiken. Mina skrytexempel ovan till trots så är det ärligt talat mer tur än skicklighet om man råkar göra ett lyckat inköp. Dyra Nike-skor produceras i samma kinesiska fabriker som billiga kopior (Abidas till exempel, som såldes på GeKås när jag var liten), så hur vet man att de är värda sitt pris? Faktum är att man inte vet det. Priset är ingen indikator för kvalitet. Det kan vara det, men det är ingen självklarhet. Istället betalar vi för en massa annat, som prestige, status och exklusivitet. Ska man ha någon chans i pryldjungeln får man läsa tester (typ Råd & Rön) och titta efter tillverkningsland. Är något gjort i Sverige borgar det för högre kvalitet, eftersom det är ett av få sätt som svenska produktionsföretag kan konkurrera med billig import. Men det är fortfarande inte självklart.

Att främja hållbara konsumtions- och produktionsmönster är FN:s globala mål nr 12. Ett oerhört viktigt mål om vi ska uppnå en hållbar global utveckling. En stor del av ansvaret ligger hos producenterna. De måste utveckla bättre, mer hållbara och miljövänliga produkter, och se över sin miljöbelastning i hela produktionskedjan. Men ett stort ansvar vilar också på oss konsumenter. När nya miljösmarta produkter lanseras måste vi vara beredda att betala ett högre pris för dessa. Det är enda sättet att minska konsumtionen utan att samtidigt minska företagens förtjänst. I framtiden kommer det bara att vara gamlingarna som letar extrapriser. För framtidens generationer är det hållbarhet som gäller. Allt annat är löjligt passé.

Så gör du för att maxa din klimatpåverkan!

Tio smarta tips för dig som vill skynda på jordens undergång.

1. Ät mycket nötkött. Särskilt sydamerikanskt. Argentinskt ska vara mört har jag hört. Det blir väl det av den långa transporten. De brukar ha extrapris på brasiliansk biff på Ica. Passa på!
2. Omge dig med mycket snittblommor. Det är nyttigt för själen. Särskilt vintertid är det nyttigt. Då kan man vara nästan säker på att de kommit hit med flyg.
3. Vem behöver handväska när det finns ett utmärkt handskfack i bilen? Förvara dina viktigaste saker där så har du dem alltid nära till hands. För jag behöver väl inte påpeka det ypperliga i att ta bilen till allt?
4. Unna dig! Det spelar inte så stor roll vad. Bara det är mycket och ofta. Ju mindre naturresurser vi får kvar desto bättre. Det betyder ju att ekonomin går riktigt riktigt bra. Landet med högst BNP när jorden går under vinner.
5. Förr var det så smidigt att slänga sopor, man bara öppnade sopnedkastet i trapphuset och vips så var de borta. Nu måste man gå ut i kylan, hitta rätt nyckel till sophuset, och sen till råga på allt hitta rätt kärl. Skandal! Protestera mot komfortnedskärningarna genom att slänga alla sopor osorterade.
6. Lämna aldrig något till second hand. Det gynnar bara en marknad som parasiterar på välfärdssamhället. Har du tröttnat på tröjan är det bättre att slänga den. Ju mindre som kommer ut på andrahandsmarknaden ju mer växer detaljhandeln och i sin tur den heliga tillväxten. Amen.
7. Finns det inte sallad i affären för att det är vinter i Italien? Kräv att de importerar från Kina istället. Konsumentmakt kallas det!
8. Bäst-före-datum är ingen garanti. Alla vet vi hur vedervärdigt äckligt sur mjölk luktar så för att undvika det och vara på den säkra sidan kan du med fördel slänga ut den någon dag tidigare.
9. Tänk stort! Klart du ska ha en SUV. De är ju både säkra och rymliga. Och bra att ha när man ska dra upp båten en gång om året. Passa också på att bygga ut huset nu när det finns ROT-avdrag. Så får du mer plats för dina prylar. Och varför inte en pool när du ändå håller på. Tänk dig vad härligt att ha en uppvärmd utomhuspool på vintern!
10. Nästa gång du bokar en semesterresa gå efter principen "sista chansen att se". Samoa eller någon annan Stillahavsö är självklart på måste-listan. Snacka om att det kommer imponera på dina framtida barnbarn. Lite som att berätta att man turistat på Atlantis.

Kognitiv dissonans - därför går omställningen så långsamt

Nio av tio svenskar anser sig vara miljömedvetna. Ändå är försäljningen av ekologiska och Fairtrade-märkta varor fortfarande en droppe i havet jämfört med den totala konsumtionen. Detsamma gäller antalet bilar som drivs med biogas eller el. Och flygresorna fortsätter att öka.

Enligt en undersökning som Naturvårdsverket lät göra uppgav 52 procent att de ofta eller ibland får dåligt samvete när de gör saker de tror påverkar klimatet negativt. Det betyder att en majoritet av befolkningen har tillräcklig kunskap om miljö- och klimatfrågorna för att veta när de handlar fel. Det är alltså inte brist på information som är kruxet. Vi kan ta fram oändligt bra utbildningsmaterial, anordna superintressanta föreläsningar och skriva sylvassa insändare, men det kommer inte räcka hela vägen. För att skapa beteendeförändringar krävs insikt i psykologi.

Människan tycker i grund och botten inte om att ändra sig. Så när vi konfronteras med nya fakta, som utmanar vår världsbild eller livsstil, blir det jobbigt. Det uppstår en kognitiv dissonans, för att använda psykologins språk. I praktiken betyder det att vi upplever en obehagskänsla när vi upptäcker att våra handlingar strider mot våra värderingar. I mer vardagligt tal: vi får dåligt samvete. Dissonansen minskas genom att vi motiverar, klandrar och förnekar saker. "Nyttan av mitt arbete motiverar att jag flyger", "Jag kör inte mer bil än nån annan", "Pratet om klimathotet måste vara överdrivet".

I mitt förra inlägg skrev jag om Sackaios, tullindrivaren som gjorde en totalomvändning efter mötet med Jesus. Från fullt fokus på egen vinning till att dela sina rikedomar med de fattiga. Vad var det som hände egentligen? Vad kan ge upphov till en så märkbar beteendeförändring? Jag tror hemligheten ligger i att möta människor där de är. Jesus stannade upp, såg Sackaios och valde att följa med honom hem. Vilken egoboost för Sackaios. Den tidens största kändis hemma på middag. Den utstötte och hånade tullindrivaren fick ett nytt värde. När självkänslan inte längre byggde på hur stor förmögenhet han hade, var steget till att ge bort den inte längre så stort.

Vi ska göra som Jesus. Se varandra. Bekräfta, inspirera och uppmuntra varandra. Och inte minst ha roligt tillsammans. Där sker omställningen. I den kreativa, attraktiva och frigörande gemenskapen. En främlings krav är inte särskilt kul. Men en väns råd lyssnar vi till.