Flygbranschen protesterar högljutt över införandet av en flygskatt. De tycker den är orättvis eftersom flyget "bara" står för 2-3 procent av de totala utsläppen. LRF skriker som en stucken gris varje gång någon får den hutlösa idén att servera mat utan kött (nu senast i Vasaloppet). Bilindustrin anser att miljözoner inte är samhällsekonomiskt försvarbara (som om luften vi andas kan reduceras till en ekonomisk fråga). Detaljhandeln tycker inte att de kan ställas till svars för vilka varor de säljer. De skulle inte sälja brasiliansk oxfilé om inte kunderna efterfrågade det, menar de.
Det hela blir pinsamt och löjligt genomskinligt. Det är uppenbart att de alla talar i egen sak. Och att de egentligen förstår att världen inte är så där svartvit. Att det inte finns någon ultimat syndabock att peka ut. Alla vet sanningen, men ingen vill riktigt erkänna den för sig själv. Sanningen att alla branscher och alla led i kedjan är lika skyldiga. Det är meningslöst att försöka utröna vem som är mest skyldig. Alla måste ställa om. Alla måste bli hållbara. Det hade varit klädsamt om branschorganisationerna hade erkänt detta, istället för att skylla ifrån sig.
Däremot kan det konstateras att utifrån ett globalt perspektiv bär världens länder olika stort ansvar. Statistik över ekologiska fotavtryck, det vill säga länders resursförbrukning, visar att de mest hållbara länderna i världen är Eritrea, Haiti och Afghanistan. Men hur hållbart är livet i dessa länder på riktigt? Inte särskilt. De låga siffrorna beror förstås på utbredd fattigdom, vilket innebär närmast obefintlig konsumtion och därmed mycket liten miljöpåverkan. Samma statistik visar med besvärande tydlighet vårt eget ansvar. Sverige ligger på en inte särskilt hedrande femteplats, efter Australien, Förenade arabemiraten, USA och Kanada.
Min slutsats av detta är enkel. Det är vi i de rika länderna som, både nu och historiskt, är ansvariga för största delen av världens miljö- och klimatpåverkan. Då ligger också det största ansvaret för att lösa miljö- och klimatfrågorna på oss. Extra orättvist är det eftersom de värsta effekterna av klimatförändringarna förväntas drabba fattiga länder.
Klimatfrågan är alltså egentligen i grunden en klassfråga som, åtminstone till viss del, gäller även här på hemmaplan. Det finns inget som är bättre för klimatet än att inte konsumera alls. Detta är så självklart att vi nästan glömmer bort det i vår iver att försöka utröna vilken slags konsumtion som är bäst (vegetariskt, ekologiskt, svenskt, fairtrade, återbruk och så vidare). Kontentan är att de med låga inkomster i princip per automatik också har låga klimatavtryck eftersom de konsumerar mindre. Nu är inte detta någon absolut sanning, eftersom man naturligtvis kan använda sina pengar mer eller mindre klokt. En höginkomsttagare skulle ju kunna köpa samma antal saker men mer hållbara och dyrare (inte heller det är någon absolut sanning, även om kvalitet måste få kosta). Som en grundprincip måste det ändå anses rimligt att anta att de rika bär ett större klimatansvar än de fattiga, även lokalt.
Hur ansvarsbördan ska fördelas rättvist har debatterats under de internationella klimatmötena under decennier och har varit en avgörande anledning till att det varit så svårt att enas kring ett globalt klimatavtal. Det är därför Parisavtalet är historiskt. Alla länder har enats om en färdplan (utom USA/Donald Trump som inte förstår varför rika skulle behöva ta mer ansvar). Enligt Parisavtalet ska rika länder bland annat bidra med finansiering till FN:s gröna klimatfond, för att underlätta fattiga länders omställning.
Men klimaträttvisa är inte bara en fråga på global politisk nivå. Du kan göra skillnad du med! Ge en gåva till en biståndsorganisation som jobbar med förebyggande klimatanpassningsprojekt. Gör medvetna val för att minska din egen klimatpåverkan. Rösta på politiker som tar klimatfrågan på allvar. Utredningar och avtal i all ära - nu är det dags för handling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar