Vid vägs ände - Problemet med att leva i visionerna från 1950-talet

Samhällsbyggen tar tid. Den värld jag drömmer om kanske blir verklighet först för mina barnbarnsbarn. Jag skulle inte ha något problem med det om det var så att vi verkligen byggde på det hållbara samhället. Problemet är att vi fortfarande sitter fast i visioner från igår. Beslutade byggplaner ska bara genomföras, hur idiotiska de än ter sig i ljuset av ny kunskap. Till exempel motorvägsbyggena i Stockholm som beslutades i början av 1990-talet ("Dennispaketet"), långt innan det fanns något klimatavtal att ta hänsyn till. När vi nu står inför helt andra fakta än då - och därmed fått nya visioner om hur en attraktiv och hållbar stad bör byggas - envisas politiker (som gissningsvis har passerat sitt bäst-före-datum) ändå med att genomföra dessa projekt, exempelvis Förbifart Stockholm.

Donald Trump resonerar på precis samma sätt, när han nu bestämt sig för att lämna Parisavtalet. Han försöker bygga världen utifrån förlegade uppfattningar om vad som är önskvärt (den närmast heliga "american way of life"). Galenskaper naturligtvis, men vi kan trösta oss med att han kommer att vara en parentes i historien, han har i stort sett hela övriga världen emot sig.

Flygplatsen i Sälen är ett annat aktuellt exempel (ett på alla sätt vansinnesprojekt, som jag skrivit om tidigare). Även om man möjligen kan tycka att Alliansregeringen som beslutade om investeringen under förra mandatperioden redan då borde vetat bättre, är det ännu mer oförståeligt hur projektet kan få tillåtas att fortgå nu. Regeringen vill införa flygskatt för att minska flygandet, samtidigt ger man ett investeringsstöd på 250 miljoner till Sälens flygplats. Tydligen vet inte den ena handen vad den andra gör.

Det grundläggande problemet bakom detta är att stads- och samhällsplaner sällan uppdateras i takt med att ny vetenskap presenteras. Vi borde självklart bygga samhället utifrån vad forskningen säger om välbefinnande, miljö, kommunikationer, och så vidare. Men nu lever vi i visionerna från 1950-talet, bilismens guldålder. Det de såg som eftersträvansvärt då, den ultimata framtiden, har vi nu. Problemet med den visionen var bara att den var allt annat än hållbar. Tack för inget, alla gubbar från förr som trodde ni visste.

Framtidens samhälle kommer inte att kunna vara baserat på bilen, oavsett om den drivs av el eller något annat. Bilen kommer självklart att behövas ibland, särskilt i glesbebyggda områden, men i staden kommer den att ha spelat ut sin roll. Det räcker med att räkna ut den yta som bilar tar i anspråk (vägar, parkeringar) för att inse att vi omöjligt kan öka antalet bilar i samma utsträckning som antalet invånare. Alla kommuner vill växa, men att bygga monstervägnät som i till exempel Los Angeles hjälper föga. Dessutom behövs ju den tillgängliga ytan till nya bostäder. Sen har vi också den globala rättviseaspekten på det hela (som man gärna blundar för om man är bilfantast). Det vill säga, om alla i världen skulle leva som vi i Sverige och äga 1-2 bilar per hushåll, skulle de klimatmässiga konsekvenserna bli katastrofala. Kan vi då etiskt sett verkligen fortsätta på den inslagna banan?

Vi måste börja planera våra samhällen annorlunda. Vi måste tänka nytt. Hur kan vi till exempel göra kollektivtrafiken smart, snabb och smidig? I Köpenhamn finns fler cyklar än bilar. Över fyrtio procent av all pendling sker med cykel. Men köpenhamnarna har inte valt detta för att de är så fantastiskt mycket mer miljömedvetna än exempelvis göteborgare. Den främsta anledningen är helt enkelt för att det upplevs som det smidigaste sättet att ta sig fram. Det har det inte blivit av sig självt. Köpenhamns kommun har aktivt arbetat för att främja cyklandet under lång tid, till exempel genom att bygga ett nät av "cykelmotorvägar".

Samtidigt hemma hos oss verkar gubbarna på Trafikverket resonera ungefär som i inledningen av Liftarens guide till galaxen, när Arthur Dent upptäcker att en bulldozer är på väg att riva hans hus för att bana väg åt en motorled:

- Ni kommer att bli tvungen att acceptera detta, sa Mr Prosser och snurrade pälsmössan runt på sitt huvud, denna motorled måste byggas och den ska byggas!
- Första gången jag hör talas om den, sa Arthur, varför måste den byggas?
Mr Prosser hötte med fingret åt honom en stund. Sen slutade han och stoppade undan fingret.
- Vad menar ni med det? Varför den ska byggas? Det ska bli en motorled. Motorleder är till för att byggas!

Men ett vägbygge kan självklart aldrig vara ett självändamål.  En motorväg som helt abrupt tar slut kan bli en tydlig efterlämnad symbol till kommande generationer om att här nådde vi vägs ände.

Framtiden blir vad vi gör den till. Vi behöver politiker som vågar skrota tidigare beslutade projekt om de krockar med det vi nu vet om miljö och klimat. Politiker som vågar släppa sin prestige och vågar säga att de kommit till ny insikt. Politiker som inser att vi måste bygga samhället för en livsstil som är hållbar inte bara för oss i Sverige utan för hela världen. Så hur du lägger din röst i nästa val är i högsta grad väsentligt.