Deltid som norm - hur vi orkar jobba ända in i kaklet

Nyligen höjdes riktåldern för pension till 67 år, vilket ska gälla från och med 2027. Med tanke på den demografiska utvecklingen är det med stor sannolikhet inte sista gången pensionsåldern höjs. Samtidigt pågår i många kommuner ett arbete med att införa heltid som norm. Jag tycker det är någonting som skavar i detta.

Heltid som norm är i grunden en jämställdhetsfråga och på pappret ter det sig logiskt. Kvinnor jobbar i högre utsträckning deltid, vilket innebär att de får sämre löneutveckling och sämre pension. Om dessa kvinnor istället jobbade heltid skulle skillnaden mot männen minska, och därmed jämställdheten öka. Nu är ju dock verkligheten sällan så enkel som teorin.

För det första måste man ställa sig frågan varför såpass många väljer att jobba deltid. För det måste ändå betraktas som ett val, jag har svårt att tro att många jobbar deltid mot sin vilja. Gör man det finns ju alltid möjligheten att ta ett jobb till, för att komma upp i en sammanlagd heltid. Jag kombinerade själv under några år två deltidsanställningar så jag vet att det går, även om det inte alltid är optimalt. Nåväl, varför jobbar man deltid? Det finns naturligtvis många svar. En del gör det för att få livspusslet att gå ihop. Andra för att man har ett tungt jobb och hälsan inte tillåter att man jobbar mer. Ytterligare andra för att man väljer tid framför pengar. Helt enkelt handlar det om prioriteringar. Att man värderar tid, familj och hälsa högre än arbete och inkomst.

Jag har inget problem med kommunala heltidsprojekt där de som önskar gå upp i arbetstid får göra det. Det gynnar alla, så länge det inte blir en ökad kostnad för kommunen. Däremot är jag starkt emot att skapa en heltidsnorm och därigenom avveckla alla deltidsanställningar. Livet handlar om så mycket mer än lönearbete. Jag är övertygad om att samhället har massor att vinna på att fler vågade ta steget och gå ner i arbetstid.

Själv har jag inte jobbat heltid sedan vårt första barn föddes för nio år sedan. Den lagstadgade rätten att gå ner i arbetstid som förälder är en riktigt fin förmån som borde utvidgas till att gälla alla medborgare, inte bara småbarnsföräldrar. Sak samma vad du tänker använda din extra tid till, jag är övertygad om att det vore samhällsekonomiskt försvarbart oavsett. Inte minst i minskade sjukförsäkringskostnader men också i form av ideella insatser. Så mycket i vårt samhälle bygger på frivilligt engagemang, t.ex. politiken, föreningarna, kyrkorna, kulturen. Fråga vilken förening som helst, alla brottas med att få tillräckligt många medlemmar för att kunna hålla liv i verksamheten. Vad händer om ingen längre orkar engagera sig? Det är en utveckling som måste vändas.

Stress och utbrändhet är idag på alarmerande höga nivåer. Hur ska det bli när vi måste jobba ännu längre innan pensionen? Och hur ska de med tunga jobb orka? Lösningen på hur vi skapar ett långsiktigt hållbart arbetsliv kan inte stavas heltid. Det är alldeles för fyrkantigt och tar inte hänsyn till alla aspekter. Visst kan alla anställningar i grunden vara heltidsanställningar, men det ska i så fall kombineras med en obestridlig rätt att gå ner i arbetstid.

Hat är ingen bra affärsidé (fast många verkar tro det)

Jag är knappast ensam om att tycka att tonläget på Twitter och Facebook har spårat ur. Inga normala människor orkar i längden med alla vanvettiga kommentarstrådar. I ett första skede är det frestande att gå i klinch med hatmobben. Ofta har man ju argumenten, rent av sanningen, på sin sida, men snabbt inser man det meningslösa i att försöka övertala någon som inte över huvud taget är intresserad av att lyssna. Så man lägger ner och går någon annanstans. Bara hatarna blir kvar, i sin egen bubbla.

Denna trend syns tydligt i den årliga undersökningen Svenskarna och internet. Användandet av Twitter minskar år för år, och bara en fjärdedel använder numera Facebook i dess ursprungliga syfte - att göra inlägg, lägga upp material och dela länkar. Bland studerande är siffran så låg som tio procent. De delar av Facebook som verkligen används är istället Messenger och grupper. Man kommunicerar alltså gärna direkt med vänner (Messenger) och med människor med gemensamma intressen (grupper), men att göra inlägg som riskerar att invaderas av nättroll, eller att ge sig in i fruktlösa diskussioner med främlingar lockar inte. Ett annat exempel på samma trend är att Instagram nu flera år i rad har varit den plattform som ökar mest i användande. Det är svårt att trigga igång någon hatstorm med bilder på fina upplevelser, barn och husdjur. Dessutom väljer många att ha ett privat konto vars innehåll man bara delar med sina vänner.

Med andra ord, när man besöker sociala medier vill man inte bli arg, man vill bli glad. Jag tror det är därför sociala medier på sistone har börjat försöka rensa upp i sina träsk. De inser att hatet håller på att bli deras undergång. Visst drog Donald Trump mycket trafik till Twitter men det är vi vanliga människor som är intressanta för annonsörer. Utan oss går skutan på grund, och vi är som synes redan på väg bort. I det ljuset är det lätt att förstå varför Twitter stängde av Trump eller varför Facebook köpte upp Instagram. De har insett att det inte går att bygga en framtid grundad på hat.

Tonläget i politiken har också skruvats upp de senaste åren. Att uttrycka sig så som till exempel Hanif Bali (M), Sara Skyttedal (Kd) och var och varannan sverigedemokrat gör hade varit otänkbart för inte särskilt länge sen. Det är en sak att bli fly förbannad över en företeelse eller ett systemfel - det ska politiker bli. En helt annan att ösa galla över sina politiska motståndare. Trots att jag är politiskt engagerad så ser jag nästan aldrig på TV-debatter. Pajkastning av det slaget är för mig närmast outhärdligt. I den politiska vardagen däremot kan en debatt vara givande och rent av avgörande. Det är inte helt ovanligt att ett beslut i en lokal nämnd påverkas av att det framkommer aspekter i diskussionen som gör att ett annat beslut fattas än det som hade föreslagits. Kloka politiker kan ändra sig, baserat på nya fakta och synvinklar man inte hade tänkt på. De som inte kan det utan hellre ser till sin egen (eller partiets) prestige, måste man se upp med. Och absolut inte ge sin röst i nästa val.

Hjälp mig att tro

Hur kan det komma sig att så många människor – ja de allra flesta på vår jord faktiskt – tror på Gud? Jag är en person som gärna vill hitta rationella förklaringar till saker, men det är svårt att bortförklara religionens existens. Tron verkar vara ett djupt rotat behov hos människan. För mig blir andra människors tro ett Gudsbevis som hjälper mig att våga tro jag med.

Varje människas resa med Gud är unik. För en del sker konfrontationen med Gud plötsligt och överraskande, men för många är det en process. En vandring allt närmare livets djupaste mening. För mig har tron varit ett slags mognande. Jag föddes i ett kristet hem och på samma sätt som man växer upp och blir en egen individ har jag vuxit upp och fått en egen tro. Men det har inte skett automatiskt. På vägen har det funnits tvivel och frustration. Frågor och funderingar.

En man kom till Jesus med sin son som var stum. Konversationen avslöjar att han inte verkar ha mycket hopp. Han greppar efter ett sista halmstrå. När Jesus säger att allt är möjligt för den som tror uttalar mannen några ord som jag ofta har gjort till mina: "Jag tror. Hjälp min otro!"

Så enkelt kan det uttryckas, ändå är det ofta så svårt. Men allt vi egentligen behöver göra är att säga vårt ja till Guds inbjudan och be om hans hjälp. Vi behöver inte prestera något, inte förstå allting eller ha upplevt fantastiska mirakel. Vi får be till Gud: "Hjälp mig att tro". Sedan ligger resten i Guds händer.

När världen är uppochner och framtidsbilden grumlig ger detta mig tröst. En ro mitt i stormen.

Ode till en hållbar ekonomi

Jag var på Almedalsveckan tidigare i sommar. Jag tror knappt det fanns en enda arrangör som inte hade något om hållbarhet i sitt program. Bollen är i rullning. Och det saknas inte goda idéer och initiativ. Problemet är bara att innovationer aldrig kan lösa grundproblemet.

"Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande. Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet."

(Första Timoteusbrevet 6:7-11)

Det är nästan två tusen år sen Paulus skrev orden ovan, men poängen är fortfarande lika viktig. Girigheten gör att världen går under. Marknadsekonomin har skapat en kultur där vi aldrig får vara nöjda. Att det är positivt att ständigt vilja ha mer. Men det hållbara samhället kan inte byggas på sådana grunder. H&M:s affärsmodell kan aldrig bli hållbar så länge det ingår att de kontinuerligt måste bränna upp eller på andra sätt göra sig av med tonvis av osålda kläder. Vi måste tillbaka till att handel handlar om behov, inte lust. Och där är inte marknadsekonomin oss till någon hjälp. Hur mycket finns det inte i butikerna som vi skulle kunna klara oss utan. Hälften, kanske mer, av utbudet? Dessa dåraktiga begär leder till vår undergång, som Paulus skriver.

Det hållbara samhället kan aldrig förverkligas så länge det finns avgrundsdjupa orättvisor i världen. Vi ska sträva efter rättfärdighet, skriver Paulus. Inte lätt när vi är en del av ett kapitalistiskt system där klyftorna hela tiden ökar. De 26 rikaste personerna i världen äger nu lika mycket som de fattigaste 3,8 miljarderna. Det säger en hel del om bristerna i systemet.

Klimatkrisen måste lösas solidariskt. Det finns en överhängande risk att de rika köper sig fria (i bästa fall genom klimatkompensation, i sämsta fall genom att stänga in sig i guarded communities skyddade från klimatpåverkan) och att bördan lämpas över på de fattigaste. Upplever allt för många att inskränkningar görs i deras liv som är oproportionerligt stora kommer vi inte att lyckas. Då får vi protester i stil med gula västarna i Frankrike. Därför måste miljöpolitiken vara utjämnande.

Det finns en tydlig parallell mellan pengar och klimatpåverkan. Är du rik har du högre klimatavtryck, helt enkelt för att du konsumerar mer. Ska man komma åt detta kan miljöskatter inte vara platta. Skatt på till exempel bensin och el borde öka ju mer vi använder. Kanske även vara kopplat till inkomst. Någon kanske invänder att detta vore svårt att både administrera och kontrollera, men det är ditåt vi måste sträva. Annars kommer de som har det sämst alltid att motsätta sig klimatåtgärder och de som kan betala för sig bara att fortsätta som förut.

Sträva efter uthållighet, skriver Paulus. Såväl då som nu behöver vi en livsstil som håller i längden. Där förnöjsamhet och förundran är ledord. Där pengar används förnuftigt. Och där politiken skapar förutsättningar för ökad rättvisa.

Det är gräsrötterna som kommer rädda världen (tappa inte hoppet)

Det är lätt att känna sig modfälld efter resultatet i riksdagsvalet. Vart är Sverige på väg? Hur kan så många tänka så kortsiktigt? Till råga på allt fick vi på själva valdagen nyheten om att det nu kan vara för sent att nå 1,5-gradersmålet. Symboliken är slående. Istället för att göra allt för att lösa grundproblemet bråkar politikerna om vem som ska vara kapten på det sjunkande skeppet.

Inför detta riksdagsval har klimatfrågan debatterats mer än någonsin tidigare. Enligt en undersökning bara några dagar innan valdagen hade klimatet till och med seglat upp som väljarnas viktigaste fråga. Men när det väl kom till krita var det med nöd och näppe som Miljöpartiet klarade sig kvar i riksdagen. Och i SVT:s vallokalsundersökning om väljarnas tio viktigaste frågor fanns klimatet inte med. Hur kan det komma sig? Samma fenomen har jag uppmärksammat tidigare. Nio av tio svenskar säger sig ha goda kunskaper i miljöfrågor. Ändå lever man långt ifrån klimatsmart. Frustrerande fakta eftersom det tyder på att kunskap inte räcker för att skapa beteendeförändringar, men jag väljer att istället se det som en vilande potential. Jobbar vi aktivt för att minska denna diskrepans - gapet mellan teori och praktik - kan vi ta stora kliv mot en lösning på klimatkrisen.

Att växla spår från vår konsumtionsbaserade tillväxtekonomi till en ekonomi i samklang med planeten är fullt möjligt, men sker inte över en natt. Oavsett vilket parti du röstade på i valet borde Miljöpartiets resultat oroa dig. Det synliggör nämligen problematiken i att de politiker som vågar ta helt nödvändiga men delvis impopulära beslut (som att höja kostnaden för flygresor till exempel) straffas i nästa val. Lyssnar man på forskningen krävs kraftiga styrmedel i form av koldioxidskatt, miljöavgifter, grön skatteväxling, investeringar i kollektivtrafik med mera. Obekväma beslut som ingen vill fatta, eftersom partierna vet att det kommer gå ut över deras väljarstöd. För att vara ett litet parti i en minoritetsregering borde det som Miljöpartiet åstadkommit egentligen ses som en hjälteinsats. Trots en besvärlig parlamentarisk situation har man lyckats genomföra 85 % av sina vallöften. Bland annat har man antagit världens mest ambitiösa klimatlag och mer än fördubblat miljöbudgeten. Belöningen: -2,4 % och nära att åka ur riksdagen. Det oroande i detta är inte främst att folk inte insett klimathotets allvar (det visste vi redan), det riktigt oroande är att det straffar sig att ta ansvar. Det är inte omöjligt att Miljöpartiets siffror skulle varit de dubbla om de den senaste mandatperioden istället stått utanför regeringsställningen. Då hade de sluppit ta ansvar för de obekväma kompromisser som helt uppenbart skadat partiets anseende. Istället hade de frispråkigt kunnat kritisera Socialdemokraternas hållning till exempel i fallet med Vattenfalls brunkol eller den restriktiva migrationspolitiken. Som Gustav Fridolin sa dagen efter valet:
- Att det alltid är bättre att stå vid sidan av kan bli riktigt farligt för svensk partidemokrati.

Är allt hopp därmed ute? Nej inte alls. Politik är till sitt väsen långsamt (särskilt när det ska till globala förändringar) och därför har vi, oavsett valutgång, inte tid att sitta och vänta på politiken. Det gäller att handla här och nu.

I slutet av juni kom en rapport från Naturvårdsverket som inte fick någon större uppmärksamhet mitt i semestertider och valrörelse. Men för den som letar efter ljuspunkter är den värd att läsa. Enligt undersökningen anser 86 procent av befolkningen att det är viktigt att sätta in samhällsåtgärder mot
klimatförändringen och 78 procent tror att de själva kan göra något för att bromsa klimatförändringen. På frågan om vilka hinder det finns för att leva klimatmedvetet svarade 70 procent att det egna invanda beteendet var ett hinder. Denna självinsikt kan vara fröet till något stort. En gräsrotsrörelse som underifrån omformar hela samhället.

För några år sedan jobbade jag med ett EU-projekt om hållbar konsumtion. Ett av projektets viktigaste slutsatser var att i alla de framgångsrika projekt som vi identifierade var gräsrötterna en nyckelfaktor. När initiativen kommer nerifrån motverkas känslan av att kommunen fattar beslut över medborgarnas huvuden och kommer med pekpinnar. Det skapar också en stolthet hos gräsrötterna - vi fixade det! - som genererar nya idéer och ett fortsatt ökat engagemang.

Klimatomställningen berör oss alla. Politiken kommer att behöva förändras i grunden, men vi har inte tid att vänta. Klimathotet är akut - vi måste agera nu. Däri ligger grösrotsrörelsens stora styrka. Redan idag kan du vara med och bidra till den hållbara omställningen! För ytterst sett handlar allt om att vi alla måste öva oss i en ny livsinställning - att vara nöjda istället för att hela tiden kräva mer.

Det goda livet - ett slags valmanifest

Vi ställs dagligen inför en rad valsituationer. Det kan handla om små vardagsval i matbutiken eller stora livsavgörande val som att söka till en utbildning eller flytta till en ny ort. Att få välja fritt efter vår egen vilja är så självklart för oss att vi lätt glömmer att det långt ifrån är så för alla människor. Men vi är en lyckligt lottad minoritet av jordens befolkning. De allra flesta föds fortfarande in i sammanhang som de inte kan påverka i någon större utsträckning. Miljöer där samhällsstrukturer, traditioner, klass, kön, ekonomi och andra faktorer starkt begränsar friheten.

Vi är så vana vid att leva i en fungerande demokrati att jag tror att vi inte längre riktigt värdesätter vad det faktiskt innebär. Ibland har jag på frågan "varför ska jag rösta?" hört svaret att det är min plikt som medborgare. Men om mitt främsta skäl till att rösta är att det är min plikt så måste väl något av demokratins grundtanke försvunnit på vägen? Personligen röstar jag därför att jag tror att min åsikt spelar roll. Att det jag värdesätter och tror på kan gagna även andra människor. Jag röstar inte för att själv få det bra, utan att för att vi tillsammans ska skapa något bra.

Den stora avigsidan i vår demokrati är kortsyntheten. Politiker tänker ofta i mandatperioder. För att behålla makten gäller det att leverera något konkret inom fyra år. Men ett hållbart och välmående samhälle tar tid att bygga upp. Och kräver ständig utveckling. När vårt första barn föddes började vi göra en fotobok över bebistiden. Den är fortfarande inte klar och nu är hon redan sex år. Du har säkert liknande exempel från ditt liv. Tiden går fort. Därför är det helt orimligt att ställa politiker till svars för en så kort period som fyra år. Jag tycker att vi borde fokusera mindre på vad politiker åstadkommit (även om det naturligtvis är väsentligt i sinom tid) och mer på vad de faktiskt vill. Mer visioner åt folket! En politiker måste drivas av något annat är maktbegär, och fokusera på något mer än nuet. Det råder en förbluffande brist på framtidsvisioner i valdebatten. Nästan allt fokus läggs på vilka problem som finns här och nu, och vad som måste göras för att det inte ska bli värre. Apokalypsen anas runt hörnet.

Denna samhällsbild stämmer inte med min. Tvärtom faktiskt. Vi befinner oss ju nu mitt i en omställning av samhället som inte bara kommer rädda planeten utan också samtidigt ge oss ett bättre liv. Mer njutning, bättre hälsa, högre välbefinnande. Låt oss inte låtsas som om vi redan lever i paradiset. Genom kapitalismen kunde vi bygga upp ett välfärdssamhälle, men det finns baksidor med allt. Kapitalismen födde också ett köp- och slängsamhälle som skapat avgrundsdjupa miljöproblem. Klimathotet är mycket värre än många ännu insett. Hela planetens framtid avgörs av hur vi agerar de närmsta decennierna. Men däri ligger också möjligheterna. Nu - äntligen - kan vi bryta oss fria från köphets, jobbstress, osunda livsstilar, ekonomiska orättvisor, missbruk och rovdrift. Full fart framåt mot det hållbara livet!

För att lösa klimatkrisen kommer beteendeförändringar krävas, jag tror det är naivt att tro något annat. Men att ändra sin livsstil ger inte per automatik försämrad livskvalitet. Ibland låter det så i debatten. Nej det finns otroligt mycket vi kan göra som skapar rena win-win-situationer. Cykla till jobbet istället för att ta bilen till exempel. Du räddar klimatet samtidigt som du får bättre hälsa och sparar pengar. Eller gå ner i arbetstid. Du får ökat välbefinnande (mer tid för familjen och dina intressen, mindre stress) samtidigt som du sannolikt kommer minska din konsumtion till följd av minskad inkomst. Ät bättre men mindre kött. Du får lägre klimatavtryck, gynnar svenska bönder och minskar din risk att drabbas av tjocktarmscancer.

Det goda livet. Hur når vi dit? Kanske är det det all politik i grunden handlar om - eller borde handla om. De borgerliga partierna säger "jobba mer". Vi måste ta i från tårna, så att tillväxten fortsätter och skatteintäkterna bibehålls. Det är det enda sättet att lösa framtidsutmaningarna menar de. Men livet är mer än BNP. Just därför har den nuvarande regeringen infört nya mått på välstånd. Det är ett ramverk av femton indikatorer för ekonomiska, miljömässiga och sociala aspekter av livskvalitet. Det låter kanske torrt, men jag lovar - det är kanonbra! Allt för länge har vi stirrat oss blinda på tillväxten som alltings överordnade mål. Med dessa nya mått är det nu lika viktigt för staten att vi minskar utsläppen av växthusgaser, skyddar natur, minskar fattigdomen, främjar god hälsa och att medborgarna är allmänt nöjda med livet, som att BNP ökar.

I den ekonomiska tillväxtens kölvatten uppstår många absurditeter. När man låter marknaden styra kan det extremt märkliga uppstå att "avveckling" blir synonymt med "utveckling". Om en verksamhet inte går med vinst kan den lika gärna läggas ner. Fyller den sin funktion? Ger den människor en bättre vardag, hopp om framtiden, gemenskap eller något annat ekonomiskt svårbedömt? Det är helt och hållet ointressant när marknaden får ha sista ordet. Därför är det livsfarligt när den offentliga eller ideella sektorn smittas av allt för mycket marknadstänk. Det är naturligtvis eftersträvansvärt att en verksamhet bär sina egna kostnader. Men om så inte är fallet, kan man verkligen säga att den saknar existensberättigande?  Med marknadens logik som riktmärke kan man aldrig nå den djupare insikten, att en ekonomiskt helt värdelös verksamhet kan vara helt och hållet ovärderlig. Med de nya måtten på välstånd kan detta förhoppningsvis bättre synliggöras, och leda till nödvändiga regleringar.

Ett förbud mot vinster i välfärden är för mig en självklarhet. Inte för att jag är emot konkurrens eller valfrihet, utan för att det helt enkelt finns andra värden än pengar. Ett exempel: En liten skola på landet är värd oerhört mycket mer för sin bygd än vad den genererar i intäkter. Även om den skulle gå med förlust år ut och år in så hävdar jag att det är samhällsekonomiskt försvarbart att behålla den. Vill vi ha en levande landsbygd måste ju någon vilja bo där. En skola innebär att nya familjer ser möjligheten i att flytta till trakten. Utan en grundläggande service avfolkas landsbygderna förr eller senare. Och det vore katastrofalt, eftersom landsbygden spelar en central roll i omställningen till det hållbara samhället. När alla fossila bränslen och material nu ska fasas ut kommer behovet och efterfrågan på biomassa att öka lavinartat. Rätt hanterat kan det innebära ett uppsving för landsbygden där nya affärsmöjligheter öppnar sig. Förnybara råvaror från skogen, jorden och havet är det nya svarta guldet. Lägg därtill värdet av en hållbar matproduktion, bevarad kulturmiljö, naturen som en plats för rekreation och njutning, och det blir uppenbart att landsbygden är själva förutsättningen för det goda livet. Just därför måste skolor, äldreboenden, bibliotek med mera få kosta mer i drift på landet än i stan. För att kunna finansiera det måste de offentliga verksamheter som går med plus subventionera de som går med minus. Om vinsten istället försvinner i form av avkastning till privata aktieägare kraschar hela systemet. Oundvikligt kommer då den offentliga servicen i byar och förorter att förtvina.

En ibland bortprioriterad men enligt mig avgörande förutsättning för det goda livet är kulturen. Kulturens nytta går inte att mäta i pengar. Kulturupplevelser ger glädje och välbefinnande samtidigt som det är en typ av konsumtion med låg klimatpåverkan. Kultur skapar stolthet bland invånarna och gör kommunen attraktiv. Se bara på Borås som numera är en växande kulturstad istället för en avdankad industristad. Ska en kommun växa räcker det med andra ord inte med ett attraktivt företagsklimat, man måste också vilja bo där. Förr var arbetet den avgörande faktorn för vart man valde att flytta, numera väger kultur och kulturmiljö tyngre. En kommun som vill växa måste därför kunna erbjuda ett rikt utbud av kultur, attraktioner och upplevelser.

Snart går vi till valurnorna. Vad handlar valet om för dig? Våga tänk steget längre. Hur vill du att världen ska se ut när dina barnbarnsbarn vuxit upp? Hur skapar vi det goda livet?

Fotnot: Jag driver ingen aktiv personvalskampanj men om du bor i Tidaholms kommun och vill rösta på mig så finns jag på kommunlistan för Miljöpartiet.

Empati och anständighet - äkta svenska ideal

Tänk om du varje dag när du gick till jobbet inte visste om du skulle komma fram. Om du varje dag när du skickade dina barn till skolan inte visste om de skulle komma hem igen. Om du varje natt hörde bomber falla och du inte visste om ditt hus och ditt kvarter skulle stå kvar vid gryningen. Skulle du inte göra allt för att sätta dig själv och din familj i säkerhet? Och om du knappt hade några pengar, skulle du inte försaka allt annat för att åtminstone kunna skicka iväg din äldste son? Så att i alla fall någon i din familj var i säkerhet. Kunde växa upp i trygghet. Ja överhuvudtaget överleva.

Hela samhällsdebatten i dag lider av en hjärtskärande brist på empati. Visst medför invandringen utmaningar, det finns ingen som påstår något annat. Men det är utmaningar värda att ta tag i. Utmaningar värda att lägga tid, engagemang och kreativitet på. För det handlar om människor av kött och blod. Precis sådana som du och jag. Driftiga, kloka, goda människor, som bara haft oturen att födas i fattiga och konfliktsdrabbade länder. Visst, vi kan låtsas som att de inte finns. Stänga in oss i en nationell "gated community". Men då ska vi inte kalla oss goda. Då ska vi inte klappa oss på axeln och kalla Sverige för världens bästa land. För då är "svenskt" ingenting att ha. Då är svenska värderingar det samma som själviskhet, inskränkthet, inkrökthet. Är det de svenska värderingarna vi vill värna? I så fall vill jag inte kalla mig svensk.

En äkta svensk står på de svagas sida. En äkta svensk kallar aldrig, aldrig någonsin, en annan människa för en parasit. En äkta svensk är generös, öppen, förstående. En äkta svensk är stolt över sitt ursprung, över vad vi åstadkommit, att vi förvaltat våra talenter väl. Men en äkta svensk vet också att allt beror på en lycklig slump.

För det finns inget A- och B-lag. Vi har inte förtjänat vår rikedom. Fattiga människor är inte fattiga av lathet eller brist på kreativitet. De är fattiga för att hela systemet är korrupt. För att de i århundraden har utnyttjats av västvärlden. Vi har bara rört oss några millimeter bort ifrån kolonialsamhället. Till stor del är de fortfarande våra slavar, som tillverkar allt vårt krimskrams till nästan inga löner alls och under omänskliga förhållanden. Medan vi låtsas som om det regnar.

Till dig som tycker att det är viktigt med svenska värderingar kommer här en hemläxa: Läs liknelsen om den barmhärtige samariern (Lukasevangeliet 10:25-37) och betänk följande: Samarier var ett hatat folkslag, ändå var det just samariern i Jesus berättelse som visade barmhärtighet mot den misshandlade mannen. Han gjorde till och med mycket mer än vad som kunde begäras. Vad tror du Jesus ville säga med det? Vad innebär det i ditt eget liv och för de val du står inför? Vad innebär det för Sveriges roll i världen? Samtala gärna med en vän. Och tänk på detta: Det vi menar med svenska värderingar är i stort sett det samma som kristna värderingar. Så vill du vara en äkta svensk, lyssna på Jesus och låt medmänskligheten styra dina val. Även riksdagsval.

Att vara god gör dig gott

Tvärtemot vad vissa krafter vill intala oss är egoism kontraproduktivt. Forskaren Sonja Lyubomirsky har sammanfattat ett antal slutsatser om vad som skapar lycka. De egenskaper och beteenden som är vanligast hos människor med hög nivå av lycka är att:

• De ägnar mycket tid åt familj och vänner.
• De har lätt för att uttrycka tacksamhet över vad de har.
• De är ofta först att hjälpa kollegor eller förbipasserande.
• De har en optimistisk syn på framtiden.
• De njuter av livets glädjeämnen och försöker leva i nuet.
• De motionerar regelbundet.
• De är djupt engagerade i vissa livslånga mål och ambitioner.
  (Lyckans verktyg, 2008, s. 324)

Vi blir alltså inte lyckligare av att ha mycket pengar eller ägodelar, däremot av att ta hand om oss själva och andra. Jag tänker på andens frukter, de egenskaper som ska utmärka en kristen människa: Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning (Galaterbrevet 5:22-23). Är det inte just det det handlar om? Genom att träna oss i dessa egenskaper ökar vi både vår egen och omvärldens lycka.

Danmark brukar hamna högt i lyckorankningar, men i år är det istället Finland som toppar listan. Sverige kommer först på plats nio. Det finns ju inga större ekonomiska skillnader mellan de nordiska länderna, så vad beror skillnaden på? Attityden till livet kanske. Vi svenskar är ett ängsligt folk. Vi vill inte sticka ut för mycket. Hellre gör vi som våra grannar än som vi innerst inne vill. Jag tror vi borde följa trenden mindre, och vårt eget hjärta mer.

Att vara kristen handlar om att se världen med delvis andra ögon. Att förundras över livet och skapelsens komplexitet. Att ana glimtar av himmelriket redan här på jorden. Att i helig vrede fördöma och motarbeta orättvisor och förtryck. Att sträva efter att bli en bättre människa. Men hur motiverad man än är så tar förändringar emot. Det är därför Bibeln kallar det för andens frukter och inte mina frukter. Det är inte genom att träna mig i dessa egenskaper jag blir en kristen, utan det är genom dessa egenskaper det syns att jag är en kristen. De goda frukterna är en konsekvens inte av min egen ansträngning utan av Guds verk i mig.

Min tagline till det här bloggen summerar inställningen jag tycker vi bör ha till livet: Vi kan inte skapa ett himmelrike på jorden, men vi kan göra vårt bästa.

Ett annat namn för den heliga Anden är Hjälparen. Vår egen kraft är begränsad, men med Guds hjälp kan vi göra världen till en lyckligare plats.

Julhandel i tomhetens välde

Black Friday slog nya försäljningsrekord och nu pågår julhandeln, som givetvis kommer öka även i år. För visst är det väl en naturlag att vår konsumtion hela tiden ökar? Ja i alla fall verkar Svensk Handel tro det. Så här svarade deras hållbarhetsansvarige i en intervju i Klotet i P1 på en fråga om hon trodde att konsumtionen kunde fortsätta öka samtidigt som miljön skyddas:

"Ja jag tror det. Om man köper bra saker [...] Då kan man öka konsumtionen. Om de här prylarna tillverkas på ett sådant sätt att de är resurseffektiva."

Det låter logiskt. Halvera resursåtgången så kan du producera dubbelt så mycket utan ökad miljöpåverkan. Men nu är ju verkligheten lite tristare. Det är knappast någon väl bevarad hemlighet att jordens resurser inte räcker till. Det borde rimligtvis en hållbarhetsansvarig person känna till. Vi lever på kommande generationers och fattiga människors bekostnad. Det skulle behövas 4,2 jordklot om alla på jorden skulle leva som vi i Sverige. Alltså räcker det inte att effektivisera tillverkningen. För så effektiv är det inte sannolikt att den någonsin kan bli. Vi måste därför börja minska vår konsumtion. Men självklart inte utplåna den. Även i framtiden kommer vi att ha behov av nytillverkade saker. Men vi måste stanna på en hållbar nivå. Vi kan inte hela tiden öka. Vi måste återfinna förnöjsamheten. Att bara handla när vi faktiskt behöver det.

Det finns de som hävdar att klimatfrågan måste lösas av politiken, eftersom det jag som individ kan påverka är så minimalt att det är försumbart. Jag tror inte att det är sant, av två anledningar. För det första: Många bäckar små blir en stor å. Ordspråk är ordspråk av en anledning. De summerar uråldriga erfarenheter. Självklart spelar mina val roll. Om vi alla lever mer klimatsmart ger det tillsammans en enorm effekt. För det andra: Politiken är (plågsamt) långsam till sin natur. Visst vore det förträffligt med en BNP-korrelerande moms på ohållbara produkter till exempel. Ju mer vi handlar, ju högre blir momsen. I slutet av året, när "budgeten" för resursuttag och koldioxidutsläpp närmar sig taket är momsen så hög att det blir i stort sett omöjligt att köpa varor som inte är hållbara. Men den typen av politiska beslut kommer sannolikt aldrig att förverkligas, det måste man vara nykter nog att inse. För att kunna enas om behandling måste man först vara ense om diagnosen, och fortfarande är det inte alla som ens vill kännas vid symptomen. Tiden springer med andra ord ifrån politiken. Klimatkrisen är här och nu.

Allt skapat har lagts under tomhetens välde, står det i Bibeln. Deppigt kan tyckas, men också klargörande. Varför köper vi en massa saker som vi inte behöver? Det har till och med gått så långt att en del numera hyr externa lagringsutrymmen för att få plats med alla prylar (som de aldrig använder). Kan det vara så att vi försöker fylla en inre tomhet? Shopping som religion. Men hur stillas ett andligt behov? Knappast med en ny iPhone. Stycket i Romarbrevet fortsätter:

"...men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas." 

Ordet frälsa kommer från det gamla uttrycket frihalsa som betydde att en person med boja runt halsen fick den borttagen - befriades ur sitt slaveri. Gud vill alltså enligt bibelversen ovan frälsa inte bara oss människor utan faktiskt hela skapelsen. Allt för ofta har kyrkan glömt bort detta, även i vår tid. Fokus hamnar då enbart på människan - att människor ska komma till frälsning för att senare komma till himlen. Jorden tappar sitt värde. Men redan i Bibelns allra första kapitel konstateras det: "Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott." Jorden är alltså värdefull i Guds ögon. Människans uppgift är därför att förvalta skapelsen på bästa sätt. Där finns det minst sagt förbättringspotential.

När tomhetens välde tränger sig på får vi påminna oss om den frihet som Gud ger sina barn. Friheten i Kristus gäller inte bara i andlig mening. Det är också en befrielse från köptvång. Från att följa strömmen. Från jobbhets och otillräcklighet. Jesus bröt med sin tids normer. Vi kan bryta med vår. Välja en annan väg, där förnöjsamhet och förundran går hand i hand. Vägen mot hållbarhet.

Har du arbetslinjen på axeln?

Du har säkert hört uttrycket att ha Luther på axeln. En undermedveten röst som manar oss att göra rätt för oss. Att aldrig med gott samvete tillåta sig att bara ha kul. Den glädjelösa plikttrogenheten. Men det är inte Martin Luther som ger dig prestationsångest. Det är inte hans läror som gör livet tråkigt. Det hela är en märklig missuppfattning och uttrycket om att ha Luther på axeln dök upp så sent som på 1980-talet.

Svenskarna är i själva verket ensamma om att ha denna Luther-bild. Protestanter från andra länder ifrågasätter om svenskarna inte i själva verket är smygkatoliker, skriver Birgit Stolt i boken Luther själv. Grunden i luthersk teologi är att vägen till Gud går genom tron allena. Att vi får kallas Guds barn har inte det minsta med våra gärningar att göra. Gud älskar var och en av oss utan krav på motprestation.

Därför är det märkligt att Luther har kommit att förknippas med hårt slit. Själv var Luther inte främmande för livets glädjeämnen. Han var glad, skämtsam och sällskaplig. Han gillade öl och vin, mat och musik. Ett citat från Luther som visar på detta: "Jag frossar som en böhmare och super som en tysk, Gud vare tack! Amen!"

Men var kommer då denna Luthermyt ifrån? Kanske är det i grunden en missuppfattning av Luthers syn på kallelsen. Martin Luther menade att själva livet är ett kall. Det är inte bara präster som är kallade av Gud. Vi är alla kallade att tjäna Gud genom våra liv. Familj, arbete, samhällsengagemang - allt är ett kall. Genom att på ett radikalt sätt upphöja det vardagliga myndigförklarade Luther människor, vilket också gjorde dem mer tydligt ansvariga för sina liv. Om det är en Guds kallelse att vara bonde gäller det att ta arbetet på allvar. Annars vore det ju det samma som att vanhedra Guds plan. Det är här snedsteget lätt sker. Luther menade inte att vi därför ska slita i vårt anletes svett. Tvärtom menade han att varje insats, liten som stor, är lika värdefull.

Det handlar om inställningen till livet. Det är inte heligare att vara präst än att vara bonde. Alla är vi lika värdefulla i Guds ögon. Den ovillkorliga nåden i Luthers lära är en behövlig motvikt till vår tids krav på perfektion. Vi behöver inte ha en spikrak karriär, ett modernt stylat hem, klä oss enligt senaste mode, och få livspusslet att på ett närmast magiskt sätt gå ihop. Friheten i Kristus är större. Mitt i vår ostädade vardag vill Jesus finnas ibland oss. Vi får lägga av oss våra bördor hos honom och få ny kraft.

Så vem är det det du har på axeln? Snarare än Luther kanske det är någon av alla företrädare för den så kallade "arbetslinjen". De som propagerar för att de som inte jobbar (heltid) är osolidariska och parasiterar på välfärdssamhället. De som får oss att få dåligt samvete för att vi vill ha lite mer tid med våra barn. De som tycker att BNP är alltings rättesnöre. Bidrar du inte till tillväxten är du en dålig människa. De som tycker att konsumtion är bättre än bevarande. Aktivitet bättre än vila. Låt dig inte påverkas av dessa röster. Vårt värde ligger inte i vad vi presterar. Det är själva kärnan i Martin Luthers budskap.

Det finns inga självändamål, bara självmål

Varje tid har sina självklarheter. Det där som ingen diskuterar. Jag menar nu inte traditioner eller normer, utan någonting ännu större. Samhällets inriktning. Vägen som tas för given.

Ta till exempel imperialismen. Självklar på 1800-talet, skällsord idag. När Europas länder slogs om vem som kunde skapa det största imperiet var det få som ifrågasatte själva grundidén. Det viktiga var att lägga landmassor under sig. Varför man skulle göra det, eller om det var moraliskt riktigt att göra det, var inte frågor man gärna ställde sig. Om grannen har en platt-tv borde väl jag också ha en. Ungefär på samma sätt resonerade förmodligen Gustav III när han köpte ön Saint-Barthélemy från Frankrike 1784. Kolonier har ju alla. Man är väl inget framgångsrikt land om man inte har en koloni heller. Klart som korvspad att vi ska ha en koloni.

Nationalstaten är en annan självklarhet som inte är så självklar som man kan tro. Vi är svenskar och vi bor i Sverige. Detta är vårt land, och vi måste slå vakt om våra seder och bruk. Låter logiskt tycker nog en sverigedemokrat. Men fråga då samerna så får du se. Grundproblemet med alla former av nationalism är att folk och nation blandas ihop. Det finns drygt 200 nationer men tiotusentals folkgrupper i världen. Det säger sig självt att varje folk inte kan ha sin egen nation. Kan man tycka. Ändå är det en ständig anledning till krig och oroligheter. Fred i världen skulle lättare uppnås om mänskligheten inte var så besatt utav gränser. Om alla bara kunde inse att nationsgränser är något högst artificiellt (tanken går lätt till de linjaldragna gränserna i Afrika men egentligen är ju alla gränser lika konstgjorda). Sanningen är att det går alldeles utmärkt för olika folkslag att bo under samma flagg. Varför skulle det inte göra det?

En tankegång som hänger ihop med båda de ovanstående är den om civilisationens självklara utbredning. Denna tanke har följt mänskligheten genom alla tider men är egentligen långt ifrån självklar. Vi beter oss som om det vore en naturlag att människan breder ut sig. Att vildmarken är till för att tämjas. Vi glömmer, eller låtsas glömma, att planetens resurser är begränsade. Till slut kommer vi till en punkt när ingen mer mark finns att bebygga. När sista urskogen är fälld. När all betesmark har förvandlats till gigantiska monokulturer. Vill vi att vår jord ska överleva måste vi förr eller senare sätta stopp för människans utbredning. Vi måste enas om var mänsklighetens gräns går, och sen gemensamt hjälpas åt att hålla den.

I vår marknadsekonomiska tillvaro talas det inte sällan om ekonomisk tillväxt som om det vore ett självändamål. Vi får inte sluta konsumera, även om alla våra behov är tillfredsställda. Vi får inte jobba mindre, men gärna mer. Vår tids etik baseras på huruvida ett beteende skapar tillväxt eller inte. Sälja vapen är jättebra, det bidrar till BNP. Stora bensintörstiga stadsjeepar likaså. Men att cykelpendla, köpa begagnat istället för nytt, gå ner i arbetstid för att ägna sig åt en hobby, låta bli att flyga till Thailand - det är mycket suspekt. Rent av fundamentalistiskt. Men denna inställning som predikas för oss motiveras sällan. Det går inte att ha ett välfärdssamhälle utan tillväxt säger man bara. Hur skulle vi betala för allt? Och så blundar man för det faktum att vår tillväxt i hög grad baseras på ett för stort uttag av naturresurser. Vi lever på våra barns och barnbarns tillgångar. Vi måste börja utmana tanken om tillväxten som samhällets mål. Annars har vi snart ingen planet kvar. Men platta tv-skärmar och mobiler har vi högar av. Snacka om självmål.

Ondska, dumhet, lathet (liten förklaringsmodell)

När vi nu vet hur illa läget är för vårt jordklot varför händer det inte mer? Konsumentmakt i all ära men många av de avgörande besluten för vår framtid ligger utanför min kontroll. Vi skulle behöva en kriskommission. Järva politiker som stakar ut en ny bana. Maktens män (för det är fortfarande tyvärr mest män) måste ta sitt ansvar på allvar. Problemet är att de förmodligen redan tycker sig göra just detta. Styrelser tar ansvar gentemot sina aktieägare vars enda krav är hög avkastning. Fonder och banker gör detsamma. Politiker tittar kortsiktigt på innevarande mandatperiod. “Vi tar ansvar” säger de, men besluten tenderar att handla om vad som kan ge dem gillande här och nu, inte vad som är nödvändigt för ännu ofödda generationer.

Här är min egen lilla förklaringsmodell till varför omställningen går så trögt. Det finns garanterat fler aspekter, men denna uppdelning hjälper mig att förstå varför det ibland känns som att stångas mot en vägg. Att förstå vad och hur jag kan förändra är en förutsättning för att inte förr eller senare ge upp hoppet.

Ondska
Att det finns ondska i världen är ett odiskutabelt faktum. Vad den beror på kan man däremot debattera. Enligt kristen tro beror det ytterst sett på att mänskligheten vänt Gud ryggen. Därför får vi leva med ondskans följder tills dess att Gud återupprättar skapelsen vid tidens slut. Oavsett om man tror på detta eller inte kan perspektivet hjälpa oss att inte hoppas på det omöjliga. Ondska kommer alltid att finnas i denna värld. Vi har inte bevittnat den sista miljöskandalen. Människor kommer fortsätta att utnyttjas. Det vi kan göra är att kräva bättre lagar, och inte minst, att lagar efterlevs. Korruption är ett gigantiskt problem i sammanhanget. “Kärleken till pengar är roten till allt ont” står det i Bibeln. De internationella bolag som skövlar regnskog för att anlägga plantage, genom dagbrott förgiftar miljön för all framtid, direkt eller indirekt utnyttjar barnarbetare, oreflekterat överanvänder antibiotika, och så vidare, handlar förstås högst omoraliskt, men sanningen är den att de aldrig skulle kunna göra så om det inte fanns korrupta politiker och tjänstemän som valde att se mellan fingrarna.

Dumhet
Inkompetens är bland det värsta jag vet. När man förklarar ett problem noga och pedagogiskt men det är som att tala ut i tomma intet.
- Då gör vi så här, det blir bra.
- Eh, nej, det är just det jag har försökt förklara att det inte blir! Hallå!?
Ibland vill man bara ruska om folk, men min svenska försynthet hindrar mig.
Att politiker försummar sitt ansvar beror många gånger på att de helt enkelt inte förstår problematiken. Det kan bero på bristande kunskap, i så fall är det hyfsat lätt att åtgärda. Men ofta beror det på att de redan i förväg bestämt sig för vad som ska vara rätt. Är man moderat så är man för kärnkraft, så har det alltid varit. Jaha, och varför då? kan man undra. Det kan väl inte var en vänster-höger-fråga? Detsamma gäller alla miljöfrågor. Det är inte intellektuellt hederligt att först bestämma sig för paradigmet (“tillväxt framför allt”) och sen forma sina åsikter utifrån det (“slutar vi elda kol kanske tillväxten minskar, det kan vi inte tolerera”). Donald Trump är världsbäst på detta, men våra egna politiker är ofta lika goda kolsupare (Jag inför härmed en ny stavning på detta ord. Varför klanka ner på kål när det ju är kol som är boven i dramat). Klimatkrisen kommer oundvikligt leda till en förändrad syn på ekonomi och konsumtion, det måste den annars är vi körda. Men den sanningen är förstås svår att svälja om man redan bestämt sig för att marknaden ska lösa allt. Därför håller man för öronen och låtsas som om problemet inte finns.

Lathet
“Jag vet att det är dåligt för klimatet att köra bil, men äsch, jag gör det ändå”. Det finns gott om människor som varken kan kategoriseras som onda eller dumma, men ändå inte ändrar sitt beteende. Det sägs att nio av tio svenskar anser sig ha goda kunskaper i miljöfrågor. Ändå lever man som om det inte var så. Hur kan det komma sig? Jag tror en viktig förklaring ligger i människans inneboende lathet. Det är jobbigt att ändra sig. Det finns inget sämre argument men ändå så vanligt, som: “Så har vi aldrig gjort förut”. Det är svårt att bryta vanor. Det kräver engagemang. Därför är det viktigt att de som är unga inte fastnar i samma fällor som tidigare generationer. Jag vet av egen erfarenhet att det är lätt att klara sig utan bil om man aldrig haft någon bil, men så fort man skaffat sig en blir man nästan omedelbart betydligt latare. “Jag tar bilen till affären bara idag, nästa gång ska jag cykla igen.” Vad kan vi göra för att omställningen till en hållbar värld inte ska kännas som en uppoffring, ett hinder att övervinna? Jag tror att kulturen kan vara en nyckel. Det måste vara njutningsfullt, roligt, inspirerande, attraktivt och livsbejakande. Bara så kan man vinna över latheten.

Men nu består ondska, dumhet och lathet, dessa tre, och störst av dem är latheten.

Garbo ersätter Linné - en symbol för vår tid

Vi håller på att byta ut alla sedlar och mynt i Sverige, om det nu lyckats undgå någon. Jag vet inte vem som bestämde att motiven för de nya sedlarna skulle vara kulturpersonligheter från 1900-talet, och det spelar egentligen ingen roll, men det är ett intressant tecken i tiden.

Jag fick en gammal hundralapp häromdan. Utseendet är så hemvant att man vanligtvis inte reflekterar mycket över det. Framsidans porträtt av Carl von Linné är ikoniskt, men vad föreställer egentligen baksidan? Ett lila-grönt monster i något slags utomjordiskt landskap? Svaret är att det är en stiliserad närbild av ett honungsbi som suger nektar ur en midsommarblomster. På biets kropp har små pollenkorn fastnat. Varför just detta motiv kan man undra? Till skillnad från den nya hundralappens allmänt hållna Stockholmsmotiv är biet långt ifrån bara utsmycknad. Det är en symbol för något större. Linné hade denna kunskap. Frågan är hur många som har det idag.

En tredjedel av den mat vi äter är beroende av bins och humlors pollinering. Dör bina ut så dör vi ut, i princip. Bin är mycket känsliga och i vårt industrialiserade jordbruk mår de inte särskilt bra. På stora fält med en enda slags växtlighet (t.ex. ett vetefält eller en granodling) svälter bina. De behöver variation för att trivas, det som brukar kallas biologisk mångfald. På ett konventionellt besprutat fält finns inte minsta ogräs. Så om du värnar om binas överlevnad ska du handla ekologiskt.

Biologisk mångfald är ett nästan heligt begrepp för biologer och miljövänner. Det är det starkaste argumentet till varför natur ska skyddas, även om det förstås också kan finnas andra skäl som rekreation, skönhet och livskvalitet. Men utanför miljösfären är biologisk mångfald ett svårt argument att använda, eftersom många helt enkelt inte förstår vad det betyder, eller varför det skulle vara så viktigt. Vad spelar det för roll om vi har 30 000 insektsarter i Sverige eller bara 1000?

I vår familj tycker vi om att gå ut i skogen. När vi gör det är vi nästan alltid själva, vilket vittnar om att människor idag rör sig väldigt lite ute i naturen. Kanske solar man sig på en gräsmatta i en park, eller springer i ett motionsspår. Men kontakten med den riktiga naturen är väldigt svag hos väldigt många. Man vet inte att det man kallar skog egentligen är ett trädplantage. Eller att det man kallar åker egentligen är en onaturligt perfekt monokultur. Ett gigantiskt rapsfält gynnar kanske den ekonomiska tillväxten men i biologisk mening är det att betrakta som en öken. Ska man förstå varför det är så viktigt med ekologisk odling måste man också förstå varför det är så viktigt med biologisk mångfald. Eftersom det är svårt att kommunicera detta används oftare argument som att det gynnar ens hälsa eller att varorna smakar bättre. Men det är inte grundskälet till att ekologisk odling finns.

Om en vanlig storstadssvensk idag ställs mellan att behålla Netflix eller 10 000 insektsarter i skogen, vad tror du hen kommer välja? Det är oerhört viktigt att alla människor har kontakt med naturen, det är en ren ödesfråga. Film är roligt och kultur är viktigt, men ska vi ha ett beboeligt jordklot i framtiden måste vi lära våra barn att det normala inte är att sitta inne med paddan utan att vara ute vid en skogstjärn och titta på paddor.

Kapitulerar (Välkommen 2017)

Alla goda viljor till trots verkar världen vara på väg utför. Det är lätt att vackla i sin framtidstro när världen brinner och motsättningarna ökar. När en blivande president tror att klimathotet är en kinesisk konspiration. När vi skickar tillbaka afghanska ungdomar till ett land dit vi själva avråds från att resa. När grupper som IS och Boko Haram begår bestialiska övergrepp. När världen styrs av män som Erdogan och Putin.

Vi lever i ett helvete. En fallen skapelse. En mardröm av själviskhet som systematiskt kväver alla framtida generationer. Ändå får vi aldrig ge upp.

Jag tror inte på utopier, jag tror inte att vi någonsin kommer få bukt med alla problem i denna världen. Ändå ger jag inte upp. Men jag kapitulerar.

Man kan nog säga att kapitulation är själva kärnan i den kristna tron. Ja kanske i alla religioner. Vi förmår inte allt. I djupet av människans själ ekar ett rop på hjälp. Kyrie eleison.

Välkommen 2017. Må du bli ett år av medmänsklighet, mod, skapelseansvar och massor av passion, kreativitet och glädje. Gud går med oss. Ingenting är omöjligt.

Vad ska vi med Internet till? Reflektioner efter 20 år online

I november 1996 la jag upp min första hemsida. Givetvis på Geocities. Vi hade nyligen fått Internetuppkoppling hemma och jag hade upptäckt HTML-kodningens hemliga värld. Modem hade vi haft rätt länge, men Internet var något annat än att koppla upp sig mot enskilda BBS:er. Något mycket större. Att lägga upp en egen hemsida på den tiden var ingen egoboost. Det handlade inte om att hävda sig eller bli känd. Inte nödvändigtvis ens om att dela med sig av sina åsikter. Det handlade om att bli en del av ett större sammanhang. Ett nätverk av likasinnade. Vi som insett att detta, ja detta var framtiden.

Internet präglades av en oerhörd positivitet där och då. Alla fick vara med, och alla deltog på lika villkor. Det fanns utrymme att vara kreativ och skapa hemsidor om ämnen som ingen gjort förut. Hela gratiskulturen på Internet, som idag ifrågasätts ur marknadsperspektiv, går tillbaka till denna känsla av samhörighet. Internet var ett kollektiv, om du delar med dig av ditt så delar jag med mig av mitt. Som nykomling i diskussionsforum och chattar inlemmades man snabbt i denna kultur. Internet var magiskt.

Snabbspolning 20 år framåt: nätmobbning, identitetsstölder, desinformation, troll, uppskruvat debattklimat, övervakning, konsumtionshets, censur, kränkningar, hot.

Vad hände? Hur kunde vi hamna här? Den där glädjen och tillåtande attityden som fick mig att vilja bli webbutvecklare finns det väldigt lite spår kvar av. Men kanske var utvecklingen oundviklig. När i stort sett alla människor är online blir situationen förstås helt annan än då, när ännu mest entusiaster hittat dit. Internet är inte längre någon egen värld - när kallade någon det senast för cyberspace? - Internet är numera bara en spegling av den vanliga världen. Hur många vänner har du på Facebook som du aldrig träffat i verkligheten, eller som man sa, IRL? Jag tror inte jag har någon. Det kan jämföras med när jag för tjugo år sen mailade, chattade och lärde känna människor från USA, Argentina, Danmark, Italien. Ja, hela världen.

De tjänster och funktioner som Internet gett upphov till är idag fullständiga självklarheter. Samhället har byggts upp kring det. Wifi har blivit första steget i Maslows behovstrappa. Samtidigt har vi förlorat något. I Internets barndom fanns det regler för hur man betedde sig. Följde man inte dem blev man utkastad från nyhetsgruppen eller chattforumet. Den som var nykomling på Internet uppmanades att som första steg ta del av netiketten. Den traditionen borde vi återerövra. Innan barnen får en iphone, lär dem vad god sed på Internet är.

I sociala medier finns inga moderatorer, på gott och ont. Revolutioner kan startas genom Twitter. Samtidigt sorterar Facebook bort svordomar och nakna bröst, men inte främlingsfientliga åsikter. Inte heller falska nyheter och rena påhitt kan Facebook rå på. Det är en av förklaringarna till att vi är där vi är. Extrema åsikter var förut hänvisade till enskilda diskussionsforum för likasinnade, nu ventileras de mitt ibland oss. Det väcker känslor och provocerar, vilket bidrar till den uppskruvade samtalstonen.

Jag är i grunden positiv till Internet. När jag upptäcker nya tjänster, som till exempel den nyligen lanserade Smarta kartan i Göteborg, påminns jag om min forna fascination. Men vi måste vända den negativa utvecklingen i sociala medier och debattforum, och det kan vi göra om vi gemensamt bestämmer oss för det. Låt inte nättrollen vinna. Påminn dem och alla andra om vad som är god netikett. *ler*

Kognitiv dissonans - därför går omställningen så långsamt

Nio av tio svenskar anser sig vara miljömedvetna. Ändå är försäljningen av ekologiska och Fairtrade-märkta varor fortfarande en droppe i havet jämfört med den totala konsumtionen. Detsamma gäller antalet bilar som drivs med biogas eller el. Och flygresorna fortsätter att öka.

Enligt en undersökning som Naturvårdsverket lät göra uppgav 52 procent att de ofta eller ibland får dåligt samvete när de gör saker de tror påverkar klimatet negativt. Det betyder att en majoritet av befolkningen har tillräcklig kunskap om miljö- och klimatfrågorna för att veta när de handlar fel. Det är alltså inte brist på information som är kruxet. Vi kan ta fram oändligt bra utbildningsmaterial, anordna superintressanta föreläsningar och skriva sylvassa insändare, men det kommer inte räcka hela vägen. För att skapa beteendeförändringar krävs insikt i psykologi.

Människan tycker i grund och botten inte om att ändra sig. Så när vi konfronteras med nya fakta, som utmanar vår världsbild eller livsstil, blir det jobbigt. Det uppstår en kognitiv dissonans, för att använda psykologins språk. I praktiken betyder det att vi upplever en obehagskänsla när vi upptäcker att våra handlingar strider mot våra värderingar. I mer vardagligt tal: vi får dåligt samvete. Dissonansen minskas genom att vi motiverar, klandrar och förnekar saker. "Nyttan av mitt arbete motiverar att jag flyger", "Jag kör inte mer bil än nån annan", "Pratet om klimathotet måste vara överdrivet".

I mitt förra inlägg skrev jag om Sackaios, tullindrivaren som gjorde en totalomvändning efter mötet med Jesus. Från fullt fokus på egen vinning till att dela sina rikedomar med de fattiga. Vad var det som hände egentligen? Vad kan ge upphov till en så märkbar beteendeförändring? Jag tror hemligheten ligger i att möta människor där de är. Jesus stannade upp, såg Sackaios och valde att följa med honom hem. Vilken egoboost för Sackaios. Den tidens största kändis hemma på middag. Den utstötte och hånade tullindrivaren fick ett nytt värde. När självkänslan inte längre byggde på hur stor förmögenhet han hade, var steget till att ge bort den inte längre så stort.

Vi ska göra som Jesus. Se varandra. Bekräfta, inspirera och uppmuntra varandra. Och inte minst ha roligt tillsammans. Där sker omställningen. I den kreativa, attraktiva och frigörande gemenskapen. En främlings krav är inte särskilt kul. Men en väns råd lyssnar vi till.

Vi är alla Sackaios

Denna söndags tema är "Samhällsansvar". Runt om i Sveriges kyrkor läser man berättelsen om Sackaios. Du kanske minns den. Sackaios var tullindrivaren som systematiskt hade utnyttjat sin position för egen vinning, men som i mötet med Jesus kom till ny självinsikt:

"Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt."
Lukasevangeliet 19:8

Okej, så en brottsling omvände sig.  Vad är det för poäng med att läsa den här texten två tusen år senare? Den omedelbara kopplingen mellan ekobrott och ditt eget liv kanske inte känns självklar. Ändå är det så.

Det finns avgrundsdjupa orättvisor i världen. Medan somliga blir sjuka av att äta för mycket, svälter andra ihjäl. Sambanden är komplexa och svåra att förstå. Inte kan väl mitt handlande spela säkert stor roll för de fattigas situation i Afrika? En gör så gott en kan. Eller som den danske tecknaren Robert Storm Petersen uttryckte det: "Alla andra tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig".

Sackaios verkade inte riktigt ha förstått konsekvenserna av sina handlingar. "Och har jag pressat ut pengar av någon..." På samma sätt är du kanske omedveten om vad det innebär när du köper en t-shirt tillverkad i Bangladesh (slavliknande arbetsvillkor) eller kött från Polen (oetisk djurhållning) eller kyckling från Thailand (massiv användning av antibiotika vilket skapar ökad antibiotikaresistens) eller kakao från Elfenbenskusten (barnarbete). Du ville ju bara spara lite pengar.

Att bli en medveten konsument är väldigt bra, men ändå otillräckligt. Ekonomin idag är global. Allting hänger ihop. Och det är konstruerat så att det i första hand gynnar västvärlden. Genom handelsavtal, tullar och en kartelliknande uppdelning av världsmarknaden missgynnas konsekvent de fattigaste länderna. Detta är vi alla en del av vare sig vi är medvetna om det eller inte. Som det uttrycks i en av högmässans syndabekännelser: "Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår".

Det är lätt att bli uppgiven. Missmodig. Förkrossad. Men så stiger Jesus fram. Och hans svar till Sackaios är ett eko även till vår tid: "I dag har räddningen nått detta hus".

Saker vi borde lärt oss av att spela monopol

Världen är ett Monopol-spel och vi befinner oss mitt i en spelomgång som pågått i så där en två hundra år. Alla vill vi få det bättre, alla vill vi bli vinnare. Men den som någon gång spelat Monopol vet vartåt det barkar. Tillväxten sker inte jämnt fördelad. När marknaden börjar bli mättad (alla tomter köpta och bebyggda) börjar utslagningen. En ekonomisk tillväxt kan i det läget bara ske på någon annans bekostnad.

Det stora problemet med kapitalismen är att det är en blind kraft. Det är inte som nyliberaler försöker intala oss (och sig själva) att marknaden automatiskt skulle styra samhällsutvecklingen mot allt större jämlikhet. Tvärt om blir världens rikedomar allt mer koncentrerade för varje år. Världens 85 rikaste individer äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning tillsammans. Och den rikaste en procenten av världens befolkning äger mer än resten tillsammans. Precis som i Monopol.

Monopol är baserat på ett spel utvecklat av Elizabeth Magie Phillips 1904 kallat "The landlord’s game". Spelet konstruerades förmodligen för att illustrera kapitalismens baksidor. Vid spelets slut finns bara en spelare kvar som äger alla tomter och alla hus. Vill vi ha en sådan utveckling i samhället?

Det är dock inte helt lätt att veta hur vi ska kunna ändra på utvecklingen i den globala ekonomi vi lever i. Det är svårt att ens förstå hur allt hänger ihop. Men en sak är säker, vad världen behöver är inte mer frihandel utan mer rättvis handel.

Med rätt dos av fantasi är jag övertygad om att vi kan hitta nya betydligt bättre sätt att styra samhället och dess utveckling. Som när vår fyraåring lekte häromdan och jag skulle handla i hennes affär: "Nej det kostar inget för i det här landet finns inga pengar".

Och?

Och är svenskans vanligaste ord. Det säger en hel del. Vi vill gärna knyta samman saker, lägga till, inkludera, pussla ihop. Utan och vore livet ganska meningslöst. Då skulle vi bara vara ensamma öar som aldrig relaterade till något annat än vårt eget. Jag vågar påstå att utan det lilla ordet och skulle världen gå under.

Men och kan också stå för sig självt. Uttalat med frågetonfall kan ett ensamt och bilda en hel replik. På en fråga eller ett påstående kan det då bli ett arrogant svar med innebörden "Än sen då? Varför ska jag bry mig?"

Men meningen med livet, är jag övertygad om, är att vi ska bry oss om varandra och vår värld. Att ta förvaltarskapet på allvar.

"Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den." Första Moseboken 2:15

Människans ursprungliga uppdrag att vårda skapelsen gäller än idag. Reaktionen på klimatförändringar, miljöförstöring, fattigdom och orättvisa får därför aldrig bli bara "Och?".

En plats värd att leva i

Jag lyssnade på en gammal favoritlåt häromdan som jag inte hört på många år. Blev träffad av texten, som jag inte lyssnat så observant på tidigare. Den summerar på ett bra sätt den här bloggens budskap och den inställning jag försöker leva efter.

Land of Confusion

I must've dreamed a thousand dreams
Been haunted by a million screams
But I can hear the marching feet
They're moving into the street.

Now did you read the news today
They say the danger's gone away
But I can see the fire's still alight
There burning into the night.

There's too many men
Too many people
Making too many problems
And not much love to go round
Can't you see
This is a land of confusion.

This is the world we live in
And these are the hands we're given
Use them and let's start trying
To make it a place worth living in.

Ooh Superman where are you now
When everything's gone wrong somehow
The men of steel, the men of power
Are losing control by the hour.

This is the time
This is the place
So we look for the future
But there's not much love to go round
Tell me why, this is a land of confusion.

I remember long ago -
Ooh when the sun was shining
Yes and the stars were bright
All through the night
And the sound of your laughter
As I held you tight
So long ago.

I won't be coming home tonight
My generation will put it right
We're not just making promises
That we know, we'll never keep.