Av nåd

Ex gratia är latin och betyder "av nåd". Framtiden får vi av nåd, vi har inte gjort något för att förtjäna den. Tvärt om, med tanke på allt elände vi ställer till med förtjänar människosläktet knappast att överleva. Därför är livet en gåva, något att vara tacksam över, att förvalta och vårda.

Ex gratia är också en juridisk term. En ex gratia-ersättning är en ersättning som betalas ut utan att det finns någon juridisk skyldighet till det. Ofta handlar det om människor som fallit offer för händelser eller beslut som man senare tagit avstånd ifrån. T.ex. har staten betalat ut ex gratia-ersättning till de som drabbades av 1900-talets steriliseringslagstiftning och till personer som Säpo ingrep emot under kalla kriget. Händelser som inte var olagliga vid sin tid men som anses oetiska i nutid.

Frågan är då hur vi kommer att se på klimat- och miljöfrågorna i framtiden? Gör vi ingenting åt dem kommer många oskyldiga att drabbas, inte minst i de fattigaste länderna. Även om denna ignorans inte är olaglig just nu, kommer framtidens politiker kanske anse att de har moralisk skyldighet att ge ex gratia-ersättning till de drabbade? Jag hoppas det.

Samtidigt hoppas jag att vi aldrig hamnar i den situationen. Oändligt mycket mer värt än att få ett skadestånd är förstås att slippa skadan från början. Kan vi då lyckas vända utvecklingen så att klimatförändringarnas negativa effekter uteblir? Förmodligen inte helt och hållet. Framtiden kommer bli tuff, det måste vi vara beredda på, men inte omöjlig. Det finns många, många goda krafter som jobbar för en hållbar värld. Som har insett att livet är en gåva, ingen självklarhet eller rättighet. Framtiden får vi av nåd.

Konsten att leva utan bil

Jag har haft körkort i 15 år men aldrig någon bil. Att man handlar ekologiskt eller second hand har människor inga problem med. Det är snarare trendigt. Men att man väljer att inte äga någon bil trots att man skulle kunna, det sticker uppenbarligen i ögonen. Det är ingen större tvekan om vad som är norm i vårt samhälle. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om när vi ska skaffa bil, inte om vi ska skaffa bil. Nästan varenda gång man träffar en bilägare får man förklara att det går alldeles utmärkt att åka kollektivt. Ja att det inte bara går, utan till och med har många fördelar. Tar du bilen till Göteborgs centrum till exempel får du ofta parkera långt ifrån ditt slutmål, och resan blir dessutom dyrare än med buss eller spårvagn. Tar man bussen till jobbet kan man utnyttja tiden till att besvara e-post, läsa eller något annat, istället för att resan blir ren dötid. Sen klarar man ju sig väldigt långt bara genom att gå eller cykla, och får då motion på köpet.

Många verkar tycka lite synd om oss som "måste" åka kollektivt med hela familjen. Tvärt om, det är på många sätt mycket smidigare. En tågresa går snabbare än med bil, det finns toalett och kanske servering ombord, och inte minst kan man vara uppe och röra sig. Ofta hittar barnen också lekkamrater som gör resan roligare. Jämfört med tåg är en bilresa som att sitta med tvångströja i en isoleringscell.

Bilens stora fördel är förstås tidsaspekten; restiden är ofta kortare och man behöver inte passa några tider. Det säger ganska mycket om vårt samhälle att detta är en så avgörande punkt. Vi är stressade, hinner inte med allt vi vill eller känner att vi borde. I våra försök att få ihop "livspusslet" är lite kapad restid värt mycket. Det här skulle jag säga är kollektivtrafikens stora utmaning. Alla andra fördelar väger lätt i jämförelse. Att ta bilen kan bli dubbelt så dyrt och folk kommer ändå fortsätta att köra ensamma till jobbet om det kan spara in en timme om dagen.

Med detta sagt är det inte alls omöjligt att vi köper bil i framtiden. Men för oss kommer anledningen aldrig att vara normen - vi vet att man kan leva superbt utan bil - utan rent praktisk. Än så länge bor vi i en stad men flyttar vi till landet har vi tyvärr inte mycket val. Men bättre kollektivtrafik på landet tror jag kommer bli en viktig framtidsfråga, inte bara av miljöskäl utan också för landsbygdens överlevnad. Så kanske, kanske förblir vi bilfria för gott.

Avgörande dilemman del 4: Löneutvecklingen

I förra veckan meddelade Svenskt Näringsliv att de tror att utrymmet för högre löner de närmaste åren är mycket litet. Spontant låter det ju inte så kul, men det kan faktiskt vara ett positivt tecken i tiden.

Vårt rådande ekonomiska system bygger på tanken om tillväxt: Tjänar vi mer kan vi konsumera mer och då ökar omsättningen, företagens vinster ökar och då kan vi tjäna mer och konsumera mer, och så vidare...

Så länge vi har inflation kan vi få höjda löner utan att det kostar arbetsgivaren någonting, eftersom pengarna samtidigt blir mindre värda. På sikt tar inflationen och löneökningen ut varandra. En verkligt höjd lön däremot skapas främst genom produktivitetsökning, bland annat genom ökad försäljning till följd av tillväxtspiralen beskriven ovan.

Det låter logiskt, men det här med våra löner är knepigare än man kan tro. Den där tillväxten som krävs för att vi ska få mer i lön är nämligen långt ifrån oproblematisk. På kort sikt är ekonomernas och politikernas löften om välstånd till följd av tillväxt inte tagna ur luften. Vi ser ju av historien att det har funkat. Men på lång sikt är löftena minst sagt naiva. Evig tillväxt med ändliga resurser är självklart en omöjlighet. Vi har bara ett jordklot och förr eller senare är alla resurser slut, och då kan ekonomin inte växa mer. Detta är förmodligen det största dilemmat av alla, och något jag kommer återkomma till i senare inlägg.

Ett annat dilemma med löneutvecklingen som vi på allvar behöver fundera över handlar om relationen mellan offentlig och privat sektor. Att det finns en löneskillnad mellan dessa sektorer är knappast någon hemlighet. Men faktum är att relationen mellan dem är ett betydligt större dilemma än den enskildes lön.

Genom produktivitetsökningen driver den privata sektorn på löneutvecklingen. För att behålla och rekrytera personal tvingas den offentliga sektorn hänga med. Det innebär ständigt ökade lönekostnader för den offentliga välfärden. Men där den privata sektorn kan motivera löneökningen med ökad vinst blir det för offentliga sektorn mer eller mindre ren förlust. Lite förenklat kan man säga att ju mer den privata sektorn tjänar, ju mer går den offentliga sektorn back. En del av den privata vinsten och löneökningen genererar visserligen ökad skatteinkomst, men inte i samma utsträckning som utgifterna för ökade löner växer. Detta är en av förklaringarna till att den offentliga sektorn hela tiden tvingas effektivisera, spara och skära ner på personal. Bryts inte denna negativa spiral kommer den offentliga sektorn till slut att utplånas. Samtidigt är tillväxten nödvändig för att skapa nya jobb inom den privata sektorn, där majoriteten av befolkningen alltid kommer att finnas.

I ljuset av detta kan en utebliven löneförhöjning faktiskt vara något positivt. Då ökar inte konsumtionen, vilket är bra för vår miljö, och den offentliga sektorn kan behålla sin nuvarande personalstyrka något år till. Så var inte allt för besviken efter ditt nästa lönesamtal.