Rekyleffektens förbannelse - därför står vi och stampar

Nu har vi pratat om klimathotet länge och försöker, åtminstone på sina håll, ställa om till ett klimatsmart samhälle. Men hur går det då?

Ja i Naturvårdsverkets statistik för Sveriges klimatpåverkan 2015 kan man läsa att vi faktiskt minskat utsläppen med 1 % jämfört med 2014, och hela 25 % jämfört med 1990. Det är väl glädjande nyheter? Problemet är bara att samtidigt har svenskars utsläpp utomlands ökat med 50 %, vilket gör att de totala utsläppen förblir oförändrade. Asch då.

Här slits det med att göra en massa energieffektiviseringar och uppfinna nya biobränslen och lansera halv-vegetariska korvar, och så går svensken och konsumerar importerade prylar från Kina som om det inte fanns någon morgondag. Och det gör det ju i och för sig snart inte heller.

Boven i dramat, i alla fall en av dem, brukar kallas rekyleffekten. Kort sagt handlar det om att effektiviseringar och klimatsmarta val, som i sig förstås är positiva, lätt får oönskade bieffekter beroende på hur vi väljer att utnyttja den uppnådda vinsten. Ofta leder det till en omedveten, eller åtminstone oreflekterad, konsumtionsökning. Det innebär att den totala effekten av våra klimatsmarta val inte blir så stor som vi tror. Tyvärr är det hemskt lätt att bli offer för rekyleffekten. Vi alla är det nog lite till mans/kvinns:

"Nu när vi bytt ut alla lampor till LED är det inte så noga med att släcka när vi lämnar ett rum."

"Det gör inte så mycket om vi tar en extra tur till affären, vår nya miljöbil är ju ändå så bränslesnål."

"Med vårt nya snålspolande duschmunstycke kan vi unna oss att ta längre duschar."

Och så vidare. Du kan säkert hitta egna exempel. Sen finns det också en indirekt rekyleffekt, som i fallet med Naturvårdsverkets statistik ovan. Det vill säga pengarna vi sparat på att till exempel installera bergvärme, byta till ett energieffektivare kylskåp eller handla second hand spenderar vi på importerade produkter eller kanske ytterligare en semesterresa. Beroende på vad vi väljer att lägga pengarna på kan klimatnyttan i slutändan då till och med bli negativ.

Denna vetskap är inget nytt. Jag hittade en gammal miljöskrift hos min farmor utgiven av Göteborgs kommun år 1990. I den står det bland annat:

"Det finns risk för att katalysatorns och den blyfria bensinens positiva effekter kommer att "ätas upp" genom att biltrafiken totalt sett ökar. Vi måste helt enkelt åka mindre bil!"

Och:

"Bilindustriföreningen tror att det år 2010 kommer att finnas drygt 40 % fler bilar på de svenska vägarna. Om denna prognos slår in omintetgörs katalysatorns miljövinster. Vi måste alltså köra mindre, även om bilen har katalysator."

Nu har Bilindustriföreningens önskning i och för sig inte helt infriats. 2015 fanns det 30 % fler bilar än 1990, men detta är förstås illa nog. Och antalet bilar fortsätter att öka för varje år.

Att undvika rekyleffekter är en av de avgörande punkterna för att våra klimatsatsningar ska få önskad effekt. Så går det att bryta förbannelsen? Ja det tror jag, men det kräver en ganska radikal attitydförändring i hela samhället. Vi måste börja prata mycket mer om förnöjsamhet. Varken marknadskrafter eller politiker vill i dagens konsumtionssamhälle att vi ska vara nöjda. Vårt BNP bygger till stor del på ett odlat missnöje. Så kan vi inte fortsätta. Ett första steg vi alla kan hjälpas åt att ta är därför att börja definiera våra liv utifrån aktiviteter istället för konsumtion. Egentligen är det ganska självklart, men vi har gått vilse någonstans på vägen. Det viktiga är ju inte att du har de senaste löparskorna, det viktiga är hur mycket du springer. Det viktiga är inte att du har den senaste iPhonen, det viktiga är de sociala kontakterna du använder den till. Det viktiga är inte att du har ett häftigt kök, det viktiga är maten du lagar i det.

Ett annat steg vi kan ta är att öva oss i att uppmärksamma situationer där rekyleffekter kan uppstå. Det kan vara till exempel när du byter bil eller tvättmaskin. Ett exempel ur mitt eget liv:

Snart börjar jag ett nytt jobb vilket innebär att jag slipper busspendla och istället kan promenera till arbetet. Detta innebär en vinst både för miljön och plånboken. Men om miljövinsten inte ska naggas i kanten måste jag alltså överväga vad jag ska göra med de insparade pengarna, annars kan en indirekt rekyleffekt uppstå. Låt oss säga att jag sparar 1000 kr i månaden. Då behöver jag säkerställa att jag framöver inte lägger 1000 kr mer på konsumtion. Grön, miljövänlig, fin konsumtion då? kanske du invänder. Ja det är bättre, men en ökad konsumtion innebär alltid en ökad miljöpåverkan, även om det är i form av certifierade produkter. Spara pengarna då? Jovisst, men fonden jag placerar dem i kanske investerar i fossil energi, då kommer rekyleffekten där istället. Så det är inte helt enkelt. Vill man vara en riktig miljöhjälte lägger man alla sparade pengar på ett regelbundet givande till något klimatprojekt, till exempel trädplantering. Då får de klimatsmarta valen dubbel effekt. Känns det lite väl magstarkt kan man fokusera på tjänster och nöjen. Det vill säga konsumtion som inte genererar någon större produktion. Att gå på teater skövlar väldigt lite regnskog. Om de inte serverar kakor med palmolja i caféet förstås.

Ett tredje steg att på allvar överväga är att gå ner i arbetstid. Historiskt sett har ökad effektivitet främst tagits ut i form av höjda löner (och vinster). Visst har vi också fått kortare arbetsdagar och fler semesterveckor, men tittar man på de senaste femtio åren har lönerna tredubblats medan arbetandet endast minskat med en fjärdedel. Det finns alltså stort utrymme för att växla effektiviseringar mot mer ledighet istället för mot ökad konsumtion (konsekvensen av högre löner). Detta kan ge en massa positiva ringar på vattnet förutom den rena miljövinsten. Läs mer om det i mitt förra inlägg. I väntan på att en majoritet av våra politiker också inser det kloka i detta kan du gå före och frivilligt gå ner i tjänst. Många verkar tro att det är mer eller mindre en naturlag att 100 % är lika med 40 timmar. Men i Danmark betyder heltid 37 timmar och i Frankrike 35 timmar. Något att tänka på.

Om du vill fördjupa dig i frågan om rekyleffekten har Naturvårdsverket gett ut en mycket bra rapport i ämnet. Om våra politiker förstod det radikala budskapet i denna rapport skulle de antingen fatta helt andra beslut, alternativt lägga ner hela Naturvårdsverket och låtsas som om det regnar. Nyfiken? Ladda hem den här:
Rapport 5623: Rekyleffekten och effektivitetsfällan - att jaga sin egen svans i miljöpolitiken

Slutsatsen ingen vill dra (och vad du kan göra under tiden)

Det pågår ett intensivt arbete på alla nivåer i samhället för att slå in på en mer hållbar väg. Det är jättebra, glädjande och hoppingivande. Men tittar man lite närmare finns det samtidigt en oroande ovilja att ta tag i det grundläggande problemet. Eller snarare: att acceptera varför vi hamnar där vi hamnat.

Tittar man på en del av det klimatarbete som pågår så blottar sig en märklig dubbelmoral. Det finns till exempel en certifiering för hållbara flygplatser. I Sverige jobbar Swedavia med att göra sina flygplatser klimatsmarta. Självklart inget dåligt initiativ, men hyfsat ironiskt med tanke på flygets enorma klimatpåverkan. Ett annat exempel är bensinmackarna, som börjat lansera ekologiska och miljömärkta varor i sina butiker. Samtidigt som de drar in de stora pengarna på bensin. Risken att framstå som skenhelig är betydande.

Det räcker inte med att putsa lite på ytan. Framtiden kräver ett helt nytt samhällssystem. Det klimatkrisen säger oss är att det är omöjligt att bygga framtidens välfärd på fortsatt ökad konsumtion. Vi konsumerar redan mer än vad planeten tål. I Sverige fortsätter konsumtionen att öka och om alla levde som vi skulle det behövas resurser motsvarande drygt fyra jordklot.

Fortsätter vi så är världen dömd att gå under. Oavsett vad världens ekonomer och politiker säger. Slutsatsen ingen vill dra är att evig ekonomisk tillväxt är omöjlig. Det är hög tid att bryta tabut och inleda en seriös och förutsättningslös politisk diskussion om vårt framtida ekonomiska system. Allt annat är att blunda för verkligheten. Vad föredrar du, att köra i 110 km/h rakt mot en vägg eller att bromsa i tid?

Övergången till ett samhälle i balans behöver ske i flera steg. Här och nu kan vi ta ett första: att byta ut kvantitet mot kvalitet. Då använder vi samma mängd pengar men minskar vår miljöbelastning, genom att vi köper färre men bättre saker. Denna förändring i synsätt kräver inga politiska beslut eller internationella överenskommelser, du kan börja redan idag.

Vad ryms inte i din världsbild?

Vi satt på ett café i Addis Abeba. En etiopisk kille som var bekant med någon i sällskapet var med. Samtalet kom in på religion, inte helt ovanligt här till skillnad från i Sverige.
- Vad tror svenskar på? frågade han.
Vårt svar blev famlande.
- Jaa, alltså traditionellt är det ju ett kristet land, men nu tror nog de flesta inte på nåt.
Killen blev tyst. Verkade ha lite svårt att ta in det vi sagt. Men efter ett tag sken han upp, som om myntet hade trillat ner.
- Jaha så de tillber solen och naturen då, som våra traditionella religioner.
Att man kan välja att inte tillhöra någon religion alls fanns inte i killens världsbild. Antingen är man det ena eller det andra. Så är man varken muslim eller kristen så måste det ju innebära att man tillber naturgudar.

Den här händelsen utspelade sig för flera år sen men den har stannat kvar i mitt minne. Jag återvänder till den då och då, för den säger något viktigt om oss människor. Omedvetet formas vi av det samhälle vi lever i. Det vi tycker är självklart kan för någon från en annan kultur framstå som naivt, skrattretande eller helt enkelt otänkbart. Detta leder till en utmanande men spännande följdfråga: Vad finns det som inte ryms i vår världsbild?

Tillväxtens gräns är ett sådant ämne. Att utveckling kan vara något negativt är ett annat. Västvärldens ekonomi (som genom globaliseringen allt mer blir hela världens ekonomi) bygger på ett antal antaganden som sällan, eller aldrig, ifrågasätts. Vi har exempelvis ett pensionssystem i Sverige som bygger på att ekonomin kommer fortsätta att växa och växa i mer eller mindre samma takt under överskådlig tid. Det samma gäller de flesta framtidsprognoser, budgetar och investeringar. Att det finns en gräns för tillväxten verkar vara lika obegripligt för styrande politiker och ekonomer, som konceptet ateism var för den etiopiske killen. Trots att resonemanget egentligen är enkelt för alla att förstå - tillväxt kräver resurser och jordens tillgångar är begränsade, alltså kan vi inte ha evig tillväxt - blir det en omöjlighet. Det kan väl inte vara så att hela ens världsbild, och alla ekonomiska modeller, byggts upp kring en falsk idé? Nej det är en allt för jobbig tanke, då är det lättare att inte låtsats om saken. Så blir frågan ett tabu och nåde den som vågar nämna något om det.

Sen var det det här med utvecklingen. Är all utveckling positiv? Ja med marknadsekonomiska glasögon kan det lätt se så ut. Utan utveckling skulle ju inga nya investeringar göras, ingen ökad försäljning ske, inga nya arbetstillfällen skapas, omsättningen skulle stangera. Vi ser det som självklart att nytt alltid är bättre än gammalt, att en stad alltid ska växa, att vi ständigt ska få det lite bättre. Men ämnet tangerar det ovan. Finns det ingen gräns? När har vi utvecklats klart, vuxit upp, blivit färdiga? Frågan skulle behöva diskuteras mycket oftare. Den är kanske själva grunden varpå alla politiska partier borde bygga sina partiprogram. Vad är det vi egentligen vill uppnå? Vartåt ska utvecklingen leda? Och inte minst, när kan vi vara nöjda? Ställer vi inte dessa frågor är jag övertygad om att utvecklingen i allt högre grad riskerar att leda till oväntade negativa effekter, inte minst i form av miljöförstöring och klimatförändringar. Vi ser det kanske inte så tydligt här i Sverige än, men jag fick en tydlig påminnelse om det när jag besökte en kommun i Italien inom ett EU-projekt som jag jobbar med. Vi hade gått upp för en liten höjd och blickade ut över dalgången. Där fanns industriområden, stadsbebyggelse, och här och där små gröna rutor av jordbruksmark.
- Härifrån kan vi se hur urbaniseringen år för år sväljer allt mer utav de gröna områdena. Fortsätter utvecklingen kommer dalgången vara helt bebyggd inom 10 år, berättade de.
Ur ekonomisk synvinkel knappast något problem, snarare den väntade utvecklingen. Ur miljösynpunkt däremot en katastrof. Den biologiska mångfalden, den lokala matförsörjningen, den för människan så viktiga kontakten med naturen. Allt det försvinner. Men inte nog med det, dessutom hotas vattenförsörjningen i och med att regnet bara träffar hårda ytor och därmed inte kan fylla på grundvattnet. När de berättade detta blev det så tydligt för mig att även utvecklingen har en gräns.

Vi måste våga utmana vår världsbild om jorden ska han någon chans. Det är receptet för en hållbar framtid. Glädjande nog blir vi fler och fler som gör denna upptäckt.

Avgörande dilemman del 4: Löneutvecklingen

I förra veckan meddelade Svenskt Näringsliv att de tror att utrymmet för högre löner de närmaste åren är mycket litet. Spontant låter det ju inte så kul, men det kan faktiskt vara ett positivt tecken i tiden.

Vårt rådande ekonomiska system bygger på tanken om tillväxt: Tjänar vi mer kan vi konsumera mer och då ökar omsättningen, företagens vinster ökar och då kan vi tjäna mer och konsumera mer, och så vidare...

Så länge vi har inflation kan vi få höjda löner utan att det kostar arbetsgivaren någonting, eftersom pengarna samtidigt blir mindre värda. På sikt tar inflationen och löneökningen ut varandra. En verkligt höjd lön däremot skapas främst genom produktivitetsökning, bland annat genom ökad försäljning till följd av tillväxtspiralen beskriven ovan.

Det låter logiskt, men det här med våra löner är knepigare än man kan tro. Den där tillväxten som krävs för att vi ska få mer i lön är nämligen långt ifrån oproblematisk. På kort sikt är ekonomernas och politikernas löften om välstånd till följd av tillväxt inte tagna ur luften. Vi ser ju av historien att det har funkat. Men på lång sikt är löftena minst sagt naiva. Evig tillväxt med ändliga resurser är självklart en omöjlighet. Vi har bara ett jordklot och förr eller senare är alla resurser slut, och då kan ekonomin inte växa mer. Detta är förmodligen det största dilemmat av alla, och något jag kommer återkomma till i senare inlägg.

Ett annat dilemma med löneutvecklingen som vi på allvar behöver fundera över handlar om relationen mellan offentlig och privat sektor. Att det finns en löneskillnad mellan dessa sektorer är knappast någon hemlighet. Men faktum är att relationen mellan dem är ett betydligt större dilemma än den enskildes lön.

Genom produktivitetsökningen driver den privata sektorn på löneutvecklingen. För att behålla och rekrytera personal tvingas den offentliga sektorn hänga med. Det innebär ständigt ökade lönekostnader för den offentliga välfärden. Men där den privata sektorn kan motivera löneökningen med ökad vinst blir det för offentliga sektorn mer eller mindre ren förlust. Lite förenklat kan man säga att ju mer den privata sektorn tjänar, ju mer går den offentliga sektorn back. En del av den privata vinsten och löneökningen genererar visserligen ökad skatteinkomst, men inte i samma utsträckning som utgifterna för ökade löner växer. Detta är en av förklaringarna till att den offentliga sektorn hela tiden tvingas effektivisera, spara och skära ner på personal. Bryts inte denna negativa spiral kommer den offentliga sektorn till slut att utplånas. Samtidigt är tillväxten nödvändig för att skapa nya jobb inom den privata sektorn, där majoriteten av befolkningen alltid kommer att finnas.

I ljuset av detta kan en utebliven löneförhöjning faktiskt vara något positivt. Då ökar inte konsumtionen, vilket är bra för vår miljö, och den offentliga sektorn kan behålla sin nuvarande personalstyrka något år till. Så var inte allt för besviken efter ditt nästa lönesamtal.

Avgörande dilemman del 3: Demokratin

Naturligtvis är det en oerhörd ynnest att få bo i ett demokratiskt land där vi är fria att leva i stort sett som vi vill. Men vi ser just nu också några utav avigsidorna med demokratin. Regeringskrisen illustrerar för mig två tydliga dilemman.

Det första är frihetsaspekten. Är det verkligen så att jag är en fri individ med ett helt fritt val? Många saker kan jag förstås bestämma själv över, men det utlysta extravalet gör mig fundersam. Signalen man ger är att om folket inte "valt rätt" får de snällt göra om. Frågan är hur många gånger man kan utlysa nyval innan man förvandlats till en skendemokrati? "Rösta nu på regeringsmakten så ska vi inte störa mera sen..."

Det andra dilemmat är långsiktigheten. Om regeringen inte ens kan få igenom en budget för ett halvår, hur ska vi någonsin kunna ta tag i de stora förändringar av samhällsekonomin som jag är övertygad om att framtiden kräver? Att växla spår från vår konsumtionsbaserade tillväxtekonomi till en ekonomi i samspel med planeten är fullt möjligt, men knappast över en natt. Vi behöver politiker som vågar ta beslut som kanske gör dem impopulära just nu, men till hjältar på lång sikt. Går det i vår svenska demokrati där allt fokus verkar vara på att behålla makten även nästa mandatperiod? Jag vill se fler vallöften riktade till våra barnbarnsbarn, då finns det hopp!

Avgörande dilemman del 2: Marknadsekonomin

I en serie inlägg presenterar jag några av de dilemman som kommer avgöra vår framtid. Jag har inga färdiga svar men jag tror det är hög tid att vi på allvar närmar oss konkreta lösningar.

Del 2: Marknadsekonomin

Man brukar säga att marknadsekonomi handlar om balansen mellan tillgång och efterfrågan. Man kan då utgå ifrån antingen företagaren ("hur skapas maximal vinst") eller konsumenten ("hur skapas billigast möjliga varor"). I ett starkt präglat konsumtionssamhälle blir den balansakten ganska enkel, eftersom det skapas en
"win-win"-situation: Billiga varor gör att många köper, vilket skapar större vinster för företagen, och då kan de producera ännu billigare varor osv.

Men vad händer om man tar med miljön i beräkningen? Problemet med det ovanstående är att man inte tar hänsyn till marknadsekonomins baksidor, och en av de största är naturligtvis den ständiga konsumtionsökning detta leder till.

Förr i tiden var det efterfrågan som skapade tillgången: Om jag behövde nya kläder beställde jag det hos skräddaren, om jag behövde nya möbler beställde jag det hos snickaren osv. I och med industrialiseringen har situationen blivit den omvända, tillgången skapar efterfrågan: Man producerar varor som ingen frågat efter men som man tror kommer bli uppskattade. När folk ser dessa varor i affären väcks intresset och efterfrågan är därmed skapad. Efter ett tag är man så van vid dem att man undrar hur man tidigare klarade sig utan.

Det finns hundratals produkter jag inte skulle vilja leva utan, men som var helt okända för hundra år sedan. Samtidigt är jag smärtsamt medveten om att jag genom min konsumtion är djupt delaktig i upprätthållandet av en ohållbar livsstil. Häri ligger dilemmat. Vi har industrialiseringen och marknadsekonomin att tacka för så mycket, samtidigt leder den oss sakta men säkert mot jordens undergång. Vi vill förstås inte vrida tillbaka klockan till artonhundratalets svält och misär, ändå hamnar vi där till slut om vi inte ändrar vårt sätt att leva innan jordens tillgångar sinar för gott.

Jag tror det går att hitta en balans mellan tillgång och efterfrågan, där marknaden inte utnyttjar sin makt till att skapa skenbara behov, utan i stället hjälper oss kunder att leva hållbara liv genom de produkter de tar fram. Men även om precis allting i affären är ekologiskt har vi ändå inte löst det egentliga dilemmat. Att ändra inköpsbeteenden räcker inte.

En lösning är att alla människor i framtiden väljer att leva i frivillig enkelhet. Det vore ju det allra bästa men jag har inga höga förhoppningar om att det någonsin kommer ske. Återhållsamhet verkar inte precis vara någon naturlig fallenhet för mänskligheten. Dock är det inget argument för att låta bli. Vill du leva miljövänligt här och nu är frivillig enkelhet en mycket viktig aspekt.

Frågan vi på allvar måste ställa oss är: Kan man inom marknadsekonomins ramar begränsa försäljningen? Eller kommer det att krävas en helt ny slags ekonomi för att slutgiltigt få bukt på överkonsumtionen? En enormt stor och komplex fråga, men helt avgörande för vår framtid.

Avgörande dilemman del 1: Tillväxten

Det finns en rad dilemman inför framtiden som kan verka närmast olösliga, men som vi inte desto mindre måste försöka ta tag i. I en serie inlägg framöver kommer jag presentera några av dessa dilemman. Jag har inga färdiga svar men jag tror det är hög tid att vi på allvar försöker närma oss konkreta lösningar.

Del 1: Tillväxten

Så här års lever vi på lånad tid. Redan den 19 augusti inföll Overshoot Day, eller Den ekologiska skuldens dag som den kallas på svenska. Det betyder att då hade vi förbrukat årets kvot av jordens naturtillgångar. Med andra ord knaprar vi nu på framtidens resurser. Man kan säga att vi tar ut pengar från ett sparkonto som sakta men säkert håller på att tömmas. Alla inser förhoppningsvis att detta inte kan fortsätta för evigt och att ju snabbare vi kan bryta denna utvecklingen desto bättre. Dock finns här ett stort dilemma, och det handlar om hur vår ekonomi fungerar.

Vi lever idag i en tid starkt präglad av marknadsliberala tankegångar. Så gott som alla riksdagspartier har anammat denna princip, och det är bland annat därför det är så svårt att upptäcka någon egentlig skillnad mellan dem numera. Tanken går ut ungefär på detta: För att stärka välfärden (och ge politikerna möjlighet att genomföra sina vallöften) behöver staten få in mer pengar. Men att höja skatten är inte särskilt populärt. Betydligt smartare är det då att se till att marknaden växer. Då ökar företagens vinster, deras anställda får högre löner och fler kan få jobb. Allt resulterande i ökade skatteintäkter. Vad är det då för fel på detta? På pappret kanske inte mycket, men i verkligheten består tillväxten i ekonomin till mycket stor del av ökad konsumtion.

Overshoot Day infaller allt tidigare för varje år. Samtidigt vill vi inte förlora de ekonomiska möjligheterna till samhällsförbättringar. Hur kan vi förena ekonomi och ekologi? Hur ska vi lösa tillväxtens dilemma? Det kommer jag att återkomma till.