fredag 4 juni 2021

Deltid som norm - hur vi orkar jobba ända in i kaklet

Nyligen höjdes riktåldern för pension till 67 år, vilket ska gälla från och med 2027. Med tanke på den demografiska utvecklingen är det med stor sannolikhet inte sista gången pensionsåldern höjs. Samtidigt pågår i många kommuner ett arbete med att införa heltid som norm. Jag tycker det är någonting som skavar i detta.

Heltid som norm är i grunden en jämställdhetsfråga och på pappret ter det sig logiskt. Kvinnor jobbar i högre utsträckning deltid, vilket innebär att de får sämre löneutveckling och sämre pension. Om dessa kvinnor istället jobbade heltid skulle skillnaden mot männen minska, och därmed jämställdheten öka. Nu är ju dock verkligheten sällan så enkel som teorin.

För det första måste man ställa sig frågan varför såpass många väljer att jobba deltid. För det måste ändå betraktas som ett val, jag har svårt att tro att många jobbar deltid mot sin vilja. Gör man det finns ju alltid möjligheten att ta ett jobb till, för att komma upp i en sammanlagd heltid. Jag kombinerade själv under några år två deltidsanställningar så jag vet att det går, även om det inte alltid är optimalt. Nåväl, varför jobbar man deltid? Det finns naturligtvis många svar. En del gör det för att få livspusslet att gå ihop. Andra för att man har ett tungt jobb och hälsan inte tillåter att man jobbar mer. Ytterligare andra för att man väljer tid framför pengar. Helt enkelt handlar det om prioriteringar. Att man värderar tid, familj och hälsa högre än arbete och inkomst.

Jag har inget problem med kommunala heltidsprojekt där de som önskar gå upp i arbetstid får göra det. Det gynnar alla, så länge det inte blir en ökad kostnad för kommunen. Däremot är jag starkt emot att skapa en heltidsnorm och därigenom avveckla alla deltidsanställningar. Livet handlar om så mycket mer än lönearbete. Jag är övertygad om att samhället har massor att vinna på att fler vågade ta steget och gå ner i arbetstid.

Själv har jag inte jobbat heltid sedan vårt första barn föddes för nio år sedan. Den lagstadgade rätten att gå ner i arbetstid som förälder är en riktigt fin förmån som borde utvidgas till att gälla alla medborgare, inte bara småbarnsföräldrar. Sak samma vad du tänker använda din extra tid till, jag är övertygad om att det vore samhällsekonomiskt försvarbart oavsett. Inte minst i minskade sjukförsäkringskostnader men också i form av ideella insatser. Så mycket i vårt samhälle bygger på frivilligt engagemang, t.ex. politiken, föreningarna, kyrkorna, kulturen. Fråga vilken förening som helst, alla brottas med att få tillräckligt många medlemmar för att kunna hålla liv i verksamheten. Vad händer om ingen längre orkar engagera sig? Det är en utveckling som måste vändas.

Stress och utbrändhet är idag på alarmerande höga nivåer. Hur ska det bli när vi måste jobba ännu längre innan pensionen? Och hur ska de med tunga jobb orka? Lösningen på hur vi skapar ett långsiktigt hållbart arbetsliv kan inte stavas heltid. Det är alldeles för fyrkantigt och tar inte hänsyn till alla aspekter. Visst kan alla anställningar i grunden vara heltidsanställningar, men det ska i så fall kombineras med en obestridlig rätt att gå ner i arbetstid.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar