torsdag 13 augusti 2015

Nu får vi svälta resten av året, typ

Idag infaller Overshoot Day. Det kallas den dag på året då vi har förbrukat årets kvot av jordens naturtillgångar. Det innebär att vi därefter knaprar på kommande års resurser. Vi lever inte längre bara på räntan utan tar av kapitalet, så att kontot sakta men säkert töms.

Fram till 1987 använde mänskligheten inte mer av jordens resurser än vad naturen själv hann med att förnya. Sedan dess har Overshoot Day infallit allt tidigare för varje år. 1987 inföll dagen den 19 december, förra året den 19 augusti, och i år alltså idag den 13 augusti. Det här är en utveckling som vi måste vända. Annars kommer våra barnbarn och barnbarnsbarn få det svårt att överleva. Eller åtminstone att leva ett drägligt liv så som vi definierar det.

När jag gick i skolan fick vi lära oss vilka naturresurser som fanns i olika länder, som om det var orubbliga fakta. Men så är det ju inte. Gräver vi upp allt guld, pumpar upp all olja eller hugger ner all skog så är det finito. Vi måste sluta behandla vår planet som en outsinlig källa till resurser. Vägen dit är dock inte alldeles enkel. Vårt befintliga ekonomiska system bygger nämligen på denna felaktiga världsbild.

Det är svårt att skapa ekonomisk tillväxt utan att samtidigt öka uttaget av naturresurser. Eller annorlunda uttryckt: Det är lätt att tjäna pengar på miljöns bekostnad. För att komma till rätta med detta, som är en avigsida i marknadsekonomin, krävs lagar som gör det ekonomiskt ofördelaktigt att förstöra miljön. Ingen skulle skövla regnskog om man inte tjänade pengar på det.

Som Overshoot Day tydligt bevisar är världen i behov av en ny ekonomisk modell. En ekonomi som främjar återanvändning, återvinning och delande. Vägen dit kräver modiga politiska beslut och en vilja till livsstilsförändringar hos dig och mig. Nu kör vi!

torsdag 6 augusti 2015

Kan man få lite djärva och realistiska visioner, tack

Visioner är bra, rent av nödvändiga, för att vi ska få den framtid vi vill ha. Men vad är en bra vision? Många visioner gränsar till det utopiska. Man målar upp ett drömscenario, hur man skulle vilja att framtiden ser ut, men reflekterar inte över om vägen dit ens är möjlig.

En bra vision är djärv men realistisk. Krävande men hoppfull. Man måste sätta ribban högt, annars är det ju det samma som att ge upp innan man försökt. Samtidigt måste man ha verklighetsförankring. Det vore meningslöst för en höjdhoppare att ha målet att hoppa fyra meter, eftersom människans fysik sannolikt inte klarar sådana höjder, men det vore ännu mer meningslöst om hon nöjde sig med ett mål på en meter. En bra vision signalerar att en bättre värld är möjlig och inspirerar på så sätt till förändring. Känns målet realistiskt blir det värt att kämpa för.

Ett bra exempel är FN:s mål för den globala uppvärmningen. Målet med klimatarbetet är inte att förhindra uppvärmningen helt och hållet. Med tanke på alla forskningsrapporter om vad som redan händer över vår planet vore det inte realistiskt. Nu är målet istället att stoppa uppvärmningen vid två grader, den gräns som måste understigas för att vi ska undvika farlig påverkan på klimatsystemet. Visst hade det varit fint om världens länder hade enats om att stoppa uppvärmningen helt, men det hade varit en vision utan verklighetsförankring och därmed tandlös.

Som om det inte vore nog svårt att hitta rätt ambitionsnivå för sin vision så finns det ytterligare ett dilemma. Det uppstår kanske främst i större organisationer, till exempel i en kommun som den jag jobbar i, och handlar om krockande målbilder. Det är lätt hänt att vi skapar visioner för olika områden som i sig verkar förnuftiga, realistiska och eftersträvansvärda, men där målbilden – vart vi vill komma – är olika. Vill vi exempelvis ha ökad eller minskad konsumtion? Det beror på om vi prioriterar handel eller miljö.

Vi måste vilja samma sak, annars blir det svårt att göra rätta och goda prioriteringar. Så varför inte börja prata mer om vart vi vill komma. Hur vill du att världen ser ut år 2050? Hur når vi dit?

tisdag 4 augusti 2015

Den motvillige bilköparen

Jag har tidigare skrivit om livet utan bil och om vår förhoppning om att kanske kunna förbli bilfria. Nu har verkligheten hunnit ikapp oss. Vi har köpt bil. Eller i alla fall en halv.

När vi flyttade från Göteborg till Ulricehamn i mars trodde vi nog att vi skulle kunna fortsätta leva som förut. Det finns ju kollektivtrafik även här tänkte vi, och avstånden är korta. Men trots att Ulricehamn har alla förutsättningar att vara en närmast bilfri stad – nästan allting ligger inom en radie av fem kilometer – ser verkligheten helt annorlunda ut. Kollektivtrafiken är närmast oanvändbar. Den som har tänkt ut hur den ska fungera i Ulricehamns tätort borde få sparken omgående. Detta i kombination med att hela staden ligger i en brant backe gör att alla tar bilen till i princip allting. Vi klarade av att leva bilfritt i drygt fyra månader, men bara nästan. Vi lånade mina föräldrars bil då och då för storhandling och andra ärenden.

Det är med blandade känslor vi nu blir bilägare. Jag känner mig arg för att vi nästan inte har något val. Att ha bil borde inte vara en nödvändighet för att klara sig i en stad. Det är ju skillnad med landet. Skulle vi flytta ut ur stan måste vi naturligtvis ha bil, men inte där vi bor nu. Samtidigt känner jag mig glad över att få tillgång till den flexibilitet och tillgänglighet som bilen ger. Och jag känner mig stolt över att vi gjort det bästa möjliga ur miljösynpunkt, under våra förutsättningar:

  • Vi har köpt bilen ihop med mina föräldrar. De behöver en extrabil ibland och vi behöver den bara då och då. Känns väldigt bra att dela. Att inte alla måste äga allt. Delande-ekonomin är framtiden.
  • Bilen är gasdriven och nere vid Ulricehamns reningsverk tankar vi biogas tillverkad av avloppsslamm. Det är roligt att lära vår treåriga dotter att bilen drivs med bajs. Dessutom miljösmart då det ger mindre utsläpp och är en biprodukt som inte kostar miljön något extra.
  • Samtidigt som vi köpt bil har vi också köpt en elcykel och cykelvagn till barnen. Detta tror jag vi kommer använda minst lika mycket som bilen, om inte annat för att det helt enkelt är mycket härligare att cykla. Men det ena utesluter inte det andra, bil är onekligen bra ibland också. Jag återkommer med en utvärdering om livet med elcykel i Ulricehamn längre fram.

Det är inte svårt att konstatera att Ulricehamns kommun har lite att jobba på. Om vi – som är miljömedvetna och redo att avstå viss bekvämlighet – inte klarar att leva utan bil, vem gör det då? Det positiva är att Ulricehamn har alla möjligheter att bli en riktigt klimatsmart stad, om man bara vill. Med större och djärvare visioner skulle Ulricehamn kunna bli Sveriges mest attraktiva stad – staden där bilen är överflödig.