Handlingsförlamning med en touch av hopp

Klimathotet blir bara allt mer akut men jag vet inte längre vad jag ska göra åt det. Vad jag kan göra åt det. Jag vill gärna vara optimist men det blir allt svårare. Hur många positiva blogginlägg om omställningens fantastiska möjligheter kan man skriva och samtidigt ta del av nyheter om att utsläppen fortfarande inte minskar, utan att förlora hoppet? Jag rör mig med snabba steg mot handlingsförlamning.

Uppenbarligen räcker det inte med att inspirera människor med visioner om en bättre framtid. Det är många som har försökt sig på det, såväl myndigheter som miljöorganisationer, med tanken att skrämsel bara paralyserar och inte leder till något konstruktivt. Men nej, nu tror jag det är dags för krigsrubriker. Krishantering i global skala. Mänskligheten behöver skakas om i själen. Det hade varit så trevligt om vi hade kunnat lösa omställningen på ett kreativt och roligt sätt. Men vi är förbi det stadiet nu. Nu krävs extraordinära handlingar. Förbud, skatter, åtstramningar. Tråkigheter som vi ville slippa, som vi gjort allt för att undvika. Men finns det ärligt talat något val nu? Vi har TVÅ år på oss att vända kurvan, men den pekar fortfarande uppåt. Jorden går under medan vi ser på. Våra barn får ärva en plundrad öken.

Medan koldioxidutsläppen slår nya rekord valde värdnationen Polen att låta FN:s pågående klimatmöte sponsras av kolindustrin. Ett skämt bara det, men att dessutom inreda konferenslokalen med kol - seriöst, har vi inte kommit längre? Skrattet fastnar i halsen.

Ja egentligen är det väl Trump & co man vill ryta åt. Men det hjälper föga. Vi måste hitta lösningar som funkar trots att världen är full av infantila despoter. Jag tänker mig att en grön kapprustning skulle kunna vara en väg. När Kina kör om USA med råge i antal solcellsanläggningar borde ett frö av irritation sås även hos en sån som Trump. Jag föreslår att vi - hela världens befolkning - sätter igång och retar Trump något alldeles oerhört för att USA är så dåliga på klimatfrågan. Påtala hur oduglig hans regering är på klimatomställning. Hur omöjligt det skulle vara för honom att ställa om energipolitiken. Hur oerhört långt före i utvecklingen andra länder ligger. Låt oss se om vi inte kan få honom att i ren trots satsa på klimatet bara för att bevisa motsatsen. Alla vet att omvänd psykologi funkar på barn så utan tvekan borde det funka på Trump. Sen kan vi trigga Putin på samma sätt. Och så är den gröna kapprustningen igång!

Men skämt åsido. Här och nu då? Vad ska jag göra? Det är som sagt lätt att drabbas av handlingsförlamning. Spelar mina val någon som helst roll? Kanske är det viktigaste just nu inte hur mycket vi minskar våra personliga klimatutsläpp utan att vi höjer vår röst! Där är Greta Thunberg - 15-åringen som började skolstrejka för klimatet och därigenom startade en global rörelse - just nu min största hjälte och förebild. Hennes klokhet överstiger de flesta av världens politiker. I sitt tal på FN:s klimatmöte sa hon bland annat: “Eftersom våra ledare uppför sig som barn, måste vi ta ansvaret som de skulle ha tagit för länge sedan”. Spot on.

I förra veckan, den 30 november, skedde manifestationer till stöd för Gretas klimatstrejk #FridaysForFuture i över 100 svenska städer. Jag var med och arrangerade manifestationen i Tidaholm. Vi var ett tjugotal som samlades på torget. Meningslöst kan tyckas, var det ens några beslutsfattare som märkte av manifestationen? Kanske inte, men ändå ingav den hopp. Vi har börjat höja vår röst! Det är nog nu! Förändringens tid är inne! Inser du inte det är dina dagar vid makten räknade.

Jag köper därför finns jag? (några steg mot enkelheten)

En enklare livsstil. Det finns inget hållbarare sätt att leva, ändå pratar vi väldigt lite om det. I den politiska debatten framförs det aldrig som en lösning. Kanske för att det är svårt att vinna röster på att lova mindre istället för mer. Men förmodligen mest för att enkelheten så fundamentalt krockar med kapitalismen och avslöjar dess pinsamma ytlighet. Där tillväxten är alltings mätsnöre blir det närmast en dödssynd att inte konsumera. Att vara nöjd hotar hela ekonomin. Vi hör det sällan uttalat så oförblommerat men det skiner igenom överallt.

När man ska ta ett lån på banken tittar de bara på ens inkomst, inte på vilka utgifter man har. Även om man kan visa genom bankutdrag att man har väldigt låga omkostnader och därför kommer klara av att kunna betala lånet, är det inte skäl nog för att få ett lån. I vår tid har sparsam blivit synonymt med snål. Något negativt. Ett hot mot samhället snarare än en tillgång. Inte ens Sparbanken, namnet till trots, ger längre någon ränta på sina sparkonton. Spara och Slösa har ersatts med Låna och Slösa.

Kapitalismens dilemma är att den kräver ständigt ökad konsumtion vilket skapar en uppenbar målkonflikt. Ska vi konsumera mer för att få fart på tillväxten eller mindre för att rädda miljön? Vem ska vi lyssna på - ekonomerna eller ekologerna? Detta dilemma måste lösas, det finns ingen gyllene medelväg. På vissa politiker kan det låta som att om vi bara ställer om till grön tillväxt så har vi löst problemet. Så enkelt är det tyvärr inte. Det finns en gräns för hur snabbt biomassa förnyas och hur mycket naturresurser som kan utnyttjas utan att det får allvarliga konsekvenser. Alltså finns det en övre gräns för tillväxten. Någon gång (snart) måste vi ställa om till en jämviktsekonomi, annars hotar vi vår egen existens. Den som hävdar något annat än att vi måste konsumera mindre (både nu och i framtiden) lever tyvärr i en fantasivärld. Vi i Sverige konsumerar resurser som om vi hade 4,2 jordklot. Som bekant har vi inte det.

I ljuset av ovan är det för mig självklart att sträva efter en enklare livsstil. Det är inte alltid lätt, men definitivt inte tråkigt. Det handlar inte om att ha det torftigt eller knapert. Det handlar om att fokusera på det som är viktigt och meningsfullt. Många av livets största glädjeämnen är faktiskt helt gratis. De flesta av oss är nog inte medvetna om hur påverkade vi är av ett kapitalistiskt synsätt. Genom reklamen manipuleras vi till ett liv i otillfredsställelse. Vi är rent av misstänksamma mot människor som är allt för nöjda. De måste sakna ambition och drivkraft tänker vi kanske. I själva verket kan det vara precis tvärt om. Att leva i enkelhet i en konsumtionshysterisk samtid kräver övertygelse och målmedvetenhet.

Själv tycker jag det är svårt att veta vilken nivå man ska lägga sig på. Egentligen skulle jag vilja klara mig med bara det allra nödvändigaste. Men tvättmaskin måste man ju ha. Och dusch. Och wifi. Med varje generation ökar kraven på vad som är en acceptabel lägstanivå. Vi bor inte hela familjer i en enrumslägenhet längre. Frågan är var gränsen går. När har vi tillräckligt? Vi behöver skapa nya normer i samhället för när det är okej att köpa nytt. Tänk om butiksexpediten frågade dig vad du behöver idag, istället för vad du önskar idag. En sådan liten förändring kan ha större påverkan än man tror.

Jag har konstruerat en liten "köp-trappa" som man kan titta på innan man drar till shoppinggallerian. Fråga dig först hur ofta du kommer att använda saken du tänkt köpa. Måste du äga den själv? Om ja, gå vidare i listan och undersök om du kan lösa ditt behov på något annat sätt. Att köpa nytt ska vara sista utvägen och ett undantag. Ju fler vi blir som börjar tänka på detta sätt ju snabbare kommer konsumtionsnormen att förändras.

1. Låna, hyr eller äg tillsammans med andra.
2. Byt med någon.
3. Tillverka själv.
4. Köp begagnat.
5. Köp nytt (välj så miljövänligt som möjligt).

Kan man leva utan bil på landet?

När jag skriver detta sitter jag på bussen mellan Mullsjö och Tidaholm. Vi är fyra personer, i en buss för 50. Tydligare kan det inte bli att det är något fel på systemet. Varför körs det omkring med en massa mer eller mindre tomma bussar? Det korta svaret är att kollektivtrafiken helt enkelt inte är tillräckligt attraktiv. Det långa svaret är mer komplext.

I somras flyttade vi till landet. På många sätt är det lättare att leva hållbart här. Förut bodde vi i en hyreslägenhet. Då hade vi ingen makt över vårt boende. Nu kan vi själva styra över vår uppvärmning och elförbrukning (till exempel genom att köpa A+++ vitvaror). Vi kan sätta upp solceller och odla våra egna grönsaker. Den stora utmaningen är helt klart transporterna. I Ulricehamn klarade vi oss med en halv bil (vi delade den med mina föräldrar). Nu försöker vi desperat att få ihop pusslet med en bil och inser att vi troligtvis förr eller senare måste köpa en bil till. Alternativen är helt enkelt för krångliga. Men måste det vara så?

Protesterna mot höjda bensinpriser är oftast högst på landsbygden. Av förklarliga skäl förstås eftersom man där är mest beroende av bilen. Ändå är det en delvis missriktad kritik. Fossila bränslen är på väg bort. Och ska de fasas ut på marknadens villkor finns det inget annat sätt än att successivt höja skatten så att det blir mer lönsamt att istället satsa på hållbara alternativ. Därför borde kritiken istället riktas mot att dessa hållbara alternativ inte kommer landsbygden till dels. Laddstationer byggs i städerna, företrädesvis i centrum, jag har ännu inte sett någon på landet. Ändå är det ju just vi på landet som skulle behöva en bra infrastruktur för elbilar. I städer behövs bilen egentligen inte alls. Där borde man satsa allt på bra cykelbanor.

Men om vi helt plockar bort bilen ur kalkylen, går det att leva på landet då över huvud taget? När det pratas om kollektivtrafiklösningar för landsbygden tycker jag att ansvaret allt för ofta hamnar på individen. Samåkning framhålls ofta som lösningen. Det finns en mängd appar och tjänster för detta. Lovvärda initiativ i sig, men jag gillar inte riktigt den bakomliggande attityden. Det vill säga att det är upp till oss som bor på landet att fixa vår egen service. I ett klimatsmart samhälle måste man kunna klara sig utan bil. Då kan vi inte förlita oss på ett system som bygger på att grannarna är villiga att skjutsa. Kommunen måste se det som sin skyldighet att erbjuda attraktiv (eller åtminstone acceptabel) kollektivtrafik för alla.

Hur svårt kan det vara egentligen? Visst finns det en ekonomisk aspekt att ta hänsyn till, men i grunden borde det ändå inte behöva vara så krångligt. Själv väljer jag alla gånger att ta bussen framför bilen om bara några få grundkriterier är uppfyllda. Kollektivtrafiken måste passa med de tider jag vill resa. Det vill säga, jag måste kunna komma till jobbet i tid. Förvånansvärt ofta går busslinjer på alla möjliga konstiga tider. Men när det gäller skolbussar är ju detta inget konstigt - såklart barnen måste komma i tid till skolan - så varför inte planera övriga trafiken utifrån oss arbetspendlares behov? Mitt andra krav är att det inte få vara för många byten. I nuläget får jag byta två gånger för att resa till Jönköping. Det är inte hållbart i längden. Någon gång ibland kan man tänka sig att göra den resan, men inte varje dag. Hellre längre restid men sammanhållande. Mitt sista krav är att hållplatsen inte får ligga för långt bort från bostaden. Jag är fullt medveten om att jag bor där jag bor och förväntar mig inte att kunna stiga på bussen precis utanför huset, men det får inte vara så långt att man först måste ta bil. Jag tänker mig att man ganska lätt skulle kunna identifiera vissa knutpunkter dit man anlägger cykelväg, och vid hållplatsen bygger man cykelställ så att det går att låsa fast sin cykel. Självklart ska det även finnas väntkur, vilket saknas på i stort sett alla busshållplatser på landsbygden. Kanske för att ingen ändå förväntas ta bussen?

Okej så hur går vi vidare? Kolla om din kommun gjort någon resvaneundersökning. I annat fall: föreslå att de gör en! Det är en bra början, ja en förutsättning, att veta hur människor reser i närområdet. Sen kan man gå vidare och föreslå förändringar och förbättringar utifrån identifierade behov. Har vi råd att köra runt med nästan tomma bussar kan vi ju lika gärna se till att de går på tider och sträckor som passar invånarna. Rent av kommer bussarna då inte längre att vara tomma!