Ta till exempel imperialismen. Självklar på 1800-talet, skällsord idag. När Europas länder slogs om vem som kunde skapa det största imperiet var det få som ifrågasatte själva grundidén. Det viktiga var att lägga landmassor under sig. Varför man skulle göra det, eller om det var moraliskt riktigt att göra det, var inte frågor man gärna ställde sig. Om grannen har en platt-tv borde väl jag också ha en. Ungefär på samma sätt resonerade förmodligen Gustav III när han köpte ön Saint-Barthélemy från Frankrike 1784. Kolonier har ju alla. Man är väl inget framgångsrikt land om man inte har en koloni heller. Klart som korvspad att vi ska ha en koloni.
Nationalstaten är en annan självklarhet som inte är så självklar som man kan tro. Vi är svenskar och vi bor i Sverige. Detta är vårt land, och vi måste slå vakt om våra seder och bruk. Låter logiskt tycker nog en sverigedemokrat. Men fråga då samerna så får du se. Grundproblemet med alla former av nationalism är att folk och nation blandas ihop. Det finns drygt 200 nationer men tiotusentals folkgrupper i världen. Det säger sig självt att varje folk inte kan ha sin egen nation. Kan man tycka. Ändå är det en ständig anledning till krig och oroligheter. Fred i världen skulle lättare uppnås om mänskligheten inte var så besatt utav gränser. Om alla bara kunde inse att nationsgränser är något högst artificiellt (tanken går lätt till de linjaldragna gränserna i Afrika men egentligen är ju alla gränser lika konstgjorda). Sanningen är att det går alldeles utmärkt för olika folkslag att bo under samma flagg. Varför skulle det inte göra det?
En tankegång som hänger ihop med båda de ovanstående är den om civilisationens självklara utbredning. Denna tanke har följt mänskligheten genom alla tider men är egentligen långt ifrån självklar. Vi beter oss som om det vore en naturlag att människan breder ut sig. Att vildmarken är till för att tämjas. Vi glömmer, eller låtsas glömma, att planetens resurser är begränsade. Till slut kommer vi till en punkt när ingen mer mark finns att bebygga. När sista urskogen är fälld. När all betesmark har förvandlats till gigantiska monokulturer. Vill vi att vår jord ska överleva måste vi förr eller senare sätta stopp för människans utbredning. Vi måste enas om var mänsklighetens gräns går, och sen gemensamt hjälpas åt att hålla den.
I vår marknadsekonomiska tillvaro talas det inte sällan om ekonomisk tillväxt som om det vore ett självändamål. Vi får inte sluta konsumera, även om alla våra behov är tillfredsställda. Vi får inte jobba mindre, men gärna mer. Vår tids etik baseras på huruvida ett beteende skapar tillväxt eller inte. Sälja vapen är jättebra, det bidrar till BNP. Stora bensintörstiga stadsjeepar likaså. Men att cykelpendla, köpa begagnat istället för nytt, gå ner i arbetstid för att ägna sig åt en hobby, låta bli att flyga till Thailand - det är mycket suspekt. Rent av fundamentalistiskt. Men denna inställning som predikas för oss motiveras sällan. Det går inte att ha ett välfärdssamhälle utan tillväxt säger man bara. Hur skulle vi betala för allt? Och så blundar man för det faktum att vår tillväxt i hög grad baseras på ett för stort uttag av naturresurser. Vi lever på våra barns och barnbarns tillgångar. Vi måste börja utmana tanken om tillväxten som samhällets mål. Annars har vi snart ingen planet kvar. Men platta tv-skärmar och mobiler har vi högar av. Snacka om självmål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar