Att ändra sig är inte lätt - men det kan lösa klimatkrisen

"Vill man så går det" är ett talesätt jag ofta har i bakhuvudet i min roll som politiker. Jag har sett åtskilliga gånger hur såväl tjänstepersoner som politiker har struntat i att ta till sig relevanta invändningar eller förslag till åtgärder, helt enkelt för att man inte vill. Man har redan bestämt sig och det finns inga argument i världen som kan rubba det. Sånt kan göra mig rasande.

Man måste kunna ändra sig. Prestige får inte gå före sunt förnuft, men tyvärr gör det ofta det. Så ska beslut kunna hävas eller en ny kurs stakas ut krävs det ofta i realiteten att man hittar någon oberoende yttre omständighet att skylla på. Då kan alla behålla sina ansikten och ingen kan pekas ut som förlorare. I pandemins kölvatten har vi kunna se många exempel på detta. Beslut ändras med hänvisning till den rådande pandemin. Ibland fullt logiskt, men inte sällan som ett uppenbart svepskäl. Omoget kan tyckas, men nåväl, om det nu är så här politiken fungerar så låt oss utnyttja det.

Preem angav coronakrisen som anledning för att dra tillbaka sin ansökan om att bygga ut Preemraff i Lysekil. Naturligtvis var det inte det primära skälet, men är man ett oljebolag kan det vara lite svårt att erkänna högt att oljan inte har någon framtid. Fler kan följa i deras spår. Alla som vet att de borde ställa om sin verksamhet av klimathänsyn men av olika skäl inte kunnat har nu chansen. Här finns tidernas svepskäl. "På grund av minskad efterfrågan med anledning av pandemin slutar vi med..."

För den som tror att klimatomställningen kommer att bli alldeles för dyr och därför är omöjlig är det också dags att tänka om. Nya beräkningar visar att det räcker med en mindre del av de pengar som nu satsas för att få igång ekonomin efter coronakrisen för att nå utsläppsmålen i Parisavtalet. Med andra ord, tar makthavarna bara klimatkrisen på allvar så har vi råd att hantera den.

Framtiden i sikte - klimatet kräver mer än ord

"Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro." (Jakobsbrevet 2:18)

Jag har alltid gillat hur Jakobsbrevet i Nya testamentet ställer saker på sin spets. Jakob predikar om att en tro utan gärningar är död. Med andra ord, har det du tror på någon konkret påverkan på ditt liv? Detta är relevant oavsett om man är troende eller ej. Att leva som man lär, helt enkelt.

Vi befinner oss mitt i en historiskt avgörande epok. Planetens framtid hänger på hur vi lyckas tackla klimatkrisen. Det är numera ytterst få som tvivlar på om klimathotet är verkligt. Ändå propagerar Moderaterna fortfarande för sänkt bensinskatt och Socialdemokraterna i Lysekil var gladeligen beredda att offra Parisavtalet för ett antal hundra nya arbetstillfällen på Preemraff.

Det är lätt att ha höga målsättningar. Svårare om man faktiskt ska försöka sig på att uppnå dem. Ska vi nå FN:s hållbarhetsmål till år 2030 kommer det att kräva stora förändringar. Som vid alla paradigmskiften kommer det att finnas både vinnare och förlorare. Vissa branscher kommer obönhörligt att gå i graven. Samtidigt kommer nya gröna branscher att uppstå.

I Tidaholms kommun där jag är politiskt aktiv har vi fått hjälp från Chalmers att utarbeta en hållbarhetsstrategi som beskriver hur kommunen bör prioritera mellan olika klimatåtgärder. I topp finns att ta fram en koldioxidbudget och att ställa miljökrav vid upphandlingar. Alltså ytterligare ett antal styrdokument, kan man invända. Var finns de konkreta åtgärderna? Som jag ser det finns det bara ett sätt att ta sig an klimatfrågan och det är att göra det i alla sammanhang, överallt. Alla nämnder, alla företag, alla invånare. Hela samhället måste bli hållbart. Det handlar inte om att vidta ett antal åtgärder och sen är man klar, utan ALLA beslut överallt måste fattas utifrån hållbarhetsaspekter, oavsett vad det gäller. Och för att veta att vi rör oss åt rätt håll måste vi har verktyg för det. En upphandlingspolicy hjälper oss att göra rätt val, en koldioxidbudget hjälper oss att mäta hur vi ligger till i arbetet mot ett klimatneutralt samhälle.

Ibland har kristendomen i en del sammanhang fått slagsida åt det andliga - det som betyder något är själens frälsning. Men varför skulle Gud brytt sig om att skapa Jorden om det fysiska inte spelar någon roll? På samma sätt kan politiken många gånger få slagsida åt det teoretiska - det som betyder något är att ha välformulerade strategier och visioner. Självklart är styrdokument viktiga för mig som politiker, ja helt nödvändiga. På samma sätt som Bibeln är viktig för mig som kristen. Men det får inte stanna där. Om jag kan aldrig så många bibelverser utantill men inte låter det få någon konsekvens i mitt liv är min tro inte mycket värd. Detsamma gäller inom politiken. Vi kan skriva många fina ord i kommunens vision men lever vi upp till dem när det gäller?

"Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste."
(Jakobsbrevet 1:22)

Hur hamnade jag här? Min väg mot en hållbar livsstil

Jag blev tillfrågad att skriva en text under rubriken "Hur hamnade jag här?" till Svenska kyrkan i Tidaholms tidning "Kyrkfönstret". Du kan ladda ner tidningen här eller läsa texten här nedan.

Hur hamnade jag här?

För ett år sen flyttade vi in i vårt torp i Klämmesbo. Vi hade då byggt ut det till mer än dubbla storleken. Det är tankeväckande att man för bara några generationer sedan klarade sig med så mycket mindre än vad vi anser är möjligt i dag. Ribban för vad som räknas som nödvändigt höjs hela tiden. I vissa avseenden är det naturligtvis positivt, i andra helt ohållbart. Marknadsekonomin har skapat en kultur där vi aldrig får vara nöjda. Att det är positivt att ständigt vilja ha mer. Men det hållbara samhället kan inte byggas på sådana grunder. I Sverige konsumerar vi årligen naturresurser motsvarande 4,2 jordklot. Tråkigt nog har vi bara ett.

Att ta ansvar för skapelsen är för mig en naturlig konsekvens av min tro. Jag blev miljömedveten redan som barn på åttio- och nittiotalet. Med influenser från flera håll, men inte minst från kyrkan. I kyrkans barngrupper var vi med och samlade in pengar till Lutherhjälpens fastekampanjer och sålde träd för att stoppa ökenspridning och rädda regnskog. Vi sålde fair trade-produkter innan begreppet ens fanns. Jag är stolt över att tillhöra en kyrka som varit, och är, banbrytare för global rättvisa och hållbarhet. Många saker som i dag är självklara, som att kunna köpa Fairtrade-bananer eller kaffe i mataffären, hade aldrig blivit möjliga utan Svenska kyrkans engagemang i frågan.

En fin sak med att växa upp i kyrkan är att det internationella perspektivet blir naturligt för en. Redan som barn förstod jag att vi tillhör de privilegierade i världen. Men också att det går att göra något åt orättvisan. Kyrkan protesterar inte bara, den har i alla tider gjort något åt problemen. Det var missionärernas arbete som lade grunden för det som i dag är svenskt bistånd.

För drygt tio år sen var jag och min fru Karoline volontärer i Etiopien under ett halvår. En sak som jag förvånades över var den livsglädje man kunde mötas av där. Hur kunde de vara så glada mitt i allt elände? Jag tror det handlar mycket om vilka förväntningar vi har. Förnöjsamhet och tacksamhet är två väldigt viktiga inställningar till livet som är lätta att glömma bort när man bor i ett rikt land.

När vi kom hem från Etiopien ville jag göra mig av med det mesta. Mina ägodelar hade tappat sitt värde. Men man kan inte ställa sig helt utanför det samhälle och den kultur man tillhör. Däremot kan man sträva efter en så hållbar livsstil som möjligt.

Vi glömmer ofta hur radikal Jesus undervisning om pengar är. “Sälj allt du har och ge åt de fattiga” - vem klarar av det? Inte konstigt att mannen i berättelsen gick därifrån bedrövad. Men poängen är inte att vi bokstavligen måste sälja allt. Poängen är att förstå vilken enorm orättvisa det finns i världen och att jag genom mina val kan bidra till att förändra det.

“Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?” (1 Joh 3:17)

Kristna har i alla tider strävat efter en enklare livsstil. Allra tydligast syns det i klosterväsendets fattigdomslöfte, men jag måste inte bli munk för att låta det avspeglas i mina värderingar. Med åren har parallellen mellan pengar och klimatpåverkan blivit allt tydligare för mig. Rika har högre klimatavtryck, helt enkelt för att de konsumerar mer. Så det mest klimatsmarta vi kan göra är kanske att gå ner i arbetstid. Tjäna lite mindre pengar men i gengäld få mer tid till att vårda våra relationer och vår planet. Jag har inte jobbat heltid på snart åtta år, inte Karoline heller.

Vi bodde elva år i Göteborg och tre år i Ulricehamn innan vi hamnade i vårt torp. Att det blev just Klämmesbo beror på att Karoline kommer härifrån. Men att vi flyttade från stan till landet berodde också på de tankegångar jag beskrivit. Vår längtan efter att leva närmare naturen. Att leva jordnära, med omsorg om naturen och varandra. Att följa årstidernas växlingar. Att kunna prioritera tid framför pengar.

Hållbarhet och livskvalitet går hand i hand. Och med Guds hjälp kan vi göra världen till en bättre plats.