Vad ryms inte i din världsbild?

Vi satt på ett café i Addis Abeba. En etiopisk kille som var bekant med någon i sällskapet var med. Samtalet kom in på religion, inte helt ovanligt här till skillnad från i Sverige.
- Vad tror svenskar på? frågade han.
Vårt svar blev famlande.
- Jaa, alltså traditionellt är det ju ett kristet land, men nu tror nog de flesta inte på nåt.
Killen blev tyst. Verkade ha lite svårt att ta in det vi sagt. Men efter ett tag sken han upp, som om myntet hade trillat ner.
- Jaha så de tillber solen och naturen då, som våra traditionella religioner.
Att man kan välja att inte tillhöra någon religion alls fanns inte i killens världsbild. Antingen är man det ena eller det andra. Så är man varken muslim eller kristen så måste det ju innebära att man tillber naturgudar.

Den här händelsen utspelade sig för flera år sen men den har stannat kvar i mitt minne. Jag återvänder till den då och då, för den säger något viktigt om oss människor. Omedvetet formas vi av det samhälle vi lever i. Det vi tycker är självklart kan för någon från en annan kultur framstå som naivt, skrattretande eller helt enkelt otänkbart. Detta leder till en utmanande men spännande följdfråga: Vad finns det som inte ryms i vår världsbild?

Tillväxtens gräns är ett sådant ämne. Att utveckling kan vara något negativt är ett annat. Västvärldens ekonomi (som genom globaliseringen allt mer blir hela världens ekonomi) bygger på ett antal antaganden som sällan, eller aldrig, ifrågasätts. Vi har exempelvis ett pensionssystem i Sverige som bygger på att ekonomin kommer fortsätta att växa och växa i mer eller mindre samma takt under överskådlig tid. Det samma gäller de flesta framtidsprognoser, budgetar och investeringar. Att det finns en gräns för tillväxten verkar vara lika obegripligt för styrande politiker och ekonomer, som konceptet ateism var för den etiopiske killen. Trots att resonemanget egentligen är enkelt för alla att förstå - tillväxt kräver resurser och jordens tillgångar är begränsade, alltså kan vi inte ha evig tillväxt - blir det en omöjlighet. Det kan väl inte vara så att hela ens världsbild, och alla ekonomiska modeller, byggts upp kring en falsk idé? Nej det är en allt för jobbig tanke, då är det lättare att inte låtsats om saken. Så blir frågan ett tabu och nåde den som vågar nämna något om det.

Sen var det det här med utvecklingen. Är all utveckling positiv? Ja med marknadsekonomiska glasögon kan det lätt se så ut. Utan utveckling skulle ju inga nya investeringar göras, ingen ökad försäljning ske, inga nya arbetstillfällen skapas, omsättningen skulle stangera. Vi ser det som självklart att nytt alltid är bättre än gammalt, att en stad alltid ska växa, att vi ständigt ska få det lite bättre. Men ämnet tangerar det ovan. Finns det ingen gräns? När har vi utvecklats klart, vuxit upp, blivit färdiga? Frågan skulle behöva diskuteras mycket oftare. Den är kanske själva grunden varpå alla politiska partier borde bygga sina partiprogram. Vad är det vi egentligen vill uppnå? Vartåt ska utvecklingen leda? Och inte minst, när kan vi vara nöjda? Ställer vi inte dessa frågor är jag övertygad om att utvecklingen i allt högre grad riskerar att leda till oväntade negativa effekter, inte minst i form av miljöförstöring och klimatförändringar. Vi ser det kanske inte så tydligt här i Sverige än, men jag fick en tydlig påminnelse om det när jag besökte en kommun i Italien inom ett EU-projekt som jag jobbar med. Vi hade gått upp för en liten höjd och blickade ut över dalgången. Där fanns industriområden, stadsbebyggelse, och här och där små gröna rutor av jordbruksmark.
- Härifrån kan vi se hur urbaniseringen år för år sväljer allt mer utav de gröna områdena. Fortsätter utvecklingen kommer dalgången vara helt bebyggd inom 10 år, berättade de.
Ur ekonomisk synvinkel knappast något problem, snarare den väntade utvecklingen. Ur miljösynpunkt däremot en katastrof. Den biologiska mångfalden, den lokala matförsörjningen, den för människan så viktiga kontakten med naturen. Allt det försvinner. Men inte nog med det, dessutom hotas vattenförsörjningen i och med att regnet bara träffar hårda ytor och därmed inte kan fylla på grundvattnet. När de berättade detta blev det så tydligt för mig att även utvecklingen har en gräns.

Vi måste våga utmana vår världsbild om jorden ska han någon chans. Det är receptet för en hållbar framtid. Glädjande nog blir vi fler och fler som gör denna upptäckt.