"Vad vill du bli när du blir stor?" frågade de när man var liten. "Välj utbildning efter vad du tycker är kul" sa de när man var i tonåren. Min generation har växt upp med en bild av att yrkeslivet går ut på att göra det man vill och ha roligt samtidigt. Men det är något som skaver.
Jag tillhör dem som enligt dessa kriterier har lyckats. Jag har ett roligt jobb som dessutom är inspirerande och känns meningsfullt. Jag skulle kunna jobba nästan hur mycket som helst, vilket också är ett vanligt skäl till att inte gå ner i arbetstid. Man har helt enkelt så roligt på jobbet. Det är självklart inget fel i detta, men samtidigt är det definitivt inget självskrivet. Det finns ju trots allt en massa tråkiga men helt nödvändiga jobb, vem ska göra dem? Ska vi outsourca dem till Indien? Medan vi självförverkligar oss får någon annan göra det verkliga jobbet.
Ett aktuellt exempel är regeringens traineejobb för unga. Jobben är tänkta främst inom omsorg i den offentliga sektorn och bristyrken inom privat sektor. Under 2016 hoppades man på 7000 traineejobb, resultatet blev 270. I Göteborgs kommun tog man fram flera hundra traineeplatser, bara två tillsattes. Ungdomarna var helt enkelt inte intresserade.
Förutom de rena rättviseaspekterna finns det också uppenbara risker med denna utveckling. Vad händer om jag identifierar mig allt för starkt med mitt yrke? I fattiga länder tvingas många ha två eller tre jobb för att överleva. Ändå är det i rika länder som Sverige som utmattningssyndrom ökar. Det är förstås en komplicerad diagnos, men jag tror en förklaring ligger i vilken roll arbetet har för vår identitet. Måste jag göra ett bra jobb för att känna mig tillfreds som människa? Vad händer i så fall om jag inte får förutsättningarna att göra ett bra jobb?
Ett annat problem med arbetets höga status är att hemmet och familjen nedvärderas. Visst kan det vara roligt att vara föräldraledig ett år eller två, men är man det längre är det väl ärligt talat lite suspekt? Det anses värdefullare att jobba, även om hushållet inte behöver inkomsten. Här finns en av vår tids blinda fläckar: De flesta av oss behöver faktiskt inte jobba så mycket som vi gör. Vi har inte problem med att få hushållsbudgeten att gå ihop, utan tvärt om med att veta vad pengarna ska spenderas på. Eftersom vi från många håll, genom både reklam och politiska resonemang, intalas att vi är solidariska medborgare när vi konsumerar, så gör vi just det. Köper prylar. Reser på solsemester. Inte en gång, för den idogt ihopsparade semesterkassan, utan gång på gång. I snitt reser svensken utomlands 1,4 gånger per år, men då är också de som inte gör några resor alls inräknade. Av de som reser utomlands gör 63 procent två eller fler resor under ett år! Jag älskar själv att resa och har full förståelse för detta, men det är ändå en oroande trend. Främst för klimatet och miljön, men också för våra lokalsamhällen.
Vad händer med vårt samhällsansvar när vi först lägger nästan all vaken tid på att jobba, och sen all ledig tid på att resa bort? Ingen gillar väl att butiker stänger, restauranger lägger ner, föreningar dör ut, och kriminaliteten på gatorna ökar. Men vi skjuter ifrån oss problemet: Varför ska jag ta ansvar för utvecklingen i min stad när jag ändå spenderar så lite tid där? Svaret finns i frågan. Skulle vi spendera mer tid i våra lokala sammanhang skulle vi automatiskt ta ansvar för utvecklingen. Och skulle vi jobba mindre skulle vi ha mer tid över till att engagera oss i föreningar och politiska rörelser. Och att gå på café och handla i den lokala butiken med för den delen.
Det vore spännande att se vad som skulle hända med samhället om alla gick ner lite i arbetstid. Jag är övertygad om att det skulle frigöra en massa kreativitet som skulle få våra byar och städer att blomma upp. Då blir det heller inte lika viktigt att ha ett roligt arbete, för man har ju så roligt efter jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar